Då var vi iväg på vår "semester", jag har än så länge tagit allt ansvar för barnen, att de blir insmorda med solkräm, då står han (x) och tittar på, när jag packar, tittar han på, när jag manar barnen att skynda sig så vi hinner till frukosten, då sover han eller tittar på... Detta kan jag leva med, ingen överraskning precis.

Nu börjar alla barnen märka hur han förändras då han dricker, det är ju inga små mängder. I går som var första riktiga dagen här var inte så kul, minst 10 drinkar, två glas öl och en flaska vin, var vad jag kunde räkna till, således är det säkert 3-5 drinkar som jag inte såg. När han går till baren har han tidigare beställt två, en som han sveper och en som han tar med tillbaka.

Han är dryg, tjatig, kränker fa. vår äldste son, påpekar saker, glömmer, blir agressiv då jag påpekar (t.ex. hade han vårt rumskort i fickan och det kom han sedan inte ihåg och började skälla ut mig för hur jag kunde vara så korkad att jag anklagade honom för att ha slarvat bort vårt kort... ända tills jag hjälpte honom att plocka upp det ur bakfickan...) kan komma med komplimanger, gör pinsamma och otroligt konstiga saker. Han tvättade sina skor i poolen??? Säkert jätte bra med både klor och saltvatten på läderskor! Han blir lite lätt ostadig och smått sluddrig i talet men det är inte jätte tydligt, har också märkt att han hostar mer då han är påverkad, han har en konstant hosta sedan ett drygt år tillbaka och kanske har den något med hans missbruk att göra.

Äldste killen tycker det är jobbigt och han känner att han måste ha koll på småsyskonen om inte jag är i närheten (de sover med sin pappa, killar i ett rum och jag och lill tjejen i ett rum. Tryggare att de är flera som kan stötta varandra när de bor hos pappan men jag hade gärna haft dem hos mig allihopa). Stora killen vill inte åka på fler semestrar med sin pappa för han tycker inte det varit semester på riktigt så här långt, vi får diskutera alternativ. Han har också berättat att när de är hemma hos pappa så får han ta ansvar för de andra, en gång hade lilltjejen fått ont i magen och inte orkat gå i deras tempo, då hade pappa bara gått därifrån och ganska långt senare hade han undrat var lilltjejen var, då hade storkillen koll. Han har också sagt att han undrar om alkolåset fungerar för han har märkt att när pappa lagar mat så blir han konstig (berusad) och ibland säger han att han bara ska sticka iväg med bilen en stund och fixa något. Även om pappa blir konstig hemma så har han inte varit lika berusad som igår.

Vi skulle ta en liten tur in på marknaden på kvällen igår. Eftersom X var vimsig och lätt kunde försvinna så sa jag till både honom och barnen att om vi kommer ifrån varandra så tar vi oss hem själv, i stället för att lägga timmar på att leta, barnen och jag höll ihop och storkillen försökte tillsammans med mig att ha koll på pappa. Vi pratade inte mycket med honom utan skötte oss själv. Han blev ordentligt agressiv då jag sa att var och en fick ta sig hem själv och snäste till med " ja, då kan jag bara gå iväg då, ni struntar i mig..." ja så kan man också tolka det. Måste ta upp detta till diskussion när vi kommer hem.

Idag skulle barnen vara hos sin pappa för att jag skulle få lite lugn efter konfirmationen och fixa packningen till alla barnen. X var SÅ trött efter konfirmationen och hade SÅ mycket att göra (har semester) att han inte kunde ta barnen idag... De får ju så hjärtans gärna vara här men jag blir besviken på deras bekostnad, att de aldrig riktigt vet vad som gäller och jag behöver planera min tid och även jag behöver lite lugn och möjlighet att ladda upp.

Borde lärt mig att aldrig lita eller tro på det han säger, men vissa saker är så enkla att man tycker att det är en självklarhet att det ska fungera!!! Han har mycket att göra, jag då, jag har oftast alla barn, ett utmattningstillstånd, en skadad nacke och rygg, har just haft en konfirmation, ska fixa inför en resa som HAN vill göra med barnen.

Tänk att man kan vara så egofixerad som han är, det är bara han som har det jobbigt, det är alltid mest synd om honom, han är mest stressad, han tycker han gör nästan lika mycket som mig för barnen, trotts att de är där max 4 dagar/månad, inte illa jobbat!!!

