Äntligen, som jag längtat, efter alla bakslag... Våren är här och jag njuter, det känns som om livsandarna håller på att återvända!

Länge sedan jag skrev och mycket har hänt. Även om jag är långtifrån stabil så mår jag bättre, åt Voxra, ett antidepressivt läkemedel som skulle minska tröttheten ett tag, men mådde bättre när jag slutade med det, läkaren skrattade och sa att det kanske var så man skulle göra. :)

Fortfarande trött men inte SÅ trött, vissa dagar tycker jag att jag känner mig ganska frisk (åtminstone i förhållande till hur jag mått), gör för mycket och faller, jag tror aldrig jag lär mig den balansen. Så fort jag mått lite bättre några dagar så känns det som om jag mått så i en evighet, konstigt!

Har fått nog av mitt arbete med ständiga chefsbyten och mycket osäkehet, aldrig ngn tacksamhet och det känns som om jag är helt osynlig. har fått nytt arbete som jag börjar på i höst. Nu arbetar jag en månad till sen ska jag ta ut kompledigt och semester under sommaren. Nytt jobb känns spännande men otäckt, jag måste arbeta mycket mer och kommer inte att ha möjlighet att arbeta vissa dagar hemifrån och det kommer jag att sakna. Mindre flexibilitet, nya arbetsuppgifter, nya kolleger men mer i lön. Nu kan vi kanske få det drägligt, något lyxliv kan man väl inte förvänta sig som ensamstående med tre tonåringar men att kunna handla det mest nödvändiga utan att behöva spara till en mascara, ett par strumpor eller vad det nu kan vara jag behöver. Ska bli spännande med något nytt men allra mest så skönt det ska bli att lämna en destruktiv arbetsplats.

Med tiden har jag förstått att min arbetsplats är ganska lik det liv jag levde med x, osäkert, otacksamt och man kan när som få en "kniv" i ryggen. Idag undrar jag hur stor del min arbetsplats haft i min utmattning... vi får väl se! har sedan i augusti försökt förhandla lön och arbeta ngn timme mer/vecka men jag får aldrig några besked, allt skjuts på framtiden och sen byter man chef och allt börjar om. Jag har tex. inte fått löneförhandla på två år.

X bor på sitt härbärge och charmerar nog alla där för nu har han fått uppgradera till bättre boende. Vi har sporadisk kontakt, ngn gång vi bestämt att han skulle komma och träffa barnen så har ahn lämnat återbud samma dag och jag funderar genast om det är återfall men bryr mig inte och tänker inte låta det ta min kraft och energi.

Barnen har det ganska bra och det känns som om vi är på väg att hitta oss själva och ett nytt liv. Mitt barn m ångest kämpar på men jag hoppas att det ska ge men sig, nu är det dags för gymnasiet till hösten och jag hoppas att det gör ngt positivt. Tycker nog ändå att ångesten ändrat skepnad lite, vi fortsätter hos psykologen.

Tror att jag bearbetat mammas död väldigt mycket sista tiden, haft konstiga drömmar och allt mynnar ut i min omänskliga trötthet och den press jag kännt. Saknar henne varje dag!!!

Jag har en kompis som tll helgen ska dra ut mig på en utekväll, vet inte hur många år sedan det hände, jag som aldrig varit utetypen, sitter hellre i soffan och pratar m någon som står mig nära, men det ska bli kul att titta på folk!

Snödroppar och vintergäck har dragit sig tillbaka under snön, julrosen hängde redan för några dagar sedan. När jag tittar ut genom fönstert lyser faktiskt solen lite, när blir det vår? Längtar så!

Barnen har tjatat om att få träffa sin pappa, ja vad ska man göra? Jag vill helst inte se honom alls och är helt ointresserad av vad som händer i hans liv. Nu blev det ändå så att han skulle komma hit för att lämna lite saker till barnen. Han behövde vila och satte sig i soffan och där blev han kvar, allt för länge. Han pratade inte med barnen, de satt mest med sina telefoner. När jag fixat, städat, plockat allt som jag kunde så var jag tvungen att prata med honom, blev ju väldigt pinsamt.

