Det har varit dagar då jag kännt mig helt frisk, glad, positiv och barnen och jag har haft det fantastiskt men så svänger allt snabbt. Just nu går allt mig emot, jag som är en ekonomisk person, måste helt enkelt vara det ser just nu bara hur 1000:- lappar flyger iväg. Jag hatar att prata om pengar men just nu behöver jag snabbt få ihop 50 000:- för att klara mig. Vår tilltänkta resa i jul måste vi avstå ifrån, jag vill åtminstone kunna köpa lite julklappar till barnen, allt går sönder, bilen har jag fått skador på, fortkörning några ynka km för fort då jag var fokuserad på ungdomar som sprang mitt i vägen, 2000:-. Parkeringsböter för jag tar hand om en person på arbetet som mådde dåligt.

Måste hitta ett bra betalt extrajobb, så jag kan jobba när barnen är hos sin pappa, fast då vet jag att jag kommer att rasa igen men hur bär man sig åt när ALLT går en emot mest hela tiden även om det känns ok stabilt emellan åt. Det var lika dant för 3 år sedan, då var jag på väg att ge upp helt, sen kom min utmattning som ett brev på posten. Vad gör man när man inte får det att gå runt, vi kan inte bo mycket billigare, i så fall hade det inte blivit drägligt, 4 personer i 2 rum och kök hade aldrig gått, fast måste det gå så gör det väl det? Bilen måste jag ha för att kunna ta mig till jobb och köra barnen till deras aktiviteter som de behöver, ska jag spara in på detta? Maten och andra utgifter sparar vi redan så mycket på att vi lever en bra bit under vad som anses skäligt. 

Barnens pappa har varit snäll och försökt stötta upp lite och i två sekunder kan jag tänka... vi skulle kanske prova? Men så kommer sanningen ifatt mig, det skulle aldrig fungera. Bara att tänka tanken är skrämmande!

Har en nära kompis som fått en svår form av cancer, oroar mig för henne, ledsen och i det sammanhanget känns det löjligt att gnälla över pengar men de är ju nödvändiga för vår överlevnad och jag är så dum att jag vill att barnen inte ska märka hur dåligt vi har det. Just nu är det väldigt haroniskt på barnfronten tom. den store är harmonisk och trevlig, berättar om skolan och kompisarna, detta njuter jag av men hur ska jag kunna koppla bort ekonomin???

...hur mycket kunskap som egentligen finns då det gäller utmattning p.ga. privatlivet. Det är betydligt lättare att komma till rätta med stress i arbetslivet, ett sätt är att byta arbete, ett annat att få chefen att förstå att man måste ändra arbetsuppgifter. Jag säger inte att det är lätt men det finns något konkret att arbeta med.

När det gäller privatlivet så känns det svårare och mer outforskat. Jag kan sjukskriva mig från arbetet men hur gör jag med tre barn som måste ha mat, kläder, hjälp med läxor... Visst kan man dra ner på kraven men när det inte räcker. " Du behöver inte laga mat, det går bra med smörgåsar..." kan jag få höra... visst ibland funkar det men ett villkor är att man har bröd hemma och att barnen inte äter ordentligt i skolan gör att det enda lagade målet kan bli det på kvällen, ska jag ta bort det då? Funderar vilket som är värst, orken det tar att laga maten eller det såliga samvete jag skulle känna om jag inte gjorde det. Det slutar alltid med att barnen får ordentlig mat, jag kan vara så trött då att jag inte orkar äta men oftast äter jag med.

Tänk om någon kunde visa på krafter och resurser man måste lägga ner för att få en dysfunktionell familj att komma på rätt bana igen. Vet att jag gjort allt hemma, mest när barnen var små men även då deras pappa bodde hemma, han gjorde inget och mitt dåliga samvete ville skona barnen så nu måste jag vända på det och låta barnen ta mer och mer ansvar, få sysslor att fixa. Det går men det är inte gjort på en vecka, speciellt inte med det barnet som mest liknar sin pappa! Det tar år och hur mycket ska jag tvinga dem när de berättar hur trötta de är, är det inte ett jobb som mamma att skydda sina barn? Vad tjänar vi på att de också får utmattningssymtom, lider av stress, vilket de för övrigt redan gör i skolan, ska de inte få ta det lite lugnt hemma? Hur mycket ska jag orka, det är svårt när man inte har någon att bolla med och när det inte fnns en vuxen till som kan ta ansvar!

Ett onödigt stressmoment är barnens pappa som ofta ändrar på planer och som i perioder ringer, ibland flera gånger om dagen. Säger jag till honom att inte ringa så blir han agressiv och då blir det ännu svårare att samarbeta för barnens bästa. Det är länge sedan barnen var hos honom men så ringde han och sa att han fått en dag ledigt så om jag ville kunde han ta barnen då. Förklarade att det inte var min vilja som gällde utan barnens rätt till sin pappa och ville han inte träffa dem så var det ok, bara han inte förstör planeringen. Han får det att låta som han har barnen för min skull, ja delvis är det kanske så för han känner sig tvingad men det är knappast för att göra det lätt för mig, för den tanken finns inte hos honom! Det är svårt att säga nej när jag vet att jag behöver varje minut av ensamhet och åtminstone ett av barnen gärna vill träffa sin pappa och tycker synd om honom. Tur är att vi kan prata helt odramatiskt om detta hemma!

