Krisreaktioner

Även om det finns ett antal vanliga reaktioner är det viktigt att komma ihåg att sorgereaktionerna är unika och skiljer sig åt från person till person. Man sörjer sin relation till det som gått förlorat, och eftersom alla relationer är unika så är också sorgen unik. Det går därför inte att på förhand beskriva en normal sorgereaktion. Inget sätt är rätt. Reaktionerna varierar över tiden hos varje enskild person. Sorg är inte en tidsbestämd process som sker i stadier eller faser, utan kan bäst beskrivas som ett flöde som böljar fram och tillbaka. En normal sorgeperiod räknas till ca ett år. Det är vanligt att man fastnar i sin sorg och då kan man behöva hjälp för att komma vidare, för att leva fullt ut.

En sorg försvinner inte i och med att den aktiva fasen på ca. ett år är avklarad, sorgen förändras men blir kvar som ett ärr. Det går att leva ett fullgott liv men ärren finns kvar och påverkar oss, det gäller att hitta nya sätt att finna glädje, kraft och lycka.

Man brukar teoretiskt dela in sorgen i fyra faser;

CHOCKFASEN

Från ett ögonblick upp till några dygn.

De drabbade har en känsla av overklighet, som en dröm eller film

De drabbade förefaller okänsliga, bedövade. Även om de på ytan kan verka lugna upplever de ett inre kaos och har i efterhand svårt att redogöra för vad som har hänt.

I andra fall kan de drabbade reagera genom förvirring/ förtvivlan.

Det kan hända att drabbade grips av panik – det är då viktigt att isolera dem så att paniken inte smittar.

Många får en förändrad tidsuppfattning. Man tycker att tiden är oändlig innan t ex ambulans kommer

Olika fysiska reaktioner som hjärtklappning, hög puls, darrningar, illamående, matthet eller att personen svimmar kan också inträffa.

Chockens symtom är avstängdhet. De psykologiska försvaren är förträngning och förnekande.  

REAKTIONSFASEN

Denna fas pågår oftast någon eller några månader. De drabbade har nu förstått vad som hänt. Nu kommer de starka sorgereaktionerna.

Många har svårt att skilja det verkliga från det overkliga.

Man kan få påträngande minnesbilder. Man kan få syn- och hörselintryck. Känna lukter, smaker och beröringar.

Ångest är vanligt, man blir mer sårbar och rädd för nya olyckor. Rädsla för framtiden. Ökad faroberedskap.

Krissituationer sätter nästan alltid spår i skolsituationen t ex sänkta skolprestationer och oförklarliga reaktioner. Man får svårt att komma ihåg och får koncentrationssvårigheter.

Sömnsvårigheter är vanligt.

Ledsenhet, sorg, depression – man upplever en sänkt livskvalité.

Skuld, skam och självförebråelser. Man kan känna skuld över att ha överlevt, över sina egna reaktioner eller över ouppklarade relationer.

Aggressivitet och ilska, mot den som försökt hjälpa, mot alla.

Isolering, många drar sig undan.

Olika fysiska reaktioner som huvudvärk, magont nedsatt immunförsvar.

Existentiella frågor som meningen med livet, meningslöshet. Självmord kan förekomma.

REPARATIONSFASEN (BEARBETNINGSFASEN)

Denna fas pågår några månader till ca ett halvår eller mera. Nu börjar den drabbade på nytt att vända sig utåt och se framåt. De har accepterat det inträffade och börjar se nya möjligheter i livet. Stundtals kan man skifta mellan olika faser.

NYORIENTERINGSFASEN

Denna fas har inte någon avslutning. De drabbade lever nu vidare med det förgångna som ärr som finns kvar. Ärren är dock inget hinder för ett normalt liv. Ibland upplevs perioder av smärta. Saknaden och minnena finns kvar.

 Jag har nog inte riktigt hunnit igenom alla faser än, det är svårt när man hela tiden utsätts för nya trauman. När bägaren med vad man orkar bära, hela tiden är fylld till bristningsgränsen. Kanske behöver jag bearbeta mer, kanske behöver jag bara tid att smält, att få minnena på plats, kategorisera. Känner att skrivandet ger mig möjlighet att arkivera gamla saker, att lägga över dem här så jag kan släppa dem. Berätta gärna om ni haft någon nytta av det jag skrivit!

