...då ska man plocka sju sorters blommor och drömma,...då ska man vara lycklig,...solen ska skina,...då ska man vara i goda vänners lag,... finns det något mer romantiskt?

Jag hoppas på solen idag, jag hoppas att jag får fortsätta att känna lycka...

De senaste dagarna har jag haft förmånen att känna lycka, härligt, barnen och jag har kunnat skratta ihop, vi har badat, plockat jordgubbar och potatis och de första gurkorna har vi kunnat skörd, det är härligt att bara kunna gå ut och plockan in... I gårkväll grillade vi och åt ett berg av jordgubbar efteråt med glass, solen sken och kvällen var ganska ljum...mmmm...

Min lyckolista; Barnen, solsken, kärlek, fjärilar, att kunna bada, sommarkvällar, trädgården, blommor, fjärilar, koltrasten som sjunger så vackert, mejl/telefonsamtal från en vän, vi är friska (bortsett från min utmattning), vi har varandra, barnskratt, vi har mat på bordet, jag har personer runt mig som ställer upp och där vi är viktiga för varandra, att skratta tillsammans med barnen, sova gott, en dag utan måsten, att få vara själv ibland, tystnaden, plocka jordgubbar, att se hur det spirar i trädgårdslandet, att kunna gå ut och plocka in de grönsaker, örter mm man behöver för dagen...

Min energitjuvslista; X, när barnen bråkar, stress och många måsten, ljud, mycket intryck, starka färger, sura människor...

Utöver sol och bad och att plocka jordgubbar, potatis och gurkor så hann vi grilla, klippa gräsmattan, städa, plocka in blommor, bädda rent i våra sängar, tvätta, hänga tvätt, inte så illa om jag själv får säga det! 

Jag älskar sommaren, skulle känna mig instängd i en lägenhet vunder vår och sommar, hoppas så att vi kan behålla huset... och billigare boende går knappt att hitta, åtminstone inte om man ska bo ok. Barnen är vana vid egna rum och att låta dem dela rum skulle bli svårt, mellankillarna skulle nog fungera men är det rätt att låta en tonåring dela rum, helt plötsligt? Är en annan sak om de växer upp med det tror jag, alltid svårare att ta ett steg bakåt, jag tror att alla barn behöver eget rum och det är väl en norm som man ska sträva efter. Det tokiga är att trotts min lilla lön så får vi inget bostadsbidrag, enbart en del av lånen räknas och ca hälften av de andra kostnader man har som el, värme, vatten, sopor. I stället är man hänvisad till en hyresrätt, som det inte finns här, då ska jag rycka upp barnen från skola och vänner, flytta till en betydligt dyrare bostad, få bostadsbidrag för en högre kostnad än huset... hur värnar man om barnen i detta tänkandet? Visst vet jag att det är många som gör så, av tvång eller fri vilja.

Ibland undrar jag om man kan älska sina barn för mycket. I så fall gör jag det! Jag har varit hemma länge med dem alla, det har kostat, jag har aldrig hämtat dem senare än 14 på daigis/fritids, jag skyndar mig, stressar, för att vara med dem på eftermiddagarna och ibland blir det tyvärr mer börda än glädje.

Kanske har föräldrar mer roligt med sina barn om de ses sällan, kanske har de mer ork för sina barn då de ses, å andra sidan krävs det då ofta att två föräldrar hjälps åt med barn och hem och då kan man lägga mer tid bredvid hemmet om det är arbete eller intressen... Fast forskarna säger att barn på dagis idag är stressade, att barn inte behöver kvalitetstid utan kvantitetstid, det har jag gett dem.

Läste för länge sedan en krönika, det var en pappa som skrivit, dottern hade just fyllt 18 år och han såg sig som en närvarande pappa. HA sa till dotterm " jag har väl alltid funnist där för dig då du behövt?" JA, sa dottern "men alla de andra gångerna då, då det inte varit något?" Det vittnar att det är viktigt att bara vara med sina barn, det har jag varit!

Ibland undrar jag om mitt utmattningstillstånd hade uteblivit eller tagit en annan skepnad om jag haft större distans till barnen och mindre dåligt samvete... kanske hade det inte varit samma men det kunde varit både bättre och sämre...Jag vet bara hur det är idag och de nadra svaren kommer jag inte att få...

Barnen och jag ska åka bort några dagar... då tyckte X att han kunde få våra nycklar så kunde han vara här och fixa lite, ta post, vattna och fixa sådant som ska fixas... kanske snällt men jag vill inte ha honom här, letandes i våra saker, insyn i våra liv. JAg har inga hemligheter att dölja men han har inte ett dugg att göra här, jag har ingen insyn i hans nya liv så varför??? Jag kände mig kränkt och kontrollerad, när han dessutom blir jättearg när jag sa nej, så kändes det än värre. Tar kraft!

Hoppas nu att alla får njuta av en riktigt fin midsommar, var än i värden ni befinner er. Jag har fler besökare från USA, Canada, Kina än vad jag har från Sverige. Inte utan att jag är lite nyfiken på mina trogna bloggläsare! Antalet läsare stiger stadigt, endel tittar bara in kortvarigt men många återkommer och jag hoppas att ni får ut något av mina tankar!

I går körde jag med min äldste son, för att lämna honom på flygplatsen. Han skulle iväg själv, för första gången, i två hela veckor ska jag klara mig utan min "lille prins". En tonåring som inte är så lätt att tas med, allt ska ifrågasättas, inget ska göras som jag säger men det hör väl till frigörelseprocessen.

