Tänkte försöka få ner en cheklista till alla som lever i någon form av destruktiv relation, om sedan partnern eller vännen för den delen, har missbruksproblem, misshandlar dig, har psyko/sociopatiska drag eller annat spelar inte så stor roll, likheterna från dessa typer av relationer är större än skillnaderna!

1. Du bestämmer över ditt liv.

2. Gör allt försiktigt, du kan inte vet hur den andre tar dina beslut, tänk efter före!

3. Ha alltid en reservplan!

4. Vägra lögner!

5. Svara aldrig direkt, be om betänketid! Då är det lättare att komma fram till ett varaktigt bra beslut.

Prat med någon du kan lita på, att öppna sig och berätta hur man har det kan kännas svårt och som ett misslyckande. Ofta har man jobbat hårt för att hålla fasaden.Vem är man utan fasad och mask? Du är alltid du, lika fantastisk. Å andra sidan hur lyckad är man om man håller en fasad vid liv, år efter år? Att inse sanningen är svårt, ännu svårare kan det vara att acceptera det som skett/sker, att förstå att man levt på lögner och hopp gör att livet kan kännas tomt och meningslöst. Då gäller det att börja ta ansvar och bygga sitt egna liv.

6. Bygg din egen lycka!

Kan kännas som en klyscha och är otroligt svårt men bara att ta en sådan enkel sak att du själv bestämmer vad du ska göra en helg, åk bort, träffa vänner, vara hemma själv... gör det du vill. Vill du börja träna, sjunga i kör, gå en kurs, starta en utbildning, gör det om det är möjligt, låt inte din partners tafatta försök att hålla dig hemma störa dina planer. Förklara lugnt att du behöver det och att du tänker göra det oavsett vad hen tycker. Hur har du det med din livsstil, äter du rätt, tränar du det kan vara viktigt att ha en bra fysik för att orka! De som tränar regelbundet klarar bättre av stress och utamingar i livet. Även om du inte tränar är det aldrig för sent!

7. Ta din egen säkerhet först, du kan aldrig vara nog försiktig.

 Blir din partner våldsam så får du naturligtvis vara ytterst försiktig. Våldsamma personer måste man ofta lämna på en gång, att göra upp planer i hemlighet och en dag bara vara borta, skyddad identitet eller alltid omgiven av andra. I dessa fall kan Kriscentrum vara ett bra stöd men det är inte alltid deras boenden kan ta emot så alla planer måste kollas ytters noga så du inte riskerar att behöva komma tillbaka igen. Tar du steget i dessa situationer så måste du vara berädd att stå fast vid ditt beslut, risken är annars stor att du blir än värre misshandlad eller dödad. Träffa aldrig personen själv och om du måste, alltid på platser med många människor. Ta din egen säkerhet först! Skaffa en mobiltelefon med kontantkort som du alltid bär med  eller gömmer väl och som din partner inte vet om.

 8. Skriv dagbok

Se till att dina anteckningar inte finns hemma utan i säkert förvar på arbetet eller annan låst plats. Det kan vara viktigt för dig själv att kunna läsa om vad du varit med om, man glömmer allt för lätt (försvar). Det kan också fungera som bevis vid en ev. rättegång. Du kan skriva två böcker, en om vad han gör mot dig, helt konkret enbart fakta och en där du även beskriver hur du mår. Datera dina anteckningar, detta väger tungt som bevis vid en ev rättegång!

