Ibland undrar jag hur mycket jobbigheter ett normalt liv innehåller? Vänder mitt liv någon gång för att bli enkelt och mestadels glatt? Eller är det jag som bara ser gråsvarta nyanser?

Mycket av det som sker i mitt liv är kanske vanlig olycka som att barn blir retade i skolan och inte trivs, en bil som går sönder, en sjuk förälder, ett krävande barn som inte riktigt faller inom normen för det vanliga, en separation, att inte bli uppskattad...

Men att bli utastt för flera olika typer av misshandel, dock inte aktiv fysisk som tydligen är det enda man kan dömmas för vilket då är = att de andra typerna av misshandel inte existerar eller är lika allvarliga. Ett tappat självförtroende, vänner som man tvingats lämna eller tappat på vägen, missbruket hos X, kränkningar av mig och barnen, tröttheten som följer i dess spår, tre sjuka barn att ta hand om, ingen partner att luta sig emot, en förstörd ekonomi, ensamheten, smärtan, upplevelser av att inte bli trodd. Tvivlet på om man uppfattar allt rätt, hur var det egentligen, att stå själv som stöd till mamma, utan någon möjlighet att få dela min sorg med någon, att inte kunna dela vardagligheter med någon som jag delat dem med mamma. Ett extra ansvar att hjälpa mamma och ingen möjlighet att få avlastning själv. Ett barn som kräver att jag inte får träffa vänner, bara vara med barnen (vilket jag nästan alltid är), absolut ingen tid för mig själv, ingen återhämtning, bara krav, sorg.

Sista dagarna har varit tunga, sjuka barn och nu är jag sjuk, vilket gör att jag varken orkar eller vågar träffa mamma, risken att smitta henne är stor och det vill jag inte ha på mitt samvete, samtidigt gnager det dåliga samvetet, hur jag än gör så gnager det. Jag försöker verkligen släppa de tankarna och jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete. Konstigt, jag kan ha dåligt samvete för vad jag inte lyckas göra för andra men allt det jag inte lyckas göra för mig själv bekommer mig inte.

I veckan blev jag varse att jag kan leva, mötte en man som slösade några vänliga ord och ett härligt leende och ögon som var öppna, ljusa och glada, för några minuter kände jag mig levande, det finns människor med levande ögon, inte de döda ögon jag alltid sett hos X, alltid utan reaktion, varken glada eller ledsna. Undrar vart mitt leende och mina glada skratt tagit vägen, det känns som det var länge sedan, fast det är kanske inte så konstigt med det liv jag lever.

Många som befinner sig i krissituationer möter en oväntad vänlighet, grannar, vänner, kolleger, chefer... som ställer upp, det är mycket sällan jag möter något oväntat positivt, eller är det jag som inte ser det. Jag ser bara vänner som inte hör av sig längre trotts att jag ärligt sagt att jag kommer inte orka höra av mig och jag orkar inte be om hjälp. Vill inte vara gnällig, för jag är inte en gnällig person men sista tiden har varit så jobbig, ett pyssel bara att försöka få ihop alla måsten.

Härom dagen var det en dag, vilken som, på väg till jobbet, parkerade bilen, skulle ha möte m chefen och var stressad för barnen hade ju inte blivit klara i tid... biljettautomaten fungerade inte, fick gå en bit till nästa, på väg mot bilen igen blir jag nerstänkt av en bil som kommer i full fart genom en stor vattenpöl, kunde vrida mina kläder. Fick sitta blöt hela dagen (därav förkylningen?), möte m chefen ok, fast fick höra att jag inte skapade tillräckligt m nya kontaktvägar med andra bolag, fattar hen inte? Jag orkar knappt ta mig till jobbet! Annars levererade jag fantastiskt bra och alla var så otroligt nöjda, ja men då är det väl bra, jag presterar nog mer än vad jag orkar. Ett barn fick ett sammanbrott på kvällen och hotade med att ta sitt liv, funderar på att ringa psyk, jag fitt ett sammanbrott och sa att jag aldrig skulle komma hem igen, så trött, så slut att jag inte visste hur det skulle gå till. Hur kan jag bara säga så, jag älskar ju barnen så otroligt mycket, de är hela mitt liv men det är inget tacksamt jobb att vara mamma! Känner att utmattningssammanbrottet är nära, behöver vila, lugn och ro, så gott det går men har många viktiga saker i oktober så jag MÅSTE klara en månad till, men för vems skull?

