Tänk att trötthet kan vara så olika. Den trötthet man känner som utmattad liknar inget annat och det finns sällan positiva minnen förknippade med den. För visst kan man vara trött efter en fest men förhoppningsvis har man haft det trevligt. Man är trött innan semestern och det känns som om man inte skulle orka arbeta en dag till..., man är trött på fredagen  och man är trött på måndagen, men det är olika tröttheter. Ofta kan man vila sig pigg från tröttheten, åtminstone från den normala tröttheten.

Den trötthet man känner som utmattad är säkert också den olika från person till person och olika beroende på vad man gjort. Tröttheten är lättare att stå ut med om jag presterat något som varit bra och som sen kan ge mig vila. Jag skulle vilja likna den vid om du är uppe i tre dygn, du får inte göra något roligt utan bara vanliga hushållssysslor, du får inte dricka något uppiggande.Efter tre dygn, hur känns hjärnan, hur lätt är det att ta sig för saker, hur är motivationen om en vän ringer och vill att ni ska hitta på något, hur fungerar enkla vardagliga sysslor, hur glad är du? Efter en god natts sömn mår du ofta bra igen, den förmånen har man inte som utmattad men en god natts sömn hjälper till att stabilisera och skapar goda förutsättning för läkning.

Något liknande detta upplever utmattade personer varje dag, att "ta sig i kragen", "ryck upp dig", "skärp dig", "gör något åt ditt liv" osv. kan vara välmenande men det är lika omöjligt som att be en förlamad att resa sig, en blind att se. Lika lite som den förlamade och blinde kan "skärpa sig", lika lite kan en utmattad eller deprimerad göra det.

Jag försöker hela tiden hitta nya vägar, jag försöker njuta av livet, för även om min hjärna är tröttare än kroppen så finns mycket bra och fint omkring mig. Jag försöker ha en positiv inställning till att detta ska lösa sig. Har man levt i kaos i över 15 år så vänder det inte på en vecka, eller två, inte ens en månad eller två. Det sägs att det kan ta lika lång tid att komma tillbaka som det tog att hamna i det! Så länge vill jag inte vänta, jag vill framåt, NU.

Sömn, bra mat, vila, lite stimuli, mindfulness fungerar läkande på min hjärna på samma sätt som gips skapar en god förutsäätning för att läka ett benbrott. MEN det är accepterat att man inte kan springa med ett brutet ben, men det är inte accepterat att man behöver "hjärngips" = vila när man är utmattad. När jag skriver utmattad så menar jag ett utmattningstillstånd som kommer efter långvarig stress, jag menar inte det utmattad man använder i dagligt tal efter en dags hårt arbete.

Jag har en vän som förstår mig, hon har själv levt i en destruktiv relation, brutit upp och hamnade så småningom i ett utmattningstillstånd, en kombination av arbetets krav och personlig skörhet, för skör blir man, även den starkaste, av att leva i en destruktiv relation. Vi kan prata om detta, inte för att vi brukar vältra oss i det, det finns faktiskt fortfarande roligare saker att prata om, men det är en befriande känsla!

Andra förstår nog inte, inte riktigt. Jag har en nära vän som haft cancer och hon beskriver en liknande trötthet som jag har, men det är accepterat och man forskar på vad man kan göra för att den ska bli bättre. Hon har naturligtvis haft maximal stress och det är väl egentligen inte konstigt att man blir totalt utmattad efter en sådan resa. MEN det är inte heller konstigt att man blir utmattad om man levt i en destruktiv relation, blivit hjärntvättad, inte fått uppleva vila på flera år, eller... Ingen av oss är "urtyperna" för att bli missahndlade mm. vi är båda starka, självständiga, högutbildade... men misshandel och destruktivitet slår över alla, tänk om man kunde förstå det!

Kan man vara trött och ha en utmattning även man ser pigg ut? Jag har ett utseende där folk ofta tycker att jag ser pigg ut, just nu dessutom solbränd, håret har fått lite solblekta slingor, jag ler ofta, skrattar lite lätt men detta är enbart en fasad. En fasad för att ingen ska komma in i mitt innersta, för att folk inte ska förstå hur jag mår innerst inne. Men det är också en skalfasad som får mig att stå upp, jag försöker få insidan att bli som utsidan och jag skulle vilja skratta riktigt hjärtligt och innerligt. Detta har många svårt att förstå.

Barnen kan jag inte berätta för, mina föräldrar tillhör generationen där man inte kunade "bränna ut sig", att det bara är på hitt. Jag har bara berättat för ett fåtal att jag är sjukskriven, mitt X får ju inte veta det, mamma och pappa skulle bara bli oroliga. Det är jobbigt att inte kunna berätta men det är nog bäst så här.

Jag undrar ofta vad andra döljer och det är lätt att jämföra sitt eget inre med andras yttre och tänk så fel det kan bli!

Var på ett av barnens klassfest häromdagen, orkade inte mingla, har nog aldrig varit "mingeltypen", pratar gärna med dem som är trevliga men att prata väder och vind med människor jag inget har gemensamt med, det orkar jag inte. Eller så har jag insett att det inte ger mig något. Min fd. psykolog sa något klokt när jag tog upp detta, att jag skulle vilka kunna mingla, lätt och oberört, att alltid ha ett bra svar och att kunna konversera i timmar utan att veta vad som är sagt, utan innehåll men att det verkar som om det har ett innehåll... JA, psykologen sa att till vilken nytta skulle jag kunna detta, gav de mig något så ok men inte annars. Jag har gärna djupa samtal med intressanta människor, ett ömsesidigt givande och tagande, där båda tillför något i samtalet. Känner mig inte längre så pressad till att bli en duktig "minglerska", jag är social och trevlig på arbetet och när det behövs men det behövs faktiskt inte alltid!