Att börja prata med sina barn om missbruk är inte lätt och jag är glad att jag gjort det så länge att det idag är helt okomplicerat, jag kommer inte ens ihåg hur vi började. Det är väl bara att bestämma sig att aldrig ljugam att aldrig försköna, att inte skydda missbrukaren. Lite otäckt är att jag inser att vissa saker från vårt liv ihop har jag helt glömt. Härom dagen pratade mamma och jag om hur jag förbjöd X et att ta bilen till jobbet, det kan jag inte komma ihåg, däremot vet jag att jag förbjudit honom att köra med barnen. Mamma berättade om flera gånger när de kommit inom oss på eftermiddagar då Xet varit hemma och han sagt att han "mått lite dåligt" och då jag berättat att jag förbjudit honom att ta bilen och hur de märkt att han varit lite påverkad. Detta kan jag inte alls dra mig till minnes. Visst ser och förstår barn, prata med dem! Inte imorgon utan idag!

Jag undrar varför jag inte får ett enda tips av min psykolog, hade velat höra, testa detta, har du provat? Jag vill vara lugn, lycklig med kraft och ork att klara av vardagen, mitt arbete och ha krafter kvar på kvällen då jag lägger mig, jag vill orka göra roliga saker, jag vill slippa yrsel och intryckskänslighet, jag vill att mitt nervsystem ska fungera normalt och inte överreagera för allt. Jag försöker att vara glad, för då ska man bli glad, sägs det men när tröttheten tar över då? Jag försöker att inte tolka in saker som inte sägs, men när det inte räcker? Jag försöker hushålla med krafterna, ska jag alltid behöva göra det? När ska jag kunna göra något spontant? Samtidigt tänker jag att om bara 5 år så klarar barnen sig själv, då har jag säkert både tid och ork att sattsa på mig själv men då kommer jag att sakna mina små älsklingar som växte upp allt för fort!

Att vara mamma är det allra mest fantastiska "arbete" man kan ha men jag skulle vilja ha en repeat knapp så man kunde spola tillbaka och få uppleva vissa ögonblick igen. Mycket av vad som hände då barnen var små har hamnat i skymundan för allt jobbigt som skedde, både med barnen (sjukdom och oro, sömnlösa nätter...) och deras pappas otillräcklighet som pappa och make.

Att vara ensamstående är tufft, jag hör ofta personer utan barn klaga på hur mycket de har att göra, jag hör kolleger klaga på att det är så tufft med ett barn, jag hör andra som har vuxna/stora barn, man som ställer upp och goda inkomster, klaga över hur tufft det är ekonomiskt... SUCK säger jag! Vi är 4 stycken som ska klara oss på mindre än vad som är riksnorm och skälig levnadsnivå, ändå går det ihop, vi får mat alla dagar, vi har hela kläder på oss, vi kan göra en liten resa då och då, enligt budgetrådgivaren kunde vi inte klara av att bo kvar... ändå gör vi det!

Men det hindrar ju inte att man kan önska och längta efter;sol semester med barnen, en weekend på Disneyland Parismed barnen, en helg på SPA med en kompis eller mamma, en helg i Stockholm med barnen eller kompis, ett cafébesök, att få handla nya kläder utan att behöva titta på prislappen, att kunna gå ut och äta med barnen utan att behöva tänka på notan, att få vakna och känna sig pigg, kunna renovera vårt hus, köpa nya möbler och ge barnen "nya rum", att få skratta obehindrat.

Å andra sidan är vi friska (bortsett från min utmattning), vi har varandra och kärleken till familjen, VI ÄR RIKA PÅ VÅRT LILLA VIS!

På SVT har det gått en serie i tre delar om medberoende, går att se på SVT play ett tag till. Jag är kritiskt till ordet medberoende eftersom det är normala psykiska försvarsmekanismer som är till för vår överlevnad, då ska man inte dra likheter till en sjukdom. Det är ytterst positivt att man i Djävulsdansen lyfter ett tabubelagt ämne men jag saknade djupet, fortfarande var missbrukaren i fokus och i de två första avsnitten fick man en bild av att de flesta blir friska från sitt missbruk, först i sista avsnittet fick man se lite smärta och en aning om hur det verkligen påverkar hela familjen och för lång tid framöver.

Kanske är jag för skadad av min relation för att sitta och se på ett par där han tagit sig igenom missbruket och hur de säger att de är så nyförälskade och lyckliga. Jätte härligt för dem men, absolut, men för de flesta är det en hård kamp som inte slutar lyckligt. Även för dem där missbrukaren lyckas bli fri så finns gamla skador kvar, sår som är så djupa att de har svårt att läka och långtifrån alla par lyckas ta sig hela denna väg tillsammans, många skiljs under vägen.

