Psykologbesök/KBT
Sommarlovet är här, barnen sover länge, är uppe sent. Har försökt få till en mysig början på lovet för barnen. Hämtade pizza i går och var och spelade minigolf. Idag ska jag försöka putsa lite fönster och kanske att vi får till lite bakning.
Var hos psykologen i går, klart bättre än förra veckan men oron över Försäkringskassans beslut hänger över mig. Även irritationen över det dåliga läkarintyget hänger kvar och det utdragna beslutet gör inte att jag mår bättre. Fast jag har rest mig ganska fort denna gången men så är det inte ett vitalt beslut heller, jag/vi överlever, vårt liv är inte i fara oavsett beslut men nästan. Kan jag inte vara sjukskriven har jag funderat ut nåra reservplaner. Tur att jag inte lever ur han i mun, utan reservkapital, då hade jag verkligen varit illa ute nu, ensamstående med skral ekonomi, fyra barn som behöver mat, boende och räkningar som ska betalas hur många hade klarat sig två månader utan inkomst utan att bry sig?
Psykologen hade skrivit ett bra intyg och fattar Försäkringskassan inte hur jag mår av det så vet jag inte vad som krävs för att vara sjukskriven. Sådan skillnad på handläggare, man undrar om det finns några gemensamma riktlinjer? Jag har hört om dem med cancer, de som gått i dialys mm. som nekats sjukpenning. Att inte läkare och psykologer ska kunna besluta något utan det är en person som aldrig träffat mig som ska besluta om jag ska ha rätt att vara sjuk, som jag är, eller inte. Jag får inte arbeta av läkare och psykolog.
Huvudet behöver vila, fast det triggas hela tiden i vardagen men jag hoppas att "sommarlunken" sol och bad ska vara stärkande. KAn bli stressad av att jag bara har två månader på mig innan jag måste börja arbeta. Då MÅSTE jag vara bra, det finns ingen som kan ta mina arbetsuppgifter och det är många som blir lidande om jag inte kan vara där, så jag MÅSTE, MÅSTE, MÅSTE vara tillräckligt frisk då för att klara av arbetet och förhoppningsvis kunna fortsätta min resa mot ett bättre mående. Psykologen menar på att jag ska släppa alla krav, även det allra mest kravlösa som mindfulness kan vara en stressor och prestationsfyllt. Gips på hjärnan, vila, sova, minska på alla stimuli. När jag sedan orkar och känner att krafterna fylls på ska jag försöka att hushålla med dem, lägga unden kraft för att kunna ta av vid behov. Det är inte lätt, när man helt plötsligt orkar göra saker som man länge velat göra och att det helt plötsligt känns lätt så är det svårt att ligga lågt, åtminstone för mig. Har fått låna en bok som ska förklara de kognitiva problemen som uppstår vid utmattning, depression och likande tillstånd. Det kommer säkert ett litet avsnitt här så småningom...
Det är inte hur man har det, utan hur man tar det, som gäller. Undrar varför jag är en person som tar allt på allvar, tänk om man bara kunde rycka lite på axlarna till smått och stort. Jag måste ha ärvt det av mamma. Livet hade kanske varit mycket enklare då.
Det var ett betydligt mer positivt möte idag än för en vecka sedan, då var jag i upplösningstillstånd men hon tyckte inte det var så konstigt, det blir så i ett liv utan marginaler, kraft och med en hjärna som bara delvis fungerar. Tänk om det funnits någon snabbkur!
KBT står för kognitiv (med tanken) beteende terapi, man ska förändra sitt beteende och tankemönster. Detta anses som en snabb behandlingsmetod av många, men det beror lite på vilka problem man har. Är man fobiskt rädd för ormar eller spindlar så kan det säkert fungera ganska snabbt. Jag upplever varken denna eller förra gångens KBT som "riktig" KBT och det är enbart positivt. Hade en kort tid hos en terapeut som inte var psykolog, utan enbart hade gått en utbildning i KBT. Det blev helt fel. Hon ville inte vi skulle prata om sådant som stressade mig men var utom min kontroll. faktum är att det är just det jag inte kan kontrollera som stressar mig, jag slutade efter några gånger. Kändes meningslöst att sitta och hitta på stressorer som jag inte upplevde på riktigt!
Både denna gången och första gången, då jag går/ gick till psykologer som har en mer gedigen utbildning och annat synsätt så har de ansett att jag inte behöver KBT läxor eftersom det stressar mig än mer, den läxan jag får är att vila hjärnan och vi samtalar om hur jag kan tänka på andra sätt än idag för att må bättre. Det är en nyttig resa varje gång och jag ser fram emot att läsa boken för att kanske bättre kunna förstå hur jag fungerar nu.
Hur jag fungerar i vanliga fall vet jag allt för väl, jag är den typsikt "duktiga flickan", effektiv, noggrann, ambitiös, glad och pigg och hjälper och stöttar alla andra då de behöver, det sistnämnda har jag svårt att släppa även nu när jag själv behöver stöd. Det fanns en tid, strax innan sjukskrivningen i våras då jag ärligt och uppriktigt önskade att någon annan tog över, fattade mina beslut, såg till att jag fick den hjälp jag behövde, någon som kom med mat till oss och avlastade med barnen... riktigt så blev det inte, därmed har jag kanske förlängt min sjukdom men vad gör man som ensamstående mamma som alltid måste vara "runt sig och kring sig", som alla kallar på hela tiden. Jag älskar barnen över allt annat men jag har också erkänt att de även tar på krafterna och energin men de ger också så otroligt mycket!
Idag ska barnen och jag försöka baka, frukostbullar, kanelbullar och kanske lite skorpor, bra att ha i frysen nu när de vi är "sommarlediga", kompisar kommer och går, hoppas mina krafter räcker längre än till bara tanken...