Ett leende är det vackraste du kan bära men det säger inget om hur du mår!

Sociopati låter bättre än psykopati men det är det samma,även narcisistiska personlihetsdrag är väldigt likt. Det är ingen sjukdom, man kan inte få detta som en diagnos, ändå ställer det till mycket problem i livet...för andra, för dem som denna personen träffar. Kolleger, vänner, släkt, partners och inte minst barn. Vuxna kan ta avstånd från personen men den valmöjligheten har inte barn, därför blir de mer präglade. Att som vuxen ta avstånd låter lät men det är svåraer än man kan tro.

Att leva med någon som har denna "störning" är att leva i en destruktiv relation och som jag tidigare skrivit är det svårare, mycket svårare att ta sig loss från denna typ av relationer.

En person med dessa drag saknar samvete, har därmed aldrig dåligt samvete och behandlar andra personer illa, avsaknande av empati- förmågan att sätta sig in i hur andra känner. Fy, en otrevlig typ tänker många, dessa kan väl inte vara så svåra att undvika? eller?

Man brukar först och främs skilja på vardagspsykopaten och den kriminelle psykopaten. De sitnämna möter man ofta i fängelset eller är fd. fängelsekunder. De gör ofta upprepade kriminella handlingar, kan vara allt från rån (ofta grovt), misshandel, våldtäkter, kidnappningar och mord. Men det kan vara otroligt charmerande personer ändå. För det är det som är det svåra, sociopaten är ofta otroligt charmerande på ytan.

Vardagspsykopaten tror jag de flesta träffat, en chef, kollega, någon i vänskapskretsen och i värsta fall en nära anhörig...

Otroligt charmerande, verkar lyhörd, intuitiv, spännade, framåt och man blir ofta väldigt smickrad av denne person. Många högre chefer har detta i högre eller lägre grad, kanske behövs en okänslig framtoning, det blir svårt att tänka på att "Svensson" måste flytta och inte har mat på bordet om han blir uppsagd, för att kunna driva företaget effektivt och mot framgång.

Härifrån tänker jag fokusera på privata och nära relationer med vardagspsykopaten.

Många psykopater lever i en falsk drömvärld, lögnerna används för att förgöra andra och upphöja sig själv, ljugandet har inga gränser och en avslöjad lögn följs genast av en ny som passar bättre för dagen. En psykopat kan säga förlåt, visa ömma känslor och göra allt som denna vet träffar mitt i prick men allt är bara tomma ord i syfte att vilseleda. Ljugandet, sveken och de smärtsamma handlingarna återkommer alltid och för alltid.

Det handlar om manipulation som i förlängningen ofta resultera i en form av hjärntvätt, offret tappar sitt eget jag utan att förstå vad som händer, någon tar över ens liv och innersta känslor och utnyttjar sedan övertaget för att tillfredställa eget maktbegär. En person med psykopatisk störning manipulerar inte medvetet, det är ett inlärt mönster som tidigare gett vinst och framgång, avsaknaden av empati och medkänsla gör att liten hänsyn tas till andras känslor och olycka.

När man inser vidden av hjärntvätten kanske man, om man inte levt i denna typ av relation, bättre förstår att det är svårt att ta sig ur relationen. Det första steget är ofta att inse att smickret inte är sant, att man kan slå detta ifrån sig. Allt det andra man får höra är naturligtvis inte heller sant men för att kunna ta sig fri så måste man först sluta gå på all uppvaktning och smicker som man också kan få. Smickret tar på inga vis bort allt det dåliga, åtminstone inte på sikt.

Man kan uppleva att man inte vet vem man lever med, vem är han, är han den elake eller snälle killen? För två så olika personer kan väl knappast finnas inom samma person, eller? Men om jag bara är snällare, mer tillmötesgående, ställer upp mer, tjatar mindre så kanske han blir den snälle killen alltid, eller? NEJ!

Ofta börjar relationen med en intenssiv uppvaktning, man har mött den riktige "drömprinsen", det kommer kanske blommor till arbetet eller hem, han lägger märke till vad du säger och önskar och ger dig det. Omgivningen brukar stå och titta med avund... ända till att relationen är etablerad, man kanske flyttar ihop, då börjar försiktigt hjärntvätten... Man kanske får höra att man ser tråkig ut då man har mjuksikläder hemma, att man blivit tjock, är ful utan smink, att man inte städar, lagar mat, tvättar eller gör något annat dåligt. Kanske tilllåts man inte träffa vänner eller släkt, då om inte förr ska man bryta. Ingen normal människa ställer detta krav!!! Sen kan man tycka mer eller mindre om sin nya släkt, det är inte det det handlar om.

Man blir nästan alltid mer isolerad, kanske blir man lämnad och hämtad på arbetet, för att man inte ska kunna hitta på något på vägen... Han har kanske full koll och sköter all ekonomi, du får kanske bara "fickpengar", allt för att kontrollera dig.

Läste att man aldrig kan vinna över en psykopat, t.ex. i rätten och att de ofta ekonomiskt tjänar på detta, värre är om man förlorara sina barn till denne person. Man ska vara nöjd om man kommer ifrån relationen med livet i behåll, hälsan, åtminstone den psykiska är ofta sargad, men det går att bygga upp.

Alla psykopater har naturligtvis inte alla drag och de kan vara mer eller mindre uttalade.

Lite kännetecken...;  ofta ytlig charmig i kontakten, överdrivna föreställningar om  den egna betydelsen och förmåga.

