Hösten har gjort sitt antåg med allt vad det innebär; träd som börjar skifta färg, vackra färger, kyligare, fuktigare, friskare luft- fast jag tycker inte om det...skolstart, jobbstart, många måsten...

Det har varit tre hektiska dagar, i måndags var det läkarbesök hos ny läkare, han var sympatisk, brydde sig och lyssnade men hade inte den stora kunskap om utmattningstillstånd som jag hoppats på. Han sa att ha n var orolig för mina barn och han funderade på att göra en oros anmälan till socialtjänsten. En orosanmälan lämnar min in om man befarar att barn inte har det bra, det kan vem som göra. Jag förklarade att jag funderat på att göra det vid några tillfällen men avstått eftersom jag tror att mycket kan bli värre och inte mycket kan bli bättre. Befarar att barnens pappa sänker underhållet, krånglar än mer med tider och dagar, kanske går det också ut över barnen då de är där, att han blir sur, motsträvig, agressiv mot mig kan jag nog överväga men inte det andra. Umgänget mellan honom och barnen är nu nere på ett minimum 2 dygn/månad och vill han hitta på något med dem på "min helg" så går det bra om vi inte har något inplanderat. Med tanke på allt så avstod han att göra en anmälan. Det känns bra att han ser barnen och månar om dem, samtidigt som det oroar lite men ändå skönt att jag vet att jag kan be honom göra en orosanmälan om jag känner att jag vill men inte mäktar med. En liten oro har det dock skapat.

Om det gjordes en anmälan och utredning så skulle X inte framstå som dålig, pråper och med talets gåva, god ekonomi, eller rättare sagt goda inkomster, jag en delvis sjukskriven mamma som haft en utmattningsdepression, dålig inkomts (åtminstone gämfört med honom), just nu trött och lättstressad, vilket intryck skulle jag kunna göra. Hämska tanke om de sa att barnen skulle vara mer hos honom!!!

Tandläkarbesök fick jag också med i måndags, det gick bra, ett stressmoment mindre! I går var det gynkontroll, inga symtom men det känns viktigt att kolla upp så man inte har något, det gick också bra! :0) Nu är det bara att vänta på cellproverna som tar några veckor, hoppas jag kan koppla bort det, det har ju aldrig varit något tidigare och då är risken mindre nu också, eftersom jag inte bytt partner.

Skolan har också börjat och det har gått bra för alla barnen. Nöjda med sina lärare och det är en bra start! :0) Lillan var så trött efter första dagen att hon var ett litet monster. Då är det bara att behandla henne som en treåring, mysa och gosa och pyssla om henne så brukar det ge med sig. Det tråkiga i går var att en kompis ringde och det var svårt att föra ett normalt samtal med henne tjutande i bakgrunden, koppla ur telefonen... villa ha smotie, fixade det, då var det fel sort och hon skulle inte ha...mellankillen tyckte att det var gott och till slut drack hon också lite.

Jag har börjat arbeta lite hemifrån, för att bli klar med vissa förberedelser inför nästa vecka då jag börjar på riktigt. 25% ska jag arbeta, motsvarar 10 timmar/ vecka, låter kanske inte mycket för en del men jag undrar hur jag ska orka. En timme kan jag vara koncentrerad och min arbetsgivare "kräver" att jag ska vara där minst 12 timmar/ vecka, vilket ju blir svårt. Sjukskriven i två månader på 75%, så jag får se vad jag orkar och kan, förhoppningsvis går det bra. Hoppas kunna vara på arbetet två - tre dagar/vecka och sedan hemma för resten, jag behöver nog fyra dagars "ledighet" för att koppla av lite.

Känner lite hopp! Härligt! Men många symtom av stress har kommit tillbaka de sista två veckorna, yrsel, bröstsmärtor, känslan av att vara jagad, svårare att sova, känslan av att inte orka och viljan att dra sig undan, glömmer mer, igår glömde jag stänga av spisen, hua! Men förhoppningsvis lägger det sig nu när tre tunga läkarbesök är avklarade, jobbstressen är trotts allt värdslig och läkaren sa att om det inte fungerade fick vi ha ett möte där han förklarar hur det ser ut för mig. Känns tryggt!