Enligt honom så hade han varit nykter i två månader, allt gick bra, han bodde på sitt härbärge och hade ett ok rum där. Tråkigt att han och barnen inte pratar med varandra, men nu är det åtminstone slut på yjatet om att de vill träffa pappa, det kanske räcker att de får se honom och se att han faktiskt lever. Tycker han blir magrare och mer ihopsjunken för varje gång, undrar om allt står rätt till i den kroppen, sorgligt att se. Han var sitt trevliga jag och återigen börjar jag undra vem denne man egentligen är...

Jag harar fortfarande det han gjort och honom men hatet är inte riktigt lika tärande längre.

Mitt barn med ångest går nu på BUP och jag känner inte att det blivit bättre, snarare tvärt om, ibland blir det helt outhärdligt här hemma, ibland undrar man hur man ska orka.

Längtar enormt efter lite värme, ledighet, enkelhet och roliga saker! Jag är trött på att bara överleva, jag vill LEVA också!

Vi börjar väl landa i allt som hänt men vi är helt klart skadade av allt vi gått igenom! Var och pratade med banken IGEN! Bad dem plocka fram de påstådda fullmakterna som de noterat att jag skrivit på, intressant för att jag med bestämdhet vet att jag inte skrivit några sådana. Och det var intressant! På ett av barnen finns det förvisso en fullmakt men min underskrift var förfalskad, tydligt! Min fundering är om inte en fullmakt ska vara bevittnad av andra? Idag hade man ringt upp den som skrivit under för att kontrollera äktheten och du undrar jag om det nu är 15 år sedan en fullmakt skrevs på, bör man då inte kontrollera med den andre föräldern om en förälder vill tömma barnets konto och sätta in pengarna till sig själv?  För det andra barnet fanns det inte ens en underskrift från mig utan X hade själv (mot lag och rekommendationer) tagit alla beslut själv. Nu ligger ärendet hos bankens jurister, igen...  Min förhoppning är att banken betalar tillbaka barnens pengar och sedan startar en process mot x.

Bankkillen jag pratade med, mycket bra och han tyckte nog detta var förfärligt och även pinsamt att de inte följt regelverket, sa att jag skulle förbereda mig på att göra en polisanmälan. Jag har sammanfattat nästan 20 års helvete på tio sidor. Mått så dåligt när jag läst hur jag mådde då, när x bodde hemma. Vilken ångest jag fick bara han satte nyckeln i låset, hur ångesten stegrades under eftermiddagen och kullminerade när nyckeln sattes i låset. Jag får rysningar! Jag skrev ofta att jag undrade om jag höll på att bli tokig, om jag skulle oomma ur detta med sinnet i behåll, om jag skulle överleva nätterna då han hade den tokiga blicken och jag inte vågade somna. Det gör ont och vad har jag utsatt mina barn för? Det finns otroligt mycket att bearbeta.

Mitt barn som har ångest har börjat hos en psykolog på BUP och jag hoppas innerligt att det leder till något. Hon beskrev ångest som en allergi mot ovisshet och jag tyckte det var en ganska bra förklaring.

I går fick jag en varm kram av en man där jag inte förväntat någon kram och med en gång påminns jag om hur svältfödd på kärlek jag är. Jag får massor av kärlek av mina underbara barn men det är en annan sak, inte sämre men annorlunda. Sist jag fick en så varm kram var av min farbror för ca två år sedan, strax efter att min älskade mamma gått bort, vissa saker tvingas man leva på länge!

X hör vi inte ifrån så mycket, han har messat med barnen lite, han lär bo på ett härbärge och vara nykter, enligt honom själv. Jag vill inte träffa honom alls och inte höra något från honom, det är nog det enda sättet för mig att läka på sen är det tråkigt att barnen blir lidande men jag vet inte hur jag ska lösa det för dem när inte jag kan/vill/orkar vara med. att de träffas på härbärget känns inte bra, att ses på stan går inte eftersom varken han eller vi har pengar. Här vill jag inte ha honom och jag vill att någon ansvarsfull person är med så inget händer barnen.

Vi har levt mycket snålt sista månaderna, eftersom x inte alls betalat något underhåll. Idag fick jag dock beskedet från Försäkringskassan att vi får underhållsbidrag med 1 500:- för de två yngsta barnen så 3000:- till i månaden, det gör att vi går runt! Nu får jag även lite retroaktivt, så härligt! 10 dagar till innan pengarna kommer o vad jag längtar!!!!

God fortsättning! Jag hade hoppast på ett bra år men början har varit tuff!