9. Genomskåda.

Tro inte på något som din partner säger, låt hen bevisa det först. Initialt kan det bli som ett tomrum, inga framtidsplaner, inget att längta till eller hoppas på. Det gäller här att du börjar ta makten över ditt eget liv se p. 6! När du inte med automatik tar till dig det som din partner säger så kommer du att bli starkare, du behöver inte argumentera för många fungerar det ändå inte. Att lägga över det till partnern, ett enkelt " så du tycker det" eller ett "ja ha" eller " jag kan inte hålla med dig" kan ibland räcka om det krävs ett svar.  Inget negativt och kränkande som din partner har sagt till/om dig är sant. Det kan röra sig om projicering, att hen överför sina egna dåliga sidor till dig. Till slut tror man på allt man hör, åtminstone det negativa. Se till att du alltid står högre och inte ger igen med samma mynt! Det är lätt att tro att det är ens eget fel, att man har de sidor som partnern sagt, kanske kan man till och med utveckla de dåliga sidor som man tillskrivs. Kom ihåg att det är normalt att tvivla när man levt i psykisk misshandel, det är detta tvivel misshandlaren vill uppnå, låt inte hen få den makten!!!

10. Stå vid ditt ord.

Det är lätt att säga nej först men sedan, kanske efter tjat och övertalning, svara ja. Se p 5. alla som har barn känner nog igen situationen när barnen tjatar när man sagt nej, så ändrar man sig till ett ja, men vilka signaler ger det EGENTLIGEN? Barnet blir nöjt och glatt för stunden men nästa gång blir det tjat igen, och igen och de signaler man ger när man ändrar sitt svar är att man svarar innan man är säker och därmed  går man inte att lita på. Så tänk efter före och be om betänke tid. Hur irriterade kan vi inte bli av spelet när partnern säger A och gör B.

Om du står vid ditt ord och inte tror på något partnern säger så kommer du att få en tryggare stabilare grund att stå på och det blir lättare och lättare för dig att stå på dig, att lyfta huvudet, att bli starkare och starkare.

11. Släpp taget om din partner.

I destruktiva relationer är det lätt att man både blir kontrollerad och vill kontrollera sin partner. Släpp det, du kan ändå inte ha kontrollen, lägg fokus på dig själv, ditt liv och mående. Fundera över varför du vill veta vad din partner gör, var hen är, med vem osv. Vad ska du göra med informationen? Det ger en falsk trygghet om att du har ett kaotiskt liv under kontroll.

12. Acceptans.

Acceptera att ditt liv ser ut som det gör just nu, det behöver inte vara för evigt. Vad kan du förändra i ditt liv, just nu och på sikt? Vad kan du inte förändra? Skriv en lista på vart och ett av dessa.  Det du inte kan förändra måste du lära dig att acceptera, acceptans tar mindre kraft från dig och ger dig möjlighet att tänka i nya banor. Att acceptera innebär inte att det är bra, eller att ett visst agerande, vissa händelser är bra. Acceptans är enbart ett accepterande av att det som skett har skett, ingen värdering, ingen laddning. Det du kan förändra, ta tag i det, gör en prioriteringslista. Det är extremt svårt att lämna destruktiva relationer, att acceptera detta kan göra det lättare. Vad håller dig tillbaka att leva det liv du vill?

13. Handla.

När du bestämt dig, handla och låt inte din (fd) partner hindra dig. Ibland får man vara extremt smidig och parerande för att livet ska fungera. Du kan säkert din partners särdrag. Var försiktig! Det bästa efter en separation är om man inte alls har kontakt men ibland är det nödvändigt, t.ex. om man har barn. Kontakt via sms eller mejl är då att föredra, kräv och ge respekt för den nya livsfasen. Se till att barnen inte blir en slagpåse. Ha gärna en skriftlig överenskommelse, vissa saker får du kanske se mellan fingararna på, om det är saker som inte allvarligt skadar dig eller barnen. Prioritera det som är viktigt och försök att lägga annat åt sidan, reta dig inte i onödan, det tar bara kraft från dig. Att inleda en ny relation med sin X partner kan kanske kännas lockande när hen återigen visar sina bästa sidor, kanske de sidor du en gång föll för men detta leder sällan till något gott OM inte båda fått terapeutisk hjälp. Man riskerar att hamna i samma eller ännu värre situation igen och nästa gång man vill lämna kan det vara ännu svårare! 

14. Tänk långsiktigt!

Planera, lev och fatta inga förhastade beslut! Be alltid om betänketid!!! Rita om din livskarta, vad vill du, hur vill du leva, med vem? Ett beslut kan leda till många andra ställningstagenade om hur/var man vill bo, vad man vill arbeta med, med vem man ska umgås mm. Ta en sak i taget.

