Det är mycket som jarit tufft sista tiden. Jag har haft en envis influensa som hållt i sig sedan jag sist skrev, en dryg månad har jag varit riktigt dålig, två veckor med feber och svåra andningsproblem. känts som att jag inte ska orka mer. Att vara själv med tre barn när man mår så är inte lätta, barnen har haft svårt att acceptera att jag inte orkar. Det har fått bli färdig mat och det tröttnar man snabbt på. I dessa stunder av förtvivlan hoppas jag bara att jag får hålla mig frisk så jag orkar ta hand om barnen och hemmet.
I samband med att jag varit dålig har faktiskt min bror visat sig från sin starka sida och tom kommit med mat till oss, det känns bra! Vet att vi står varandra nära men ibland kommer liksom livet emellan. Saknaden efter mamma har varit stor och mycket plågsam sista tiden, jag saknar henne så mycket att det gör ont och ibland vet jag inte vart jag ska göra av alla känslor, att gråta i duschen är bra, då slipper barnen se min förtvivlan.
Barnens pappa mår lite bättre, håller sig nykter, vilket jag tycker är helt fantastiskt! Vi kan prata på ett annat sätt idag även om han saknar sjukdomsinsikt och att han har blivit väldigt naiv i sitt tankesätt. Kanske blir det bättre, det kan ta upp till ett år innan vi vet vilka skador som är permanenta. Barnen har bara träffat honom hemma hos oss men nästa helg är långhelg så vi tänkte försöka att han har barnen över en dag så får vi se hur det går, hur han mår och orkar och hur barnen tycker det är. Sen är där ändå flera dagar att vila upp sig på om det skulle behövas.
Ser fram emot sommarlov, så vi kan gå in i ett lugnare tempo.
Tänk om det bara kan bli lite varmare också, så jag kan få sitta i min solstol och samla lite enrgi. Läste enstudie där man sett att kvinnor som aldrig vistades i solen hade en hög risk att avlida i förtid. Jag känner att solen och att vistas ute är läkanade, för både kropp och själ! Jag måste vara rädd om mig!
Mitt barn som haft väldigt svår oro har blivit betydligt bättre, det är fantastiskt skönt, känns inte som vi fått så mycket hjälp från vården utan hittat våra egna strategier som fungerat, i stället för att svar på frågan "kan detta vara farligt?" så har jag v'änt på det och frågat "Vad tror du?" och utifrån det har vi diskuterat. Kanske börjar sorgen över mormor att gå in i en mer bestående och lugnare fas. Just nu saknar jag henne enormt mycket, hade behövt hennes kloka ord och tröst, nu när livet är upp och ner. men att se att mitt barn mår bättre trotts att det är stökigate än någonsin, det ger hopp!
Barnens pappa är mycket svårt sjuk, han har hjärnskador och leverskador och om hjärnskadorna beror på leversvikten eller på att han druckit är svårt att säka, kanske lite av varje. Han har i alla fall fått en fantastisk läkare som ser honom och förstårhonom, på samma vis som jag. Läkeren ser att han pratar mycket men att det mest är tomma ord, att han saknar insikt och förståelse, hans planering är dålig/obefintlig trotts att han gör gällande och pratar som om den vore bra. Läkaren hade noterat förvirring, liksom jag gjort. Känner att det finns ett stort stöd där och jag kan bara ringa om det är något. Fick också bekräftat, för första gången att det var rätt av mig att lämna x, att rädda sig själv och barnen är det enda sunda. Men det var första gången någon sa det så rakt, många andra tycker nog jag varit lite taskig mot X och att det varit ett egositiskt val. Speciellt när det framkommit att hans drickande ökade efter det att vi separerade.
Livet är inte lätt, han har en allvarlig diagnos och prognosen är inte så bra men en dag i taget, först och främst måste han hålla sig nykter, det är hans val och hans chans att ev överleva ett tag till. Jag har lovat att se till så han kommer in om jag märker att han dricker, mer kan och ska jag inet göra. Barnen är informerade om att pappa är dålig, sen får vi ta en dag i taget. Försöka få ordning på hans ekonomi så han kan börja betala underhåll igen, vi klarar oss ett tag även om det blir väldigt knapert! orkar just nu bara ta en dag och en sak i taget, orkar inte riktigt oroa mig för något. Hur det än blir så löser det sig förhoppningsvis ändå, på något vis.