Min viktresa har också börjat, längtar tills jag gått ner några fler kilo och kan komma i mina vanliga kläder, visst passar mycket men jeansen är helt uteslutna minst 6 kilo bör jag gå ner tills de passar. Mår bra av maten och har gått ner 1,5 kg, säkert mest vätska men varje gram som försvinner från vågen är glädjande och ger en sporre och mer ork!!! HEJA MIG!

Har varit fliteg med mindfulnessövningar, varje kväll kör jag en övning, känns bra!

I dag har barnen och jag varit iväg på en fin utflykt. Körde runt, var på loppisar, handlade på lite olika lantställen, potatis, paprika, morötter, ägg, hallon, lokalproducerade drycker mm.

Det är så mysigt att vara med barnen, de är så fina och kloka då de inte bråkar med varandra. Hade smörgåsar med till lunch och sedan lyxade vi med att ta en finfika på ett mysigt ställe, inte ofta vi unnar oss sådant men nu känns det som om man vill ta vara på det sista av sommaren, bygga sin bank av vackra minnen som man kan leva på i höst och vinter...

Förr ville jag gärna tänka framåt, planera, drömma... men känner att jag slutat med det, vi får se till att planera in något trevligt i höst/vinter, ett badland kanske...

Barnens pappa håller på att ändra i vår planering av helger då barnen ska vara hos honom, ibland undrar jag om det ens är lönt att försöka få till någon planering... Två av barnen upplever en stark stress och oro då de är hos sin pappa, det är svårt att veta hur mycket man ska skydda dem, vi försöker att de ska vara hos sin pappa lite mindre framöver men det är inte lätt att hitta en bra och trolig förklaring, utan att lämna ut barnen. Ibland löser han det dock själv genom att han bokar av sina barnhelger pga. arbetet... undrar hur det känns för barnen när pappa arbetar och inte kan träffa sina barn som han ändå träffar så pass sällan. Jag tycker att han börjar se märkbart sliten ut, konstiga sår på de delar av kroppen han visar nu på sommaren...

Jobbade lite hemifrån i förra veckan och märker att det stressar mig enormt, kanske en vanesak... men det ska också bli kul. Skulle till läkaren nästa vecka men hade inte fått någon tid, ringde vårdcentralen och mycket riktigt hade läkaren glömt att lägga in mig... Blev ganska sur, fick en ny läkare som skulle vara JÄTTE bra, hoppas kan man ju alltid. Den förre gjorde mig sjukare än vad jag behövde genom att skriva dåliga sjukintyg, glömma bort återbesök mm. Lite nervös inför besöket är jag, alltid jobbigt att behöva dra hela sin historia igen och sedan får man se om hen fattar, eller om hen lever i en lycklig livslögn och inte ser bakom fasaden. Men hoppas som sagt att hen är bra, klok och kanske har lite nytt att lägga till, vet t.ex. inte vart jag ska gå i samtal när mina 10 ggr snart är slut hos denne psykologen. Kanske finns det annat man kan testa, skulle vilja träffa någon med en helhetssyn, där man kan diskutera alternativa metoder och kosttillskott. HOPPAS!!!

Nu ska vi trötta efter dagen sjunka ner i soffan med en bra film, jag och mina mysingar, tonåringen ska iväg med sina kompisar. HAn är så duktig, stolt mamma, ingen av hans kompisar har cykelhjälm (vad tänker deras föräldrar på?) men han min stilige, kloke son har, han kommer alltid hem på uttalad tid, eller så ringer han och ber om att få vara ute en liten stund till, känns tryggt. Mellankillen och hans kompis går runt och samlar in flaskor för att panta och skänker pengarna till Rädda barnen, när de är runt och ber om flaskor så berättar de att de har en hemsida eller facebooksida, där de kan logga in och se hur mycket de har tjänat ihop. FINA BARN!!!

När man tittar på andra så verkar många så glada och positiva och lyckade, det är lätt att känna sig misslyckad. Jag får ofta höra vilken livsenergi jag har, hur jag sprider trygghet och glädje, stärker och stöttar andra, inspirerar...Många har trott att jag levt det perfekta livet. Ofta är det väl så att vi jämför vår egen insida med andras utsida och det blir helt fel. Det är lätt att klistra på ett leende, en fin fasad, är man dessutom utåtriktad, har lätt för att prata med andra så är det lätt att tro att den personen inte har några problem, kanske är det precis tvärt om!