Svårt att förstå hur hans hjärna fungerar, skulle vilja se den innifrån, så långtifrån en själv... men det är så här det är att ha barn med en missbrukare, psykopatisk man, det är bara att acceptera och vänja sig av med att bli förvånad, arg, trött...

Då har barnen och jag hunnit vara iväg på vår lilla resa, skönt med miljöombyte och lite lyx. De sista dagarna har varit fulla av förberedelser inför sonens konfirmation som varit idag.

Viss hjälpa skulle barnens pappa bistå med men i stället stängde han av telefonen, svarade inte på samtal, sms, mejl... okontaktbar när han skulle varit är för att hjälpa till... jag är fortfarande skadad i rygg och nacke och kan inte lyfta, viss begränsning i rörlighet men smärtan är mycket lindrigare. Även i morse när han skulle komma tidigt för att hjälpa till var det samma visa, avstängd mobil... kom ett par timmar senare än vi bestämt. Nu har jag bestämt mig för att han i fortsättningen inte behöver hjälpa till, utan betala desto mer, det kan han ju...

Konfirmationen var vacker och festen blev fin, tur med vädret hade vi också, alla satt ute och njöt av en fin svensk sommar dag! När vi kom hem och jag fixade med maten så hade jag bett x att fixa till bålen, vet inte vad som hände men han verkade helt förvirrad, fick ta en god väns man till hjälp i stället. Därefter gick x omkring, förvirrat och slog sig på knäna och klappade händerna och sa, ja nu sätter vi igång... ??? Innan vi åkte iväg till konfirmationen fix X i uppdrag att ta in isen och lägga den i kökets frys, när vi kom hem letade jag som en galning, ingen is. När jag efter en stund hittade X så visade det sig att han lagt isen i kylen (vanlig plats att förvara den på...) och den var naturligtvis smält. Undrar hur denna människa kan ha ett välbetalt och ansvarsfullt arbete när man inte ens vet vart isen ska förvaras!

Maten blev bra om än att jag sparat in på flera moment, orken och nacken räckte inte till till mina ambitioner, här var vackert dukat och mycket blommor.

Vid flera tillfällen var X borta, förstår inte hur han lyckas försvinna så i ett litet hus och vara borta 30 minuter ca varje gång, undrar vad han gör (han är inte på toa!).

Sonen fick fina presenter, från början hade vi tänkt att gå tillsammans och köpa en present men eftersom X inte engagerade sig så köpte jag själv så fick han fixa något själv, visserligen fick han tips från mig, för att det skulle bli något sonen ville ha. Sonen är mycket nöjd med sin dag.

Härom dagen hade vi en intressant existentiell diskussion om gud, det är en klok, väldistanserad och väldigt kunnig son jag har, mamma är så stolt! :)

Ibland blir man bara in i själen lycklig, min nygamla väninna kom förbi i går med en stor vacker bukett blommor och ett fint kort med en uppmaning om att njuta av dagen idag, det har jag och fällt en tår över vår vänskap. Tänk vad jag tankat styrka ur denna bukett!

Nu har jag städat undan det värsta, mycket återstår men här ser fint ut igen, presentbordet får stå kvar någon dag till och jag ska snart sjunka ner i soffan, glad, nöjd och lycklig...

Härom dagen kom X och sa att han ville åka på semester med barnen, om jag ville fick jag följa med... vad hade jag för val? Tanken på att han skulle åka själv var förfärlig. Han betalar för barnen och jag för mig själv, en vecka i Turkiet, vi åker på tisdag, väldigt blandade känslor som tur är är vi så många att det är svårt att hitta en resa där alla kan bo i ett rum, så vi delar på oss och de största barnen får bo med honom.

Så nu blir det en vecka utan vanliga saker och det kan göra mig gott, å andra sidan vet jag inte hur det blir med hans drickande, kan kanske bli spännande. I morgon måste jag börja packa, vi som just packat upp...

Snart åker barnen och jag iväg några dagar på bilsemester, ska bli skönt att byta miljö, att få vara vanlig, hoppas bara att krafterna räcker och att vi kan ha det lika trevligt som förra sommaren. Ska bli skönt att slippa tänka på vanliga saker, att slippa diska, städa, tvätta, laga mat... under några dagar, fast sedan blir det dubbelt upp, åtminstone med tvätten, men det tar vi då.

