Nya villkor

Förr var vi ganska ofta bjudna på middagar hos vänner, i takt med att livet blev tyngre isolerade vi oss allt mer. Jag orkade inte bjuda igen om vi varit borta och då ebbade inbjudningarna ut, inte så konstigt.

Vad som är desto konstigare är hur man som ensamstående inte alls blir bortbjuden. Bjuder vi på middag så finns det par som inte vill komma om inte X är här, för mannen i paret vill inte komma annars... När vi var ett par så bjöd vi ofta in vänner som var singel eller separerade, det var en självklarhet. Likaledes var jag förr, som singel ofta bjuden på middagar både hos dem som var singel och hos par, inget konstigt. Men nu lyser middagarna med sin frånvaro.

Nu bler det mestadels middagar med andra som är singel och deras barn, det brukar vara lättsamt och trevligt. Någon gång har barnen och jag blivit bortbjudna då mannen i familjen ändå varit borta. Känns ibland som att "då duger vi" men inte annars!

När man just blivit ensam så är det väl då man behöver sina vänner eller? Tycker att man många gånger blir annorlunda behandlad då man är singel igen, jobbet, banken och naturligtvis vännerna. Fast det är inte mycket att bry sig om, jag är nöjd med mitt val men visst kan jag längta efter riktig familjeglädje, familjesammanhållning och att göra saker som en familj, att hjälpas åt mm. MEN det är bara det att vi aldrig hade det så, det var alltid jag, jag och jag förr också, så den stora skillnaden har uteblivit, det är mest känslan av att vara en familj, fast vi var bara en familj utåt, ett spel för gallerierna, en falsk familj.