... eller rättare sagt några lediga timmar fick jag. Skulle egentligen varit hos mamma men så ringde hon i gårkväll och sa att hon tyckte jag skulle ta pengarna de satt in på mitt konto och gå och köpa mig något jag ville ha. Jag blir alldeles gråtig och varm i hjärtat, jag har världens finaste mamma och snart har jag henne inte längre, det är så ofattabart smärtsamt. Mamma är just nu lite piggare och hon och jag har varit på en liten utflykt och tittat på/köpt blommor, det gick och mamma var så pigg och glad, nästan, nästan som förr. En hel del strapatser blev det, för att komma fram med rullstol är inte lätt, folk parkerar vagnar och står och pratar mitt i gångarna och hur kör man rullstol och plockar på sig varor samtidigt, en korg kunde mamma ha i knäet men en korg fylls snabbt med blommar! Lite fulla i skratt blev vi när vi kom ut till bilen, som stod snyggt på en handikapp plats med intyg och allt, men en annan bil hade trängt in sig i samma ruta som vi stod i, en liten liten bil men det gick ju inte att öppna dörren som mamma skulle in i ordentligt, det roliga var att det fanns gott om lediga p-platser men ägaren skulle väl parkera så nära ingången som möjligt, denna soliga höstdag! Fick ställa mamma i rullstolen vid sidan av och flytta bilen till en plats så jag kunde hjälpa henne in, det gick ju det med men hur tänker folk. En annan gång var vi på en bensinmack och mamma skulle in på toaletten, då har de ställt ställ med saker framför dörren, det är mycket man inte reflekterar över som frisk men som får en viktig betydelse när man är sjuk eller handikappad!

Ja, vad ska jag göra av mina lediga timmar? Ett besök hos kiropraktikern fick jag in, snabbt och lätt så slipper jag tränga in det en annan dag då det är fullt. Har lovat mig själv att göra regelbundna besök hos kiropraktikern så jag inte får akut ont, nu har jag lite småont och det knäpper i ryggen, då brukar det vara dax, är väldigt länge sedan sist, typ två år sedan så visst är det dax. För pengarna jag fick vet jag inte riktigt vad jag ska köpa, en fin vas som jag sett tror jag det blir oc det blir liksom ett minne också, sen kanske jag lyxar mig med något nytt att sätta på mig, antingen ett par stövlar, en mellankappa (varken varm eller tunn) eller något annat. Känns så lyxigt att jag blir ambivalent!

Bernens pappa missköter sig allt mer, nu är han varken nykter på fm, lunch, eftermiddag eller kväll. Trotts att jag alltid planerar med honom om han ska behöva göra något där han behöver köra t.e.x. hämta/lämna, köra till träning osv. Ibland erbjuder han sig själv att köra till träning med något av barnen men ändå fungerar det inte. De sista fyra gångerna har det inte alls fungerat, antingen kommer han inte, säger att han är sjuk eller så tar han taxi och hämtar med. Känns inte alls bra. Vill konfrontera honom så han får göra ett aktivt val, barnen- spriten, jag tror han skulle välja spriten! Om han skulle göra barnvalet så kanske han skulle vara dum mot dem eller skada dem och det är ju bara i tanken ännu värre än vad det är nu! Så avvaktar av rädsla att något ska hända barnen, nu är han åtminstone snäll mot barnen även om de blir lidande av att han inte håller det han lovat.

Tänk om man fick leva ett enkelt liv, utan svåra ställningstaganden, som Kenoreklamen när även rika har sina problem... undrar om jag skulle bli uttråkad? Nu rusar allt på i sådan fart att jag knappt hinner med, så har jag en kompis som måsta slå ihjäl sin tid... orättvist på båda hållen!

... känner jag mig ofta. Så brukar jag inte känna, ensamheten i en destruktiv relation var så hämsk att vanlig ensamhet ter sig enkel och lätthanterad. Men just nu kan jag känna mig så in i märgen ensam, vet att jag inte är det egentligen men känslan finns där likväl. Tror att det är att den där mammakärleken inte är på samma vis som den alltid varit, det är inte längre någon som frågar hur det är med mig, inte på riktigt, utan bara som en artighetsfras.