Jag hade önskat att någon med kunskap i ämnet kunnat kommentera olika beteenden kommit med tips mm. En psykolog vid namn Blåvarg var med i några korta sekvenser och det var informativt, hade velat se och höra mer av honom!

Ingenstans i Djävulsdansen kom det riktigt fram hur sjuk man kan bli som anhörig, att det ofta inte bara är missbruket utan det drar även ett destruktivt beteende med sig och hur lång tid det kan ta att bli frisk! Det nämndes i förbifarten några gånger.

Har fått reda på att x et inte kan ha barnen på två månader, dels ska han resa i arbetet och dels ska han på semester. Arbetet kan man kanske inte alltid styra över, men jag måste göra det... men hur kan han planera in en semester när han skulle ha barnen och utan att fråga! Jag kunde planerat in något viktigt den helgen! Han hade haft det SÅ jobbigt sista tiden tyckte han så han var tvungen att resa iväg... MEN JAG DÅ??? vill jag skrika, jag kan inte ens åka bort en natt! Egoistiskt men jag grät!

Det av barnen har störst behov av sin pappa grät i går för att de aldrig får vara med sin pappa och att det är mitt fel! Jag har aldrig hindrat dem och jag kan inte bestämma när deras pappa bokar sina resor och hur han planerar sitt arbete. En hel kväll gick till detta, så onödigt!

Otroligt mycket på jobbet, arbetar mer än vad jag orkar, har kanske ca 30% arbetskapacitet och arbetar 50% med ett krävande arbete, är det konstigt att orken inte räcker? Vart ska min påfyllnad bli? Sover otroligt oroligt just nu och det gör mig ännu skörare, jag vet hur viktig sömnen är för att bli frisk. Det kommer mer och mer forskning på hur allvarligt det är att sova för lite och jag tror verkligen på det men vad gör man när det inte går och kraven att stiga upp finns från både barnen och arbetet. Känner att jag börjar känna mig leden igen, det vill jag inte! Har snickrat ihop mina egna "lyckopiller" med Neurokan, D-vitamin, magnecium och B vitamin, hoppas att det ihop med en helg och lite vila kan få mig på bättre och piggare tankar. Det är ingen fara, har varit väldigt mycket längre ner än så här, lite PMS kan jag tänka och framför allt så vet jag att det är tufft just nu men det kommer att bli bättre!

Så länge jag har mina älskade barn så... nästa vecka kommer min goa kusin med sitt barn, ett bra tag sen vi sågs och det ska bli så mysigt att träffa dem, hoppas att alla infektioner håller sig långt borta från oss!!! Sen är det heller inte så länge tills barnen och jag ska göra vår mini, mini semester på två dagar... men jag ser fram emot det, sen går det mot jul, julklappar, julpynt, bak och godis... det är mysigt!

Livet som ensamstående trebarnsmamma går ganska bra, tycker vi har fått ett bra mycket bättre liv hemma nu, barnen är mer harmonsika och hjälper till aningen mer. Det känns hoppfullt.

Har gått några gånger hos den nya psykologen och det har mestadels varit väldigt positivt fram tills igår. Vi talade om allt som händer omkring mig, att så fort jag kommit upp en bit så händer något som drar ner mig ofta är det inga småsaker utan allvarliga händelser som att någon som står mig nära har blivit svårt sjuk, barnen som blivit utsatta för våld i skolan mm. Psykologen menar på att det bara är mina tankar som gör att det är så och att det är min hjärna som drar igång katastroftankarna, ja så är det ju till viss del, men hur stoppar man dem? Det fick jag inget svar på?

Under tiden vi pratar så hörs en smäll, ett oväntat ljud som gör att min stress sätter igång, hen noterar det och menar att jag inte ska tänka så mycket kring det utan bara acceptera, ja men jag tänker inget speciellt, är så van så jag brukar bara notera det, vissst jobbigt men det går snart över, ingen stor sak för mig. Vi talar om att det varit tungt och mycket på jobbet sista tiden och att jag inte fått den vila/återhämtning jag behöver, det räcker inte med helgen. Jag försöker verkligen få till korta sekunder av vila i vardagen och tycker jag tar tillvara alla tillfällen som ges till vila och avkoppling, hen menar på att eftersom jag är trött måste jag ha in mer vila. Jag förklarar att jag redan gjort stora förändringar och jag ser inte vart jag mer kan ta bort utan att lämna bort barnen. Då tycker hen att jag ska släppa det för hen märker att det stressar mig. NEJ! Det stressar inte, det gör mig kränkt, för jag har kämpat med detta i flera år, att få till mer vila men det går inte, eller jag ser inte hur jag ska få in det när jag arbetar över min prestationsgräns. Kan hen inte ge mig förslag på hur jag ska få till det mer, för jag vet inte. Kändes som jag blev trampad på tårna. Samtalet avslutades och nu är det två veckor till nästa gång, kan inte helt släppa det.