Eftersom X är så förvirrad och inte kan tänka ett sunt konsekvenstänk så får barnen inte vara själv med honom, jag älskar mina barn men längtar efter några timmars ledigt, jag hoppas jag kan få till det på något vis, kanske att min pappa är med när X träffar barnen, just nu tror jag x är för trött och han frågar aldrig efter barnen så 'även här en dag i taget.
Barnens pappa är mycket sjuk, hur prognosen ser ut är för tidigt att säga nu, en månads nykterhet behövs. Barnen är oroliga och frågar mycket, har önskat att läkaren skulle ringa och även önskat att läkaren ska ha ett samtal med barnen, det står i hälso och sjukvårdslagen att barn har den rättigheten. Tydligen har sjukvården glömt bort hur viktiga anhöriga är i arbetet med missbrukare! Bara skyldigheter inga rättigheter!
X var hemma på permission några timmar, vad var det första han gjorde? Jo, en sväng inom Systembolaget, eftersom han är så trevlig och verkade ok när han kom tillbaka så missade personalen att hans nykterhet skulle kontrolleras. " Är du säker?" Frågar de som om det var jag som var sjuk, då jag berättar vad jag upptäckt! Konfronterade x och han erkände utan omsvep, men han ville bara se hur det kändes... kan jag annat än att sucka???
Försöker jaga på x, som fortfarande är inlagd, att fixa vissa saker så han får in lite pengar, vi har försökt att prata om hur detta påverkar barnen och mig väldigt mycket. Om några månader har vi kanske ingen bostad, all vinst i huset har betalat hans skulder, han bor kvar och har bra med saker han samlat på sig som han kan sälja, han har levt för en god inkomst, långt över vad de flesta tjänar, på tre fyra månader har han tjänat mer än vad jag haft som årsinkomst och nu ska jag kanske betala för honom! Vill bara skrika ut min frustration. X förstår inte alls att vi är stressade och oroliga, det löser sig, säger han i gammal god stil. Han mår VÄLDIGT bra nu tycker han, jag tycker han är förvirrad och han berättar hur han går omkring på avdelningen och pratar med alla och att personalen verkar tycka att han är så trevlig, ja allt i gammal god anda!
Min pappa har varit ganska irriterad på honom men han börjar också mjukna nu, för x är ju " så duktig". DUKTIG!? Är det några som 'är duktiga så är det barnen och jag som överlever i allt detta och som fortfarande står upp. En läkare som jag pratade med en gång sa att om man är så långt gången i sitt missbruk så brukar man vara utslagen och helt ensam, han förundrades över att x hade mycket kvar och att han fortfarande hade en "familj" som fanns för honom.
Ärligt så vill jag bara ha bort honom från mitt liv, säkra så att jag aldrig mer ska behöva lida för sådant han gör! Men... han är ju barnens pappa...det är dubbla känslor. En sak är säker att känslomässigt störd är han!
...och han erkänner det! För första gången på alla år erkänner han och har erkänt mycket som hänt under åren. En anmälan till socialtjänsten behöver inte innebära en kattastrof utan klan leda till något annat än vad man väntat sig!
Så långt allt väl! men vad göra åt all ekonomiska problem missbruket fört med sig och som drabbar oss sekundärt, eftersom vi inte längre kan få något underhåll. Det lär bli knapert för oss men jag hoppas vi kan bo kvar. Hur kronofogden fungerar har blivit en ny erfarenhet för mig, vissa saker önskar man att man sluppit lära sig! Eftersom han står som delägare i huset så finns det en riska att de mäter in det och då står barnen och jag helt utan pengar och bostad. Blir tokarg på hur han kan fortstätta att ställa till det för oss. Trotts att man försökt skydda sig med äktenskapsförord och allt. Anledningen till att han står kvar som delägare är att jag har för låg inkomst för att ta lånen själv, så det har varit en praktisk lösning men vi har papper sinsemellan att hela huset är mitt. Men tydligen är sådant falsk säkerhet.
Just nu är X så dålig att han är inlagd, vilket är en enorm lättnad, han har supit ner sig rejält och är på gränsen till psykotisk, skicket är dåligt både fysiskt och psykiskt. Även om vi inte lever ihop så vill jag honom inget illa och han är barnens pappa även om han inte varit en närvarande och bra pappa, det är dubbelt. Självmordstankarna som han har gör att man hela tiden undrar och väntar, han har alltid varit oberäknerlig och det tär, både på mig och barnen. Barnen vet det mesta, inte riktigt hur dålig han är och att han haft självmordstankar, tänkte att det kan jag bespara dem! Just nu är min ilska mot honom enorm, han kommer inte att klara ut sin ekonomi, vi faller med och jag har inga, jag upprepar INGA krafter alls kvar.