På jobbet fattar de absolut ingenting, kan få höra " gå nu hem och vila i helgen", vadå vila, jag har inte många minuter där jag själv bestämmer vad jag kan och vill göra. Ok inom hemmets väggar har jag viss frihet men bara en sådan enkel sak som att gå och klippa sig måste jag prioritera bort, det fick bli till att plocka fram saxen själv. Om det blev bra? Nja, det blev åtminstone bättre än innan och det kan jag lova, det säger inte mycket!

Är så fruktansvärt trött, måste sova någon timme varje em, efter jobbet, för att orka med att få mat på bordet. Tror att sömnen också är läkande, nu när jag inte får så mycket annan vila. Det är inte lätt att veta vad som är symtom från utmattningen och vad som kommer från min nuvarande arbetsbelastning, eller från sorgen över att hålla på och mista min älskade mamma. Helt klart är man väldigt sårbar som ensamstående och när det händer något traumatiskt i livet har man inte bara en dubbel börda utan mångdubbelt där till. Jag försöker att inte enbart se livet i svart, jag vet att det kommer att bli både sämre och bättre. Just nu längtar jag efter att kunna känna glädje att få skratta, att allt var lätt och ljust men det är det inte, däremot finns fortfarande fina stunder!

Då är skolan igång och med det mitt arbete, samtidigt som jag ska få ihop den hjälp som mina föräldrar behöver och viljan att vara med min mamma så mycket det går. Vet inte hur jag ska få ihop det.

För några veckor sedan var mamma väldigt sjuk och jag trodde inte det skulle bli bättre men efter många samtal med läkaren så ändrade man hennes medicinering och nu är hon ganska pigg, ja allt är ju relativt men hon tycker han går bättre, rör sig lättare, balansen är bättre och hon kan äta lite och tycka det är gott och hon är lite gladare och positivare. Började tom att prata om att hon skulle försöka träna lite så hon blev mer självständig... JA! det är det som är min mamma det. Även om jag vet att det är tillfälligt och vår tid tillsammans är begränsad så njuter jag löjligt mycket av varje minut, bara det att hon ibland svarar i telefon när jag ringer, att få höra hennes röst... sådant man inte tänker på i vanliga fall.

Jag är trött och sliten och känner att jag är väldigt snurrig, svårt att få koll på saker. Att ha en utmattning och tvingas leva som jag gör är inte bra, det kan bara gå på ett håll. X faller allt djupare i sitt missbruk och olämpliga beteende, känns det som. Det är inget jag kan göra något åt men vill att barnen ska slippa hans fyllesamtal till dem. Han hade behövt hjälpa till lite mer med barnen men om jag tar upp det så är jag gnällig! Jag som har ca 325 dagar/år, som fixar läxor, träningar, alla lov, tro inte att han har dem lite mer då han är ledig, nej då åker han iväg för han behöver vila, tro inte heller att han betalar lite mer för dem under loven, när de är hemma hela dagarna. Han som lämnar återbud de få gånger han tar på sig att köra någon av killarna till träning... och han kallar mig gnällig!!!

Det känns bra att barnen och jag öppet och odramatiskt kan tala om deras pappas missbruk, nu är det flera helger sedan de var där ordentligt, några timmar fungerar bra men sen är det oftaolämpligt för dem att vara kvar, då är det nödlögnen som ska fram. Vill att barnen ska vara så trygga som möjligt i detta, jag har blivit ganska krass gentemot X. Någon gång har jag någon kompis som ser honom och samtliga har svårt att titta på honom, en kompis sa härförleden att " jag kan inte titta på X, eftersom jag vet att han gjort dig och dina barn illa!"

Försöker ta tillvara allt det som är positivt i livet, låta det ge mig styrka, att släpa allt för en liten stund, har haft otroligt mycket nytta av mindfulness, ibland fungerar det inte, då testar jag igen och sen plötsligt fungerar det. Jag tycker det är konstigt att jag kan känna lycka och glädje mitt i sorgen, hur alla de vanliga känslorna finns kvar men även de är förstärkta mitt i allt kaos. Vi människor är förunderliga! Det kallas normaliseringsprocessen och är till för vår överlevnad.