Jag hoppas vi alla kan samla lite nya krafter, när vi kommer är det full fart med förberedelser inför äldste sonens konfirmation, ska bli trevligt om än jobbigt. Svårt när man inte riktigt orkar men jag har redan börjat förbereda det som går. Då slipper jag fokusera på det, skönt när man kan stoppa undan saker som inte längre behöver belasta hjärnan. Tanken är att barnen ska vara några dagar hos sin pappa innan festen så att jag kan förbereda utan att behöva göra det "vardagliga" samtidigt, X är ju inte så engagerad i festen. Hade varit trevligt att planera det tillsammans, han gör möjligen det jag ber om, inte mer, inga initiativ. Hur stod jag ut att leva i samma hus som honom??? Idag förstår jag det inte...

Ibland retar jag upp mig så på saker som jag inte kan göra något åt, önskar jag kunde lära mig att bara släppa det. Ofta är det X beteende som irriterar men härom dagen var det grannen. Jag klippte häcken för någon vecka sedan, var noga med att ta upp allt jag kunde, det som var ovanpå och som "tillhör" oss båda tog jag självklart hand om. När grannen klipper så gör han tvärt om, han slänger in allt till mig, p¨å vissa bitar går han tom in på min tomt och klipper och låter allt ligga... Där jag äntligen hade fått häcken lite tjockare så vi slipper se in till honom, där har han varit inne och gallrat så nu är det ett stort hål. Frågan är om man bara ska säga något, eller vara tyst för grannsämjans skull. Det var tufft nu när jag har ont i armar och rygg och inte kan böja mig ordentligt, som tur var hjälpte barnen till. Undrar om han tycker jag är dum som inte säger något eller så hade han blivit agressiv och otrevlig och det orkar jag inte, kanske hade han slängt in än mer. Detta kan irritera mig enormt, tur att alla andra grannar är jättegulliga.

Känns tryggt att över lag ha bra grannar som jag kan be om hjälp när/om det kniper. Ibland känner jag mig lite utelämnad, är inte så teknisk och då kan det ibland bli tufft med hus. Men jag lär mig efter hand, det mesta kan jag fixa men ett larm som börjar tjuta oplanerat vet jag inte hur jag ska hantera, det visste grannen, när barnen inte stängt bildörren och batteriet laddat ur hjälpte en annan granne mig. :0) Hoppas att larmet håller tyst och bilen startar när vi om några dagar åker!

Att leva när någon som misshandlar/misshandlat, kränkt en eller med någon som missbrukar är att leva på skuggsidan av livet, att aldrig få titta ut i den riktiga solen. Man lever på de små ljusglimtar som även finns i dessa relationer.

Har man barn försvinner inte problemet bara för att man lämnar, man kan tvingas vara "anpassningsbar" även i det nya livet som skulle vara fritt.

I Almedalen kom ett förslag om att föräldrar skulle vara nyktra då de hade hand om barn och var de inte det kunde det komma att handla om lindrig misshandel. Lindrig? ja är det en engångsföreteelse ja visst men barn som konstant lever med föräldrar som missbrukar utsätts inte för lindrig misshandel, det är bra mycket värre än så. Det är inte bara det att föräldern/föräldrarna är lite "runda under fötterna", reaktionsförmågan är låg, det sägs och görs saker på ett annat sätt än i nyktert tillstånd (om nu dessa föräldrar någonsin är riktigt nyktra).

Detta skulle bli i klass med rattonykterhet, en god tanke men från någon som inte vet så mycket om missbruk. Kanske kunde det dock stärka oss skötsamma föräldrar när vi behöver strida om våra barns bästa.

Jag känner att jag på många vis är kvar på skuggsidan, ljuset glimmar till allt oftare men jag tvingas fortfarande att anpassa mig efter X minst vink, vill/kan han inte ta barnen som planerat får jag boka om/av. Jag är gärna med barnen, tro inget annat, men det ger mig ingen möjlighet att göra vuxensaker, hämta lite extra krafter, vila, eller bara sitta. Ibland skulle jag vilja träffa vänner själv, utan en massa nyfikna öron, ibland behöver jag prata med andra vuxna på vuxnas vis, jag behöver gnälla på X och på barnen, trotts att jag älskar barnen mer än allt.