Via facebook har jag fått "kontakt" med en gammal barndomskompis. Vi bor inte långt ifrån varandra, det var hon som "hittade" mig, vi har inte setts på 30-35 år. Hon är gift och har barn, lite äldre än mig, bor i hus, har bra arbete... ofta läser man i hennes uppdatering, eller i hennes mans, hur trevligt de har, äter ute var eller varannan kväll, fina bilder på drinkar mm. " I trevligt sällskap med fru/man", låter flärdfullt, "har svårt att förstå att semestern är slut så vi njuter ute idag med..."

Min första tanke är, o vad lyckliga de måste vara, härligt att ha råd att leva så, vad härligt med en man som uppskattar sin fru... Men sedan tänker jag; vad står dessa ständiga uppdateringar för, att dricka vin och drinkar varje dag kan absolut inte vara så bra, det kanske tom. finns ett missbruk... min fd man kunde också höja mig till skyarna..när det passade, i det vardagliga livet var det annorlunda. Undrar hur mycket som är en fasad.

Sitter och funderar på hur lyckliga andra EGENTLIGEN är och vad är det som gör en lycklig? För mig är lycka mycket att slippa problem, sjukdom, oro och annat som tar kraft, att få göra trevliga saker, möjlighet att fylla på med nya krafter, att det händer lite trevliga saker omkring en, att man har familj och vänner nära. En bra dag kan göra mig lycklig, men snart är oron där och gnager... tänk om... Vill bli fri, vill bli lycklig och ständigt ha ett positivt tänkande!!!!

Skolan närmar sig, hösten lika så, sommaren närmar sig sitt slut och med den lugnet och kravlösheten jag så väl behöver men jag anpassar mig säkert. Tycker alltid att det är värst innan och precis i övergången, när hösten väl är ett faktum så är det ok. Att känna den svalare, lite fuktiga luften gör mig stressad, så har det alltid varit. Det är lika hämskt när jag ska plocka undan julsakerna, men när det väl är gjort så känns det bra, då hänger jag upp vårgardiner och köper mig ett stort fång tulpaner och njuter av att våren är i antågande.

Känner hur stressen anländer till min kropp, en klump i magen, känslan av att vara jagad, av alla måsten, en ledsamhet och orolig sömn. Hoppas det bara är den normala årstidsvariationen.

I går var jag och de två yngsta på ett lekland med en kompis till lilltjejen, kompisens mamma, min vän, var också med. Varmt, stökigt, lite syre, jag kände det som om allt föll över mig, yrsel!!! Barnen hade trevligt och lekte i fem timmar, vi hann prata och fika, det blev lunch ute för ovanlighetens skull. När jag kom hem var jag fullständigt slut, var tvungen att lägga mig och sova en stund innan jag kunde sätta igång med maten, det blev sen mat igår!

Barnens pappa har börjat vilja byta helger och han måste arbeta... jag måste säga nej till saker om jag har barnen, han säger ja till allt och flyttar runt på barnen. Jag anser att detta skapar en otrygghet för barnen och vi har nu kommit fram till att om han inte kan ha dem den helgen det är bestämt, så blir det inget, vill han träffa dem en kväll i veckan i stället är det ok om det passar barnen, det är träning för någon nästan alla kvällar i veckan. Vi har också dragit ner vistelse tiden hos honom, nu blir det fredag efter skolan- lördag kväll, hoppas att det ska göra barnen mindre stressade, honom mer motiverad att vara närvarande och sköta sig.

Om barnen är hos honom fredag-lördag och det fungerar vet jag åtminstone att jag har den tiden att vila och göra saker för mig själv, som det är nu kan jag inte planera i något. Kanske är alla barnen mer eller mindre stressade hos honom, men att de inte kan sätta fingret på det. Känns bra att vi åtminstone är överens om denna tillfälliga lösning.

Läser en bok om lycka, en del är födda med ett större lyckocentra och tar allt lättare, jag är inte en av dem. Tydligen ska man kunna träna upp det med mindfulness och meditation, 45 minuter om dagen, måste försöka. Tydligen var inte alls yttre omständigheter någon lyckokälla, stora förändringar på gott och ont stannade bara i ett år ca. En förälskelse, lottovinst... lyckan var kortvarig, en stor sorg, efter ett år hade man anpassat sig till de nya förhållandena och kunde känna lycka igen. Låter så enkelt, vill tro det men har svårt, ska försöka. Laddar min MP3 så jag kan börja i kväll, när barnen lagt sig är min enda stund av ostördhet...i bästa fall.