... och huset är alldeles tyst, jag njuter av lugnet och att få ta saker i min takt, idag ska det städas och röjas, kanske ett och annat ogräs åker upp. Barnen är hos sin pappa och mamma tyckte jag behövde en "ledig" dag, förvisso men det känns svårt men kanske nödvändigt. Det är första dagen sen mamma blev sjuk, tidigt i våras, som jag inte har något inplanerat, eller ska iväg och dessutom alldeles själv... känns lite tomt. Hade en trevlig kväll igår hemma hos en gammal kompis, vi är så totalt olika att det är ett under att vi har blivit så bra vänner, vi måste komplettera varandra på något vis och fylla tomrum i den andre, allvarliga samtal, skratt och många minnen från då vi var unga och livet var väldigt enkelt och oskyldigt, idag är jag fylld av nostalgi och ömsom kommer tårar omsom leenden.

Läste en artikel om ensamstående kvinnor där några var intervjuade, de sa att det var inga problem att vara ensamstående för ena veckan hade de kvaltitetstid med barnet och nästa vecka hade de tid att ta hand om sig själv, träffa vänner, ny partner osv. Så snedvriden bild! Jag skulle inte vilja vara ifrån mina barn varannan vecka, tänk så mycket man skulle missa av vardagligheter, vad som hänt i skolan, med kompisar osv. det viktigaste hade man säkert fått reda på ändå. Många som levt i destruktiva relationer kan säkert stämma in i min bild av att vara ensamstående, det är jobb, det är tufft, det är ingen egentid, det är en x partner man ska balansera så barnen inte blir lidande, det är en massa fixande...alltid och det är stor skillnad på att ha ett barn och två, tre eller fyra! Jag skulle aldrig byta bort det liv jag har idag med det jag hade då X bodde här, vi har det 1000000 gånger bättre nu! Barnen blir större! Men det är ändå ingen dans på rosor, jag önskar att man som ensamstående kunde fått viss hjälp och vissa rabatter.

Man kan få RUT och ROT avdrag men de tjänsterna blir ändå för dyra för de flesta ensamstående att utnyttja och vem kan mest behöva hjälp med barnvakt, städning mm, en familj med två vuxna som kan dela på arbetet och har (förmodligen) två inkomster eller en familj med enbart en vuxen och barn? Att resa som ensamstående med barn är dyrt, man kan resa en vuxen och ett barn och få bra rabatt, man kan resa två vuxna och ett, två eller tre barn och få rabatt, man kan resa två vuxna och få rabatt, om man är pensionär så får man rabatt men som ensamtsående med tre barn kan man få betala flera tusen mer för samma resa som man kunnat göra om man varit två vuxna och två barn. TOKIGT!

Att göra trevliga saker med barnen behöver vi alla, det är de minnena jag lever av under vinterdvalan, de stunder vi har det riktigt, riktigt bra och även min äldste son kan mjukna av och släppa på den lite tuffare mask han har hemma. Vi ska försöka ta och åka iväg några dagar, vi behöver vara tillsammans och komma hemifrån lite, läget med mamma är dåligt men stabilt, osäkert, för man vet aldrig när det vänder eller om det blir så att hon går och lägger sig och sen inte vaknar mer. Det är smärtsamt, ensamt, egoistiskt men det är aldrig någon som frågar hur jag mår, syskonen vill veta så lite som möjligt så dem går jag inte precis till och gråter, barnen ska slippa se mig gråta och mina närmasta vänner har själv varit eller är cancersjuka- dem vill jag inte belasta! Livet blir lättare om man har en partner, men då ska det vara någon fantastisk person som ger och tar på lika villkor, kan lyssna, förstå och hjälpa till då det behövs! Finns det någon sådan???

Den frågan får jag ofta av kvinnor som lever i destruktiva relationer, ofta är det både missbruk och något annat som gör relationen destruktiv.Det finns lika många rätt och fel här som det finns individer. Att flytta är lätt sagt men svårt att göra, jag tror att man måste vara redo för det innan man kan klara av att stå emot det tryck man med största sannolikhet kommer utsättas för. Det är lätt att hitta ursäkter för att man stannar, det behövs inga ursäkter, att sluta försvara sig kan vara en bra början.