Min äldste son är otroligt lik sin pappa, det kan irritera mig. Jag ber om hjälp en, fem eller 10 gånger han reser sig inte, struntar i om det blir "straff", detta tar otroligt mycket energi från mig, att behöva upprepa allt säkert 3-10 gånger om allt. Han bråkar och stör sig på sina syskon, är kritiska och kan vara kränkande mot dem, säger kommentarer som ingen bett om. Likt sin pappa men på en tonårings vis... Hoppas han inte utvecklar samma passivt agressiva beteende, jag försöker stoppa honom, han har åtminstone betydligt mer empati än sin pappa och det är en god förutsättning.

Det känns svårt ibland, kanske är jag extra kritisk mot honom eftersom han är så lik sin pappa, kanske kräver jag för mycket av honom, han är ju ändå bara 15 år. Men att följa en uppmaning borde han klara om han ville. MEN han har ju också sett sin pappas beteende och kanske tagit efter. Han är kritisk till sin pappa och tycker att småsyskonen tar honom i försvar när de inte ser hur han beter sig. Han är en fantastisk kille och jag hoppas jag får rätsida på honom och att han blir lycklig!

Funderar på om vi ska försöka få hjälp allihopa, tillsammans i höst. Nu när jag mår lite bättre så kanske jag orkar dra i det. Tror inte det hjälper enbart att få hjälp till vart och ett av barnen utan även ihop som en familj.

Den store är lat och vill inte hjälpa till, ett av mellanbarnen är lite ångestfylld, vill sova i min säng, rädd. Minstingen är väldigt ego, kan inte se att jag måste slutföra en sak innan jag kan komma till henne. De två yngsta hjälper till lite mer om jag ber. Fast trotts allt är de nog mest av allt barn mellan 9 och 15 år! De har inte utvecklat något medberoendebeteende och det känns skönt, då är det bättre att de är lite motsträviga som barn kan vara, men så har jag alltid ställt upp alltid och det är klart det kan vara svårt för dem att förstå att mina krafter nu är slut. Det är inte alltid jag själv förstår heller och inte heller min vuxna omgivning...

Jag SKA få rätsida på min familj

Har inte kunnat skriva på ett tag, har varit ordentligt skadad med svåra smärtor i nacke, axlar och rygg. Tur att en duktig kiropraktiiker kunde fixa mig bättre, måste gå en gång till nu i veckan. Bättre men inte alls bra, svårt att sitta och skriva vid datorn.

Barnen skulle varit lite hos sin pappa men han har avbokat detta, ingen hänsyn till att jag varit sjuk, inte kunnat ta hand om barnen och fortfarande inte kan/får lyfta, städa, bära tungt osv... Han var trött och hade SÅ mycket att göra på arbetet så planeringen med barnen fick läggas åt sidan, igen! Dessutom blev det mitt fel på något konstigt vis... jag vill ju ha barnen mycket, jag litade inte på honom... att jag gjorde en stor sak av detta (barnen var inställda på att träffa sin pappa och för vilken gång i ordningen är det han ändrar). Jag hade en massagetid inplanerad, det visste han, så om det var för att begränsa mig eller för att han inte orkade vet jag inte. Visst kunde barnen sitta hos honom när han arbetade men hur kul är det, då får de hellre vara hemma!

Detta är en del av hans passivt agressiva beteende, ändra så vi får planera om, vill gärna att vi ska stå stand by hela tiden för om han får ingivelsen att umgås med barnen. an kommer inte i tid om vi bestämt och varje gång är hans nya mobil "sönder", det har inte ringt, då har vi ringt, lämnat meddelande, smsát, mejlat... men alla andra samtal har han kunnat ta emot! Blir man nu sen så hör man väl rimligtvis av sig, vi kan sitta och vänta i flera timmar, men det är slut nu!

Dessutom läger han över skulden på mig, jag kräver mycket och förstår inte hur "otroligt mycket han ställer upp för barnen". I sommar skulle han ha dem 8 dagar totalt! Nu har två försvunnit, så 6 dagar på en sommar, mycket? Sedan ställer han upp ekonomiskt men det är ju inte det som räknas på riktigt, men när han nu inte har förmågan att engagera sig så får vi nyttja det andra, jag kan inte förändra honom.

