... och huset är alldeles tyst, jag njuter av lugnet och att få ta saker i min takt, idag ska det städas och röjas, kanske ett och annat ogräs åker upp. Barnen är hos sin pappa och mamma tyckte jag behövde en "ledig" dag, förvisso men det känns svårt men kanske nödvändigt. Det är första dagen sen mamma blev sjuk, tidigt i våras, som jag inte har något inplanerat, eller ska iväg och dessutom alldeles själv... känns lite tomt. Hade en trevlig kväll igår hemma hos en gammal kompis, vi är så totalt olika att det är ett under att vi har blivit så bra vänner, vi måste komplettera varandra på något vis och fylla tomrum i den andre, allvarliga samtal, skratt och många minnen från då vi var unga och livet var väldigt enkelt och oskyldigt, idag är jag fylld av nostalgi och ömsom kommer tårar omsom leenden.
Läste en artikel om ensamstående kvinnor där några var intervjuade, de sa att det var inga problem att vara ensamstående för ena veckan hade de kvaltitetstid med barnet och nästa vecka hade de tid att ta hand om sig själv, träffa vänner, ny partner osv. Så snedvriden bild! Jag skulle inte vilja vara ifrån mina barn varannan vecka, tänk så mycket man skulle missa av vardagligheter, vad som hänt i skolan, med kompisar osv. det viktigaste hade man säkert fått reda på ändå. Många som levt i destruktiva relationer kan säkert stämma in i min bild av att vara ensamstående, det är jobb, det är tufft, det är ingen egentid, det är en x partner man ska balansera så barnen inte blir lidande, det är en massa fixande...alltid och det är stor skillnad på att ha ett barn och två, tre eller fyra! Jag skulle aldrig byta bort det liv jag har idag med det jag hade då X bodde här, vi har det 1000000 gånger bättre nu! Barnen blir större! Men det är ändå ingen dans på rosor, jag önskar att man som ensamstående kunde fått viss hjälp och vissa rabatter.
Man kan få RUT och ROT avdrag men de tjänsterna blir ändå för dyra för de flesta ensamstående att utnyttja och vem kan mest behöva hjälp med barnvakt, städning mm, en familj med två vuxna som kan dela på arbetet och har (förmodligen) två inkomster eller en familj med enbart en vuxen och barn? Att resa som ensamstående med barn är dyrt, man kan resa en vuxen och ett barn och få bra rabatt, man kan resa två vuxna och ett, två eller tre barn och få rabatt, man kan resa två vuxna och få rabatt, om man är pensionär så får man rabatt men som ensamtsående med tre barn kan man få betala flera tusen mer för samma resa som man kunnat göra om man varit två vuxna och två barn. TOKIGT!
Att göra trevliga saker med barnen behöver vi alla, det är de minnena jag lever av under vinterdvalan, de stunder vi har det riktigt, riktigt bra och även min äldste son kan mjukna av och släppa på den lite tuffare mask han har hemma. Vi ska försöka ta och åka iväg några dagar, vi behöver vara tillsammans och komma hemifrån lite, läget med mamma är dåligt men stabilt, osäkert, för man vet aldrig när det vänder eller om det blir så att hon går och lägger sig och sen inte vaknar mer. Det är smärtsamt, ensamt, egoistiskt men det är aldrig någon som frågar hur jag mår, syskonen vill veta så lite som möjligt så dem går jag inte precis till och gråter, barnen ska slippa se mig gråta och mina närmasta vänner har själv varit eller är cancersjuka- dem vill jag inte belasta! Livet blir lättare om man har en partner, men då ska det vara någon fantastisk person som ger och tar på lika villkor, kan lyssna, förstå och hjälpa till då det behövs! Finns det någon sådan???