Att aldrig låta sig tryckas ner, utan att växa tror jag är viktigt för alla individer. Hur man gör detta är högst individuellt men kan tex vara att ta upp gamla kontakter med familj och vänner, att gå en kurs i något man tycker om, träna, att träna på att bli självständig och inte fråga sin partner om lov eller råd alltid. Att säga till om partnern trycker ner en, lugnt och sakligt, att detta stämmer inte...

Distans till den som gör en illa, det kan lösas på många olika sätt, olika sovrum, åka bort själv en helg, olika arbets/hemmatider.

Samtalsterapi utan den som gör en illa, att bli strärkt, få påbörja sin resa. Det är svårt att må bra i en destruktiv relation men man kan må BÄTTRE!

Att inte analysera allt, vissa saker tar tid att förstå och vad som sker i en annan människas hjärna kanske man aldrig kan förstå fullt ut!

Sluta skydda den som gör dig illa, var ärlig mot denna personen och mot dig själv men även mot omgivningen.

Har man barn måste man också värna om dem, hur far de illa i relationen? men också hur kan man tönka att de kan fara illa vid en separation?

Ofta måste man ha en nödplan i beredskap, kan man lite på personen om inte så kan vardagen vara full av nödplaner, vad händer om XX inte hämtar barnen efter skolan/ på dagis...vem kan då hämta... mat???...

Acceptera det man inte kan förändra men förändra det man kan. Straffa inte dig själv för att du inte klarat det du föresatt dig, nästa gång går det bättre och du är inte mer än människa, en människa som lever under fasansfulla förhållanden. Acceptera att destruktiva relationer plockar fram det sämsta hos dig, hur kan du förändra det för det är ju så att du inte kan förändra någon anan, bara dig själv!

Sista tiden har jag sett tydliga samband och förstått mycket ur mitt egna liv, pappa och mitt X har vissa likheter som inte gör mig nöjd, men jag förstår, accepterar och vet att det kan varit därför jag stod ut så länge som jag gjorde med X, för det var en viss trygghet i det beteendet. Pappa är en snäll människa men inget någon annan gör duger riktigt och kanske kan detta vara en grund till ett dåligt självförtroende och en acceptans att jag inte duger, vilket är helt fel!

Kämpar på med vardagen, 3 sommarlediga barn, en urusel sommar, ta hand om mamma, vilket går upp och ner, känner mig nöjd när jag kan hjälpa henne så hon mår lite bättre. Men det börjar kännas som om hon inte vill mer, orkar inte ha det som hon har det med att inte kunna göra något, hon som var helt aktiv för bara 4 månader sedan, jag har aldrig tidigare sett min mamma sitta och vila. I våras satte vi en massa frön, både blommor och grönsaker, tänkte att det kunde vara bra rehabilitering för henne... men nu har jag fått ner allt på rätt ställen men oj vilket jobb och att sköta två hus, det är tungt. Ibland säger mamma att hon varje kväll hoppas att hon inte ska vakna nästa morgon, det är tungt att höra. Funderar över behandling som förlänger livet, att man kan få 3 månader eller något år, men diskuterar man detta med patienten, vilken livskvalitet finns och vad patienten vill? Svåra ställningstaganden!

Att kämpa i ständig motvind är tufft, just nu känns livet väldigt hårt, samtidigt som jag är oändligt tacksam för att vissa bra saker är som de är. Jag står upp men lever inte, allt är som ett vaccum, under resans gång har jag ändå lärt mig att njuta av stundedn och det som går just då, det är i det jag hämtar styrka och kraft just nu. När man har mycket omkring sig och det är svårt att hinna med är det lätt att man sparar in på sömnen, det gör jag inte längre, jag sover och på eftermiddagarna, efter det jag varit hos mamma, är jag så trött att jag måste lägga mig och sova för att klara kvällen med matlagning och mys/aktiviteter med barnen.

Egentid existerar knappt alls. Men det är så just nu, det kommer inte alltid att vara så! Livet kommer att ta en annan vändning.