Hur mycket ska man behöva gå igenom, det blir bättre, försöker någon trösta, men när, den ena krisen har avlöst den andra i flera år nu och jag vet inte ens om livet vi lever kan kallas människovärdigt. Jag slutar inte förvånas över hur utelämnad man är, jag har alltid betalt räkningar har inga skulder förutom på huset, jag jobbar och sliter och tar själv hand om tre barn, jag har aldrig utnyttjat några bidrag, det lilla bostadsbidrag jag fick en gång var jag tvungen att betala tillbaka eftersom jag fick en oförutsedd löneökning på 1000:- under året...återbetalning med ränta! X kommer inte att klara ut sin ekonomi själv och mig vill han inte sätta in i det, bara lite. Hur jag än funderar hittar jag ingen lösning som är bra.
Det är inte konstigt att anhöriga blir "medberoende", det ställs otroligt höga krav på alla anhöriga, inte bara när det gäller anhöriga till missbrukare. Det ställs, med eller omedvetet krav på att man ska ta hand om den som är sjuk, fixa ekonomi, praktiska saker, ordna upp sådant som den sjuke ev. ställt till med. I går försökte jag prata med personalen på sjukhuset men fick inget veta, hänvisades bara till att X var myndig och själv kunde berätta hur han mådde och vad som planerades... men nu kan han ju inte det! Nej, då har jag som anhörig ingen rätt att få veta något. Det finns ingen man som anhörig kan prata med och allt ska man fixa själv! Inte konstigt att många blir "medberoende", i många fall är det vården som gör dem till det! Skrämmande! När jag vägrar vissa saker så anses jag som okänslig, jag okänslig!!! Finns det någon rimlig anledning på att jag ska vända ut och in på mig själv, för ett x som bara ställer till det för oss? Jag talar gärna m läkare, stöttar upp, vi har grovsanerat hans lägenhet, tagit bort sprit, slängt tonvis med skräp, det tycker jag är nog!
Jag tar tacksamt emot tips på hur vi löser situationen! KRAM!
...när det någon gång ska bli lugnt och få komma in lite ljus ni mitt liv.
Sorgen efter mamma är fortfarande tung men det har bara gått någon månad, det som är lite otäckt är att jag inte riktigt kan ta in att hon är borta, saknar henne men kan inte helt förstå¨. Både barnen och jag är TRÖTTA, slitna och till råga på allt visar flera av barnen utmattningstendenser och oro. Har kontaktat skolan och faktiskt fått lite gehör så de ska titta över läxor och uppgifter och se vad barnen kan slippa, för rektorn höll med om att man "ibland" gav läxor på slentrian. Känns bra och lite hoppfullt.
Att leva med barn som har en stark oro/ångest är JOBBIGT och tar massor av krafter och ställer höga krav, jag kan aldrig lasta över på någon annan och att svara 100 gånger på samma sak, ja det är minst sagt jobbigt. Att barnet förstår att det är orealistiska tankar men ändå inte kan få bort dem är jobbigt att se, att se sina barn lida är en pina och det kan "smitta" mellan syskonen hade jag adrig tänkt mig. Vi har fått samtalshjälp som är si sådär.
Barnens pappa faller allt djupare i sitt missbruk, nu har barnen börjat berätta och han har visat sig på skolan och de har gjort en orosanmälan, för hur barnen har det hos honom, till socialtjänsten. Vi är båda kallade till ett möte för att se om de ska starta en utredning. Barnen får inte vara hos honom tills vidare och jag kan säga att han blev minst sagt tokarg när han fick veta detta. Barnen och jag hoppas att detta kan leda till att han inser sitt problem och att han får hjälp, för han lever inte länge till om han fortsätter så här. Jag känner en viss oro för att han på något vis ska skada oss, vilket socialtjänsten ställde sig frågande till, det gav mig åtminstone möjlighet att fundera på taktik, eftersom jag vet att han brukar dupera/manipulera folk, med eller omedvetet. Barnen har sagt att de gärna vill gå dit och berätta från deras synvinkel. Ska bli intressant att se om socialtjänsten är intresserade av att höra hur det är från dem det berör! Tveksam om de vill, tror de går på X´s charm, så kan jag fortsätta att vara orolig varje gång barnen är där, undrar ibland på vems sida de står och hur kunskapen ser ut!