En sak är säker han har åtminstone inte ett medberoendebeteende, han kör sin egen linje och har alltid gjort! Han blir inte lätt påverkad av kompisar utan kör på det han anser bäst och ofta är det bra. Dock har han ingen större erfarenhet av att packa!

Lite lite empati kan jag också sakna, häromdagen bad jag honom följa lill tjejen till en kompis, jag hade fullt av hårinpackning i håret och kund einte gå iväg så. Han hade inget för sig men vägrade att gå iväg. Det slutade med att lilltjejen blev jätte ledsen, ett av mellanbarnen kom hem och tog med sig lillasyster.

Så olika barn i samma familj kan bli, ett av mellanbarnen är så otroligt lik mig, tar lätt för mycket ansvar, värnar om att alla ska må bra och är påverkbar av kompisar. Här är jag mer orolig för både missbruk och medberoende. Fast vi har en så nära relation att jag säkert skulle märka något fort och han har fina kompisar med bra föräldrar så än är det ingen fara och förmodligen blir det inte heller det. Han lovade att han aldrig skulle bli som storebror! Hoppas kan vi alltid.

Det känns att det är ett barn mindre hemma än vanligt, lugnet är större, så även om jag kommer att sakna "min lille prins" ska jag försöka njuta av lugnet, tiden går fort.

Vi har gjort flygplatsresan till en mini semester med övernattning och lite utflykter, fika och lyx mm.

Att prata om missbruk är tabu. Jag har kommit så långt att jag inte har svårt att prata om det men jag pratar inte om det helt öppet och till vem som. Värden är liten och helt plötsligt känner någon hans chef, kollega eller annat! Jag vill inte fördärva för honom men jag vill inte underlätta heller. Frågar någon om han har alkoholproblem så svarar jag ja. För mina nära och kära har jag berättat, det känns bra.

Mina föräldrar tillhör väl en generation där det verkligen var tabu, de tycker det är pinsamt att deras dotter gift sig med en missbrukare, de skäms också för att jag är frånskild och detta kan jag lätt axla på mina "medberoendeaxlar", även om jag försöker att skaka det av mig, jag har ok nog att bära.

Tänk om alla som har en närstående som missbrukar skulle ha ett speciellt märke på sig, ett märke som bara vi visste om, det skulle nog stärka många, att se att det finns andra i liknande situation som en själv. Kanske den paranta chefen, den snygge killen i affären, den äldre damen med rullatorn, läraren i skolan, läjaren,  stadsminsistern... för det slår lika, pengar, makt, status, intelligens mm. har  inte med detta att göra och som dessa missbruk förgör, inte bara den som brukar/missbrukar utan även många omkring. Jag hoppas att anhöriga uppmärksamams allt mer.

Tänk om alla som kommer till läkaren med ospecifik värk skulle få frågan om hur deras privatliv ser ut. Om det finns problem med missbruk, våld eller psykisk sjukdom i familjen. Tänk om man gått ett steg vidare med barn som söker pga, buksmärtor, huvudvärk mm. om frågan hade vågats ställas... Vid ett tillfälle hade ett av barnen mycket ont i magen, jag blev orolig och sökte läkare, inget fel på barnet och jag frågade hur deras pappas missbruk kunde påverka. Då fick jag höra att jag inte skulle smutskasta deras pappa utan ta mitt egna ansvar!

Tänk om alla hade vågat prata om att man är anhörig för vi anhöriga har faktiskt inget att skämmas för, då hade åtminstone ensamhetskänslan försvunnit!

Jag har mycket att vara stolt över, kanske inte mitt äktenskap, men jag gjorde allt jag kunde där, jag älskade honom, jag har gjort allt för mina barn och de mår trotts allt ganska bra med tanke på vad de levt i. Jag är stolt att jag tog mig fri, jag är stolt att jag mot alla odds klarar ekonomin! Jag blir stolt om någon kan ha nytta av denna blogg! Jag är bra och jag duger som jag är. Jag tänker inte skämmas, det för X göra för sig själv om han har det förståndet!

Tänk att leva med så många lögner och fortfarande blir jag manipulerad och lurad, hela tiden måste jag försöka läsa av, tolka in, och ligga steget före. Hela tiden hittar jag nya saker som INTE är ok och när det handl, att aldrig få lugn och ro, att hjärnan hela tiden måste gå på högvarv. Skulle vilja åka till en öde ö med barnen, slippa allt runt omkring, slippa ta ansvar och hålla koll! Barnens mående och säkerhet är det viktigaste, de är värda det bästa och mest säkra som finns! Jag blir tokig av detta!

Om jag tittar tillbaka ett år så mår jag bättre idag, på många vis; jag är gladare, skrattar mer, lyssnar mer på barnen, mer närvarande, kan känna kortvarig lycka, stabilare och lugnare.

Idag har vi tagit årets första dopp, inte så varmt men en härlig sommarkänsla har infunnit sig. Älskar dofterna, vågornas kluckande, solens strålar och vattnets blänk...

Känner mig ensam om det är för att barnen inte är hemma eller att jag inte pratat med någon under två dagar, vet jag inte. När jag arbetar är jag omgiven av vuxna, samtalar mycket, möten, enskilda samtal mm. det är det jag behöver vila mig ifrån men också det jag saknar, att vara någon. När barnen är hemma är jag mamma men vem är jag utan allt detta.