Mellankillen som fick en ny telefon i veckan har sovit i egen säng, en del av natten, sedan dess. Det är befriande att sova själv, då laddar jag, eftersom jag är nära barnen så mycket på dagen behöver jag utrymme på natten. Det är också härligt att inte behöva kliva i madrasser varje gång jag ska in i ett rum, min rygg och nacke är betydligt bättre. En svajig, balansgång på madrasser har kanske gjort ryggen sämre. Hoppas så att allt vänt och att vi går mot ljusare tider i sinnet, även om det blir mörkare ute.

Så sa min mellankille till mig nu i kväll, efter att vi spelat en bollmatch i polen, ja jag skrattade och det var befriande.

Kanske var det lättnad över att barnen var hemma igen.

Lilltjejen har varit mest hemma i helgen, kunde inte sova hos pappa så totalt har jag varit barnledig i ca 20 timmar. Det tar på krafterna att inte kunna planera något i sitt liv, att inte veta om jag ska ställa mig in på att vara själv, kunna se en film eller om jag måste iväg och hämta något av barnen.

Den store killen berättade att igår var pappa full vid två tillfällen, han berättar hur han kännt sig nervös och orolig i helgen och velat kolla pappa hela tiden, vad han gör, om han dricker, om han beteer sig annorlunda... Stackaren måste vara helt slut. Känns bra att vi kan prata om det och han har kompisar som han kan prata med. Han har berättat att en kompis föräldrar också skilde sig pga pappans missbruk, fast det var inte lika illa som med pappa, sa han.

Känns inte bra, samtidigt som det känns som om en avgörande lösning snart måste komma fram. Fast ställer jag till bråk som X kommer att se det som så kan vi förlora en stor del av underhållet men det får också lösa sig. Känner mig konstigt lugn.

Trotts att helgen inte blev som jag trott så har jag hunnit sola lite, klippt gräset, lavendelhäcken, klippt vissna rosor och hoppas på en ny blomning! Stöttat upp långa blommor, vattnat, gjort mindfulness, varit ute och gått, handlat lite nödvändigheter dammsugit, plockat i och ur diskmaskinen, tvättat tre maskiner tvätt, hängt ut och lagt in. Vad jag inte hann var att städa köket, åka till stranden och baka... men köket springer inte ifrån mig, det får jag ta en dag då det inte är så fint väder, stranden hoppas jag att barnen och jag kan åka till imorgon, baka kan jag också göra när vädret inte är så fint.

En av många baksidor av utmattningstillstånd är att man lätt går upp i vikt, det är inte roligt när kläderna inte passar, har nästan inget att ta på mig, har gått upp ca 6 kg sedan jag blev sjukskriven och innan det hade jag gått upp tre. Har bestämt mig för att försöka tappa mina kilo igen, den 1/9 ska jag börja äta väldigt strikt igen. Har länge ätit få och långsamma kolhydrater och mycket grönsaker, nu har jag inte orkat göra olika mat till barnen och mig. Hjärnan behöver kolhydrater för att fungera och jag tänkte att det kanske var en anledning till att jag mådde dåligt, men det har det nog inte varit. Jag tror det är vilan som gjort att jag mår lite bättre nu och sommaren i sig, då brukar jag leva upp. Men nu syns det på blommorn och träd att det börjar gå mot höst, rönnbärsträden har stora oranga klasar, äpplena börjar få färg, kastanjerna sväller, de långa grässtråna är inte gröna och mjuka utan bruna och torra.

Enligt mig finns det få bra saker med hösten, det som är positivt är äppelpaj, att man kan krypa upp i soffan, se en bra film och tända levande ljus. Fasar för skolstart, med krav på barnen, tider att passa, träningar, läxor och kraven från mitt arbete, allt på en gång!

En solig högsommardag och livet kunde vara betydligt sämre, ändå sitter jag har med en smärtsam längtan efter mina barn.

Barnlängtan kan se så olika ut, jag längtar efter mina men hade redan som väldigt ung en dröm om att bli en ung mamma med många barn, det där med ung mamma fick jag aldrig till... Hade funderingar på att adoptera, insemination är inte godkänt i Sverige om man är ensamstående. Om det varit lättare att få barn som ensamstående kanske jag inte alls haft de livsproblem som jag har idag. Adoption var det som passade mig bäst, mest etiskt tyckte jag.