Blir lätt uttråkad, behov av ständig omväxling och stimulering, ljuger, manipulerar och bedrar . Har ofta flacka emotionella relationer, brister i skuldkänslor, känner ingen ånger och har svårt att förutse konsekvenserna av sitt eget handlande eller struntar i det och kan upplevas som hård och okänslig, saknar empatisk förmåga.

Utnyttjar andra för egen vinning, kan lätt bli aggressiva och har ofta orealistiska långsiktiga planer för sitt liv.

Impulsstyrd, oansvarig, bryter överenskommelser, ofta dålig pliktkänsla är andra egenskaper som kan finnas.

Tror du att du upplever detta så fly och vänd dig inte om. Magkänslan i dessa fall är ofta rätt! Man kan tro att man överdriver för det är så absort och olikt allt annat man upplevt, men min erfarenhet är snarare att man förminskar problemet än överdriver... Lita på dig själv!

Känns som jag nästan alltid väntar... trotts att jag är duktig på att ändå vara i nuet.

Jag väntade på att mitt X skulle sluta dricka, börja hjälpa till, avlasta mig, se mig...det skedde aldrig.

Nu väntar jag på att få tillbaka min kidnappade hjärna, för så känns det. Jag väntar på besked från försäkringskassan som har min framtid i sina händer. Psykologen skrev genast ett intyg som hon skickde dem så jag hoppas att det stöttar upp läkarintyget. Sådant bemötande blir jag djupt rörd över.

Idag har jag varit och handlat, det tog alla nuvarande krafter, så resten av dagen blir det vila och lugna aktiviteter. Lilltjejen ska ta hem en kompis så innan det måste jag ha bunkrat upp med krafter, inte klokt att man inte klarar vanliga aktiviteter. De större barnen har jag fixat så de skaara hos sin pappa i kväll och natt, så kvällen lär bli utan bråk och så mycket fixande.

Jag vill så mycket att det är svårt att spara på krafterna, åtminstone när jag mår lite bättre, det måste jag träna på. Vila är något jag gjort alldeles förlite, eller gjort saker som fyller mig med energi, egentid har varit en bristvara. Sådant man lätt missar när man är mitt i småbarnsåren men som man allt för sent förstår vikten av.

Hade tänkt att boka en hot stone massage men nu avvaktar jag till f-kassans utslag, massagen var gratis, hade ett presentkort men det känns meningslöst nu!

Tankarna är snurriga, minnet MYCKET dåligt, tappar ord, minns ej vad saker heter, hittar inte tangenterna på datorn, snurrigt och att stava är JÄTTE svårt! Så idag, tills vidare, blir det ett kort inlägg. Jag ska gå ut och njuta av försommaren, göra lite mindfulnessövningar, fixa till mellist så det är klart när barnen kommer, ja sen är min "ledig" dag slut!

Det får bli en ny rubrik, de mörka tankarna stärker ingen så jag försöker lägga om fokus igen.

De som levt med en pratner som ljugit i tid och otid, i smått och stort vet vilket enormt svek man känner. Att nästan alltid få de svar man önskar och som passar situationen gör att det ofta hinner gå ett bra tag innan man, ofta av en slump, upptäcker att allt varit lögn.

Mitt X kunde ljuga om allt ifrån att han borstat barnens tänder, det trodde jag på länge tills jag av en slump råkade känna på ett av barnens tandborstar och den var torr... " du blir ju så arg om jag inte gjort det" var svaret jag ofta fick. Jamen tacka för det, om jag arbetar på kvällen och han ska lägga barnen och att som hör till, då måste han väl ändå göra allt!? eller?

När jag arbetade kunde han berätta för andra hur kämpigt han hade det med barnen och allt han skulle göra, laga mat till exempel. Det vara bara det att maten hade jag lagat dagen innan, han skulle värma och ev koka potatis, pasta eller ris! När gnällde jag över det jag gjorde varje dag?

Små vardagslögner ja visst, men det förekom även lögner kring ekonomi, han tog lån på STORA summor, då pratar vi varken om

10 000:- eller 100 000:- utan betydligt högre summor än så. När jag kom på det så var svaret det samma som ovan. Pengar försvann ofta från barnens rum, jag tänkte att de var oaktsamma med pengar, eller att de legat framme och en snabbtänkt kompis stoppat dem i fickan. Men vid ett tillfälle kom jag på att det måste vara X som var tjuven. Hade bara några dagar innan räknat barnens spargrisar så dit åkte han, först förnekar han men jag var väldigt säker och hotade med att göra en polisanmälan, då kröp det fram... Han har även stulit pengar från vår gemensamma depå, märkte det också av en slump.

Undrar hur många lögner jag inte upptäckt!

Efter alla lögner och svek, det var långt mer än detta, så visste jag inte i vilken värld jag levde, visste inte vad som var upp eller ner. Det var lönlöst att kommunicera med honom, eller att fråga och att be om hjälp, han svarade det jag ville höra men sedan gjorde han inte det jag bett honom om. När jag frågar varför så blev svaret alltid " jamen jag skulle precis göra det".

När vi var på parsamtal så kunde han berätta hur otroligt krävande jag var, trotts att jag stod för all markservice, allt kring barnen, alla VAB, dessutom arbetade jag. Huset renoverade vi tillsammans och det var faktiskt ofta jag som gjorde mer med barnen i släptåg, för han blev aldrig färdig. Så var det krävande kom in vet jag inte. Psykologen jag träffade för några år sedan tyckte mer det liknades vid att jag var en oavlönad hemhjälp!