Det kan vara svårt att leva själv efter att ha levt i en destruktiv symbios. Funderingar om vem man är, vad man själv vill osv kan ställas på sin spets, titta tillbaka på vem du var innan du mötte din partner. Acceptera det och låt dig ta tid att läka innan du ger dig in i en ny relation.

15. Våga söka hjälp.

Du är unik men det du varit med om är inte unikt, man ser mönstret hos många i liknande situation. Det är vanligt att man blir sjuk av att leva i en destruktiv relation, stress, utmattningstillstånd, depression, PTSD är några tillstånd som kan komma i samband med eller efter att man utsatts för destruktivitet. Kanske finns  det tidigare händelser i livet som också satt sina spår. Kanske får du kämpa för att få den hjälp du har rätt till men det är väl värt det. Den första tiden är svår, det tar ofta minst ett år innan man känner att det börjar bli bättre, det kan tom. bli sämre ibland, för känslor, minnen som man förträngt kan väckas till liv när du kan slappna av... om du kan slappna av, det du har varit med om kan skada ditt stressystem så det blir svårt att koppla av.  Det kan ta många år att läka! Tveka inte att söka hjälp, visa denna blogg för läkare och terapeuter. Problemen finns och är större än vad många tror, ta dig själv och dina symtom på allvar!

...för all respons jag får, både här på hemsidan under gästboken, som jag hoppats skulle fungera mer som ett diskussionsforum och till alla er som skickar mejl! Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid att ge mig denna respons. Samtidigt så häpnas jag av hur vanligt denna problematik är och vilken dålig hjälp man får av samhället, nu är vi i Sverige ändå priviligerade men på något vis så är jag och många andra inte sjuka, vi är skadade av en miljö men inte tillräckligt skadade för att få bra hjälp. Hjälpen kan också se väldigt olika ut inom de olika sjukvårdsregionerna, det är häpnadsväckande.

Om min omgivning visste att jag bloggade så skulle de flesta nog bli ytterst förvånade, jag är inte "bloggtypen", läser bara en nära väns blogg, vet att många lägger mycket tid på att följa olika bloggar och jag bli naturligtvis glad för alla som följer min. Jag hittar sällan en blogg som jag tycker är så intressant att den är värd att följa, mer än en kort tid. Så hoppas jag inte det ska vara med min blogg, jag vill tillföra något till mina läsare. Kunskap blandat med mina erfarenheter.

Jag tror att TRE hjälper mig, känner mig aningen mer balanserad och att kunna sova utan att vakna av att en axel värker gör ju sitt till. Har fått till en samtalskontakt till hösten och det känns bra. Trotts att remissen formellt sett inte gäller fören i augusti så har psykologen ändå bokat in mig på ett möte i samma veva, det känns tryggt!

Är det något som man behöver vid PTSD och stress/utmattning så är det trygghet, en sådan liten sak som en tid bokad kan hjälpa enormt, tänk om man inom sjukvården kunde förstå detta bättre, små saker som kostar varken tid eller pengar kan underlätta så mycket för oss. Även arbetsplatser borde bli bättre på förutsägbarhet, i den mån det går.

Tänk om man kund erbjuda alla med utmattningsdiagnoser en behandlingsplan, som man utvärderar och justerar, jag tror att många hade varit hjälpa av detta, aktiviteter som ger kraft och samtidigt får man tider och hållpunkter att hänga upp sitt liv på, för att leva i utanförskaps och ovisshetens bubbla mår ingen bra av på sikt, naturligtvis kan det behövas en tid i bubblan. Vart efter man mår bättre så kan man utöka med sjukgymnastik, träning i grupp, kultur i grupp osv. Då hade steget till att börja arbeta inte blivit så stort som det är för många. Vet att endel erbjuds grö rehabilitering med trädgårds"arbete" att vistas i grön miljö och många mår bra av detta, jag har min lilla oas hemma. Andra kan erbjudas sk social träning i stall, hundgårdar mm och mår väl av det, jag tror som sagt på en plan som är individanpassad och långsiktig.