Jag träffade X och blev så småningom gravid, han ville inte ha barnet men det gjorde inte mig så mycket, hade bra arbete, ekonomi och skulle kunna ta hand om ett barn själv. Jag var överlycklig och trotts en väldigt besvärlig graviditet var jag mycket nöjd och glad. Mot alla odds flyttade vi ihop och min äldste son föddes, hans tuffa start i livet har jag redan berättat om.

Barn nummer två önskade X vi skulle skaffa, jag var redan ganska trött och älskade mitt barn så högt att jag inte trodde det var möjligt att älska ett barn till lika mycket. Vi skaffade barn två som visade sig vara två men ett av fostren var svårt sjuk och dog. Jag har alltid fyra barn men bara tre i livet. När jag fick beskedet kändes livet inte mer värt att leva. Dåligt samvete och jag hade i hemlighet önskat mig en dotter, var det det som gjorde att jag misst ett av mina två..., ofta säger jag att jag har fyra barn, för det har jag ju, svårt att acceptera!

Det var en tuff tid när vi hade två barn som ofta var sjuka och jag aldrig fick sova. Längtan efter en dotter var stark och efter några år diskuterade vi om vi skulle skaffa ett barn till. I anslutning till mitt arbete fick jag/ vi möjlighet att vara fosterfamilj åt en liten flcika som haft en tuff start i livet, detta ledde senare till att vi fick adoptera henne. Världens underbaraste lilla tjej men som haft det tufft.

En del säger att man inte kan sakna något man aldrig haft, det är jag säker på att man kan!

Ibland har jag dåligt samvete för att jag tog hand om henne, men kärleken och längtan var så stor. Var det rätt att at hend om henne när jag visste att X hade missbruksproblem och att vi redan hade det tufft. X hade en väldigt lugn och harmonsik period just då och jag trodde, hoppades att allt skulle ordna sig.

Jag blev på ett plan mycket mer harmonsik när hon kom in i vår familj men det har också tagit på mina krafter, då hon haft perioder med hysterisk utbrott. Just nu är det lugnt, hon är på många plan som vilken liten tjej som men på det känslomässiga planet är hon efter. Ibland är det svårt att förstå och acceptera att en oftast klok tjej helt plötsligt kan bete sig som en tre åring. Omgivningen har mycket svårt att förstå hennes reaktioner.

Ibland känner jag, fast ingen sakt något, att mina föräldrar och syskon inte tycker riktigt lika mycket om henne som de andra. Härför leden sa tom. mellankillen att han kände samma, för de skäller alltid mer på henne om det är något. Jag kan känna att deras tollerans är lägre mot henne men det kan också ha att göra med att de är äldre och orkar mindre.

Det finns så många tabun som man inte "får" prata om, jag har så många trauman som jag misstänker inte är ordentligt bearbetade. Jag vill kunna njuta av det jag har och inte sörja det jag inte har. Jag kan sakna att vara en "riktig" familj, en kärnfamilj där man hjälps åt och stöttar varandra men i stället har jag fantastiska barn och det finns så mycket kärlek.

Känns som om en del av de symtom som minskat eller försvunnit under sommaren är på väg tillbaka. Inte så att det påverkar mig jätte mycket men det stör och humöret är sämre, blir lättare irriterad på mina sötnosar. Dessa sötnosar har varit mer än lovligt jobbiga sista dagarna, kanske märker de av att jag är mer lättretlig, lite ledsnare, lättstressad, eller så är det för att sommarlovet går mot sitt slut, eller reaktioner från semestern som håller på att landa, eller så... Märker ibland att vi alla har symtom på stress och jag hade önskat ett familjeperspektiv, ska fråga läkaren och psykologen om detta nästa gång.

Oroar mig över hur jag ska orka med arbetet...

Härom dagen kokade jag jordgubbs sylt, bär som vi plockat tidigare i sommar men fått frysa in pga tidsbrist, nu blev de äntligen sylt som ska räcka under hela den kalla vintern. Härligt att plocka fram sommarminnen mitt i mörkaste vintern, det ger hopp om ännu en sommar...

I dag har jag varit och köpt en dator till den äldste killen och mellankillen hade råkat få in sin mobil i tvättmaskinen och sedan dess har den inte fungerat så bra, så det blev en ny mobil till honom. Många glada tusenlappar som försvann... Mellankillen är den som brukar sova hos mig men nu ar han lovat att försöka sova i sitt egna rum, hoppas det går!!!

