Ensam/vemod
Känner mig ensam om det är för att barnen inte är hemma eller att jag inte pratat med någon under två dagar, vet jag inte. När jag arbetar är jag omgiven av vuxna, samtalar mycket, möten, enskilda samtal mm. det är det jag behöver vila mig ifrån men också det jag saknar, att vara någon. När barnen är hemma är jag mamma men vem är jag utan allt detta.
För en tid sedan frågade jag en av mina vänner om vi skulle göra något denna helgen, hon kunde troligen inte eftersom hon hade sina barn,kanske, men hon skulle höra av sig... har hon inte gjort, besvikelse, tomhet och jag kanske ställer för stora krav på mina vänner. De som stöttat mig igenom skilsmässan har varit guöd värda, men då hade jag en orsak att vara ledsen, rädd mm. Nu har andra nog svårt att se jag fortfarande är påverkad av allt som hänt, för det är ju inget som de direkt märkt av. Av olika anledningar, förmodligen, hör flk av sig allt mer sällan, inga " ska vi..." kanske av hänsyn för de vet att jag inte orkar gå ut och hitta på något men en promenad i skogen, fika och lita prat det klarar jag och jag längtar efter det! Det är tråkigt när folk drar sig undan och jag är inte den som hänger efter, då ligger jag också lågt.
Mycket gamla känslor, minnen och tankar kommer över mig när jag är själv med mina tankar. Det vemod och sorg jag fortfarande kan känna efter min fd sambo, det är över 20 år sedan! Vi var unga, vi resta jorden runt, vi förlovade oss och skulle gifta oss. Han var fantastisk och hade en fantastisk familj, en sådan familj som man med en gång känner sig både välkommen in i och som man trivs med, de blev min familj också. För att göra en lång historia kort så drabbades han av en allvarlig depression, låst i princip in sig på sin mammas vind. Vi kämpade på ett tag, alla kring honom mådde dåligt, jag var ung och visste inte vad jag skulle göra...
Efter några månader så ringde min pappa upp honom och sa att han inte fick göra mig så illa, det resulterade i att han gjorde slut i stället. ALlt rämnade för mig, kunde inte äta, kom knappt ur sängen, minns hur mamma satt och matade mig med blåbärssoppa och skorpor 30/7 92, tog endel av mitt liv slut. Just vid den tiden kom Tomas Ledins låt En del av mitt hjärta. Vet att vi lyssnade på den en gång när vi körde bil och jag visste att det skulle bli så. I går såg jag delar av Tomas Ledisn show på TV och just denna låten fick mig att gråta, så många minnen... vackra minnen överväger men också en ohygglig smärta.
Tittade även på en film igår som beskrev den "äkta hälften så bra" man tror att man är hel tills man träffar man den perfekte, en förlängning och komplettering av en själv, man blir hel. Har man sedan förlorat denne så kan man aldrig mer bli hel möjligen halv... ja, kanske känner jag mig aningen mer än halv förvisso...
Ett drygt år efter att vi separerade, ringde han till min födelsedag, dagen innan för han ville vara säker på att vara den förste... undrade om vi skulle gå ut och ta en öl och om jag träffade någon. Just då träffade jag en kille och vi hade varit på bio den kvällen, jag sa det. Då ville han inte fördärva något och ställde in "ölkvällen". Mitt största misstag! Ytterliggare ett år senare gifte han sig med en barndomsvän, en fin tjej och jag hoppas att de blev/är lyckliga, för han är värd all kärlek och lycka i värden.
Ibland undrar jag om denna händelse har satt stora spår, för sedan träffade jag bara killar med problem. En kille hade så stora medberoendeproblem till sina missbrukande föräldrar att det omöjliggjorde en relation. Vi var ihop i ett år och den relationen blev också destruktiv. Tog mig loss, eftersom jag längtade efter barn och kände att om vi hade barn ihop och något skulle hända mig så skulle han inte ha kapacitet tillräckligt för att ge dem den kärlek de behövt. En i grunden snäll kille som idag är tillsammans med sitt X, de hade en lång historia ihop och jag hoppas de är lyckliga.
Efter en tid träffade jag mitt X, fantastisk i början, jag blev grundlurad. Kanske någon funderar på hur jag kunde skaffa fyra barn med denna mannen? Barn ett kom så pass tidigt att jag inget förstod, jag trodde han skulle ändra sig. Barn 2 och 3 kom ett år efter vårt bröllop. Därefter förstod jag vad han gick för. Barn 4 kom när allt var lugnt och hon kom på ett speciellt sätt till oss och hon behövde så mycket trygghet och kärlek för hennes första tid i livet, innan hon kom till oss, var inte så bra. Så småningom adopterade vi henne och allt detta skedde i en av X lugna och trevliga perioder. Man glömmer (förtränger) allt för lätt! Efter tre fantastiska otroligt älskade killar fick jag äntligen min efterlängtade lilla tjej, alla lika älskade, alla lika stora personligheter, alla lika fantastiska.
I takt med att jag går igenom huset, X bara flyttade och tog med sig det han skulle ha, allt annat som han samlat på under många är blev kvar, nu försöker jag, i den takt jag orkar, att röja ut. Vissa saker ger jag honom i kassar, annat slänger jag. Har hittat bla. 17 par skor! En massa systemetpåsar, glas med ränder av rött vin eller gulbeslöjade av whiskey hittar jag lite här och var, undanstoppade, gömda. Jag blir påmind om vilka problem han har. Det var inte jag som hade problem, det var han och han överförde problemen på mig. Tänk vad man kan gömma och förvanska under ett äktenskap! Tänk vad man kan förneka, det gör ont att inse sanningen.
Även om jag idag lever själv och ibland känner mig ensam så var ensamheten i äktenskapet mångdubbelt värre!