Blev lite ledsen när jag pratade med en kompis i går. Hon berättade om en tråkig kollega, som var grå, tystlåten och TRÅKIG, hon hade nog ett liv som inte var så kul konstaterade min kompis. Jag menar då på att kollegan kanske mådde så dåligt att hon inte orkade vara trevlig i personalrummet, men så var det inte enligt min kompis, hon var bara TRÅKIG! Så kände jag med ens att jag blev trampad på igen. Ibland orkar jag inte vara trevlig, inte otrevlig men att hålla igång ett meningslöst samtal kan överskrida min ork ibland.

Försöker släppa, försöker läka, försöker sova, äta rätt, motionera, ta hand om barnen på bästa sätt, få tid till mig själv, få tid till föräldrar och vänner, det är mycket som ska få plats!

För att man inte kunnat förhindra sitt x från att dricka?

För att man inte kunnat hålla ihop ett äktenskap?

För att man inte varit den mamman man föresatt sig att vara?

Åtminstone så hjälper det en inte! Jag är expert på dåligt samvete! Man har gjort så gott man kunnat under rådande omständigheter. Jag var på det första riktiga besöket hos min nya psykolog i går och det var jobbigt men nyttigt! Har sällan känt sådan smärta och så mycket tårara som vällde upp. Hon var förvånad över att det var SÅ mycket jag varit med om och när hon satte orden på hur jag slitit under många år, att det var allvarligt och att hon var riktigt orolig.

Jag, liksom många i liknande situationer har nog inte riktigt vågat känna efter de riktiga djupa känslorna, utan delvis stängt av för att orka gå vidare i vardagen och alla de krav som ställs på en där! Känslorna och sorgen måste ut för att man ska kunna läka. Det är skönt att prata med någon som har mycket kunskap och som förstår, utan att man ska behöva förklara och motivera varför.

Jag frågade om hon trodde det kunde vara ett PTSD, hon var inte förtjust i diagnoser och det är egentligen inte jag heller. Men när man ska prata med läkaren så är det bra att ha något att diskutera kring. Hon lutade mer åt att det var en allvarlig och långvarig utmattning. Känns ganska bra, det brukar ju bli bra med tiden. PTSD som man gått med så läng som jag i så fall skulle gjort, är svårare att behandla.

Även om det var ett jätte starkt och tungt möte så kändes det ändå bra och jag kan känna visst hopp inför framtiden. Nästan lite glad, för första gången på länge. Samtidigt som tårarna bränner hela tiden och min intryckskänslighet är värre men jag hoppas att det bara är en del i en läkning. Hon gladde mig också med att man kan få 25 gånger till efter detta och att vi då absolut skulle ha löst detta och hon skriver ett brev till läkaren för att förklara allvaret i min sjukdom.

Ja, sjukdom, jag har svårt att förlika mig med att jag är sjuk. Skadad låter bättre. Nu hoppas jag att rehabiliteringsmötet nästa vecka går bra det också.

Tänkte planera in liten helgresa med barnen, så vi har något att se fram emot!

... på hur många behandlas i vården. Hur man slussas runt, utan tanke, utan plan, alla borde få en vårdplan. Vi som varit med om trauman kan se och te oss friska men vi är det inte. När jag hör hur flyktingar har förtur till traumacenter och andra får söka sig till psykiatrin men inom psykiatrin anses de inte tillräckligt sjuka. Är det den svenska sjukvård vi är stolta över?

Att man tar bort de få saker som kan få en sjuk människa att må bättre, när annars gör man så? Kontentan av detta är att vi som ser friska ut och "bara" har varit med om psykisk, fysisk mfl typer av misshandel/terror, som snällt arbeter på, som tar hand om våra barn och som år efter år blir sjukare och sjukare för krafterna blir färre och färre, men som ändå fortsätter kämpa. Vi kämpar för våra barn, för att de ska klara skolan, må bra, få träffa den förälder som brister i sitt föräldranasvar, som tar striderna med den andre föräldern, som står tillbaka ekonomiskt, är vårt lidande mindre än någon som flytt från ett krig?

Oavsett trauma så borde man ha rätt till hjälp och när man hittar något som fungerar så ska man inte dra in detta. Tänk om man på vårdcentralerna kunde hitta alla de som mår dåligt men som inte vill gnälla, tänk om man kunde hjälpt dem INNAN de blev riktigt sjuka.

Stress kan leda till en ökad risk för hjärt kärl sjukdomar, diabetes, cancer mm. Varför tar man det inte på allvar? Har man höga blodfetter, högt blodsocker eller högt blodtryck så ska detta behandlas men stressen kan man inte mäta och då struntar man bara i det.