Installation av mobilen gick bra men med datorn var det värre, vi får inte någon kontakt med det trådlösa nätverket i hans rum. Pratat med telia som gjorde en uppdatering, det blev ännu sämre efter det. Inga tillgängliga nätverk... jag blir tokarg när tekniken inte fungerar, betalar dyra pengar och så räcker inte nätverket 10 meter ens! Ny dust får vi ta imorgon, nu är storkillen iväg och träffar kompisar.

X et kom in och skulle hämta, lämna några saker, han hade inte tid att hjälpa sin son utan skyndade snabbare än snabbast ut igen. Inga frågor om vi skulle dela på kostnader. Tidigare har han sagt att vi skulle dela på nödvändiga och dyra kostnader för sådant som gällde barnen. Jag betalade mer än vad jag tjänar på en månad idag, i hans mått av inkomst skulle det vara som om han betalade en mindre bil kontant! Dyrt, ja, men får de inte det de vill ha så kommer de bara att gnälla och inte använda sina saker och då är det helt utslängda pengar. Har förklarat att nu kommer de att få lite mindre julklappar och att vi inte kan göra så mycket roliga saker för pengarna är helt enkelt slut.

Önskar jag haft ork att arbeta mer så jag kunde arbeta ihop till lite kul saker men å andra sidan hade jag förlorat tid med barnen, den tiden är också viktig! När vi separerade så var min intention att arbeta de helger som barnen var hos sin pappa, det har hänt några gånger under våren men det sliter otroligt att arbeta kanske 13 dagar i ett sträck, fri en dag 12 dagars arbete...Tänk om jag kunde hitta ett arbete att sköta hemifrån men som gav bra betalt... Funderat mycket på att byta arbete för att kunna besluta mer över min tid, att kunna arbeta då jag orkar, inte så långa pass med kontakt med andra... men vet inte riktigt vad jag skulle kunna göra utan att gå ner än mer i inkomst.

Vi har haft några lugna dagar men i går hade vi gäster. Jag bjuder bara hem dem som kan acceptera att allt kanske inte är tipptopp, trotts detta fick jag både yrsel och bröstsmärtor igår bär jag höll på att förbereda. Matvalet var enkelt, kycklingspett som vi grillade, ris, jordnötsås och wookade grönsaker, lite småplock före. Till efterrätt åt vi cheesecake som blivit över från konfirmationsfesten.

Jag och min kompis satt ute i sommarkvällen och pratade, när det blev mörkt tände vi lite ljus, barnen lekte som det blev gott om tid att prata. Härligt! Hennes flicka blev lite förtjust i min ena mellankille, han är otroligt charmig och snäll men säger ofta att han är ledsen och rädd, är lite orolig för honom.

Storkillen gav signaler häromdagen som jag måste hålla koll på, han har blivit väldigt viktfixerad, normalviktig och vältränad men nu skulle han sluta äta socker och bara äta ägg till frukost, Ett anorexia obs, tror inte det är så farligt, men med tanke på vad dessa barn fått uppleva så kan de säkert få både det ena och andra symtomet som jag måste observera, bromsa och fixa till... Kan ibland få dåligt samvete att jag gjort dem detta, men i annat fall hade de inte levt alls och...

Undrar så hur det ska gå för mig att börja arbeta igen, bara tre veckor kvar på sjukskrivningen, tanken är att jag ska börja på 25% men vad händer om jag klarar det men sedan inte orkar med barnen och det som MÅSTE göras hemma? Att inte orka med barnen ger ingen rätt till sjukskrivning. Har funderat mycket på om jag bör byta arbete, där jag styr mer av tiden själv, att jag inte ständigt är omgiven av människor, där jag kanske kan ta vissa dagar då jag arbetar hemma. Jag skulle väldigt gärna hjälpa andra i liknande situation, att se till att sjukvåden i Sverige blir bättre för dem med utmattningstillstånd, det finns så otroligt mycket att göra för att man ska kunna återhämta sig fortare, enkla kurser, lugn terapi, massage och annat som ger välmående, träning efter individuella resurser i lugnt tempo, samtal med psykolog, tänk att kunna hjälpa människor att bromsa innan de har trillat helt ner i det djupa hålet. Att föreläsa för läkare och annan sjukvårdspersonal och försäkringskassan, det är en dröm...