Hos terapeuten kunde han sitta och ljuga mig rakt up i ansiktet, jag lät det passera men sa sedan att jag ville ha alla korten på bordet kring ett par frågor och ljög han så var det slut... han ljög och fick stöd av terapeuten... Därefter sa jag att jag visste följande och la det på bordet, då blev han vek, terapeuten vred på sig. När jag konfronterade terapeuten kring ett par saker som egentligen kunde polisanmälas, jag frågade rakt ut vad hen ansåg om det, "det är väl inget som vi direkt kan rekommendera..." Höll på att gå igenom taket och det var sista besöket där.

Vid ett (vad jag vet) så skaffade han sig ett konto på en kontaktsida, la upp profil men förnekar att han träffat någon. Varit inne på sidor där man kunde köpa sex och hyra kvinnor... konstigt att kärleken tog slut.

Han fortsätter att ljuga, idag tror jag inte på något han säger. Det är tufft. Bokar jag in helgjobb och att barnen ska vara hos honom, klart kan man tro, men så kan han komma en vecka innan, eller dagen innan och säga att han visst inte kunde ha barnen som vi tänkt, trotts att jag först frågat om han kunde, sedan bokat in arbetet... Då står jag där... numera dubbelbokar jag mina föräldrar eller min syster för att finnas stand by, om han ändrar på planerna.

Fortfarande måste jag städa efter honom men jag kan ju inte sätta barnen på gatan heller och det vet han.

Inte konstigt att man får en vek verklighetsuppfattning när man lever i en värld av lögner. Idag vet jag att han ljugit från första stund vi sågs. Förstod det på vårt bröllop, ironiskt! Han kompis höll ett tal om hur X läst allehanda böcker om hur man snärjde en kvinna, till slut hittade han någon som gick på det (jag). I den stunden gick det upp för mig, fast det tog ett tag innan det sjunkit in...

Den livslögnen gjorde mig osäker och den tog kraft. Livet gick trotts allt vidare.

Så lever du ett liv fullt av lögner och vill ge den lögnaktige en chans till se till att hen får bevisa det, tro inte på något, förvänta dig inget, allt som blir, får bli en positiv överraskning. Jag levde så under några år, då jag fullt ut förstått, för att orka leva vidare så fick jag begränsa mig som ovan. Det var inte roligt, jag hade aldrig något att se fram emot, att längta till. Kanske var det en anledning till att jag ändå samlade krafter att bryta mig loss, så fri man kan bli med barn tillsammans med en lögnare! För han fortsätter att ljuga försöker manipulera barnen och lovar mig en mängd saker som aldrig blir, ibland går jag på det, faller in i det gamla och tror att "nu menar han nog det..." men jag blir lika besviken, jag har liksom lurat mig själv. Barnen upplever ibland att jag agerar taskigt för att jag inte tror på honom, de vill ju tro på sin pappa, de älskar honom trotts allt.

Var rädda om er!

Hade tänkt skriva om lögner och svek men just nu är min hjärna full av mörka tankar.

Vill jag, orkar jag, resa mig en gång till?

Känner hur jag dras ner i det mörka, där det inte finns något hopp. Tänk om försäkrinskassan kunde förstå vad deras beslut leder till för oss vanliga männsikor. Ett överklagande har jag ingen ork till. Det gäller att läkaren kan formulera sig väl och snabbt. Tänk vad ett litet litet brev från försäkringskassan kan göra.

Min psykolog har lovat att kontakta läkaren för att se om de tillsammans kan formulera något. Hon sa att jag absolut inte fick arbeta nu, min tanke var att kanske gå dit på måndag som "levande död", för att få lön i slutet av månaden, jag hade inte kunnat uträtta något.

Frågan om antidepressiva kommer upp, liksom kontakt med psykiatrin... ALDRIG för mig, jag är utsatt för extrema påfrestningar, jag behöver tid att läka min trasiga hjärna. Innan detta kände jag glädje i livet, hade tillförsikt att bli helt frisk, de depressiva symtomen hade minskat och ångest har jag mycket sällan och då ofta när det är situationer som direkt hotar livet för mig eller barnen. Det passar inte inom psykiatrin. Läkemedel fungerar bra för många och många behöver dem, absolut inget ont i det, men mina problem kommer utifrån, jag tror inte jag hade haft så mycket hjälp av antidepressiva. Dessutom mår jag dåligt idag, de hjälper inte omedelbart, tar minst två veckor - någon månad innan man ser effekt och då ska jag förhoppningsvis vara på väg upp. Nej, inte förhoppningsvis, det måste vara så!

Då har det hänt som inte får hända i min sköra värd. Försäkringskassan godkände inte läkarintyget. Kanske en formalitet men all min oror och alla mina stresssymtom kommer tillbaka i full styrka.

Om vårt mående är en skyskrapa så befannjag mig flera våningar ner i källar plan, när jag för drygt sex veckor sedan blev sjukskriven. Nu hade jag tagit mig upp en bit över bottenplan. Vi kan säga att halvvägs upp är neutralt mående, det var en bit dit och nu är jag nere under marknivå igen.

Möjligt att detta blir både rörigt och osammanhängande.