Ser fram emot helgen, även om vårvärmen lyser med sin frånvaro. Eurovisionsfestival på lördag, tänkte vi skulla festa och baka en morotskaka, blev så otroligt sugen på det. Jag tror att jag är en bra bit på vägen mot att bli frisk, även om det är en lång resa kvar och jag vet att det inte känns så varje dag. Jag ser också att det är jag som gjort allt arbete, den hjälp jag fått utifrån har inte varit så stor men den har säkert fört sitt med sig. Svårt att veta vad som gör vad, men idag finns det hopp!

Har haft ett meningslöst rehabmöte till. Det enda det för med sig är at jag är nervös innan och änu mer stressad och nerslagen efteråt, något konstruktivt har det aldrig lett till. Min arbetsgivare dök inte upp, det fick jag reda på dagen innan, så fokus var att få läkare och Försäkringskassa att förstå hur jag mår. Lyckades inte riktigt, de anser att det ALLRA viktigaste är att jag arbetar att arbetet gör mig gott av att vara i ett sammanhang, att känna mig behövd. Det är säkert rätt OM man orkar ta sig dit och gärna hem också och har ork kvar till det viktigaste i livet, sina barn.

Jag sitter bara och nickar, kommer mig inte för att säga något. Försäkringskassan föreslår att jag kanske kan joba ännu mer om jag får hjälp hemma... boendestöd rekommenderade hon... fast hon visste inte riktigt... När jag läser på om detta blir jag rejält irriterad och faktiskt kränkt. Boendestöd kan man få om man behöver stöd i det dagliga, inte vet hur man tvättar, inte kan planera sina inköp mm. Då hjälper de till att skriva lista, planera veckans matsedel, går med och stöttar då man handlar, talar om att man lägger alla vita kläder i en tvättmaskin, tvättmedel i det facket, sköljmedel där, i nästa maskin kan man ta mörka kläder... Herre gud! Ursäkta men jag har ett avancerat arbete som de anser att jag ska sköta också tror de att det är denna typ av hjälp jag behöver, de har fattat absolut INGET. Om jag arbetar så orkar jag inte handla, laga mat, det hjälper inte mig att det står någon och pekar vad jag ska göra om jag skulle ha någon hjälp så var det med inköp, att någon handlar till mig, någon som lagar min mat, någon som hjälper till med renovering av huset, städar... jag har ju inte ekonomi att betala det själv och är så trött efter arbetet att jag inte ens kan äta och knappt röra mig.

Nu längtar jag enormt till sommarledigheten och hoppas att den ska räcka för att få mig på benen. Vet inte hur jag ska klara av denna månad för det är aktiviteter som jag inte kan säga nej till, varje helg, ofta båda dagarna. Försöker att inte tänka på det, utan får ta det när det kommer, i annat fall hade jag blivit jätte stressad.

Barnen var en stund med sin pappa i helgen, blev några vilotimmar för mig, men så fort han ska köra bil med dem blir jag stressad och har svårt att koppla av, så var det i helgen men det gick bra och jag fick plockat och fixat i min egen takt, det är befriande, läkande att få tänka sina tankar ifred utan avbrott.

Har kommit i kontakt med en ny övning som kallas TRE och står för Tension and trauma Releasing Excercises

Några enkal övningar som går ut på att få kroppen att skaka. Lämpligt för dem med både stress/utmattningsproblematik och PTSD.  Sägs kunna hjälpa till med  ssssssstressstresshantering - släpper både gammal och ny stress. Ger en djup fysisk avslappning ända in till skelettnära muskler och får hindrande känslor, minnen och gamla trauman, att släppa djupt inne i kroppen och kan ge bättre sömn och smärtlindring.