Vi har sagt upp kontakten med barnens pappa, efter det att han tog barnens pengar, någon rätsida har jag inte fått på det. De säger att jag gett honom en fullmakt för att själv disponera barnens pengar, det har jag naturligtvis aldrig gjort, han måste förfalskat min namnteckning, men det är inte första gången. Funderar just nu på att polisanmäla detta, att förfalska någons namnteckning anses som ganska allvarligt och kanske kan man komma någonstans med det, vem vet. Beträffande pengarna kan jag inte förstå vissa saker, jag kan inte starta ett konta eller sätta in pengar till mina barn (om man är två vårdnadshavare), jag kan inte sätta in kontanta medel i speciellt stor omfattning, jag kan inte skicka en pengagåva till utlandet, utan att deklarera var pengarrna kommer ifrån och vad de ska användas till. Jag kan inte heller, vid gemensam vårdnad, gå in på en bank och ta ut pengar från barnens konto utan att det ifrågasätts och så här stora belopp hade man inte fått ta ut/överföra till eget konto men via internetbanken går det.

X har inte heller önskat barnen god jul eller gott nytt år, han har skickat några sms som jag bara, om nödvändigt svarar på. Tydligen har han varit inlagd för avgiftning igen, är bostadslös och bor på ett drogfritt härbärge. Han har inte betalt något underhåll de sista månaderna och jag är allt annat än rik just nu. Hur jag ska få månaden att gå ihop vet jag inte. Barnen har jättesvårt att acceptera.

Att leva i trygga Sverige är inte lika tryggt som man kan tro, åtminstone inte om man sköter allt som man ska. X får tak över huvudet och mat medan vi inte kommer att klara månaden. Pratat med Försäkringskassan, ansökte för ngn vecka sedan om underhållsstöd, det fungerar uppenbarligen inte att x ska betala. Trotts att han inte har ngn bostad så ska de (enligt lag) kontakta honom via brev, om de inte får något svar så kan de påbörja utredningen, detta gör att vi tidigast kan få pengar i mars! Om de får tag på honom och han vill betala direkt till mig, då ska han få det. Om det inte sköts så får jag göra en ny ansökan och två månaders väntan till. Om han även då svarar att han vill betala så får han göra det och så kan vi hålla på i oändlighet. Detta innebär att man som ensamstående förälder inte alls är garanterad ett bidrag för sina barn. Jag blir tokarg! Tydligen litar man mer på en pappa som är missbrukare och som har millioner i skulder än på en mamma som tar 100% ansvar för sina barn. Vem är bidraget till för? Jo, för barnen ska få en viss ekonomisk trygghet. Vem blir lidande om den som ska betala inte betalar? Jo barnen och den som har ansvaret.

Tydligen är det ok att han säger att han inte kan betala men när kan jag säga det, jag bara måste fixa det. Allvarligt så känns livet inte alls kul just nu, vill lägga mig och bara vakna upp när allt är någorlunda normalt.

De två yngsta barnen och jag var på socialen eftersom det kommit in en orosanmälan då X var inlagd för avgiftning. Detta är rutin men första gången barnen var med. Vi hade ett bra samtal där och de är så kloka och fina mina små älsklingar. Det blev ingen utedning eftersom de anser att barnen har sina basala behov väl tillgodosedda hos mig.

Kommer jag någonsin att bli fri från X, önskar honom till världens ände!

Har svårt att hitta julstämningen men det är kanske inte så konstigt. Allt det kaos som råder i våra liv, mamma som inte längre är med oss, nya traditioner, nya människor-som jag själv inte valt- att fira jul med. Jag vill spola tillbaka tiden, men är också så otroligt tacksam för alla de fina jular som mina älskade föräldrar gav mig och även barnen sedan de kom. Just nu känns julen mest som en plåga, gillar adventstiden, julmyset, lite julstök, köpa klappar ( ja det blir något även i ett fattigt hem). Men själva julafton känns mest som något jag måste klara av, för husfridens skull. Mamma tyckte alltid att bästa dagen under jul var juldagen, då kunde hon slappna av, prova kläder och titta på julklappar, tända ljus, gå ut och gå och äta rester. Jag förstod aldrig detta som liten men nu gör jag!

Eftersom vi skulle träffat X både lillejul och juldagen så känns det märkligt tomt, vi får försöka fylla dessa dagar så gott vi kan. Undrar om BIO har öppet på juldagen? Idag ska vi införa en ny trevlig tradition, vi ska spela julklappsspelet med finaste vännerna och alla mina barn följer med. Ser mycket fram emot kvällen!