Fortfarande blir jag arg när han vänder det till min skuld, förstår inte hur han lyckas, detta skulle jag vilja förändra hos mig själv, för det tar energi!

 Ett passivt-aggressivt beteende och psykisk misshandel är ofta en form av maskerad misshandel, . En person som är passiv-aggressiv är en mästare på att misshandla samtidigt som hen framstår som normal, hjälpsam och trevlig. Ett passivt-aggressivt beteende kan vara mycket svårt att identifierat. Det är ett manipulativt beteende; att få som man vill utan att uttrycka vad man vill och ta ansvar för vad man vill. Den som är passiv-aggressiv ger ingen respons när det är väntat. Ilska uttrycks inte heller på ett rakt sätt, utan visar sig i sarkasm, iskall tystnad, "glömska", slingrande eller undvikande, och den passivt aggressive kommer inte att bekräfta att hen är arg eller motvillig till något. Hen kommer istället bete sig passivt och indirekt.

Att "glömma" eller "jag skulle precis" är effektiva medel till att få den andre partnern ur balans. Den andre ber och ber, den manipulative glömmer, vem glömmer inte någon gång... blir man som den andre arg då, efter att varit med om detta 1000 gånger så är det ofta så, att andra dömmer den som blir arg. Bägaren är full! Det är ofta den andre, den som blir utsatt för beteendet som får be om ursäkt! Detta kan leda till en förminskning av personligheten medan misshandlaren växer, lyckats ännu en gång!

Det går inte att ha en sund kärleksrelation med en passivt-aggressiv person, eftersom den personen ofta är rädd för intimitet. Den passivt-aggressive är rädd för allt som kan upplevas som beroende och vill därmed hellre kontrollera sin partner i syfte att hålla distansen.

Vanliga beteenden;

• Skyller ifrån sig.  Ingenting är någonsin hens fel. Svårigheter att se den egna delen i konflikter, missförstånd, separationer eller tråkiga händelser. När någon i ett parförhållande ständigt skyller på partnern kommer den som alltid få skulden må sämre och sämre, kanske utveckla depression och kroppsliga symtom, medan den som skyller ifrån sig är "skyddad" från att se på sig själv. Hen behöver inte ta ansvar för det som händer och det som hen gör och  behöver därmed inte förändra sig själv och sitt beteende. Hen kan fortsätta vara "ofelbar" men enbart i sina egna ögon. Det tar ofta tid att genomskåda detta och omgivningen blir lätt partisk till förmån för den passivt agressive.

• Otydlighet. Den som är passiv-aggressiv är inte tydlig med vad hen känner, tänker och ofta ges blandade budskap. Partnern kommer att undrar ofta var man har den passivt agressive och vad hen menar med det som sägs. Det är mycket svårt att reda ut konflikter med någon som ger otydlig och otillräcklig information. Den passivt agressive menar sällan det som sägs och säger sällan det hen menar. Det enda sättet att veta hur en passiv-aggressiv person känner angående något är att se på hens handlingar, vad hen faktiskt gör.

• Glömska. Att  "glömma bort" överenskommelser, tider och möten eller att i tid och otid ändra planer, svika löften mm kan vara ett passivt-aggressivt beteende om det inte finns medicinska orsaker till att man har svårt att komma ihåg. Att glömma bort gemensamma saker som är viktiga för partnern är ett mycket effektivt sätt att få partnern förvirrad, arg, orolig, stressad och ur balans på olika sätt. Hon kommer att känna det som om hon inte har kontroll över sitt eget liv och glömskan kan mycket väl sabotera för henne i hennes eget liv, i hennes karriär och sociala liv. Det är svårt att bevisa glömska, eftersom det verkar så oskyldigt.

• Hindra. Den passivt-aggressive kommer att se till att det partnern helst av allt vill ha och behöver inte kommer att införlivas. Hen kommer att bete sig som om hen vill göra allt för sin partner, samtidigt som hen aldrig har för avsikt att fullfölja det. Partnern blir lätt förvirrad och frustrerad och kan  känna det som om hon kanske begär för mycket av den andre.Det är det den passivt aggressive vill att hon ska känna.