För en tid sedan frågade jag en av mina vänner om vi skulle göra något denna helgen, hon kunde troligen inte eftersom hon hade sina barn,kanske, men hon skulle höra av sig... har hon inte gjort, besvikelse, tomhet och jag kanske ställer för stora krav på mina vänner. De som stöttat mig igenom skilsmässan har varit guöd värda, men då hade jag en orsak att vara ledsen, rädd mm. Nu har andra nog svårt att se jag fortfarande är påverkad av allt som hänt, för det är ju inget som de direkt märkt av. Av olika anledningar, förmodligen, hör flk av sig allt mer sällan, inga " ska vi..." kanske av hänsyn för de vet att jag inte orkar gå ut och hitta på något men en promenad i skogen, fika och lita prat det klarar jag och jag längtar efter det! Det är tråkigt när folk drar sig undan och jag är inte den som hänger efter, då ligger jag också lågt.

Mycket gamla känslor, minnen och tankar kommer över mig när jag är själv med mina tankar. Det vemod och sorg jag fortfarande kan känna efter min fd sambo, det är över 20 år sedan! Vi var unga, vi resta jorden runt, vi förlovade oss och skulle gifta oss. Han var fantastisk och hade en fantastisk familj, en sådan familj som man med en gång känner sig både välkommen in i och som man trivs med, de blev min familj också. För att göra en lång historia kort så drabbades han av en allvarlig depression, låst i princip in sig på sin mammas vind. Vi kämpade på ett tag, alla kring honom mådde dåligt, jag var ung och visste inte vad jag skulle göra...

Efter några månader så ringde min pappa upp honom och sa att han inte fick göra mig så illa, det resulterade i att han gjorde slut i stället. ALlt rämnade för mig, kunde inte äta, kom knappt ur sängen, minns hur mamma satt och matade mig med blåbärssoppa och skorpor 30/7 92, tog endel av mitt liv slut. Just vid den tiden kom Tomas Ledins låt En del av mitt hjärta. Vet att vi lyssnade på den en gång när vi körde bil och jag visste att det skulle bli så. I går såg jag delar av Tomas Ledisn show på TV och just denna låten fick mig att gråta, så många minnen... vackra minnen överväger men också en ohygglig smärta.

Tittade även på en film igår som beskrev den "äkta hälften så bra" man tror att man är hel tills man träffar man den perfekte, en förlängning och komplettering av en själv, man blir hel. Har man sedan förlorat denne så kan man aldrig mer bli hel möjligen halv... ja, kanske känner jag mig aningen mer än halv förvisso...

Ett drygt år efter att vi separerade, ringde han till min födelsedag, dagen innan för han ville vara säker på att vara den förste... undrade om vi skulle gå ut och ta en öl och om jag träffade någon. Just då träffade jag en kille och vi hade varit på bio den kvällen, jag sa det. Då ville han inte fördärva något och ställde in "ölkvällen". Mitt största misstag! Ytterliggare ett år senare gifte han sig med en barndomsvän, en fin tjej och jag hoppas att de blev/är lyckliga, för han är värd all kärlek och lycka i värden.

Ibland undrar jag om denna händelse har satt stora spår, för sedan träffade jag bara killar med problem. En kille hade så stora medberoendeproblem till sina missbrukande föräldrar att det omöjliggjorde en relation. Vi var ihop i ett år och den relationen blev också destruktiv. Tog mig loss, eftersom jag längtade efter barn och kände att om vi hade barn ihop och något skulle hända mig så skulle han inte ha kapacitet tillräckligt för att ge dem den kärlek de behövt. En i grunden snäll kille som idag är tillsammans med sitt X, de hade en lång historia ihop och jag hoppas de är lyckliga.

Efter en tid träffade jag mitt X, fantastisk i början, jag blev grundlurad. Kanske någon funderar på hur jag kunde skaffa fyra barn med denna mannen? Barn ett kom så pass tidigt att jag inget förstod, jag trodde han skulle ändra sig. Barn 2 och 3 kom ett år efter vårt bröllop. Därefter förstod jag vad han gick för. Barn 4 kom när allt var lugnt och hon kom på ett speciellt sätt till oss och hon behövde så mycket trygghet och kärlek för hennes första tid i livet, innan hon kom till oss, var inte så bra. Så småningom adopterade vi henne och allt detta skedde i en av X lugna och trevliga perioder. Man glömmer (förtränger) allt för lätt! Efter tre fantastiska otroligt älskade killar fick jag äntligen min efterlängtade lilla tjej, alla lika älskade, alla lika stora personligheter, alla lika fantastiska.

I takt med att jag går igenom huset, X bara flyttade och tog med sig det han skulle ha, allt annat som han samlat på under många är blev kvar, nu försöker jag, i den takt jag orkar, att röja ut. Vissa saker ger jag honom i kassar, annat slänger jag. Har hittat bla. 17 par skor! En massa systemetpåsar, glas med ränder av rött vin eller gulbeslöjade av whiskey hittar jag lite här och var, undanstoppade, gömda. Jag blir påmind om vilka problem han har. Det var inte jag som hade problem, det var han och han överförde problemen på mig. Tänk vad man kan gömma och förvanska under ett äktenskap! Tänk vad man kan förneka, det gör ont att inse sanningen.

Även om jag idag lever själv och ibland känner mig ensam så var ensamheten i äktenskapet mångdubbelt värre!

Kognition betyder tänkande och kognitiva funktioner är dess byggstenar som att ta in intryck, uppmärksamhet, att lära sig saker (kräver både arbetsminne och långtidsminne), komma ihåg (så att vi kan lagra), bearbeta information och lösa problem.

Kognition är inte detsamma som intelligens men vi använder våra kognitiva förmågor för att använda vår intelligens, så med dåliga kognitiva funktioner så påverkas intelligensen, under tiden besvären finns.