Så var vi hemma igen, ett drygt dygn hemma. Vardagen smyger sig på... tvätt som måste fixas... en gräsmatta som är vildvuxen men sommarsolen lyser!

Sista två dagarna på semestern var inte så roliga, baksmälla, "måste arbeta", kunde inte delta i måltiderna... och orsaken var ett konstant drickande, säkert 15 groggar, några öl och en flaska vin/ dag, jag hade tappat medvetandet om jag druckit en bråkdel av vad han drack. Jag tog en drink varje kväll, smakade av några stycken och jag kände att jag blev "tung i huvudet" efter bara några klunkar, sällan drack jag mer än halva drinken, det var gott men det räckte för mig.

Barnen tyckte det var jobbigt att se pappa så berusad, jag fick mina utskällningar, han flamsade och tramsade, höll på att trilla och slå huvudet i marken men jag hann få foten under hans huvud, i ren reflex. Sista kvällen var värst, då skulle vi packa och flytta ner alla saker till mitt rum som skulle behållas till utcheckningen. Jag och barnen fixade deras saker så allt var klart, på avresemorgonen sa han till barnen att packa och ta ner väskorna till mig. "Det gjorde vi ju igår" sa den store killen "minns du inte?" "Näää, jo visst jag" var pappans svar.

När vi kom till flygplatsen hade jag räknat med att alkolåset skulle slå ut så han inte kunde starta, det gjorde det inte. Min "medberoendehjärna" tänkte att då måste jag har räknat fel på alkoholförbränningen. När jag kom hem och slagit på datorn för att göra beräkningarna så hade jag ju inte alls fel. Med det jag sett att han druckit de sista två dygnen så skulle han ha drygt 30 timmar till nykterhet, då vi satt i bilen. Vanligtvis är han en bra bilförare men då körde han nära andra bilar och låg gjärna mitt över mittlinjen, skyllde på att han var trött. Kändes förfärligt och maktlöst.

I dag tog jag upp att jag ville kolla alkolåset för säkerhets skull, för att se så det fungerade som det skulle, jag var väldigt vänlig i tonen. Han blev heltokig, skrek och domderade, sa att jag hittade på en massa lögner om honom och att det var min sjuka hjärna som fantiserade ihop hans missbruk, att jag kunde hålla mig lugn var ett under. Han undrade hur dum jag kunde vara som trodde att han satt in ett lås för 12 000:- och sedan manipulerat det, fick i tanken hålla med om att det var ju tokigt, men han har ju gjort otroligt tokiga saker förr. Som att ta lån på över 1 000 000:- till sin hobby, lån med ockerränta... När jag tog upp gamla saker så sa han att det var då och att han inte gör så nu, nu är han ärlig. Han hade minsann testat alkolåset själv! Ja det tror jag säkert, men att dricka och försöka köra kallar inte jag att kolla det! Jag sa att jag inte ville att han skulle köra med barnen innan det var kollat. Då var jag riktigt dum igen och han hade verkligen INGA alkoholproblem, när jag berättat hur han varit på semestern så tyckta han jag överdrev, de drinkar jag själv räknat var ju mÅNGA fler än han sa att han druckit. Visst kanske han blev lite glad någon kväll men det var ju semester... ja verklighetsuppfattningen är verkligen satt ur spel!!!

Barnen och jag har pratat mycket om detta, jag har fått veta mer om hur barnen har det hos honom och det har gett mig lite trygghet. Tror också att barnen verkligen känner att de kan ringa om de vill hem ifrån honom. Att den store är så klok som han är och att även de mindre har en viss förståelse är förfärligt men nödvändigt. Under resan förstod jag också att X har starkare känslor för mig, än jag för honom. För mig är det ett avslutat kapittel medan han hoppas kunna flytta hem igen...

Idag har vi haft lite besök av en kompis till mig och hennes dotter som är kompis med min. Vi hade många trevliga timmar, med lek och bad för tjejerna och en massa prat för oss och naturligtvis fika och massor av iste i den svenska sommarvärmen. Lite distans får man för min väninna har haft cancer, färdigbehandlad med operation, cytostatika och strålning, nu kvarstår hormonbehandling i minst 5 år. Även om prognosen är god så kvarstår rädslan, den ( vet ju inte om det är samma naturligtvis) rädslan lever jag också med, utan att ha varit sjuk. Tänk om jag skulle få samma som henne, hur skulle jag då kunna ta hand om barnen, vad skulle hända med oss och än värre vad skulle hända med barnen om jag dog... jobbiga tankar som jag skulle vilja kunna släppa helt. Min väninna håller på att få tillbaka håret och det är ett steg till i rätt riktning.

