Den frågan får jag ofta av kvinnor som lever i destruktiva relationer, ofta är det både missbruk och något annat som gör relationen destruktiv.Det finns lika många rätt och fel här som det finns individer. Att flytta är lätt sagt men svårt att göra, jag tror att man måste vara redo för det innan man kan klara av att stå emot det tryck man med största sannolikhet kommer utsättas för. Det är lätt att hitta ursäkter för att man stannar, det behövs inga ursäkter, att sluta försvara sig kan vara en bra början.
Att aldrig låta sig tryckas ner, utan att växa tror jag är viktigt för alla individer. Hur man gör detta är högst individuellt men kan tex vara att ta upp gamla kontakter med familj och vänner, att gå en kurs i något man tycker om, träna, att träna på att bli självständig och inte fråga sin partner om lov eller råd alltid. Att säga till om partnern trycker ner en, lugnt och sakligt, att detta stämmer inte...
Distans till den som gör en illa, det kan lösas på många olika sätt, olika sovrum, åka bort själv en helg, olika arbets/hemmatider.
Samtalsterapi utan den som gör en illa, att bli strärkt, få påbörja sin resa. Det är svårt att må bra i en destruktiv relation men man kan må BÄTTRE!
Att inte analysera allt, vissa saker tar tid att förstå och vad som sker i en annan människas hjärna kanske man aldrig kan förstå fullt ut!
Sluta skydda den som gör dig illa, var ärlig mot denna personen och mot dig själv men även mot omgivningen.
Har man barn måste man också värna om dem, hur far de illa i relationen? men också hur kan man tönka att de kan fara illa vid en separation?
Ofta måste man ha en nödplan i beredskap, kan man lite på personen om inte så kan vardagen vara full av nödplaner, vad händer om XX inte hämtar barnen efter skolan/ på dagis...vem kan då hämta... mat???...
Acceptera det man inte kan förändra men förändra det man kan. Straffa inte dig själv för att du inte klarat det du föresatt dig, nästa gång går det bättre och du är inte mer än människa, en människa som lever under fasansfulla förhållanden. Acceptera att destruktiva relationer plockar fram det sämsta hos dig, hur kan du förändra det för det är ju så att du inte kan förändra någon anan, bara dig själv!
Sista tiden har jag sett tydliga samband och förstått mycket ur mitt egna liv, pappa och mitt X har vissa likheter som inte gör mig nöjd, men jag förstår, accepterar och vet att det kan varit därför jag stod ut så länge som jag gjorde med X, för det var en viss trygghet i det beteendet. Pappa är en snäll människa men inget någon annan gör duger riktigt och kanske kan detta vara en grund till ett dåligt självförtroende och en acceptans att jag inte duger, vilket är helt fel!
Kämpar på med vardagen, 3 sommarlediga barn, en urusel sommar, ta hand om mamma, vilket går upp och ner, känner mig nöjd när jag kan hjälpa henne så hon mår lite bättre. Men det börjar kännas som om hon inte vill mer, orkar inte ha det som hon har det med att inte kunna göra något, hon som var helt aktiv för bara 4 månader sedan, jag har aldrig tidigare sett min mamma sitta och vila. I våras satte vi en massa frön, både blommor och grönsaker, tänkte att det kunde vara bra rehabilitering för henne... men nu har jag fått ner allt på rätt ställen men oj vilket jobb och att sköta två hus, det är tungt. Ibland säger mamma att hon varje kväll hoppas att hon inte ska vakna nästa morgon, det är tungt att höra. Funderar över behandling som förlänger livet, att man kan få 3 månader eller något år, men diskuterar man detta med patienten, vilken livskvalitet finns och vad patienten vill? Svåra ställningstaganden!