Vid stress och spänning så drar kroppens muskler ihop sig och det kan vara svårt att hitta avslappning, eller att avslappning inte fungerar. Vi spänner kroppen omedvetet för att kunna vara klara att fly snabbt, en primitiv funktion. Men kroppen är också utrustad med ett skydd, när vi blir tillräckligt spända så börjar vi skaka, tänk när du är riktigt nervös eller orolig då kan vi börjar skaka för att skydda kroppen och på sikt slappna av. Det är denna mekanism man försöker nytttja vid TRE.

Upphovsmannen David Berceli ser kropp och psyke som en helhet, den ena inte kan existera utan det andra. En upplevelse som har satt spår i musklerna påverkar också psyket så att olika situationer blir jobbiga och svåra att hantera. Att prata om det vi har varit med om kan hjälpa en del, men inte alltid.

Det finns en ständigt pågående kemisk påverkan efter ett trauma, som kroppen behöver göra sig av med. När vi pratar om jobbiga händelser använder vi inte samma delar av hjärnan som lagrat våra minnen och där skyddsreflexer finns. Spänningarna kan enligt D Berceli bara lösas upp från samma centrum i hjärnan som de har uppkommit ifrån, det vill säga hjärnstammen. Hjärnstammen är det område som reglerar reflexer och kroppens jämvikt, utan vår medvetna inblandning. Här kommer skakningarna in.

Ju mer jag läser om detta, ju mer sunt låter det och min tro på helhet finns med. För knappt 100 år sedan hade man inom psykiatrin förfärliga behandlingsmetoder, bla. isbad, det ansågs göra patienterna lugnare. Ja, kan skakningar lugna så kan det säkert ha haft en effekt men TRE är betydligt behagligare än isbad!

 Trauma är i sig inte farligt, om kroppen kan göra sig av med det som lagrats. Vi kan utvecklas genom att komma över trauman. Men om spänningen sitter kvar oförlöst, så söker vi oss till liknande situationer omedvetet, för att försöka avsluta händelsen och bli av med de ämnen i kroppen som låser oss. Man skiljer mellan mjuka och hårda trauman, där mjuka är sådant som uppkommer flera gånger kanske misshandel. Medan hårda trauman är något man utsätts för en gång t.ex. ett rån. Hur man kommit fram till benämningarna vet jag inte, lät lite som ett hån när man varit utsatt för misshandel. Jag kan tänka mig att det kallas mjuka just för att det är flera stycken, upprepade och det inte går att skilja ut någon speciell händelse som uppkallat traumat, utan i stället en serie av trauman.

Övningarna man kan göra är behagliga och man skakar ca 15 minuter. Om man har problem med rygg eller hjärtproblem bör man kanske diskutera det med sin läkare. Om det känns obehagligt kan du lätt avsluta övningen/skakningarna genom att sträcka på dig eller rulla över på sidan, försök att slappna av och låt kroppen göra jobbet. Man kan skaka både kortare och längre tid än 15 minuter. Första gången rekommenderar jag att du avslutar efter ca 15 minuter om inte skakningarna slutar av sig själv. Har dock läst om endel som tycker att de uppnår något speciellt om de skakar mer än 15 minuter. Skakningarna kan vara allt från småryckningar till krftfullare ryckningar och att huvudet vrider sig från sida till sida. Jag var lite rädd för hur det skulle kännas om det var sådana skakningar som man tänker sig vid ett epileptiskt anfall men det var det inte alls och vetskapen att man kan avbryta när som känns bra.

1 Stå axelbrett med lätt böjda knän och gunga över mot höger sida i ca 15 sek, gunga sedan över till vänster och stanna i 15 sek. Detta för att sträcka ut fotlederna.

2. Stå på höger fot med stöd mot en vägg med höger hand och ta tag i vänster fot och böj vänter ben bakåt mot rumpan. Ställ dig på tå och sedan ner igen, repetera 15 gånger. Gör samma med vänster fot sedan.

3. Ställ dig brett isär med benen så att det sträcker på insidan. Böj dig framåt och stretcha mot mitten sedan mot höger under tre andetag, sedan åt vänster och sist bakåt så gott det går mellan benen.