Jag är arg, trött, sliten för jag sover dåligt, sjuka barn, mycket på arbetet, barnen är ytterst lite hos sin pappa, inget positivt händer och händer det så orkar jag inte genomföra det. Har haft en riktigt, riktigt låg helg, då allt känts meningslöst, ingen livskvalitet över huvud taget. Nu känns det bättre men det har övergått i ilska och frustration! För 16 år sedan fick jag ett barn som höll på att dö ifrån mig, fick jag stöd? NEJ! För För 15 år sedan blev barnet dödssjukt igen och får 14, 13,12, 11,  år sedan, När han var 6 år fick han för första gånge lite hjälp. Jag har avrit sjukskriven under många av dessa år men har jag erbjudits något samtalsstöd? NEJ! JAg har sökt hjälp för jag inte orkat ta hand om två sjuka barn Hjälp? Nej bara vetskapen om att jag var gnällig och att barnens pappa som var så trevlig gott kunde behöva dricka lite! Jag har sökt hjälp för magont hos barnen, har de fått hjälp? NEJ, däremot har jag fått veta att jag skulle ta större ansvar och inte lägga skulden på barnens pappa! (frågade om en besvärlig hemsituation kunde vara orsaken). Jag vill skrika, JAG TAR ANSVAR!, ett överansvar och jag drunknar snart i det! Det har varit perioder, jag är inte stolt över dem, men de ligger ett par år tillbaka i tiden, så jag kan prata om det nu. Jag var agressiv, det var tiden innan x et flyttade, jag kunde skrika på barnen och långt där inne så önskade jag att någon skulle höra, att någon skulle se, förstå att jag mådde dåligt, en anmälan hade varit en befrielse, en möjlighet till hjälp. Nu är allt lugnare, jag är stabilare, x et är delvis ute ur våra liv och påverkar åtminstone inte dagligen, barnen är större och klarar mer och mer själv. Det vi inte riktigt hittar tillbaka till är vardagsglädjen. Jag funderar mycket på hur mitt dåliga mående har påverkat barnen och hur jag har skadat dem jag älskar mest, det är ännu en smärt jag får leva med.

Alla ni där ute som kämpar, fortsätt kämpa det finns en lösning någon stans!!! Jag ska fundera och återkomma men vi måste göra något!!!

Skrev några rader till en kollega som hon skulle kunna publicera på sin blogg, så här blev det;

"Destruktiva relationer

Med destruktiva relationer menar jag de relationer som inte präglas av ömsesidighet, respekt, kärlek, respekt för den andres behov och integritet och ett ömsesidigt givande och tagande (ibland är den ene stark, ibland den andre). Det kan vara relationer där den ene (eller båda) har missbruksproblem, psykisk sjukdom, personlighetsstörningar(t.ex. socio/psykopati), där det förekommer någon typ av misshandel.

Missbruksproblem kan se otroligt olika ut, allt ifrån att personen ständigt är påverkad så det är tydligt att hen är berusad, eller att personen dricker så hen alltid är lite påverkad och omgivningen märker inget. Vi har personerna på parkbänken som också är socialt utslagna men vi har också chefen, företagsledaren, politikern, läraren, läkaren… som kanske dricker på det sätt så ingen misstänker något i första taget. Där anhöriga kanske försöker slå larm, tala med sin partner men där den anhöriga inte blir hörd, där ingen tror, där ingen lyssnar allra minst den som missbrukar. Kanske får den anhöriga höra att det är en överdrift, inte kan xx dricka, hen som är så trevlig. Hur man som anhörig ser allt som inte blir gjort i familjen men arbetet sköts klanderfritt. Missbruk leder ofta till labilitet som förr eller senare kan utmynna i misshandel.

Många använder sin drog som en slags självmedicinering mot psykisk sjukdom/personlighetsstörning och denna kombination är sällan gynnsam! Risken för misshandel ökar dramatiskt. Misshandel kan se olika ut, fysisk slag, knuffar, nyp, sparkar men den kan också vara passivt fysisk genom att den anhörige förhindras att söka vård, eller att vården bli framskjuten, förhindras av sova, äta mm. Psykisk genom kränkande kommentarer, förnedring, insinueringar, förminskning mm ofta i kombination med positiva kommentarer och löften som sen inte hålls. Ekonomisk genom att förövaren tar makten över parets ekonomi och utnyttjar den drabbades tillgångar, lån som tas utan den andres vetskap mm. Materiell genom att den drabbades saker förstörs, ”försvinner” mm.

Många som står utanför en destruktiv relation ser ofta inte vad som försiggår och när den anhörige” klagar” är det vanligt att bli bemött med ”LÄMNA HONOM DÅ!” det är lättare sagt än gjort eftersom destruktiva relationer skapar ett kitt som är starkt, destruktivt start. Den anhörige tvivlar på om partnern verkligen dricker så mycket, eller vad hen menar för ibland är hen ju så snäll och ger så mycket beröm. Många drar sig för att lämna eftersom de verkligen vill prova allt innan, självförtroende och självkänsla är ofta nertryckt i botten, hur ska man klara sig och hur ska partnern klara sig? Hur klarar man ekonomin? Hur ska ev barn reagera och vågar man låta barnen bo hos den förälder som har problem?