Kognitiva besvär kommer ofta ganska sent i ett utmattningstillstånd och det är det som kan dröja sig kvar under månader och ibland år efter att själva grundsjukdomen försvunnit. Även vid krisreaktioner, depressioner, bipolaritet och psykoser nedsätts de kognitiva funktionerna.

Vi har alla olika styrkor och svagheter som kan bero på arv, miljö, sjukdom, utbildning, kost, motion, missbruk, sjukdom mm.

Som bas har vi vår mentala energi (ork), motivation. ALla vet nog att det är svårare att lära sig något som man inte har intresse av och lättare att lära det som känns roligt och meningsfullt.

Nästa nivå handlar om intryck och samordning av dessa, hur vi kan sålla bort intryck vi inte har nytta av, eller så kan vi inte det och blir lätt störd.

Tredje nivån är koncentration och uppmärksamhet, här "väljer" vi vilka intryck som är viktiga för stunden. Koncentration kan beskrivas som förmågan att behålla uppmärksamheten under en tid, t.ex. då vi läser.

Fjärde nivån är minne och inlärning och detta bygger på uppmärksamheten och att man kan hålla fokus, i annat fall kan vi inte lagra det vi hört eller sett. Minne kan liknas vid en avkodning, vi läser av ett budskap och kodar in det i hjärnan där det bör lagras så att vi vid lämpligt tillfälle kan ta ut det och koda av det och använda informationen.

Sista nivårn utgörs av problemlösning och abstraktion. Att tänka logiskt och lösa avancerade problem, att vara kreativ och hitta flera olika lösningar på ett problem. Har ni tänkt på hur många situationer i ett vanligt vardagsliv ställer krav på dessa funktioner. Att vi ofta måste planera, genomföra, utv'ärdera det vi gör, tänk t.ex. på att laga mat, vis ka bestämma vad vi ska äta, inhandla det som behövs, ta fram, förbereda, kanske titta på ett recept, tillaga, smaka av, och duka och slutligen äta. Det är saker vi ofta gör utan att tänka man "bara fixar det", enkelt och inget vi oftast behöver lägga någon speciell tankeverksamhet vid, vi pratar, lyssnar på musik samtidigt och vi kanske varvar matlagningen med dukning och diskning... enkelt, ja om man inte har kognitiva besvär.

För då måste man tänka inför varje moment, en sak i taget. Med fyra barn och ett arbete som ställer stora krav på simultankapacitet har jag haft en god förmåga att göra flera saker samtidigt. Det går inte idag. Märkte dock att när jag kunde koppla bort arbetet så fungerade vardagen lite bättre, det blev aningen enklare och det krävdes mindre tänkande för enkla uppgifter och motståndet, berget som skulle bestigas innan t.ex. diskmaskinen skulle plockas ut, blev lägre.

I samband med långvarig stress är kroppen ständigt på högvarv och man är i akutberedskap hela tiden. Hela kroppen och våra hormoner försvagas och detta leder till förändringar i hjärnans funktioner och därmed påverkas tänkandet. Speciellt en viss del av vår primitiva hjärna, amygdala, blir påverkad och tänkande och handling kan bli ganska primitivt, lite som det är hos tonåringar innan denna del av hjärnan blir vuxen. Det är svårt att ha överblick över vanliga problem, det är svårt att planera uppgifter och lösa problem, ska det göras tas det mycket energi.

Vissa läkemedel påverkar den kognitiva funktionerna, detta är ofta läkemedel som man använder vid olika typer av psykisk sjukdom, allt ifrån depression till psykoser.

Som sjuk upplever man en sak och står man bredvid som  anhöriga, vänner kolleger kan man uppleva något annat, så här kan olika problem upplevas...

Koncentrationsproblem upplevs av mig som att jag inte kan koncentrera mig, följa med i samtal och jag känner mig dum. Omgivningen kan uppleva det som om jag inte hör, eller är intresserad...

Problem med att komma igång med en aktivitet tar mycket tankeverksamhet och jag känner mig lat, omgivningen kan uppleva att jag inte har lust eller att jag är lat och trög.

Långsammare mentalt tempo att jag inte kan utföra en uppgift lika snabbt, effektivt och bra som i vanliga (friska) fall. Andra ser att jag är långsam och slö...

Det kan vara svårt för andra att förstå, för det syns inte utanpå och blir därmed ett dolt handikapp.

Jag har försökt att lösa det genom att ha så mycket lugn omkring mig som möjligt, en sak åt gången, planera noga och skriva upp vad som ska göras och när. Pauser borde jag nog bli bättre på... undviker stimuli, dessa orsakar yrsel och är säkert en varningssignal till mig för att hjärnan är så trött att den inte orkar ta in mer. Micro pauser då jag lägger mig och blundar lite lätt mindfulness och stänger ute omvärden. Rutiner är bra och fasta platser för saker skapar trygghet.

Pacing är en metod som ofta rekommenderas till dem med ME- kroniskt trötthetssyndrom och går i korthet ut på att man ska göra 50-75% av det man tror man klarar av, detta ska fungera som en basnivå, både dåliga och bra dagar. Resten av krafterna ska man spara. Risken är annars att man en bra dag tar ut sig och sedan blir man sämre, måste vila och så sluts cirkeln...

Depression påverkar också kognitionen och det finns en test man kan göra på nätet som heter MADRS, jag gjorde den igår och fick förvånansvärt höga poäng (22), enligt den ska jag ha en depression men jag känner mig inte "deppig". Ska göra om den idag, man ska titta på tre dagar och uppskatta sitt mående, nu har jag haft tre dagar som blivit bättre och bättre så kanske blir poängen lägre idag, men hur som så är det en varningssignal. Denna test använda av sjukvård och psykologer för att ställa diagnosen så det är en bra och välrenomerad test.