Hur ska man kunna förklara varför man inte kan arbeta för någon som varken kan något om utmattning eller vill förstå. Det känns som att för dem är utmattningströttheten samma som lathet och är det något jag inte är så är det lat, är man lat hamnar man inte i ett utmattningstillstånd. Det räcker inte att läkaren förklarat min minnesförlust, koncentrationsproblem mm. Hur ska amn kunna fungera på en arbetsplats när man inte kan tänka en klar tanke, om det kommer en klar tanke har den försvunnit innan den nåttmunnen eller handen för att skrivas ner. Hur ska man kunna formulera sig när man inget minns, när man fastnar på första raden man läser i flera timmar innan man förstår vad man läser och sedan kan man ändå inte minnas vad man just läste. Hur ska man kunna arbeta när jag under morgonstressen inte kan ta mig igenom min bostad utan att vila, inte klarar av att vara uppe mer än 10- 15 minuter innan jag behöver lägga mig och blunda. Hur ska jag kunna arbeta när jag på morgonen inte minns hur jag ska klä på mig, bara sitter och stirrar på kläderna? Hur ska jag kunna jobba när jag fått uåå mig själv med stor möda och i sinom tid fått barnen till skolan, sedan är jag så trött att jag sitter i bilen och gråter minst 30 minuter innan jag kan ta mig samman och börja köra, då minns jag inte vägen till arbetet. När jag inte hittar till bilen trotts att jag ställer den på samma gata varje dag. När yrseln griper tag och man lever i ett ständigt töcken, hur man kämpar emot och vill men inte kan. Hur man under flera år tagit av reservkrafterna för att komma upp....

Vet inte hur detta ska lösa sig, läkaren fyller väl på intyget men räcker det? Oron för att inte få några pengar för dessa veckpor är stor likaså oron för att jag ska behöva gå tillbaka till arbetet nu, det går bara inte. Hur ska man kunna vila en sressad hjärna mitt i detta, detta kommer att förlänga min sjukdom. I går kändes det som om det fanns gott hopp om att jag ska kunna börja så smått till hösten, det kändes kul, spännande och hoppfullt. Idag är alla dessa känslor utbytta mot oro och panikkänslor, irritabilitet mot FK men också mot läkaren som inte skriver ordentliga intyg.

Ett stundande sommarlov för barnen, med ökade utgifter, jag utan pengar, ska vi inte kunna göra något roligta alls. Pengarna räcker väl denna månaden också men hur ska jag kunna betala räkningarna i slutet på månaden? Tårarna flödar men jag kan bara hoppas att det löser sig och det snabbt, av många anledningar...

Lär av gårdagen, lev idag och hoppas på morgondagen!

Alltid lika nervöst, jag som mycket sällan har ångest får panikkänslor eller ångest när jag närmar mig, den stiger då jag går innan för dörrarna.

Idag skulle man ta ställning till om jag ska ha förlängd sjukskrivning eller börja arbete. Jag har just börjat min resa uppåt, jag börjar förstår hur dålig jag var för någon månad sedan och jag inser också hur lång vägen tillbaka är. Har jag gjort en sak utöver det vanliga så är jag helt fördig i två dagar, så är det fortfarande men jag kan nu glädja mig och njuta av stunden, den tråkiga efterföljden tar jag om och när den kommer. Hoppas varje gång att den ska utebli, någon gång kommer det att bli så.

Psykologen tycker att mina depressiva inslag har minskat och jag håller med, hon anser att jag bör vara sjukskriven minst under hela sommaren, jag håller med. Tänk om psykologer fick skriva sjukintyg, det skulle vara tryggare. Men nu har jag ändå en ganska klok läkare, känner honom inte, det hade varit lättare om man redan haft en trygg kontakt men nu är det inte så. Jag tror han förstår vad jag gått igenom och psykologen har pratat med honom gett sin version av mitt mående. Nu är jag sjukskriven över hela sommaren, sen är tanken att jag ska tillbaka i arbete men väldigt försiktigt. Känns tryggt att han har den insikten, ett vanligt fel är att man går tillbaka för fort och får bakslag, det vill/orkar jag inte få denna gången! Nu är det inte arbetet som gjort mig sjuk men det fungerade inte när hjärnan tagit paus, minnet var borta, tankarna snurriga som bin utanför kupan, yrseln som tog kraft... En enorm lättnad känner jag nu. Nu ska intygen in till arbetsgivaren, intyget till FK har läkaren redan skickat med e-post. Bara sådana små saker att fixa är stressande, vilken stresströskel man skapat sig.

Försäkringskassan är man ständigt rädd för, att inte få sjukskrivningen godkänd. Nu har jag varit utan inkomst i nästan två månader (barnbidrag har jag fått som tur är), hur vill de att man ska klara det? Vi har det snålt redan med inkomst, snart blir det till att ta fram tavelramarna och knapra på, kärlek och fågelsång har vi också men man blir inte fet på det! "Vi arbetar så fort vi kan" säger det men vad hjälper det mig. Det är två månader sedan de fick mitt intyg, tänk om det hade varit ok på alla andra arbeten att säga "vi arbetar så fort vi kan", tänk om polisen, läkaren, brandmannen, läraren, sjusköterskan mfl hade sagt så och lunkat på.

Så länge de inte godkänt min sjukskrivning vet jag inte ens OM jag får några pengar alls! Jag har läkare och psykolog som anser att jag inte får/kan arbeta sen ska en byrokrat utan kännedom om mig besluta om jag ska få vara sjuskriven eller inte. Vad vet de om misshandel och den stress man upplever som förälder då man lämnar sina barn till deras missbrukande pappa.

Tänk om man i samhället hade förstått oss bättre, skaffat mer kunskap, tänk om det forskats lite mer, anhöriga till missbrukare är en stor grupp i landet minst 500 000 är vi och mörkertalet är stort! Vet ni att det är fler som dör i missbruksrelaterade sjukdomar/skador än vad som dör i trafiken och cancer, varje år. Tänk också på alla deras anhöriga, och alla dem som finns kvar och deras anhöriga. Man kan bli mörkrädd för mindre!

Vad är en vän?

Under resans gång har jag fått omvärdera vänskapen, värdesatt nya saker, försökt att inte bli ledsen för att någon inte vill vara vän längre.

Jag har fått nya vänner också, att få vänner som vuxen, nära vänner dessutom, är inte alltid så lätt.