4. Ställ dig upp, lägg händerna mot korsryggen så att  fingrarna  pekar neråt, böj dig lätt bakåt och titta uppåt taket under tre andetag, titta sedan åt höger resp vänster under tre andetag.

5. Sätt dig mot en vägg, sjunk ner som om du sitter på en stol. Var noga med att du har fotlederna framför knäna så att du inte belastar knäna utan pressar fötterna mot golvet. Sitt så länge du kan tills att det bränner i musklerna, gå inte ner för långt. Flytta upp lite så att det blir lättare efter ett tag. Fortsätt tills du skakar i benen.

6. Ställ dig upp och strecha med lätt böjda ben framåtlutad, benen skakar ännu mer.

7. Lägg dig på golvet med något mjukt under kroppen, t.ex en yogamatta eller annan mjuk matta. Sätt fötterna mot varandra låt knäna falla mot golvet. Lyft rumpan från golvet under någon minut, spänn rumpan och magmusklerna.
Ligg sedan med fötterna mot varandra och slappna av mot golvet någon minut. Lyft sedan knäna mot varandra lite i taget ca 5 cm åt gången, ha fötterna ihop, benen börjar skaka ännu mer, lyft lite till. Till slut kommer benen att skaka av sig själva, kanske rumpan med. Sätt då fotsulorna mot golvet och låt knäna vara isär från varandra. Benen kommer nu att skaka, höften, ryggen och ibland hela kroppen helt enligt ditt unika mönster. Blir det obehagligt, sträck på benen  och rulla över på sidan. Du kan komma att reagera på många olika vis för du är unik.

Det kan vara svårt att slappna av och låta skakningarna ta över om du har svårt att få till skakningar i överkroppen prova att lätt skaka på axlarna. Efter tre dagar med TRE kan jag uppleva att jag är aningen piggare, betydligt mindre ont i en axel och armbåge, sover bättre. Sedan är det svårt att veta vad som är en slump och vad som är riktig effekt, men jag ska absolut fortsätta! Eftersom jag blir piggare så rekommenderar jag er att inte göra detta för sent på dagen, prova er fram och se hur just ni reagerar, bra om man har mycket egentid den dag man först provar, eftersom man inte vet hur man reagerar.

MMS eller MMR står för Multimodal smärtbehandling/rehabilitering. Smärta är ofta något som följer i spåren av en stress/utmattningssituation men bara få erbjuds denna behandling och det kan se olika ut i vårt avlånga land.

Idag har jag varit på sista besöker hos min naprapat/osteopat och det var vemodigt men jag är otroligt tacksam att jag fått chansen till denna behandling som stärkt mig, rättat till obalsnser i nervsystemet så organan i min kropp kan arbeta optimalt. Binjurara och sköldkörtel är två organ som ofta blir drabbade efter långvarig stress.

Nu har inte smärtan varit mitt stora problem men en flexibel psykolog tyckte det kuna vara värt att testa men att jag kunde avstå vissa bitar i programmet. Vanligen ingår psykologbesök, kontakt med Naprapat/sjukgymnast och rörelseträning samt samtal/föreläsningar i grupp. Denna behandling borde alla med stressrelaterade problem erbjudas!!!

Påsken har förflutit ganska ok, hade dock en tråkig diskussion med min mamma som gjorde mig enormt ledsen. Tårarna flödade i flera dagar. Vi har träffats och är vänner igen men jag känner att jag klarar väldigt lite just nu och hon mår väl inte heller jätte bra. Vi har hunnit fixa en hel del i trädgården så det är vårfint nu. Våren har kommit på allvar och det är så vackert med skirt gröna träd och vårblommor!

Så var första påskdagen här, det våras ute även om den riktigt sköna vårvärmen lyst med sin frånvaro, det finns hopp om nytt liv!