Saknar barnen men inser att jag är i behov av det totala lugnet som inte infaller när de är hemma. Städade både kök och badrum i går, var tom. ute och gick en bra runda, gjorde mig ett mysigt SPA, färgade håret som hade blivit lite väl solblekt i topparna, ansiktsmask, skrubbade kroppen, åt en enkel men god middag och slöade i soffan. Sov gott i natt, vaknade klockan 06, sex timmars sömn är lite lite, låg kvar och slumrade till en stund. Nu på morgonen har jag hunnit plocka ur diskmaskinen och putsa tre fönster, nu väntar en solig dag på mig, ska vara ute mycket!

Längtar tills imorgon då barnen kommer hem igen, hoppas jag kan hålla energinivån då också!

Även om det finns ett antal vanliga reaktioner är det viktigt att komma ihåg att sorgereaktionerna är unika och skiljer sig åt från person till person. Man sörjer sin relation till det som gått förlorat, och eftersom alla relationer är unika så är också sorgen unik. Det går därför inte att på förhand beskriva en normal sorgereaktion. Inget sätt är rätt. Reaktionerna varierar över tiden hos varje enskild person. Sorg är inte en tidsbestämd process som sker i stadier eller faser, utan kan bäst beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka. En normal sorgeperiod räknas till ca ett år. Det är vanligt att man fastnar i sin sorg och då kan man behöva hjälp för att komma vidare, för att leva fullt ut.

En sorg försvinner inte i och med att den aktiva fasen på ca. ett år är avklarad, sorgen förändras men blir kvar som ett ärr. Det går att leva ett fullgott liv men ärren finns kvar och påverkar oss, det gäller att hitta nya sätt att finna glädje, kraft och lycka.

Man brukar teoretiskt dela in sorgen i fyra faser;

CHOCKFASEN

Från ett ögonblick upp till några dygn.

De drabbade har en känsla av overklighet, som en dröm eller film

De drabbade förefaller okänsliga, bedövade. Även om de på ytan kan verka lugna upplever de ett inre kaos och har i efterhand svårt att redogöra för vad som har hänt.

I andra fall kan de drabbade reagera genom förvirring/ förtvivlan.

Det kan hända att drabbade grips av panik – det är då viktigt att isolera dem så att paniken inte smittar.

Många får en förändrad tidsuppfattning. Man tycker att tiden är oändlig innan t ex ambulans kommer

Olika fysiska reaktioner som hjärtklappning, hög puls, darrningar, illamående, matthet eller att personen svimmar kan också inträffa.

Chockens symtom är avstängdhet. De psykologiska försvaren är förträngning och förnekande.  

REAKTIONSFASEN

Denna fas pågår oftast någon eller några månader. De drabbade har nu förstått vad som hänt. Nu kommer de starka sorgereaktionerna.

Många har svårt att skilja det verkliga från det overkliga.

Man kan få påträngande minnesbilder. Man kan få syn- och hörselintryck. Känna lukter, smaker och beröringar.

Ångest är vanligt, man blir mer sårbar och rädd för nya olyckor. Rädsla för framtiden. Ökad faroberedskap.

Krissituationer sätter nästan alltid spår i skolsituationen t ex sänkta skolprestationer och oförklarliga reaktioner. Man får svårt att komma ihåg och får koncentrationssvårigheter.

Sömnsvårigheter är vanligt.

Ledsenhet, sorg, depression – man upplever en sänkt livskvalité.

Skuld, skam och självförebråelser. Man kan känna skuld över att ha överlevt, över sina egna reaktioner eller över ouppklarade relationer.

Aggressivitet och ilska, mot den som försökt hjälpa, mot alla.

Isolering, många drar sig undan.

Olika fysiska reaktioner som huvudvärk, magont nedsatt immunförsvar.

Existentiella frågor som meningen med livet, meningslöshet. Självmord kan förekomma.

REPARATIONSFASEN (BEARBETNINGSFASEN)

Denna fas pågår några månader till ca ett halvår eller mera. Nu börjar den drabbade på nytt att vända sig utåt och se framåt. De har accepterat det inträffade och börjar se nya möjligheter i livet. Stundtals kan man skifta mellan olika faser.

NYORIENTERINGSFASEN

Denna fas har inte någon avslutning. De drabbade lever nu vidare med det förgångna som ärr som finns kvar. Ärren är dock inget hinder för ett normalt liv. Ibland upplevs perioder av smärta. Saknaden och minnena finns kvar.

 Jag har nog inte riktigt hunnit igenom alla faser än, det är svårt när man hela tiden utsätts för nya trauman. När bägaren med vad man orkar bära, hela tiden är fylld till bristningsgränsen. Kanske behöver jag bearbeta mer, kanske behöver jag bara tid att smält, att få minnena på plats, kategorisera. Känner att skrivandet ger mig möjlighet att arkivera gamla saker, att lägga över dem här så jag kan släppa dem. Berätta gärna om ni haft någon nytta av det jag skrivit!