• Förhalande. Att aldrig hålla och respektera tider och överenkommelser av olika slag kan vara ett exempel på att förhala. Det kan också vara att säga att man ska göra en sak utan att sedan göra den,  till slut måste partnern ta tag i problemet.

• Brist på ilska. Tvärtom vad myten säger är många misshandlare inte särskilt arga på ett konkret, uppenbart sätt. De kan vara "nöjda" och lugna på ytan, men kommer att visa sin ilska genom små nålstick i form av komplimanger som egentligen är en förolämpning eller ett skämt på partnerns bekostnad. Ennedlåtande attityd är vanligt. Kommentarer som är diffusa, sarkastiska eller angriper partnerns ömma punkter är vanliga. 

• Offerrollen. Den passivt-aggressive spelar gärna offer. Hen kommer alltid att att vara det osyldiga offret i allt som händer, även när det är hen som beter sig illa. Ett exempel är mannen som slår sin sambo, bara för att säga att han aldrig skulle slagit henne om det inte var för att hon provocerade honom.

Ett subtilt sätt att bryta ner sin partner, utan att partnern förstår vad som händer, det finns inget markant att "sätta fingret på". Inte svårt att första att när man väl är ordentligt nerbruten så orkar/vågar/kan man inte ta sig ur relationen och om omgivningen bara sett den "trevliga sidan" av misshandlaren så blir det än svårare!

Det är lätt att förneka för det finns ofta trevliga perioder även i dessa liv! Lita på intuitionen och "magkänslan", säger den att något är fel så är det säkert så. Många likheter finns med sociopatiska/psykopatiska beteenden och ibland är det samme person som utövar olika härskartekniker.

När man bli utsatt för våld och kränkningar blir man ofta väldigt primitiv i sina reaktioner och ibland besvarar man hot med samma mynt, man ger igen på samma sätt, ofta något som egentligen är långt ifrån den egna personligheten.

Jag tycker inte det är så svårt att förstå att dessa livsvillkor lätt kan leda till både stress och utmattningstillstånd!

Idag har jag så mycket att vara lycklig och tacksam för. Barnen och jag har börjat gå kvällspromenader, tittar på grodor/grodyngel, plockar blommor. I går cyklade de i förväg och jag fick en liten stund för mig själv. Dessa underbara ungar, ibland lverraskar de en, när jag kom hem så hade de duschat och satt på sig pyamas, sedan spelade vi krocket en stund innan vi mös in i soffan och kom i säng alldeles för sent.

Lill tjejen och jag låg och pratade, hon tyckte att jag ofta blev arg för småsaker och så är det, har inte orkat, men känner att jag har mer tålamod nu. Det smärtar att höra att kompisarna är rädd för mig, jag hör ju att andra mammor på gatan också tappar tålamodet. Det är en jätte skilnad på mitt tålamod nu, jag orkar till och med vara trevlig mot X de få korta stunder vi ses. Säkert ser han det som om han är på väg att få mig tillbaka men jag är så trött på att vara sur och trött och arg jämt, det tar så på krafterna. Men när det inte finns nog med krafter blir det ändå lätt så, jobbet har nog tagit den lilla portion vänlighet jag haft i mig, då jag mådde som sämst.

Nu känner jag lycka, kan glädjas, stressar inte upp mig LIKA mycket som för några veckor sedan, tar var dag och var sak, en åt gången. Det finns ork att göra lite saker, vågar inte mig på några stora utflykter men bara att kunna gå och handla utan att man känner panik och undrar hur det ska går, det är ljuvligt.

En god natts sömn hjälper också till, sovit RIKTIGT gott i natt. Solen skiner och jag hoppas på en ljuvlig dag!

Min dotter har skrivit; " du är det finaste jag vet...Du kan vara dum ibland men alltid min mamma...jag är ibland dum men jag är ändå din flicka... mamma du kan ibland vara sträng mot oss men jag älskar dig...Du hjälper mig och då känner jag mig säker...jag och killarna kan vara dumma men jag tror att du älskar oss då också...du är snäll och jag fattar att du älskar mig jätte mycket och jag älskar dig..."