Är genomförkyld, dottern också, hoppas vi är friska till jul. Jag har en julklapp kvar och ska ladda upp med mat så jag slipper handla under helgerna.

Har inte fått någon klarhet i barnens pengar, skrivit till bankchefen men inte fått svar, får väl ta tag i det igen efter helgerna om jag inte hör något innan. Pengarna är förmodligen borta från barnen för alltid, jag får snåla ännu mer men bara på sådant som är bra för mig, barnen ska inte behöva lida mer och det är inte mycket jag unnar mig idag. Livet kommer att bli ännu tråkigare!

X har åtminstone lämnat oss ifred, ingen kontakt sen jag fick reda på hans stöld. Helt ärligt så vet jag inte vad jag gör om jag träffar honom, hat är ett starkt ord men så nära det jag känner för honom, hat, förakt, jag hoppas verkligen jag slipper ha mer med honom att göra! Trodde vi var säkra nu med ensam vårdan, huset skrivet på mig mm. undrar så vad han kommer att skada oss med nästa gång? Känner oro för detta och för framtiden. Mitt barn som har ångest har fungerat ganska bra under sista delen av hösten, nu är ångesten hög igen.

Snart tid för besöket på socialtjänsten, ringde och pratade med dem i går och berättade om min oro både för vad X kan göra mot oss och för de som jagar och hotar honom, tänk om de söker upp oss. Vill inte sitta inför barnen och berätta min oro så att jag skrämmer upp dem ännu mer. Kan säga att jag är ytterst vaksam, alltid låst dörr, ringer det på dörren så är säkerhetshaspen på när jag öppnar,  när jag är ute så har jag noga koll på allt runt omkring, vem rör sig på gatan, bilar som kör fram och tillbaka, prata om att detta tar på krafterna!

Undrar när vi får tid att läka allt det som varit?

Vill rikta en varning till alla föräldrar som har enskild vårdnad! Den informationen jag fick var att alla register skulle uppdateras automatiskt och att jag inte behövde göra något. Detta är helt felaktigt! På banker måste man själv se till att det ändras, annars står den andre föräldern automatiskt kvar som vårdnadshavare och kan ta barnens pengar.

Detta har hänt oss, barnens pappa har gett oss en "fin"julklapp och tagit alla barnens pengar! Hur kan man sjunka så lågt? Alla de pengar som vi sparat för att barnen skulle ha ett bra startkapital den dag de flyttar hemifrån är borta, jag kan inte ge dem ett dugg av detta. Jag klandrar mig själv och den ångest för att jag inte kollade även detta är stor.

Som förälder/vårdnadshavare får man inte ta ut barnens pengar för egen räkning, det står att läsa i föräldrabalken, det är straffbart och kan föranleda skadestånd. För vår del och även i liknande fall kan man tänka, varför rånar man barnens konton, jo för att man är i ekonomisk kris och då har barnen ingen möjlighet att stämma föräldern och kan inte heller få tillbaka sina pengar.

Jag är så besviken på mig själv, jag som kollat allting annat, VARFÖR??? Jag är så arg på X att jag skulle kunna...

X går det bara utför med, snart bostadslös, jagas av div skumma personer, hotas, mm. Jag är livrädd att skummisarna ska söka upp oss, ska börja se om man kan sudda ut spåren mellan mig/barnen och X. Namnbyte är aktuellt.

Just nu sitter jag mest i telefon för att försöka få någon rätsida på detta och se vad jag akn göra, polisen tar inte emot en anmälan för de anser att det är bankens fel och dem kan man inte polisanmäla. Banken anser att jag ska polisanmäla barnens pappa för det han gjort är straffbart. Kommit fram till att det inte är lönt att driva ett civilrättsligt mål, vi har mer att förlora än att vinna eftersom X inte har några pengar utan bara stora skulder. Mitt lilla, lilla hopp står till banken. Hur kan det vara så att en av de viktigste instanserna i vårt liv inte med automatik uppdaterar sådan viktig information, när alla anda instander får denna information? Vi lever på 2000 talet inte på 1950 talet!