Under åren har det varit många kriser som jag aldrig hunnit igenom fören nästa kommit, kanske ligger de nu på hög för att kunna bearbetas, jag har hela tiden fått vara den starke, som hållit ihop, tagit hand om alla utom mig själv. Några av kriserna har varit; att min blivande man var med om en svår trafikolycka, där jag fick ordna med allt. I samband med detta fick han en depression. Vi skulle flytta ihop, han hoppade av, jag stod då utan bostad. Detta upprepades två gånger till men då hade jag åtminstone bostad! Flyttade sedan ihop och vårt första barn kom, han höll på att dö då han var nyfödd. Över 95% som har haft den sjukdomen han hade får bestående men, många dör. Jag satt själv med alla reaktioner, X var "tvungen" att arbeta trotts att vi båda blev sjukskrivna för att kunna vara med vårt sjuka barn men jag satt själv... Som tur är har han inga men av sin tidiga sjukdom, men det visste man inte då. Ständigt sjukt barn, har tappat räkningen på hur många gånger vi besökte akuten på ett år! Barn två kommer, båda barnen nästan konstant sjuka, jag fick aldrig sova, under första året med barn två så sov jag mycket sällan mer än 15 minuter i sträck. Ingen hjälp eller stöd av mannen. Bitvis var jag sjukskriven för krisreaktion i samband med barns svåra sjukdom. Mamma fick cancer och var sjuk, men är idag frisk! :) Mannens missbruk och ständiga dåliga engagemang i barnen och familjen. Hot, psyksik misshandel, lögner, svek, stölder... listan kan göras mycket längre och alltid stod jag själv.

Ibland talade jag med någon vän eller mina föräldrar men ingen förstod riktigt vad det var jag gick igenom, kanske inte så konstigt när jag knappt förstår det själv, svårt att sätta ord på känslor. Men att inte våga sova för man har en känsla av att man kan få en kniv i bröstet av sin man är inte trevlig, inte nyttig och tar massor av energi samtidigt som den viktiga sömnen påverkas. Men allt detta är historia nu, nu vill jag leva i nuet men kunna blicka framåt, hitta saker att glädjas år och se fram emot. Fast även saker som är roliga och som jag kan se fram emot tar krafter och kräver planering, förmågor som jag just nu inte riktigt besitter, fast det ska bli bättre!!!

I går ringde försäkringskassan, nu är allt klart och pengar på väg! En otroligt stor lättnad, en lätt lyckokänsla började spridas inom mig, tacksamhet och lättnad. Nu har jag lite drygt två månader på mig att hämta krafter, ladda med må bra krafter och hoppas på att hjärnan börjar fungera igen. Har lovat mig att jag ska ta det i sakta tempo då jag börjar arbeta orkar inte med fler bakslag men jag älskar mitt arbete och vill ju så gärna...Svårt att se att andra blir lidande av att jag är sjuk men ger jag dem vad de behöver så blir jag sjuk...

Jag lyckades få till både ost, kanel, kardemumma och chokladbullar i går, ett missöde gjorde att jag även fick städa. Nu sitter jag i ett nystädat hus, med bullar i frysen, några blev kvar efter vår "bullfrossa" i gårkväll. Sedan var jag helt slut, sov som en stock i natt, ända till 05... ville sova längre men det gick inte.

Idag är barnen med sin pappa så jag har "vilodag", ska försöka plocka unden lite skräp som lagts på hög. Känner för att lyssna på musik, vilket varit omöjligt tidigare, kanske det inte går nu heller men bara att känna längtan är fantastisk, ett framsteg bara det.

Fredagskvällen ska jag tillbringa i soffan, i badet, ska fixa lite med håret, måla naglar kanske jag lyxar med lite fransk manikyr... om jag orkar så långt, ansiktsmask och sedan kanske jag känner mig som ny??? Lyx för en trött mamma!

Har varit och köpt mig en ny klänning, det är också lyx även om det inte var en så dyr en så känns det väldigt lyxigt. Hoppas jag får många tillfällen att ha den i sommar.

Sommarlovet är här, barnen sover länge, är uppe sent. Har försökt få till en mysig början på lovet för barnen. Hämtade pizza i går och var och spelade minigolf. Idag ska jag försöka putsa lite fönster och kanske att vi får till lite bakning.

Var hos psykologen i går, klart bättre än förra veckan men oron över Försäkringskassans beslut hänger över mig. Även irritationen över det dåliga läkarintyget hänger kvar och det utdragna beslutet gör inte att jag mår bättre. Fast jag har rest mig ganska fort denna gången men så är det inte ett vitalt beslut heller, jag/vi överlever, vårt liv är inte i fara oavsett beslut men nästan. Kan jag inte vara sjukskriven har jag funderat ut nåra reservplaner. Tur att jag inte lever ur han i mun, utan reservkapital, då hade jag verkligen varit illa ute nu, ensamstående med skral ekonomi, fyra barn som behöver mat, boende och räkningar som ska betalas hur många hade klarat sig två månader utan inkomst utan att bry sig?

Psykologen hade skrivit ett bra intyg och fattar Försäkringskassan inte hur jag mår av det så vet jag inte vad som krävs för att vara sjukskriven. Sådan skillnad på handläggare, man undrar om det finns några gemensamma riktlinjer? Jag har hört om dem med cancer, de som gått i dialys mm. som nekats sjukpenning. Att inte läkare och psykologer ska kunna besluta något utan det är en person som aldrig träffat mig som ska besluta om jag ska ha rätt att vara sjuk, som jag är, eller inte. Jag får inte arbeta av läkare och psykolog.