Att vara anhörigvårdare är allt annat än lätt, att hjälpa mamma är inte det svåra, även om det smärtar enormt att se henne så sjuk och hjälplös, håglös, initiativfattig, oengagread, raka motsattsen till hur hon alltid varit, det är svårt att se att det är min mamma, så olik den mamam jag alltid haft, på något konstigt vis är hon redan borta. Ibland glimmar det till och MIN mamma är tillbaka, det kan vara ett par ord i rätt tonfall och som går rakt in i hjärtat där jag alltid kommer att förvara dem. Den svåraste biten är pappa, det kvittar hur jag gör så är allt fel, säger mamma att jag ska göra n¨ågot på ett visst sätt och gör det så är det fel. Han hånar mig som arbetsledare, trotts att jag aldrig ber honom om någon hjälp när jag är där. Jag sliter som en galning för att få ihop livet, ser han inte det, fattar han inte att jag också är förtvivlat ledsen. Fattar han inte att jag hjälper till så gott jag kan för att det ska vara så bra som möjligt för mamma?

Vissa barndomsminnen kommer upp och jag ser sammanhang tydligt, jag vet vart min korts stubin kommer ifrån, jag ser den hos pappa och hos min bror, jämfört med dem har jag ett stort tålamod. Jag ser också hur hans kommentarer gränsande till kränkningar påminner om hur X var, jag förstår varför jag flyttade hemifrån med dåligt självförtroende, inget jag gör är ju tillräckligt bra. Jag vet just nu inte vad jag ska göra med alla insikter men är säker på att de kommer att stärka mig på sikt och att jag en dag kommer ur dimman.

X dricker mer och mer, verkar det som, får åtminstone de signalerna från barnen, han ser mer avmagrad ut för varje gång jag ser honom. Har diskuterat med barnen om man skulle få till en intervention, men de är rädda att han ska bli arg och det är jag med, vad kan han då ta sig till? Är det säkert att terapeuten står på vår sida och stärker barnen i deras berättelser eller tror de på X? Det kan bli väldigt rätt men risken är också att det blir väldigt fel, har funderat mycket men det är också fel tid just nu att "bråka" med honom och bara tanken på en vårdnadstvist med honom om han är på DET humöret är skrämmande och tanken på att han skulle få hela vårdnanden skrämmer mig så jag knappt kan andas. Att ha med en psykopat att göra är att hela tiden balansera på slak lina, skrämmande och jag går emot många av mina principer bara för att inte reta upp honom, skrämmande!

Det var ju tänkt att denna blogg skulle handla om hur det är att vara anhörig till någon med missbruk, just då hade mitt liv fokus på det. Idag är fokus ur ett annat anhörigperspektiv, som anhörig till någon med en dödlig sjukdom. Faktum är att jag föredrar att vara anhörig till någon med missbruk, där har jag åtminstone möjlioghet att göra mer aktiva val för mitt eget bästa, som anhörig till någon döende är jag som en trasa som slutat tänka, slutat känna, slutat reagera med bara ett fokus att göra det så bra det bara går för min älskade mamma.

Jag har slutat existera, mina behov reflekterar jag inte ens över längre, min vilja och vad som är bra för mig finns inte mer, vad är bra för mamma och hur får jag ihop det med att göra det så bra jag kan för mina älskade barn. Barnen har varit fantastiska men börjar känna sig försummade.

Helt krasst är det tufft att vara ensamstående med barn och sköta två hem, sköta om mamma, tampas med pappas utbrott, se till så att syskon är lagom informerade, att resten av släkten inte vet något... för det är så mamma önskar. Min kära kusin förstår utan ord, hon skickade en fantastisk bukett med blommor till mig. I nöden ser man vem som står en närmast, endel har jag inte hört ifrån på mycket länge. Jag vill att detta ska ta slut men jag vill inte förlora mamma. Jag vill vakna och inse att det är en mardröm, men hur jag än nyper mig så lever jag i den värsta mardröm.

För att orka försöker barnen och jag mysa till det ordentligt om kvällarna, något gott att äta, tända ljus, en promenad för dem som vill och jag försöker sova så mycket jag bara kan!