Nu har jag avsagt mig all kontakt med X och ska barnen träffa honom måste någon annan ansvarsfull vuxen vara med. Barnen är ledsna, svikna och väldigt oroliga, de kräver mycket närhet och omsorg. Ska snart prata m socialtjänsten, det har kommit en ny orosanmälan gällande deras pappa, han är ju i väldigt dåligt skick och härom veckan trodde vi att han skulle avlida, men jag får ingen information och kan inte svarar på barnens frågor," kommer pappa att dö?" Smärtsamt. Hur som så skickade de en orosanmälan som de ska göra om patienten har barn under 18 år, så nu ska både barnen och jag dit. Har inte mycket förhoppning om att de kan stötta oss.

Tänk om man kunde sudda ut alla dumma människor!

Utan större händelser har hösten rullat på. Tycker att vi klarar ekonomin ganska ok men det är tråkigt! Men min stora oro, förut, var att X inte skulle kunna betala, nu är vi där och jag ser att det går och det har nog ändå minskat ett stressmoment och konstigt nog känner jag mig stark i detta. X ringer ibland oftast då han är på krogen och druckit, kanske ätit en pizza för att sen ta Taxi hem... sådant som de flesta skulle avstått från i första hand. Ytterliggare ett bevis på hur egocentriska missbrukare är. Hans öl och taxi går före att barnen ska få det de behöver. Ibland blir jag arg men det är inte lönt.

Jag har helt gett upp hoppet om att X ska sluta och kanske kunna bygga upp en kontakt med barnen, tror att även barnen har gett upp, de pratar mindre om pappa, de säger mer sällan att de vill träffa honom. Vi har inte bestämt hur vi ska göra till jul och vid födelsedagar, det får vara upp till barnen. Vi ska försöka skapa lite nya egna jultraditioner med vänner som står oss nära, jag har alltid firat jul på samma vis men sedan mamma gick bort är ändå inget som förr och julen är inte lika kul och mysig. Jag kan fortfarande känna värmen hemifrån mamma och pappa när vi kom dit på lillejulafton, nu när jag kommer dit känns det enormt kallt, en isande kyla när jag går in.

Barnens farmor och farfar har tagit detta med X´s missbruk väldigt hårt, de är ledsna, naturligtvis men börjar inse och förstå. De är inte helt lätta att prata med men de vill väl och jag har hjälpt dem med vissa saker nu när X inte kan. De blir alltid väldigt tacksamma, betalar en liten summa(som blir till lyx för mig!) och bjuder på fika. "Svärfar" säger ibland att han inte vill leva mer, tungt. Sist sa de att de inte orkar/vill träffa barnbarnen mer, eftersom de har så dåligt samvete för vad X gjort och vilken dålig pappa/förebild han är till sina barn. De säger att de mår dåligt när de träffar barnbarnen, jag försökte vända på det men de lyssnade inte. Tänk på vad barnen behöver, de vill träffa sin farmor och farfar, kanske ännu mer när de inte har någon pappa. Att de inte kan vara glada och stolta över sina barnbarn, det går bra för dem och de mår efter omständigheterna ok (bortsett från barnet m ångest men det varken vet eller märker de). alla är fina välartade barn med bra skolresultat, framtidsplaner, fina kompisar mm. Är inte det något att glädjas över???

... är nog det jag saknar mest. Vi kommer nog att få ihop ekonomin men allt som kan tillföra lite extra lvalitet för en ensamstående mamma och hennes barn, ja det får utebli. Men att kunna bo kvar är viktigt för barnens trygghet, det går runt, som det ser ut just nu och jag får hålla tummarna för att det inte kommer oplanerade utgifter.

Det har varit lugnt sista veckorna, det har vi behövt allihopa, det är fantastiskt hur man reser sig igen, man är som en sådan där docka med rund botten och bjällra i, som små barn tycker är kul att välta, vipps så reser den sig upp igen.

Barnet med ångest fick träffa en läkare, vilken fantastisk läkare, lyssnade, förstod och menade på att vi alla varit och är överbelastade, att det inte är konstigt att det spiller över och blir ångest, att det faktiskt hade varit konstigare om vi i familjen inte reagerat. Men att vi måste få hjälp med det vi behöver, med anpassning av skolan, förenkling av sådant som går. Jag skulle behöva avlastning men det vet jag, det finns ingen. Vi var väldigt nöjda med samtalet, bara det hade stärkt oss båda och det har varit lite lugnare sista tiden.