En positiv sak har hänt och det är att jag kommer att få prata med en psykolog och även få hjälp med kraniosakralterapi, hoppas att det ska hjälpa tll att putta mig till ett bättre mående. Vet också att det efter detta finns kvalificerad hjälpa att få mot PTSD. Jag skrev massor av brev till ansvarig i Landstinget och tydligen har det hjälpt till! Känns lite hoppfullt åtminstone.
Tänk vilket arbete alla ensamstående föräldrar gör, nu menar jag dem som har barnen den största delen av tiden. Att vara enastående förälder borde generera i någon form av ekonomisk ersättning, typ barnbidraget men som ett föräldrabidrag.
När det händer något utöver det vanliga i en enastående familj, som vår, då ställs allt på sin spets, när man inte har någon att få hjälp av utan måste få allt på plats själv. Just nu mår barnen mycket dåligt pga allt som hänt, barn får ofta en fördröjd sorgereaktion och jag räcker verkligen inte till. Samtidigt lyser barnens pappa med sin frånvaro och brist på engagemang och förståelse. Dessutom ser han själv sjuk ut och har sökt en massa läkare men om jag får rätt information så förstår de inte alla hans symtom och de ser ingen koppling till missbruk, för mig är det solklart. Barnen är jätteoroliga att det är något allvarligt med honom.
Nu ska barnen gå på sorgbearbetning och det verkar bra, ska också se om vi kan få till några samtal, barnen och jag, om hur man ska hjälpa och stötta varandra i en familj och att alla behöver hjälpa till, det känns bra. Psykologen mycket förstående av hur hela livssituationen påverkar både barnen och mig. Har även kontaktat ett av barnens skola för att få lite hjälp med avlastning av onödiga uppgifter, ibland har barnen läxor som är helt onödiga. Detta barn känner stor stress och jag ser utmattningssymtom, vilket är oroande, jag hoppas att skolan kan ställa upp och avlasta lite. Eftersom det är ett tillfälligt (förhoppningsvis) problem, har man egentligen ingen rätt att kräva en anpassning men jag hoppas de är flexibla och tillmötesgående.
Jag själv mår väl sådär, har varit så mycket sista vecorna att jag knappt hunnit tänka på mig själv. Mådde jätte dåligt och kände att jag aldrig skulle klara detta, hittade några kartor med johannesört Neurokan, som jag började ta, samt hög dos av D vitamin, magnesium och zink. Det hjälpte ganska snabbt att vända läget till ok. Nu kan man inte köpa Neurokan i Sverige längre så jag har beställt något som heter Saframyl och är saffran i kombination med magnesium, B och D vitamin. Fungerar det inte får jag testa Johannesört i lägre dos, det finns att få tag på. Nackdelen med Johannesört är alla interaktioner (det krockar med alla andra läkemedel) annars mår jag väldigt bra då jag tar det. Det tog bara några timmar så kände jag mig betydligt lugnare, mer samlad.
Vi har ett fantastiskt vinterväder idag och jag ska ta mig ut på en långpromenad och få lite sol på mig!
...och sorg och saknad går inte ihop, Men hur ska det kunna göra det, det är bara en månad sedan mamma lämnade oss. Om bara andra hade slutat att stäölla krav så hade det varit lättare och att jag fått göra som jag känner att jag behöver, för att må lite bättre, men nej, jag ska alltid fixa för andra och mina behov och känslor existerar liksom inte för andra.
Fick backa på mitt arbete, bad om att få arbeta hemme sista veckan innan jul, så jag slapp intryck och kraften det tar att ta sig till jobb. På så vis kunde jag också varva jobb med annat som måste göras.
Begravningen gick ok, egentligen väldigt vacker och harmoniskt men det var svårt att uppskatta det, kanske gör jag det en dag. Pappa har en bild på kista och blommor och det är egentligen en vacker bild som mycket väl skulle fungera som reklam för en begravningsbyrå.
Imorgon ska jag försöka fira jul, som vanligt vill pappa. Som vanligt blir det aldrig mer. Vanligtvis brukar vi börja julfira redan som idag men det orkar inte jag, vi åker tidit i morgon bitti och först ska jag ner till mammas grav, sen äter vi frukost hos ett av mina syskon, därefter är det dax för full fart, problemet är att jag inte ens har halvfart, eller kvartsfart...