Som anhörig kan man få höra att ” du måste släppa taget”, när barnen är hos den andre så måste du koppla bort det! Hur ska man kunna göra det när ens älskade barn kanske far illa?

Det är allt annat än lätt och har partnern socio/psykopatiska drag så är det svårt att vinna över denna, kanske i bästa fall lyckas man överlista om man noga tänker igenom varje steg. Bråk och jobbiga diskussioner löser inget, vissa saker får man helt enkelt bara acceptera och välja att ta striderna om det som är viktigast. Träna på att lägga orden väl så mottagaren ser det som att hen har kommit på det själv. Att vika sig om det blir bråk, släta över, det går inte att vinna ett krig mot en psykopat, sägs det. Man får vara beredd på uppoffringar på ena eller andra planet.

Har man barn ihop får man kanske acceptera att aldrig bli 100% fri, så länge barnen är minderåriga. Psykopaten ger inte upp och släpper inte det som ”tillhör” hen i första taget. Även om det inte är lätt och man kanske inte blir 100% fri så är livet utan en destruktiv person i hushållet VÄLDIGT mycket lättare, trevligare och roligare. Men det kan ta flera år att komma dit!

Många anhöriga drabbas dessutom själv av sjukdom som stress, depression, utmattningstillstånd och PTSD (Post Traumatiskt Stress tillstånd). Det är svårt att bli frisk från dessa om man fortsätter i relationen och även efter att en relation är slut kvarstår symtomen ofta i många år, om man får hjälp, i annat fall riskerar symtomen att stanna livet ut och förorsakar stort lidande, funktionsnedsättningar, sänkt livskvalitet mm. Symtomen kan skilja sig år men innebär ofta en ökad stresskänslighet, en känsla av att inte kunna koppla av, en trötthet som man inte kan vila bort, rädsla för oförutsedda ljud, sömnsvårigheter, nedstämdhet/depression, aggressivitet, ångest, senare symtom är kognitiva funktionsnedsättningar (tankeverksamhet, koncentration och minne mfl.), social isolering- man orkar helt enkelt inte träffa vänner och bekanta, fysiska symtom som muskelvärk, huvudvärk, bröstsmärtor, magsmärtor, hjärtklappning, öronsusningar, yrsel, minnesstörningar, högt blodtryck och blodsocker, hormonstörningar mm.

Har man några av dessa symtom och vet att man lever ett stressigt liv så ska man ta det på stort allvar och söka läkare. Dessvärre är inte alla läkare så kunniga och tar inte alltid dessa symtom på allvar. Då gäller det att man inte lyssnar på allt det man tidigare fått höra som att man överdriver mm. Kräv en ny läkare som lyssnar, be om en remiss till psykolog/ terapeut. Det finns mycket att ta upp och var observant på om det bara skrapas på ytan och man inte går till grunden, det kan finnas svåra saker man varit med om som är orsaken till att kroppen reagerar som den gör.

I studier har man sett att drygt 60% av dem som drabbas av utmattningstillstånd/depression har en PTSD i botten. PTSD kan komma av allvarliga och/eller upprepade trauman och det är vanligt att man inte ser det man varit med om som trauman i början och helt inriktar sig på måendet här och nu. Får man ingen förbättring bör man diskutera en möjlig feldiagnostisering och få en mer trauma inriktad terapi, det är svårt att hitta den hjälpen, den mesta trauma terapin är riktad mod dem med krigs och flyktingrelaterade trauman. MEN att leva i ett dagligt krig på hemma plan kan många gånger ge större lidande än om hotet kommer utifrån.

Barnen, hur stöttar man dem? Det är svårt och om man tror att man helt lyckas skydda dem mot den andre förälderns destruktivitet så har man fel. Man kan stötta dem, finnas där för dem, prata om problemet men man kan inte ta bort problemet men man kan förklarar varför föräldern gjorde eller sa på ett visst sätt. Att ge en dos extra trygghet, att vara nära barnen, krama dem, sitta nära i soffan om de blivit så stora att de inte kryper upp i knäet längre. Stärka deras självkänsla med beröm, men inte beröm och uppmuntran in absurdum, då kan de vänja sig vid det och inta ta till sig på samma vis eller få en grandios självbild (stört bäst och vackrast) som kan förstöra för dem på andra håll.

Barn som mår dåligt kan dra sig undan och bli tysta och ”snälla” barn, de kan ta över ett föräldraansvar, vilket man som ensam fungerande vuxen i en relation kan tycka är bra, men det är det inte, barn ska vara barn! Barnen kan också bli utåtagerande, bråkiga, få sämre skolresultat mm. Eller söka sig till en trygghet utanför familjen, en kompis och dennes familj, en gängbildning eller ett stort intresse för en hobby.