Jag kan få tårar för mindre... Känslan av att älska sina underbara barn har varit dämpad, men nu blommar den ut i sin fulla rätt. Otäckt att de starkaste känslor kan dämpas av utmattning och depression, jag vill göra allt för mina älskade barn, det är de som ger mig livsglädje, de ger mig mod att kämpa, orka att fortsätta, lycka, kärlek, styrka, för dem kan jag göra vad som helst. Tillsammans är vi det viktigaste i livet och kittet som håller oss samman är starkt och jag ska göra allt för att försöka kompensera för det jag missat och det jag ställt till med när jag levt på mörka sidan, skuggsidan. Vi anhöriga, misshandlade, utmattade och deprimerade lever verkligen på skuggsidan men nu ska jag ut i solen, det sägs att man ska lyfta ut trollen i solen så spricker de, ut med alla troll och låt solen lysa!!!

Nu ska jag gå ut och njuta av dagen, av barnen av solen, ledigheten. Varje dag vi inte njuter är en bortkastad dag! Varje dag vi inte älskar är en glömd dag!

Förr var vi ganska ofta bjudna på middagar hos vänner, i takt med att livet blev tyngre isolerade vi oss allt mer. Jag orkade inte bjuda igen om vi varit borta och då ebbade inbjudningarna ut, inte så konstigt.

Vad som är desto konstigare är hur man som ensamstående inte alls blir bortbjuden. Bjuder vi på middag så finns det par som inte vill komma om inte X är här, för mannen i paret vill inte komma annars... När vi var ett par så bjöd vi ofta in vänner som var singel eller separerade, det var en självklarhet. Likaledes var jag förr, som singel ofta bjuden på middagar både hos dem som var singel och hos par, inget konstigt. Men nu lyser middagarna med sin frånvaro.

Nu bler det mestadels middagar med andra som är singel och deras barn, det brukar vara lättsamt och trevligt. Någon gång har barnen och jag blivit bortbjudna då mannen i familjen ändå varit borta. Känns ibland som att "då duger vi" men inte annars!

När man just blivit ensam så är det väl då man behöver sina vänner eller? Tycker att man många gånger blir annorlunda behandlad då man är singel igen, jobbet, banken och naturligtvis vännerna. Fast det är inte mycket att bry sig om, jag är nöjd med mitt val men visst kan jag längta efter riktig familjeglädje, familjesammanhållning och att göra saker som en familj, att hjälpas åt mm. MEN det är bara det att vi aldrig hade det så, det var alltid jag, jag och jag förr också, så den stora skillnaden har uteblivit, det är mest känslan av att vara en familj, fast vi var bara en familj utåt, ett spel för gallerierna, en falsk familj.

Egentligen ska man bara fly men det går inte alltid, det blir en form av katt och råtta lek. Man misstänker varandra, söker bevis, smyger, försöker överlista och det är helt otroligt hur sjukt det är, vad man gör för att överleva och överbevisa.

Kanske är det ett dåligt självförtroende, en frånvarande pappa, eller andra destruktiva tidiga relationer som gjort att man hamnat i det. Kanske är man van att hamna i dåliga relationer, tar sig loss och hamnar sedan i en, på något vis likande situation.

Ibland talar man om falskt hopp som ligger näre medberoendebeteenden, som anses vara det lilla barnets ouppnådda önskningar och behov som man försöker ta igen som vuxen. Man försöker härigenom förändra en person till något annat och därmed ändra det, på något vis, olyckliga i barndomen. Kort och gott försöker man ge sakan ett lyckligt slut, desvärre blir det sällan så.

Zen Habits beskriver vikten av att ta ett litet eller ett halvt steg, att förändra en liten sak i sitt liv, sedan kan man njuta och lägga till fler saker, vanor, beteenden mm. Ofta skyller man på att man inte orkar... men vi har alla ansvar för våra liv och att vi förvaöltar dem så bra som möjligt. Ingen annan kan göra våra liv, hjälpa oss att må bra, vi måste försöka att hitta den styrkan själv.

Ett litet steg som kan göra mycket är att hitta ett glädjeämne varje dag, att börja träffa vänner, gå en kurs... allt för att få lite ny ork, kanske så att man kan inse att man är i en destruktiv relation och kanske får man kraften att ta sig loss.

Har man tagit sig loss så hoppas jag att man funderar på sig själv, för vi har alla en del i det som skett och kanske får man hjälp så man slipper hamna i fler destruktiva relationer.