Vänner är som tågvagnar, endel kopplas av under resans gång, andra kopplas på. Kanske är det så att vissa vänner finns under en viss tid i livet då vi behöver deras personlighet, kunskap, eller vad det nu kan vara. Kanske passar de inte ens in i ett annat livs skede. Kanske kommer en del tillbaka...

Det kan gör väldigt ont när en vänskap rinner ut i sanden eller hastigt tar slut, eller så kan man uppleva lättnad. Jag hade en vän som jag känt sedan vi började skolan, vår vänskap tog ett hastigt slut för nästan två år sedan. Hon valde att ta min fd mans parti och var inte det stöd jag behövde efter skilsmässan, hon kom med en mängd "kloka" råd om hur mycket barnen behövde sin pappa osv. För hon visste minsann hur det var att vara skilsmässobarn, det gjorde inte jag. Vid den tiden ville X inte träffa barnen, han var väldigt osynlig, jag försökte och försökte men till slut gav jag upp och lade ansvaret på honom. Det var helt fel enligt min fd vän. Jag ringde henne inte efter det och hon har inte heller ringt. Jag har funderat mycket och kanske kan det vara så att hon också har missbruksproblem och därför inte kunde/ville stötta mig därför. Det var lättare att lägga fokus på barnen! Jag vet inte och lär inte heller få några svar.

I min ungdom hade jag en fantastsk vän, vi hängde ihop i vått och torrt. Pratade ofta, skrattade mycket, ja hon gjorde livet lätt och positivt för mig, jag hade en lite dämpande effekt på hennes "yrväderstendens", jag älskade henne så mycket som man bara kan med en vän utan att man för den skull har en kärleksrelation. Hon räddade i princip livet på mig när en mycket älskad pojkvän gjorde slut, utan henne hade jag nog inte orkat resa mig upp. Vänskapen tog slut när hon blev tillsammans med en fd pojkvän. Så tragiskt, det var inte ens en seriös relation mellan honom och mig och jag vet hur jag frågade henne om det var ok, för jag tyckte mig ana ett intresser hos henne för honom. Hon förnekade och jobbade på att sammanföra oss.

Under 20 år hade vi ingen kontakt, men så en dag plingade det till i telefonen, ett sms från henne. Hon undrade hur jag hade det, berättade att hon separerat. Vi har träffats några gånger, fortfarande mycket skratt men också allvar. Kanske har man för stora pretantioner på att vänskapen ska vara som förr, men då hade vi ju bara varandra, nu har vi barn, ensamstående och vars en fulltecknad almanacka. Det är inte lätt att inleda en nygammal vänskapsrelation när man är utmattad. Vi får se vart vänskapen tar vägen...

Då för 20 år sedan så sa vi att vi skulle på samma "hem" när vi blev gamla och vi skulla jaga gubbar med rullatorer, kanske blir det så men än går vi fint utan käpp och några män drömmer vi inte om just nu.

När jag för tre år sedan mådde dåligt och var på väg tillbaka i jobbet så arbetade jag en tid på annan ort och då satt jag i samma rum som min kollega, vi började prata lite mer förtroligt med varandra, allt eftersom tiden gick och vi började förstå att vi hade e ganska snarlik upplevelse av äktenskapet, våra män hade varit ganska lika i många avseenden. Dessa samtal blev mer och mer förtroliga och idag har vi en fin vänskap, barn som är i samma ålder och trivs bra ihop. Vi är inte längre kolleger men då vi var det kunde vi sitta mitt emot varandra och skriva mejl till varandra, ingen på vår arbetsplats visste att vi umgicks privat, nästan som att ha en hemlig kärleksrelation, vi har ofta skrattat åt det!

Så har vi barnens vänskap, känns som om killarna i familjen har rakare vänskap, ok de är inte vänner hela tiden, det kan gå upp och ner men de går inte och är småsura och det är inte ofta de är direkt taskiga mot varandra. Annorlunda för tjejer kanske. Lillan har haft en bästis men så kom en ny klasskamrat som splittrade vänskapen och nästlade sig in, intrigerade, fick tjejerna att prata fult om varandra, tvingade min tjej till att göra saker som hon inte ville och vågade. Vi har haft långa och många samtal om detta och storebröderna ahr varit ett stort stöd här. Nu har hon brutit med den intrigerande tjejen och det måste ha varit ett kraftprov! Min tjej har fått utstå glåpord, tjat, utfrysning mm. Men hon är i botten stark och nu är hon bästis med sin gamla kompis igen. Bra så långt MEN, bästisen får inte vara bästis med min flicka, för då leker bara de och det gillar inte hennes föräldrar... När ska man sluta att förundras. Min tjej sa att då får vi vara bästisar i hemlighet! Kanske är det riktat mot mig, för min dotter och bästisen hade bestämt sig för att börja på en aktivitet tillsammans vi anmälde dem ihop. När så startdagen för aktiviteten kom och vi ringde för att höra om "bästisen" ville åka med oss dit så får vi svaret att hon inte skulle gå. Ok, deras val kan vi inte påverka men de kunde väl meddelat det tidigare, min dotter bytte till en ny grupp för att de skulle kunna gå tillsammans. " det är väl inte vårt problem" var det agressiva svar jag då fick. Just då umgicks inte tjejerna så mycket men lite vanligt hyfs kunde föräldrarna väl ha, eller begär jag för mycket av människor?  Har min lyckliga stjärnma att tacka för just då var jag så utmattad att jag inte reagerade på något, i annat fall hade jag nog kunnat bli lite "bitsk", nu var jag helt lygn i rösten, sa inget dumt, däremot brusade den andra mamman upp ordentligt.

Vänskap är ett svårt arbete...