Huvudet behöver vila, fast det triggas hela tiden i vardagen men jag hoppas att "sommarlunken" sol och bad ska vara stärkande. KAn bli stressad av att jag bara har två månader på mig innan jag måste börja arbeta. Då MÅSTE jag vara bra, det finns ingen som kan ta mina arbetsuppgifter och det är många som blir lidande om jag inte kan vara där, så jag MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE vara tillräckligt frisk då för att klara av arbetet och förhoppningsvis kunna fortsätta min resa mot ett bättre mående. Psykologen menar på att jag ska släppa alla krav, även det allra mest kravlösa som mindfulness kan vara en stressor och prestationsfyllt. Gips på hjärnan, vila, sova, minska på alla stimuli. När jag sedan orkar och känner att krafterna fylls på ska jag försöka att hushålla med dem, lägga unden kraft för att kunna ta av vid behov. Det är inte lätt, när man helt plötsligt orkar göra saker som man länge velat göra och att det helt plötsligt känns lätt så är det svårt att ligga lågt, åtminstone för mig. Har fått låna en bok som ska förklara de kognitiva problemen som uppstår vid utmattning, depression och likande tillstånd. Det kommer säkert ett litet avsnitt här så småningom...

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som gäller. Undrar varför jag är en person som tar allt på allvar, tänk om man bara kunde rycka lite på axlarna till smått och stort. Jag måste ha ärvt det av mamma. Livet hade kanske varit mycket enklare då.

Det var ett betydligt mer positivt möte idag än för en vecka sedan, då var jag i upplösningstillstånd men hon tyckte inte det var så konstigt, det blir så i ett liv utan marginaler, kraft och med en hjärna som bara delvis fungerar. Tänk om det funnits någon snabbkur!

KBT står för kognitiv (med tanken) beteende terapi, man ska förändra sitt beteende och tankemönster. Detta anses som en snabb behandlingsmetod av många, men det beror lite på vilka problem man har. Är man fobiskt rädd för ormar eller spindlar så kan det säkert fungera ganska snabbt. Jag upplever varken denna eller förra gångens KBT som "riktig" KBT och det är enbart positivt. Hade en kort tid hos en terapeut som inte var psykolog, utan enbart hade gått en utbildning i KBT. Det blev helt fel. Hon ville inte vi skulle prata om sådant som stressade mig men var utom min kontroll. faktum är att det är just det jag inte kan kontrollera som stressar mig, jag slutade efter några gånger. Kändes meningslöst att sitta och hitta på stressorer som jag inte upplevde på riktigt!

Både denna gången och första gången, då jag går/ gick till psykologer som har en mer gedigen utbildning och annat synsätt så har de ansett att jag inte behöver KBT läxor eftersom det stressar mig än mer, den läxan jag får är att vila hjärnan och vi samtalar om hur jag kan tänka på andra sätt än idag för att må bättre. Det är en nyttig resa varje gång och jag ser fram emot att läsa boken för att kanske bättre kunna förstå hur jag fungerar nu.

Hur jag fungerar i vanliga fall vet jag allt för väl, jag är den typsikt "duktiga flickan", effektiv, noggrann, ambitiös, glad och pigg och hjälper och stöttar alla andra då de behöver, det sistnämnda har jag svårt att släppa även nu när jag själv behöver stöd. Det fanns en tid, strax innan sjukskrivningen i våras då jag ärligt och uppriktigt önskade att någon annan tog över, fattade mina beslut, såg till att jag fick den hjälp jag behövde, någon som kom med mat till oss och avlastade med barnen... riktigt så blev det inte, därmed har jag kanske förlängt min sjukdom men vad gör man som ensamstående mamma som alltid måste vara "runt sig och kring sig", som alla kallar på hela tiden. Jag älskar barnen över allt annat men jag har också erkänt att de även tar på krafterna och energin men de ger också så otroligt mycket!

Idag ska barnen och jag försöka baka, frukostbullar, kanelbullar och kanske lite skorpor, bra att ha i frysen nu när de vi är "sommarlediga", kompisar kommer och går, hoppas mina krafter räcker längre än till bara tanken...

Jag vill tro på kärleken, inte bara mellan man och kvinna utan kärleken i allmänhet. Kärleken till barnen, kärleken från barnen att få höra " mamma jag älskar dig", det fyller mig med livskraft. Lilltjejen hade en kompis hemma för ett tag sedan, kompisen (som inte brukar vara här) frågade varför det fanns så många teckningar och kort med kärleksförklaringar och fick till svar "för att jag älskar mamma och hon älskar mig! Gör ni inte det hemma?" Vi är nog en väldigt kärleksfull familj, tom. den ibland odräglige tonåringen kommer och kramar om mig på morgonen innan skolan och säger "mamma jag älskar dig".

Just nu har jag nog av att leva, att få vardagen att gå ihop och att hitta mig själv, mina krafter och harmoni i livet, jag skulle inte ha varken tid eller ork att träffa en ny man, men kanske en dag... fast jag är nog inte lätt att leva med efter allt jag gått igenom. ATt leva med en ny man, bo ihop känns väldigt avlägset, särbos möjligen och barnen kommer alltid att vara viktigast men jag hoppas att mitt hjärta kan vara öppet för mer vuxen kärlek... en dag...

Många gnäller över sina män och det får man naturligvis göra men det blir lite futtigt för mig. Det är inte lätt att leva ihop och kan man vara lyckliga alltid, kan kärleken hållas vid liv i ett långt äktenskap. Många lyckas men hur lyckliga är snitt paret?

För många år sedan mötte jag ett äldre par, jag arbetade på ett sjukhus och herr A kom in som patient, hans fru E kom troget och hälsade på varje dag. De tyckte väldigt mycket om mig och jag tyckte väldigt mycket om dem, annat gick inte. De var snälla och omtänksamma och trotts sin höga ålder (de var båda över 90) var de nästan ständigt nykära, de tittade på varandra med sådan ömhet och kärlek att jag fortfarande kan känna den.