Alla dessa sätt ar naturliga reaktioner på en jobbig hemmiljö och är det så bör man söka hjälp BUP kan vara ett alternativ, en del familjerådgivningar vänder sig till hela familjen, socialtjänsten kan ha grupper för barn till missbrukande föräldrar och föräldrar med psykisk sjukdom. Har man gemensam vårdnad om barnen krävs den andre förälderns godkännande i de allra flesta fallen.

Det är inte lätt att stötta sina barn om man själv inte mår bra och kanske har den egna sjukdomen gjort att man har sämre tålamod, sämre ork mm. Om det går så långt har barnet en ytterst utsatt hemmiljö och bör få stöd och hjälp för att kunna uppleva en god livskvalitet. Vi är inte mer än människor som gör så gott vi kan och att leva i en destruktiv relation är så mycket mer än vad man kan förstå om man inte levt i det själv!"

Det är inte alltid så lätt som att välja glädjens väg, det är inte den enda sanningen för det tar så mycket längre tid att tänka en ny tanke, det krävs kraft, mod, styrka, självförtroende mm för att lyckas med en förändring. Jag tycker om visdomsord men de kan också göra mig frustrerad, jag som kämpar så med att hålla huvudet högt, varför hittar jag inte den samma, ärliga totala glädjen och lyckan? Livet är inte så enkelt!

Det börjar bli höst och med den kommer alla envisa infektioner. Det har vi fått känna på och det ger liksom aldrig med sig, tur åtminstone att barnen är så pass stora, minns med fasa hur det var när de var små och alltid sjuka. Har missat mycket av det mysiga med småbarnsåren eftersom barnen alltid var sjuka.

Jobb, skola, läxor och fritidsaktiviteter rullar på, det känns LÄNGE sedan det var sommar! Barnens lilla tid hos x et fungerar inte så bra och jag känner att jag aldrig kan koppla av ordentligt, några få timmar åt gången men eftersom de ofta ringer hem så är jag i ständig beredskap. Har sovit dåligt bla. på grund av att barnen varit så förkylda och hostiga, snarkat så taket nästan lyfter och jag som är så ljudkänslig får det omöjligt att sova. Än mer tragiskt är det att x et inte ger barnen de mediciner de behöver när de är sjuka, så jag får hem dem i sämre skick än när de åkte. Känns meningslöst att ta upp det till diskussion, det svar jag lär få är att - de ville inte, eller, jag gjorde så gott jag kunde, eller, jag glömde... hur för man en diskussion utifrån det? I helgen kom barnen hem betydligt tidigare än planerat för de bråkade... ja ha, jag får lösa konflikterna när de är här, kan jag inte få 15 timmars ledigt från dessa konflikter var annan vecka?

Har kännt mig trött, tung i kroppen, orkeslös och ganska ledsen men tror att mycket ligger i sömnbristen, har ökat min Neurokandos till 1x2 (tog tidigare 1x1 i ett försök att ta bort den), känner mig väl aningen stabilare. Har också börjat med Magnecium igen och hoppas att det ska rätta till sig, tror att jag har en infektion i kroppen (samma som barnen haft) men att den inte riktigt bryter ut. Har ibland så ont i musklerna att jag har svårt att ta mig upp för trapporna, resa mig ur soffan mm. Men vet att det varit så förr och att det gett med sig!

Börjar också stressa upp mig för nästa rehabmöte om någon vecka. Dessa känns inte alls bra, vet inte varför vi ska ha dem, jo för att jag ska kunna arbeta 100% så snabbt som möjligt men jag kan ju inte skunda på mitt tillfrisknande, dessa möten gör mig sämre både innan och efter och andra som är helt sjukskrivna och som har varit sjukskrivna betydligt längre än jag, har inte dessa möten närmelsevis så ofta som jag.

Har träffat två av mina härliga vänner, det är otroligt trevligt men jag saknar skratten som fanns förr, undrar vart de har tagit vägen, längtar så intenssivt efter att få skratta så hejdlöst som vi kunde då! Till helgen är vi bjudna på fest men jag har tackat nej, inte värt att ta de få krafterna som finns till det, tragiskt! Vilket liv lever man?

Har varit en gång hos den nya psykologen, svårt att bilda sig en uppfattning, det var mest jag som fick ge en bakgrundsbild av mitt liv. Det tråkiga var att jag inte kunde börja med en gång efter första mötet, läkaren hade inte skrivit någon remiss... så det fick bli till att vänta i 6 veckor, vilket inte är kul när man varit inställd på att köra igång, få problemen ur värden och nya redskap på hur man ska hantera livet och ändå må bra/ få orken tillbaka! Allt som varit bra för mig har man tagit bort, psykologsamtal och osteopatbehandlingen med kraniosakralbehandling. Vilka andra sjukdommar tar man bort en effektfull behandling för man bara får ett visst antal gånger? Blir så arg men det är inte lönt! Hade velat gå på massage men har inte råd, alla de som utövade detta i Landstingens regi är borta.