Jag hoppas att vi är inne i en tid av förändring, positiv sådan, att det vi går igenom nu, det ska leda till något gott. Vi är starka tillsammans men också väldigt slut, väldigt trötta.Barnen saknar sin pappa, de hade hoppast att kunna träffa honom, åtminstone då och då, ta en fika, gå på en fotbollsmatch, titta på en bio...sakta vänjer de sig, de frågar mindre om pappa, ibland pratar vi om honom och de är alltid fria att själv kontakta honom, det behöver inte gå via mig.

Just nu är det en dag i taget, försöka att inte oroa sig, försöka njuta av allt det som går.

Har läst på om Magnesium, har skrivit om det tidigare, ny forskning visar på att olika beståndsdelar påverkar olika symtom. För den mentala prestationen ska Magnesium Malate vara bra, finns studier på att det minskat symtomen vid ME (kroniskt trötthetssyndrom), fibromyalgi, fatigue. Symtom som muskelkramper, värk i muskler, trötthet, irritabilitet, depression mm. lär minska, låter för bra för att vara sant, har beställt och ska börja idag, hoppas!!!! Återkommer och berättar hur det blivit för mig.

Inte nog med att X ställt till det med ekonomin som också spiller över på oss, nu har han nästan blivit lite åt det psykotiska hållet och är hotfull. Det väcker en mängd gamla minnen och jag är rädd, väldigt rädd, för jag vet inte vad han är kapabel till. Vissa dagar är jag så låg att jag inte orkar någonting och bara gråter, ibland känns det som om jag ska bli helt tokig. Det känns som bristningsgränsen för vad jag klarar är mycket, mycket nära och den stora frågan vad händer sen? Barnen är ledsna och oroliga, ledsna för att jag är ledsen, ledsen över att inte kunna få det de behöver rent ekonomiskt, oroliga för hur det ska gå för deras pappa och jag har inte ett svar att ge dem, det enda jag kan lova är att jag ska kämpa.

X var så hotfull att jag valde att göra en polisanmälan, eller rättare sagt, jag försökte, men de tyckte inte det var tillräckligt allvarligt, så jag skulle skriva ner alla gånger han krängt mig eller varit hotfull, då kanske de kunde skriva ihop en anmälan. Just nu orkar jag inte det också och som många andra tänker, en anmälan kanske gör det värre... man känner sig inte mycket värd!

Jag har slutat kämpa för x, nu är det vår existens jag måste prioritera. Att cykla till jobbet går ganska bra, men att cykla hem tar dubbelt så lång tid, när jag kommer hem stupar jag i säng. Läxor, matlagning och att hjälpa barnen med sina extrajobb-ja barnen har börjat arbeta och initialt behöver de lite hjälp, att städa, tvätta och handla finns inte på listan ens, det är knappt jag orkar laga mat. I går åt vi soppa och landade på en kostnad av ca 40:- för hela familjen, 10:- per portion! Idag blir det nog mat för 60:- för oss alla. Har bittert kommit på att det inte blir mycket billigare för oss att bo i lägenhet, om vi köper en billig bostadsrätt på 2-3 rum, så kanske vi tjänar in som max 2000:-/månad. En hyresrätt i samma storlek skulle bli dyrare för oss, då skulle jag förvisso ha pengarna från husvinsten att leva på, men gör jag så känns det som om vi aldrig kommer på rätt väg igen. De enda lån jag har är huslånen!

Tänk vad man kan råka ut, bara för att man gifter sig med fel man, väljer att prioritera barnen framför karriären och vipps så  har man nästan inget! Ändå har jag alltid varit sparsam, det finns lite pengar på banken, inga stora summor men det är pengar som jag satt av för pensionen, med liten ekonomisk marginal så vågar jag inte pensionsspara.

Jag ska försöka att inte göra något förhastat utan se de närmaste två månaderna, hur går det? Det kanske går, kanske lyckas vi spara in tillräckligt, kanske kan jag hitta ett extra jobb, gillar det inte men det är min enda räddning, kanske kan jag förhandla lite om min lön, kanske kan jag arbeta lite mer... Men jag är så trött att jag inte vet hur det ska gå till!

Är det någon som sitter på bra tips så tar jag mer än gärna emot dem!!! Är det någon som behöver en föreläsare inom det mesta som rör människan, både fyskisk och psykiskt?

Önskar så att jag kunde skriva något positivt någon gång! Just nu känns allt positivt som bortblåst. Jag vet inte ens vart jag ska börja min historia...