Barnen är oroliga för sin pappa som inte alls verkar må bra, avtacklad, trött. har försökt att få hjälp med en intervention men det kan man inte få i vår kommun, så grubblerierna kvarstår. Är det missbruket eller någon annan sjukdom? hade varit enklare om barnen inte ville träffa honom men de inser också att så här kan det inte fortsätta att vara. Varför ska hjälpen vara så bristfällig, får leta vidare efter helgerna...
Ett av barnen mår myclket dåligt, efter att mormor dog är det mycket frågor om "är det farligt, vad kan det vara" lite hypokondrisk och sen oron för pappan ovanpå det. Hur ska man orka?
En julhälsning till alla och jag hoppas att ni alla får den jul som ni önskar!
Många undrar vart jag hittar krafterna att fortsätta ta mig framåt och att stå upp över huvud taget. vadå krafter, jag har inga och hittar dem ingenstans. Jag är bara TRÖTT. De flesta reaktioner i samband med att mamma gick bort, har jag varit förberedd på men den alldeles förlamande tröttheten visste jag inte om. Att man bara kan vara så trött. Jag som ändå upplevt en hel del trötthet i samband med min utmattning men detta är ännu värre och att det känns som allt hopp är borta. Fast jag vet ju att sorg går över, åtminstone den akuta sorgen och sen lär ärret och saknad finnas kvar men det brukar bli hanterbart.
Vill bara åka till en öde ö med sol, strand och hav, ingen mobiltäckning, att få vara där och bara vara med barnen..., sköna sängar och någon som lagar maten till oss...
Det är inte ens en dag i taget utan timme efter timmer, barnen säger att jag är förvirrad, jag klarar inte av att ta hand om barnen, jobbet klarar jag inte av och mitt i allt ska det fixas för en jul som alla andra vill fira. Funderar allvarligt på att sjukskriva mig, jag orkar bara inte mer!
Pappa klagar på att han inte orkar göra något och det är inte konstigt, inte alls men om jag säger att jag inte orkar och att jag också är trött och ledsen så blir jag utskälld och avsnast med att " du har det ju alltid värst!". Sådant tar också på krafterna och jag har slutat att säga något, utan kommenterar bara neutralt och aldrig något om mig själv, vad jag känner eller hur jag mår, det är smärtsamt men enklast.
Barnen är också så otroligt trötta.
Fattar inte var alla olika och konstiga känslor kommer ifrån, dåligt samvete som jag absolut inte behöver ha.
Tänkte berätta lite hur det var för oss; mamma blev mer och mer förvirrad men vi kunde föra samtal ändå, en dag blir hon betydligt mer förvirrad, vill inte äta och har svårt med motoriken och jag förstår att pappa inte kan klara det själv. Barnen och jag flyttar dit, de ville inte bo hos sin pappa så jag hade inte mycket val. Under två veckors tid blev hon bara sämre, slöt sig mer, slutade att prata meningar, stod inte alls på benen, sov nästan hela tiden och det lilla hon fick i sig fick jag mata. Nästan utan hjälpmedel och distriktssökterskan och teminalvården måste man förvarna i god tid, precis som döden är något man planerar in.
Mamma som alltid vetat vad hon ville och aldrig gnällt, de sista dagarna visste hon inget, frågade jag om hon hade onts så var svaret "jag vet inte", likadant om hon låg/satt bra och hon sa till oss"ni gör mig illa" när vi förflyttade henne, det var så jobbigt, vi gjorde allt som stod i vår makt, men jag vet ändå att hon sagt samma sak om hon varit på sjukhus, men det smärtar likväl.
När jag inte fick till så någon kunde komma och ge injektioner om det skulle behövas så tyckte onkologen att jag skulle ta med henne in på akuten? Är det ett värdigt slut för någon som vill dö hemma och för oss anhöriga som kämpat för att det skulle bli som mamma önskade???
Mamma ville gärna vara hemma så vi kämpade, oj vad vi kämpade, pappa och jag, har ett syskon som bor nära men de arbetade och träffade vänner prscis som vanligt, sen var de förvissa inne och såg till att vi fick mat och att mina barn kom till skolan mm. Kände mig väldigt ensam för alla beslut var det jsg som skulle ta. Onkologen tyckte vi skulle åka in med henne men de hade inga platser... så då skulle vi först till akuten, sen slussas runt på olika avdelningar, människovärdigt???