Lördag morgon, barnen sover, solen skiner och det väntar en härlig försommardag. Hade en bra dag igår, känns som livet håller på att vändaäven om orken inte riktigt är här ännu. Fast det kanske är bra, så jag hushåller med mina krafter.

Min kära mamma var här igår och hjälpte mig att fixa lite, märker att jag behöver någon som drar igång mig, men inte heller sen så orkar jag så mycket, men det som blev gjort blev bra. Fick igår även veta att en mycket kär vän som haft cancer, ni ska säga att hon just HAFT cancer, härligt! Så lycklig och tänk vad ett ord kan göra stor skillnad.

Är det något jag är bra på så är det att få dåligt samvete! För att jag inte orkar och mamma måste komma och hjälpa mig, att jag inte kunnat ställa upp som jag velat för min vän som varit sjuk, visst har vi setts, mejlat men jag hade velat orka ringa, vara där... å andra sidan vet jag att hon har en fantastisk familj, man, barn, syskon och föräldrar och ett stort vänskapsnät.

Känslan av att vilja göra saker börjar infinna sig, det var länge sedan, minns inte riktigt hur längesedan!

Ja, samvetet om mitt x sitter själv på jular, påsk och andra stora helger, då får jag dåligt samvete, tycker synd om honom. I julas firade barnen och jag med min familj, mina föräldrar tyckte jag kunde bjuda in X men jag ville inte. Just då var jag i färd med att fullt ut acceptera misshandeln, de tjatade, men jag stod på mig och det kändes till slut befriande. VAd var bäst för mig, att han satt själv eller att jag mådde dåligt?

En helg nu i vår så hade barnen och jag gäster, han ringde och skulle önska trevlig helg (?), han var ordentligt berusad. Samvetet kommer fram och jag tänker att han kunde ju också varit med. VARFÖR? Första året firade vi nästan alla storhelger ihop, bjöd tom hit folk ihop. Jag har en kompis, vars man inte tycker det är kul att gå hit om inte X är här. Numera bjuder jag inte dem, hon och jag träffas ändå, ibland själv och ibland med barnen.

När x och jag levde ihop kunde jag ha dåligt samvete gentemot barnen, för att jag gett dem en dålig pappa, för att jag alltid var trött och för att jag ofta var sur och irriterad och inte riktigt gav dem den fulla uppmärksamheten jag ville. Att de fick starta sitt liv med tomma löften, lögner och att detta kanske skulle påverka dem för alltid. I stället för att ha fasta gränser så jämkade jag ofta, tog över ansvaret och lät dem vara barn så mycket det gick. Detta ledde till att de blivit dåliga på att ta ansvar och något som jag jobbar stenhårt med nu. Mycket bättre sedan X flyttade... så dåligt samvete igen.

Dåligt smvete mot barnen för att jag levde med deras pappa och dåligt samvete när jag bröt upp...

 Jag hade dåligt samvete mot X för att jag var en dålig hustru, att jag inte fixade allt som begärdes av mig. Jag ställde upp på allt i tid och otid, var en oavlönad hemhjälp mm. Ändå dåligt smvete!

Dåligt samvete mot mina föräldrar som er/såg att jag inte mådde bra, att mamma nästan fick en depression pga min relation.

Dåligt samvete mot mitt arbete, för att jag är sjukskriven, inte orkat fullt ut.

Det finns mycket jag kan räkna upp, en som jag aldrig haft dåligt samvete mot är dock migsjälv!

I stället borde jag vara stolt över att jag tagit hand om barnen, gett dem trygghet, en bra anknytning, massor av tid och engagemang. Det går bra för dem, de är trygga, de mår bra nu, eller åtminstone mycket bättre. Vi har det bra idag!

Jag borde vara stolt för jag tagit mig ifrån relationen (det är jag faktiskt), den relation som stal all min kraft och livsglädje. Jag var en bra hustru, det var han som gjorde mig sjuk!

Jag har inget ansvar gentemot mina föräldrar och deras mående!

Jobbet sköter jag trotts allt mer än klanderfritt, får mycket beröm av kunder, faktiskt så mycket att någon kollega har frågat "hur bär du dig åt?", vi utvärderas ständigt och det brukar se mycket bättre ut för mig än för många kolleger, så en viss avundsjuka...kanske kan man få dåligt samvete för det också???

Jag har nog en liten med horn i pannan som sitter i örat och väser, kanske hör det ihop med att jag i skolan blev kränkt av en del klasskamrater och jag var lättkränkt. Självförtroendet kanske är skavt och kanske är det det som gjort att jag hamnat i ett medberoende och inte vågat stå upp för mig själv. Eller så kanske jag har "ärvt" av mamma, att man ska alltid ställa upp för andra. Kan inte komma ihåg att vi någon gång pratat om att jag är viktig. Mamma har alltid ställt upp för alla i tid och otid men så vet jag att hon också har ett medberoende. Hennes pappa, min morfar, missbrukade. Många i den delen av släkten gjorde det.

Får ofta höra att jag är lik min mormor, samma livsöden, vi hanterar saker på samma sätt, säger samma saker... Min kära mormor dog då jag var tre år, har inget tydligt minne av henne men känner en enorm ömhet då jag ser bilder på henne, jag älskade henne och hon älskade mig. Det fanns speciella band, kan framkalla bilden av hennes tapeter i köket, där matade hon mig och det var säkert förtroliga samtal som fördes där. Önskar så att jag kunde få henns råd och visdom. Hon var en tuff kvinna, hon skiljde sig, på 50 talet var det mycket ovanligt. Hon bröt sig också loss, men hon fortsatte att ställa upp för morfar som ganska snart efter dog pga sina missbruksskador, hon gav honom lugn och han somnade lycklig.