X har varit på¨behandling i sex veckor, det var skönt att han var borta, ganska långt från hemmet. Under tiden tar vi hand om han spost, det är räkningar och brev från en mängd olika kreditbolag och inkassoföretag. Jag försöker prata med X om att jag vill ha sanningen. Eftersom vi har tre barn och han är underhållsskyldig, så blir vi berörda av hans trassligheter. Han fortsätter attljuga och förneka och menar (som vanligt) att jag överreagerar och överdriver. jag säger att jag kan inte stötta honom om han ljuger, och jag vill framöver inte ha någon kontakt med honom. Jag får höra att jag 'r elak och en massa andra otrevligheter.

Jag faller pladask till marken och det tar tid att resa sig, mina marginaler är inte så goda! När x kommer hem har vi inte haft kontakt på en månad, han har inte ens kontaktat barnen för att höra hur det varit med dem, bara total tystnad. När han kommer hem så ringer han, barnen och jag var iväg på en minisemester för att få vila upp oss och lite miljöombyte. Det satt långt in att få till den semestern även om vi inte lyxade och allt blev ganska billigt så finns inte marginalerna. Ja åter till X, han ringer 10-20 ggr/dag, redan dag 2 säger jag till barnen att han låter påverkad, men ingen av oss tror att han kan vara så dum att han börjar dricka direkt, dag 3 frågar jag honom och då erkänner han att han dricker igen... suck, dag fyra är han psykotisk och ska hoppa från balkongen. Vi avbryter vår resa och åker hem och jag ringer den sociala jouren som hänvisar till polisen. Polisen lovar att åka dit men de ringer i stället och som vanligt lyckas han dupera dem.

För mig själv tänker jag, hoppa då och låt oss få allt överstökat men så tänker jag på barnen, jag måste göra allt så att de inte kan klandra mig. Han har affärer med kriminella, de är skyldig honom mycket pengar och vi är rädda att de dödar honom, går ständigt med en klump i magen. Nu har han berättat att skulderna är långt över 1 000000:-, han har fått massor av pengar, flera 100 000:- av sina föräldrar och han vill ha mer, nu har de sagt nej (bra!). Får han inte snabbt in pengar så måste han sälja sitt företag och då kommer han verkligen aldrig att komma in i samhället igen.

Barnen var så glada och trodde att de skulle kunna hitta på saker med sin pappa nu när han skulle varit nykter, i stället blir allt upp och ner och 10 ggr värre än vad jag trott. Han kan inte betala underhåll och då går vi back. Vi levde inte i någon lyx innan, jag vände och vred på varenda slant men det var ok, för det mesta, ngn liten lyx kunde vi unna oss ibland, att hämta mat någon gång vid speciella tillfällen, vi kunde köpa kläder till barnen och ev till mig, vi kunde åka på någon liten helgresa till grannlandet en gång om året, barnen fick julklappar och födelsedagspresenter, vi kunde köpa julgran och bäst av allt vi kunde äta oss mätta, jag kunde ta bilen till jobbet.

Nu måste jag cykla mina två mil till jobbet i ur och skur, bara billigaste maten serveras, allt drygas ut med vitkål som jag köper billigt av bonden en bit bort. I kväll ska vi lyxa för första gången på länge, det blir kyckling för 39:- ris och sataysås, och till efterrätt blir det paj på trädgårdens bär, hela måltiden för oss alla 4 blir ca 70:-LYX!

Funderar mycket på om vi kan bo kvar, 3 tonåringar kostar ju mycket oavsett vart vi bor... att bo alla i en 2;a känns inte så lyckat men det är så det får bli om vi ska ner mer i boendekostnad, skillnaden blir ändå inte enorm. Det är om vi bor kvar i stan, ska man rycka upp två känsliga högstadiebarn och flytta ut på landet? Är det rätt nu när de är rotade och har bra kompisar? Så mycket funderingar och inga svar!

Nu när xs behandling inte fungerade så bra så behöver barnen absolut ett stöd i detta, detta stöd finns inte, ingenstans kan de få ett personligt stöd, det räknas kallt med att jag ska ordna detta med men jag vill vara mamma!!! Jag ska få gå tre anhörigdagar.

Just nu känns hans missbruk som det minst problematiska, mycket större problem är allt det omkring honom, ekonomin, lögnerna osv.

Ja, en dag i taget, en timme åt gången!