Har läst en del om Oxytocin som en möjlig behandling, sägs vara effektfullt vid ME (kroniskt trötthetssyndrom) och antidepressiva läkemedel har visat sig höja oxytocinhalten och en del misstänker att det är denna effekten som är större än läkemedlets serotoninhöjande effekt. Oxytocin tros även kunna höja serotoninet. Det finns inget bra sätt att mäta en ev brist men kalla händer och fötter, trötthet, yrsel och ett överreagerande nervsystem kan höra till symtomen, stämmer precis på mig. Till saken hör att jag mådde väldigt bra då barnen var små och fa under tiden de ammades, oxytocin utsöndras bla vid amning och gör en lugn, harmonsik, känslosam och att man sover bättre. Man har testat det även vid autism med god effekt, däremot kan man inte säga något om långtids effekter eller bieffekter. Låter onekligen spännande!

Vill du ha din historia berättad här? Hör i så fall av dig till mej på mejlen, inga namn orter/land  publiceras och all data som kan vara personlig tas naturligtvis bort!

Skola och arbete har kommit igång och det har gått ganska bra. Visst är vi alla trötta så här i början, det är svårt att ställa om sig efter en lång härlig ledighet. Min ork är inte stor då jag kommer hem och det är en kamp och god planering som gör att barnen får mat de dagar då jag varit på arbetet. Jag vill inte vara så här trött!

Har analyserat lite på mitt arbete, det är en ganska hård stämning, långt ifrån den jag är. Mycket av de kommentarer som fälls om andra ( de som inte är närvarande) är starkt nervärderande, sen kramas man och är bästa vänner en stuind senare. Jag har svårt får sådat falskt spel. Känner att jag är tystare än vad jag borde vara men jag ger mig bara inte in i sådant prat. Det suckas och pratas mycket om hur dum den och den är. Mycket påminner om destruktiva relationer och jag känner att jag även här är på vakt hela tiden, bevakande, analyserande, för att kunna vika undan om det kommer något. Det tar på krafterna. Ännu en chef har blivit sjukskriven pga. av stress. Det säger nog endel om företagets klimat och personalpolitik.

Det är en svår balansgång om jag ska stanna ett tag till eller aktivt försöka leta efter något annat. Det som talar för att stanna är att jag vet vad jag har, jag kan göra vissa uppgifter på mer eller mindre rutin, jag älskar vissa av mina arbetsuppgifter, jag är lovad att inom snar framtid få gå en dyr utbildning som jag kan ha nytta av om jag startar eget så småning om, jag tjänar mer än vad många andra likvärdiga arbetsplatser erbjuder, jag orkar helt enkelt inte leta nya arbeten och bara tanken att börja om med nya kolleger, nya arbetsuppgifter mm skrämmer, jag har bra arbetstider och kan göra en del arbete hemifrån. Det som talar emot är att jag kanske aldrig blir frisk om jag stannar, jag kan kanske utvecklas mer, kan kanske hitta ännu bättre arbetsuppgifter, tider, kolleger mm.

Tiden går fort, min store son har börjat gymnasiet och stormtrivs med allt. Han är glad och pigg och berättar mer om skolan än vad han gjort sammanlagt under de 10 åren i grundskolan. Han tycker han lärt sig mer på denna vecka än vad han gjort under hela högstadiet. Han är glad och positiv, studiemotiverad och har fått nya kompisar. Är så lycklig över detta! Min "lille" son, det var inte länge sedan jag körde honom i vagnen och nu ska han börja övningsköra! Önskar att man kunde, bara för en liten stund, få spola tillbaka livet till barnensn småbarnstid och bara få njuta av att sitta med dem i knäet, leka med dem och höra deras glada barnskratt. Men jag blir varm i hjärtat när min son kommer och kramar om mig, just nu händer det dagligen, min fine fine kille, undrar just hur många 16 åringar som frivilligt kramar sin mamma. Tycker att det visar på att vi har en nära och fin kontakt trotts allt.

Om man tror att man kan bespara sina barn lidande i livet så tror man fel, däremot kan man finnas där för dem, förklara, trösta och göra skadan så liten som möjligt. Jag tror att jag lyckats med detta när det gäller deras pappa, de verkar ganska trygga i detta, åtminstone som det ser ut just nu. Det smärtar mig när ett av barnen kom med tidiningen och visade AA och sa att "dit borde vi kanske skicka pappa". Förklarar då att det går inte eftersom pappa inte tycker han har några problem men att om de tycker det är jobbigt att träffa pappa så kan man ställa det som ett krav men att man då ska veta att det inte alls är säkert att pappa gör något åt sitt missbruk ändå. Han väljer kanske att inte träffa barnen. " Älskar han oss inte då?" Jo det gör han, men han klarar sig (tror han) inte utan alkoholen så den blir liksom livsviktig för honom.... och så fortsatta förklaringarna och en acceptans.

Jag känner hur mitt mående varierar kraftigt, ibland känner jag mig riktigt nedstämd/deprimerad och ibland känns det ganska ok men det är kanske så livet på väg mot det friska ska kännas?