Svaga kvinnor som hamnar i ett medberoende kanske man kan tänka, men tänk om det är precis tvärt om. Vi hamnar i det och är så starka att vi inte ger oss, därför stannar vi så länge i destruktiviteten att vi måste skydda oss med ett medberoende och försvagas... fast fortfarande så starka att vi kan ta oss loss.

Kanske har det dåliga samvetet gått i arv...

DU ÄR DEN VIKTIGASTE PEROSNEN I DITT LIV!

Hur kommer man vidare i livet när livst stått på vänt i över 15 år? Orkar man leva med såren, eller kan de rent av läka och bara ärr kvarstå? Hur mycket orkar man innan man helt faller samman utan att resa sig?

Frågorna är många, svaren få.

Min mentala resa började på allvar för tre år sedan, då jag var utmattad och sjukskriven för första gången. Då träffade jag en fantastisk psykolog, en kille i min egen ålder, jag undrade hur han som man skulle kunna förstå men gav det en chans om än skeptisk. Han förstod, han ställde de rätta frågorna, han var tuff och utmanande. "Älskar du din man?", jag kunde eller vågade inte svara, gången efter visste jag svaret och att erkänna för sig själv. Liksom många i liknande situation älskade jag de fina bitarna av min man, men de andra, de var förfärliga och jag fick ju honom som ett helt paket, vilket gjorde att jag började min mentala resa mot frihet.

Tog åt mig mindre av vad han sa men ändå var det tärande och trotts att han flyttade så kvarstod stressen. Idag träffar jag en annan psykolog, inte lika utmanande mycket tänkande men jag tror det ska bli bra. Ägnar mig åt mindfulnessövningar, har fått nya, de gamla fungerade sämre denna gången, kanske för att jag hade andra minnen med mig, andra förväntningar...

Första gången tyckte jag det var "flummigt" men det fungerar och jag har gått kurser och skaffat mig mer kunskap, mindfulness kan användas på många sätt och det fungerar. Det har lika god effekt som antidepressiva vid en lindrig depression, gärna i kombination med KBT.

Idag känner jag en spirande förväntning, det är som jag vill skrika Ronjas vårskrik. Jag tror jag är på väg att bli frisk, vet att vägen är långt till ett fullständigt välbefinnande. När man har känt att man inte vill dö men inte heller orkar leva, ja då är det tungt. Nu både orkar och vill jag leva, vet att det är mycket som väntar på mig.

Vila, plocka bort så mycket stress som möjligt, förenkla, egentid, göra positiva saker, träffa positiva människor, att tilllåta sig att sitta i solstolen, njuta av solen, vinden, fågelsången, att uppskatta det lilla i vardagen, att hitta en sak som är positiv, varje dag, det är några saker som hjälp mig på vägen. Att våga prata med andra är läkande, visst märker man att alla inte orkar med, då slutar man, eller tar en lätt variant. Denna gången har jag nästan inte pratat med någon om min sjukskrivning och hur jag mår, har inte haft det behovet.

Det kan vara svårt att förstå för andra hur man mår, utmattning, oavsett orsak kan väcka tankar som "vad lat hon är" men det handlar inte om lathet, det handlar om att hjärnan är slut.

Kosttillskott som jag mått bra av är Johannesört, hög dos samma effekt som antidepressiva men utan bieffekter, går bra att ta om man inte äter andra läkemedel eller p- piller, märker ett större lugn men hoppas kunna trappa ner i sommar. Läkaren har velat sätta in antidepressiva, visst ansese jag ha haft depressiva inslag i min utmattning men är det så konstigt. Jag har under alla år vägrat ta antidepressiva, lugnande och sömntabletter. Vill inte, säkert fungerar det bra för många och ibland tom. en nödvändighet och jag ser ABSOLUT inte ner på dem som tar, vars och ens beslut. Jag har valt att hantera ångest med andra medel, andning, mindfulness, tankar mm. för mig har det fungerat men jag har heller inte haft så kraftig ångest men å andra sidan kanske det är för att jag lärt mig att hantera den i stället för att döva, sätta plåster på.

Magnesium har varit fantastiskt, citrat för min del, tas upp bäst, mycket piggare, sover bättre, mer fokuserad, orkar mer utan att jag för den skull ska ta ut mig, nu ska jag läka med att göra så lite som möjligt, det är mitt "gips" för den brutna hjärnan.

I rehabgarantin får man 10 besök med KBT möjligen kan man få 10 till efter en tid, är man inte frisk då så hänvisas man till psykiatrin, där älskar de läkemedel. Bara tanken på att börja om med en ny person, en person som är skolan till att se det sjuka mot psykologen som ska värna det friska. Tänk om man bara erbjudit ett visst antal behandlingar till någon med en annan sjukdom, de var på bättringsvägen och hade goda förutsättningar att bli helt friska, men de fick bara 10 behandlingar och blev sedan snabbt sämre. Detta skulle väcka ramaskri, men för oss som är traumatiserade, vill bli friska, kämpar varje dag, vi sätts på undantag. Psykiska diagnoser är något fult som man inte ska prata om, precis som det var för 100 år sedan, kanske något bättre. Jag vägrar, jag är stolt för den jag är, inte för det jag varit med om men jag vet att jag kan tillföra mycket och då!

Jag har en dröm, att kunna göra studier, att hjälpa andra i liknande situation för kunskap och stöd där ute i verkligheten är så dåligt!

Jag är säker på att jag håller på att bli frisk! Nu gäller det att fortsätta spara på krafterna, bygga upp och vila, fast att kunna känna glädje igen är en obeskrivlig känsla.

The best way to make your dreams come true, is to wake up!