Jag förundras över vår mentala kapacitet, hur vi har förmågan att anpassa oss till de allra värsta tänkbara händelser och efter ett tag är det det som utgör normen för det normala, trotts att vi vet att vi haft ett helt annat liv tidiagre. Jag har tidiagre skrivit om normaliseringen i destruktiva relationer men det är värt att lägga fokus på denna process igen, för att förstå varför man kan stanna i en relation som egetligen är heltokig och innebär smärta. Ska ge några exempel.

Att börja skolan, först känns det jätte konstigt men efter några veckor flyter det bara på utan att man tänker så mycket. Sommarlovets första dagar känns konstiga, vad ska man göra??? sen har man massor att gör... tills skolan börjar igen och man undrar hur man ska orka det... normalisering!

Att få barn ställer livet man tidigare levt på sin spets, det krävs annan planering, man har ett eller flera barn att ta hänsyn till, det kan vara svårt i början men ganska snart rullar det bara på, barnen växer upp och helt plötsligt undrar man hur man fick ihop de där småbarnsåren med sjuka barn , arbete, familj och vänner... normalisering!

Båda normala vardagliga händelser och svåra livsavgörande händelser normaliserar vi, ofta utan att ens reflektera över det.

Just nu har mitt tokiga jobbiga sorgsna liv blivit normaliserat, jag tänker och reflekterar inte längre på vad jag gör och hur jag ska orka, jag bara kör på och jag undrar ibland vad jag gjorde av min tid innan. Jag är ledsen och trött, måste sova på eftermiddagen för att orka med kvällen. Jag gråter ofta men inte lika ofta som för någon vecka sedan. jag är smärtsamt medveten om att det kommer att bli värre men försöker också njuta av de bra stunder jag har med mamma och tänker ofta på allt kul vi haft... också kommer tårarna!!!

Det är svårt att arbeta och koncenterar mig på det som känns allra minst viktigt just nu, ska slutföra vissa arbeten och sedan ska jag ägna mig åt de personer som är viktigast i mitt liv! Barnen ska snart ha sommarlov och deras pappa har lovat att ställa upp och göra kul saker med dem så jag kan vara hos mamma. Vet inte hur jag ska få ihop sommaren, nu har jag åtminstone timmarna då barnen är i skolan att enbart vara med mamma, utan att jag behöver ha dåligt samvete för dem. En dag i taget, en timme åt gången.

Vi har mött fantastiska människor i vården men vissa till synes enkla saker fungerar inte, mycket papper och samtal som ska fixas, att sköta detta själv när man är sjuk måste vara helt omöjligt.

Konstigt vad en sådan här sak kan skapa konflikter inom familjen, jag har ett syskon som inte vill veta merän det allra viktigaste och då är det jag som ska avgöra vad som är viktigt, fick ett samtal från sambon som bad mig vara mer positiv av det jag delade med mig av till mitt syskon, eftersom hen blev ledsen! Nu har jag bestämt mig för att de får fråga så svarar jag men jag ska inte vara något filter mellan dem och verkligheten. Jag tror det bästa är om alla vet lika mycket, då har man också möjlighet att stötta varandra, nu blir jag väldigt ensam, eftersom det är jag som är med på alla läkarbesök, behandlingar mm. Ensam är stark heter det ju men jag vet inte...tycker det är egoistiskt av mitt syskon och kan bli både arg och ledsen.

Har några vänner som varit stöttande, andra som inte hört av sig sedan de fick veta, någon som tar hand om min minsta så jag kan vara hos mamma de helger jag har barnen. Men som ensamstående är man verkligen ensam när livet ställs på sin spets.

En snabb uppdatering av mitt sorgsna liv. När jag precis kände att jag var på väg att bli frisk, hade en aning rnergi och vågade blicka både bakåt och framåt utan att känna oro, då blir min älskade underbara mamma sjuk. Först lät det inte så allvarligt, sen hittade man en tumör i hjärnan som man ansåg vara godartad, den opererades bort, operationen gick bra men man fick inte bort hela tumören, oklart vilken tumörtyp det var. Sen kom dråpslaget, det är illa, prognosen är dålig. Det finns risk att det finns tumörer på andra ställen i kroppen. Nu blir det mer utredning, mer oro, mer prover, mer väntan, alla mår riktigt dåligt!