Under åren har det varit många kriser som jag aldrig hunnit igenom fören nästa kommit, kanske ligger de nu på hög för att kunna bearbetas, jag har hela tiden fått vara den starke, som hållit ihop, tagit hand om alla utom mig själv. Några av kriserna har varit; att min blivande man var med om en svår trafikolycka, där jag fick ordna med allt. I samband med detta fick han en depression. Vi skulle flytta ihop, han hoppade av, jag stod då utan bostad. Detta upprepades två gånger till men då hade jag åtminstone bostad! Flyttade sedan ihop och vårt första barn kom, han höll på att dö då han var nyfödd. Över 95% som har haft den sjukdomen han hade får bestående men, många dör. Jag satt själv med alla reaktioner, X var "tvungen" att arbeta trotts att vi båda blev sjukskrivna för att kunna vara med vårt sjuka barn men jag satt själv... Som tur är har han inga men av sin tidiga sjukdom, men det visste man inte då. Ständigt sjukt barn, har tappat räkningen på hur många gånger vi besökte akuten på ett år! Barn två kommer, båda barnen nästan konstant sjuka, jag fick aldrig sova, under första året med barn två så sov jag mycket sällan mer än 15 minuter i sträck. Ingen hjälp eller stöd av mannen. Bitvis var jag sjukskriven för krisreaktion i samband med barns svåra sjukdom. Mamma fick cancer och var sjuk, men är idag frisk! :) Mannens missbruk och ständiga dåliga engagemang i barnen och familjen. Hot, psyksik misshandel, lögner, svek, stölder... listan kan göras mycket längre och alltid stod jag själv.

Ibland talade jag med någon vän eller mina föräldrar men ingen förstod riktigt vad det var jag gick igenom, kanske inte så konstigt när jag knappt förstår det själv, svårt att sätta ord på känslor. Men att inte våga sova för man har en känsla av att man kan få en kniv i bröstet av sin man är inte trevlig, inte nyttig och tar massor av energi samtidigt som den viktiga sömnen påverkas. Men allt detta är historia nu, nu vill jag leva i nuet men kunna blicka framåt, hitta saker att glädjas år och se fram emot. Fast även saker som är roliga och som jag kan se fram emot tar krafter och kräver planering, förmågor som jag just nu inte riktigt besitter, fast det ska bli bättre!!!

I går ringde försäkringskassan, nu är allt klart och pengar på väg! En otroligt stor lättnad, en lätt lyckokänsla började spridas inom mig, tacksamhet och lättnad. Nu har jag lite drygt två månader på mig att hämta krafter, ladda med må bra krafter och hoppas på att hjärnan börjar fungera igen. Har lovat mig att jag ska ta det i sakta tempo då jag börjar arbeta orkar inte med fler bakslag men jag älskar mitt arbete och vill ju så gärna...Svårt att se att andra blir lidande av att jag är sjuk men ger jag dem vad de behöver så blir jag sjuk...

Jag lyckades få till både ost, kanel, kardemumma och chokladbullar i går, ett missöde gjorde att jag även fick städa. Nu sitter jag i ett nystädat hus, med bullar i frysen, några blev kvar efter vår "bullfrossa" i gårkväll. Sedan var jag helt slut, sov som en stock i natt, ända till 05... ville sova längre men det gick inte.

Idag är barnen med sin pappa så jag har "vilodag", ska försöka plocka unden lite skräp som lagts på hög. Känner för att lyssna på musik, vilket varit omöjligt tidigare, kanske det inte går nu heller men bara att känna längtan är fantastisk, ett framsteg bara det.

Fredagskvällen ska jag tillbringa i soffan, i badet, ska fixa lite med håret, måla naglar kanske jag lyxar med lite fransk manikyr... om jag orkar så långt, ansiktsmask och sedan kanske jag känner mig som ny??? Lyx för en trött mamma!

Har varit och köpt mig en ny klänning, det är också lyx även om det inte var en så dyr en så känns det väldigt lyxigt. Hoppas jag får många tillfällen att ha den i sommar.