Hon blev insatt på smärtstillande tabletter och det gick att få i henne dem ända fram till sista dygnet, då hade jag jobbat i en vecka med att distriktssköterskan skulle komma och ge injektioner när det behövdes. Så allt löste sig till slut och mamma fick somna hemma i sin egna säng med en katt vid benen. Jag låg bredvid henne, hon öppnar ögonen tittar på mig som en sista kärleksförklaring, sen sluter hon ögonen, jag kallar på pappa som sov i ett annat rum så han hann precis komma. När hon slutar andas så springer katterna ut,, som om de ville se vart hon tog vägen, den öppna spisen slocknar och levande ljus som brunnit blåses ut. Min bror var hemma och sov, men vaknar av att hon "är där och säger hej då"...
Jag försöker jobba men orken finns bara inte. Är både slut och ledsen. Distriktssköterskan som fick ta en hel del tårar menade på att det jobb jag lagt ner var helt omänskligt och att jag skulle behöva en lång återhämtningstid. Det är svårt med återhämtning när man är helt själv, många vänner är jag grymt besvikna på, det är väl egentligen bara en som finns här. Så mycket känsla av ensamhet.
Sen är det jul ovanpå allt, jag hade gärna åkt bort i år men pappa vill fira jul på samma vis som alltid, det blir ALDRIG som förr ändå. Mina syskon och jag hjälps åt med att försöka fixa allt han vill ha, bjuder på mat osv. Men i går blev jag så himla besviken på honom när han berättar att min dotter förstör julen och hela livet för ALLA! Visst kan hon vara jobbig men hon ger också mycket glädje och är en naturlig del av mitt liv. Han klagar på att han inte klarar en jul till, när jag då säger att jag gärna hade rest bort denna julen så börjar han skrika åt mig och säger att han kan betala en resa om vi åker. Men nu har vi gjort endel förberedelser så nu känns det inte lönt, ska dock se om vi kan få tag på en restresa. Inte nog med det så berättar han hur dåligt han mår, jag förstår det till fullo och säger att "jag mår inte heller bra, jag är också ledsen "då skriker han "ja, du har det ju alltid värst". Jag orkar bara inte med det också!
...vad ont jag gjort för att förtjäna det liv jag lever. Det gör så ont att leva, det känns som jag inte lever ett riktigt liv, vad det nu innebär??? Jag skulle vilja att någon tog hand om mig om så bara för en liten, liten stund, jag är så dränerad av att ta hand om alla andra, även om jag uppskattar att jag är behövd.
Helgen har jag tillbringat gråtande, så fort jag varit ensam, det hjälper inte. Mamma blir sämre, ingen av de andra närstående verkar märka, eller så speler de, så jobbigt att inte kunna prata med någon om det! Ska jag säga något till dem som inget vill veta? I sinom tid förstår de nog ändå, eller?
Barnen har svårt att förstå att jag inte mår så bra, i stället för att hjälpa till blir de stökiga och bråkiga och vill inte göra något alls. Barnens pappa lyser med sin frånvaro, någon gång har han ringt och varit så där "lagon" onykter, då har vi kunnat ha bra samtal, men jag vet att han har glömt till nästa dag. Då, i den stunden bryr han sig om barnen, mig, min mamma och han kan tom gråta, något som aldrig sker annars. I dessa stunder är han samma person som jag blev kär i, jag vet att den personen finns där, men långt under en massa andra, mindre fördelaktiga lager, det gör också ont.
Jag försöker ta fler dagar med närståendepenning (från Försäkringskassan när man har en svårt sjuk anhörig) men jag får ut så väldigt lite så jag klarar mig dåligt ekonomiskt, hur jag än vänder mig och tittar så är det bara dåliga alternativ. I snart ett år har jag levt med nästan bara dåliga händelser, innan dess var det lite jämnvikt men hur ska man orka? Jag önskar så att något RIKTIGT trevligt kunde inträffa, just nu är det enda positiva att barnen och jag är friska ( jag väljer att se utmattningen som en skada, inte sjukdom), att vi har någonstans att bo, att jag har ett jobb, att barnen har det bra i skolan, kanske är det ändå så att de viktigaste bitarna har vi, men vi behöver kryddan... men vi har också många tunga bitar som; vad barnens pappa utsatt och utsätter oss för, min utmattning, dålig ekonomi, mammas sjukdom, närstående och vänner som inte är det stöd jag hade hoppats på, osäkert och tungt på arbetet, inget att se fram emot, en värld som gungar utan mamma som alltid varit mitt stöd...