I morse var jag på besök hos min kiropraktiker, en mindre justering i nacken, ordentligt buktande kota i en bröstkota, aj och en justering i ländryggen, just nu trött i ryggen men en del av värken är borta, måste träna... orkar jag? Känner mig helt slut efter diskussionen med X!

Vi avslutade kvällen med att grilla, min ena 11 åring är en fenomenal grillare, till slut blev det grillade bananer med choklad och glass därtill. I morgon hoppas vi få njuta av en dag i den svenska solen.

Då var resan snart slut och jag har börjat packa lite försiktigt, det jag vet att vi inte ska ha, alla "fynd" som barnen gjort, strandfynden (snäckor och stenar). Måste vara ute i god tid för att orka.

Under semestern har jag känt mig helt frisk, inga stressymtom, ingen trötthet, mycket gladare, orkar mer, muskiken som spelas stör mig inte, ingen yrsel. Kanske är det vardagens alla bestyr och logistik och barnens alla bråk som tröttar mig mer, här har det varit full fart, få bråk och diskussioner, vi har haft det trevligt och lättsamt.

Barnens pappa har varit berusad mer eller mindre varje dag, fast det stressar mig inte, vet ju att alla barnen kan sova i mitt rum om det behövs. Visserligen får jag passa vad jag säger för han blir lätt sur och irriterad. Han har köpt "vattenaktiviteter till barnen för MÅNG tusen lappar (någonstans 6-8 000:-), jag kommenterade att det var mycket och att det gav barnen helt fel bild och att jag aldrig kan göra det för dem. Då blev han både sur och ledsen, jag var varken arg, eller sa det på något otrevligt sätt, menade mest på att det är bra om vi har någotsånär lika syn på saker. Självklart ska han kunna unna dem lite men detta var lite väl mycket, barnen måste ju lära sig att ta ett nej också. Sedan förstår jag att han gör det för att vara snäll och för att barnen ska ha trevligt och för att han inte kan säga nej.

Har pratat mycket med barnen om missbruk och varför man blir som man blir när man dricker. Den store killen är klok och berättar mycket om hur de har det hos pappa de helger de är där, inte alltid trevligt att höra. En gång hade han öppnat fel skåp i köket och då hade han mötts av två skåp fyllda av ölburkar och tomma flaskor. Han märker att pappa dricker då han lagar mat, diskar mm men att de nästan aldrig ser honom dricka, möjligen ett glas vin till maten. Precis som det var här hemma, då kunde han ha glas med alkohol i olika rum, så gick han runt och drack, såg inte så mycket ut. Det händer fortfarande att jag hittar gömda glas och flaskor här hemma.

Trotts allt så har jag fått vila, en billig semester som fungerat ganska ok. Barnens pappa vill diskutera nästa års semester och jag håller låg profil, vi kan ju klara av denna först... å andra sidan så vill jag inte att han åker själv med barnen, så då är detta kanske en ok lösning, fast just nu tvivlar jag på att barnen vågar åka med honom.

Lilltjejen sa häromkvällen " mamma, när vi är hos pappa känner jag mig liksom orolig, kanske inte riktigt orolig men det känns konstigt och jag längtar efter dig..."

Det är åtminstone härligt att kunna känna sig frisk, om än bara under en vecka. Kanske behöver min hjärna vila mer, att slippa tänka alls, för inte är det mycket hjärnaktivitet här inte, boken ligger oöppnad, tidningen har jag bara bläddrat i, kanske just det jag behöver just nu. Jag har glömt att ta mina hälsokostpreparat, det är nog ett gott omen, ska kanske börja en nedtrappning av Neurokanen (Johannesört), är så trött på att ta dem, vill må bra naturligt. Fast hur bra kan jag räkna med att må när såren aldrig får en chans att läka, när vardagsbördan är så stor att det känns som om det är det enda jag orkar med, när jag har barn som kräver lite extra. I höst ska vi få ordning på familjen och jag hoppas att vi alla ska kunna stötta varandra i stället för att bråka, å andra sidan bråkas det mycket mindre nu, efter det att pappa flyttade.