... känner jag mig ofta. Så brukar jag inte känna, ensamheten i en destruktiv relation var så hämsk att vanlig ensamhet ter sig enkel och lätthanterad. Men just nu kan jag känna mig så in i märgen ensam, vet att jag inte är det egentligen men känslan finns där likväl. Tror att det är att den där mammakärleken inte är på samma vis som den alltid varit, det är inte längre någon som frågar hur det är med mig, inte på riktigt, utan bara som en artighetsfras.
På jobbet fattar de absolut ingenting, kan få höra " gå nu hem och vila i helgen", vadå vila, jag har inte många minuter där jag själv bestämmer vad jag kan och vill göra. Ok inom hemmets väggar har jag viss frihet men bara en sådan enkel sak som att gå och klippa sig måste jag prioritera bort, det fick bli till att plocka fram saxen själv. Om det blev bra? Nja, det blev åtminstone bättre än innan och det kan jag lova, det säger inte mycket!
Är så fruktansvärt trött, måste sova någon timme varje em, efter jobbet, för att orka med att få mat på bordet. Tror att sömnen också är läkande, nu när jag inte får så mycket annan vila. Det är inte lätt att veta vad som är symtom från utmattningen och vad som kommer från min nuvarande arbetsbelastning, eller från sorgen över att hålla på och mista min älskade mamma. Helt klart är man väldigt sårbar som ensamstående och när det händer något traumatiskt i livet har man inte bara en dubbel börda utan mångdubbelt där till. Jag försöker att inte enbart se livet i svart, jag vet att det kommer att bli både sämre och bättre. Just nu längtar jag efter att kunna känna glädje att få skratta, att allt var lätt och ljust men det är det inte, däremot finns fortfarande fina stunder!