Livet tar slut även om man älskar, när herr A låg för döden så hade jag turen att arbeta, frun satt hos honom och jag var där så mycket jag bara kunde, gjorde allt för att lindra och att detta också skulle bli något så fint som möjligt. Dottern kom och jag gick in till herr A, jag satt på sängkanten, höll A i ena handen och E i den andre, då somnade herr A in lugnt och stilla och alla grät vi. Då säger frun att "han väntade på sina tre flickor som han älskade, sen kunde han vandra vidare".

Jag är helt säker på att om båda vill och orkar kämpa så finns livslång äkta kärlek, inte kärlek där man tvingar, hotar eller kränker utan en fin äkta kärlek. Jag hoppas finna den.

Idag har det varit skolavslutning, nu väntar ett långt sommarlov för barnen, jag är splittrad över lovet. Orkar jag ha barnen hemma hela tiden? Jag hoppas att det blir en solig och fin sommar. Skolavslutningar är alltid lika fina, de är fyllda av så mycket längtan och förhoppningar över det oändliga lovet. Idag vet man att lovet inte är oändligt, det tar allt för snabbt slut, att löften och förhoppningar inte alltid  införlivas. Men jag kan än känna pirret i magen när jag hör barnen sjunga, samma pirr som man hade som liten när man stod i kyrkan och sjöng inför sommarlovet, en härligt och befriande känsla... Idag firar barnen inte skolavslutning i kyrkan men de gjorde det i många år, men de sista åren har det inte varit ok, eftersom det finns barn som kommer från andra länder.

Vi har lov hela sommaren...

När minnet är begränsat så tar det otroligt mycket på krafterna. Jag går för att hämta en sak och när jag kommer fram vet jag inte vad jag skulle hämta, går tillbaka, kommer KANSKE på vad det var, ja så kan jag hålla på ett tag...

När man känner att man inte kan sortera i kunskap som man vet att man har, när man tappar ord, ja då är det lätt att anstränga sig än mer. Vet inte vilket som är bäst, att anstränga sig, trigga hjärnan med att läsa, att försöka minnas vad man ska handla och kolla inköpslisten efteråt för att kunna komplettera. Eller sliter det på en trött hjärna? Frågade psykologen om detta för en tid sedan, hoppas få klarhet i detta under veckan. De som är äldre och håller på att utveckla en demens ska trigga sina hjärnor för att hålla minnet vid liv, men det har kanske motsatt effekt för mig  och andra med utmattningstillstånd???

Jag har alltid triggat och försökt, men nu ska jag nog försöka prova andra linjen, vila hjärnan. Mindfulness är effektiv för att få hjärnan in i vila.

För någon vecka sedan mådde jag bättre och då fungerade minnet också bättre så jag vet att jag kan, bara förutsättningarna är de rätta!

Härom dagen kom ett av barnen och sa att det gick hem till en kompis M, jag sa jag, när jag sedan skulle hämta hem mitt barn så var det inte hos M, provade med B och E, fann till slut barnet hos S. "Men mamma jag sa ju att jag gick till S" "Sa du inte M?" undrar jag, "jo, först var jag hos M men de var inte hemma, sen kom jag hem och sa att jag gick till S, minns du inte det mamma, du svarde ju ja!" Jo efteråt mindes jag...

Omgivningen har svårt att förstå mitt dåliga minne, jag försöker dölja det och undviker situationer där jag kan avslöja mig, det tar också på krafterna...

Att få skratta kan vara befriande. Härom dagen fick jag skratta lite, även om det var åt mina egna misstag... Jag och lilltjejen skulle åka och hämta storebror från träningen. Vi går ut och när vi kommer ut på gatan säger hon "men mamma ska du åka iväg i morgonrock!" Nej det skulle jag naturligvis inte, jag frös där hemma och hade satt på morgonrocken, vi skrattade och fnissade en god stund. Befriande! :)

Jag skrattar allt för sällan, har bytt de annars så ofta förekommande skratten mot leenden. Visst skrattar jag till ibland men inte det där riktigt befriande avslappnande skrattet som fyller hela ens själ med "måbra hormoner" och som man kan bli fnissig av att bara tänka tillbaka på...

Tidigt i våras skrattade jag och för en tid sedan när jag fått mejl av en vän. Hon planerade studentfest med sin Xman för ena barnet. Han sms´ade och frågade "vad ska jag göra med dukarna? Hur hade du tänkt ha dem?" På bordet hade min vän svarat, ganska självklart!

Men annars är det ganska tunnsått med skratt, minns än sista gången jag skrattade så där riktigt hysteriskt. Det var 15 år sedan, min äldste var bara någon månad gammal och jag levde fortfarande på "lyckliga mamma hormoner". Barnet och jag var själv hemma, jag stod och strök och min goa bebis sov sött. Pratade samtidigt i telefon med min fina kusin, vi fick ett hysteriskt skrattanfall, jag minns inte åt vad vi skrattade men det var så att jag fick sätta mig ner på golvet och kippa efter andan.

För länge sedan, långt innan både man och barn, skrattade jag ofta så här, kanske hörde det ungdomen till mer än ett moget medelåldersliv, jag vet inte, men jag saknar det, skrattet. Minns en gång då jag och en kompis var på semester, vi skrattade konstant, fick ofta sätta oss ner för vi skrattade så vi inte klarade av att stå. Mamma och jag var också på en resa där vi skrattade mycket, så min stora fråga är om mitt X inte bara stal mitt liv, min själ, mina pengar utan också mitt skratt. Dock gav han mig mina fina barn och det kommer jag troligen alltid att stå i tacksamhetsskuld till honom för...