Jag har på ett behagligt sätt landat i PTSD och inser att jag är långtifrån så sjuk som många andra som utsatts för trauman, det har inte i grunden ändrat min personlighet även om jag är omskakad och lätt förvirrad om vem jag är, vem jag kunde varit om inte... och kanske aningen nyfiken på vem jag kan bli...

Har fått tag på en psykolog som har ett brett erfarenhetsregister, dock inte trauman, men jag tror det kan bli bra MEN sjukvåden accepterar inte att jag går direkt till denna behandling utan måste vänta 3 månader sen få ny remiss och sedan börja rulliansen med att skicka iväg den, boka tid, vänta på tid... det känns inte bra. Vet att om jag blir sämre så kommer jag ha svårt att fixa alla dessa olika moment. Känns som om det är patienterna som bli lidande när läkare/psykologer misslyckas med att ställa rätt diagnos, så är det väl alltid men när det gäller sjukdomar inom det psykiatriska spektrat så har man färre rättigheter. Vilken annan sjukdom skulle man dra in en behandling/läkemedel som är effektivt bara för att det kostar eller att man har beslutat att man bara får x antal ggr i en behandling, tänk om det varit så inom cancerbehandlingen, då skulle det blivit liv i luckan vill jag lova!

Vad jag kunnat läsa mig till är det vanligare med allvarligare PTSD som komplex PTSD om man utsatts för samma typ av trauma och att det skett på en plats som man normalt förknippar med trygghet t.ex. hemmet. Ofta har då förövaren varit en person som man egentligen (borde) litat på och som normalt skulle skyddat en som partner, föräldrar...

Vad jag också häpnats över sista tiden, jag har haft förmågan att tänka klarare än på länge, är att hur psykologen på BUP kunde konstatera att både barnen och jag var allvarligt traumatiserade men därefter konstatera att vi nog skulle klara situationen själv. Vilken börde de la på mig som förälder att själv läka mina trauman och samtidigt hjälpa barnen att läka sina. HM är det kanske anledning att ta ny kontakt? Därför känns det bra att den nya samtalskontakten har en bred erfarenhet av både arbete med barn och familjer och missbruksutredningar, hen kan kanske lutsa mig vidare. Just nu mår vi trotts all ok.

Märker skillnad på hur barnen mår när de varit hos sin pappa, oroliga, sover sämre, märks mest på de två minsta. De berättar att pappa ibland blir full på kvällarna, inte så att han säger dumma saker men de tycker det känns lite otäckt, så då ber de att han ska sätta på en videofilm för då är han åtminstone tyste, sedan går barnen och lägger sig... Vilka strategier dessa små barn tvingas ta till, lillan klarar inte detta och väljer att åka hem. De vet att de alltid, när som på dygnet kan ringa mig och jag hämtar dem på en liten stund. Ibland ser de att pappa är trött, initiativfattig, äter inget, bilen (med alkolås) startar inte alltid när de ska iväg, får ta taxi om det är inom stan. Sådant är inte kul att höra från sina barn. Först och främst vill jag att barnen ska ha det tryggt och bra, så tycker jag vi har det hemma, men jag vill ju att deras pappa också ska må bra, vara lycklig och kunna vara en bra förebild för sina barn och ha en bra kontakt med dem!

Hoppas alla får några fina dagar med vila, lycka, kärlek, nya upplevelser värda att bevara i ägget, oj förlåt hjärtat :). Min lilla tjej kom hem idag och frågade om vi inte kunde åka till Blåkulla i kväll. Kompisens mamma hade sagt att hon och jag brukade träffas där varje påsk... Hon trodde mer på kompisens mamma än på mig. Så mycket häxa så att jag kan flyga på kvast är jag nog inte! :0)

Sista tiden har jag nämt PTSD vid några tillfällen och tänket idag fördjupa mig lite i detta. En ganska okänd diagnos för många och något som många läkare inte alls ens har med i sina beräkningar. Känt är att man efter att ha varit med om en naturkattastrof, krig och andra fasansfulla händelser kan utvecka PTSD (post traumatiskt stressyndrom som översatt betyder efter trauma= förfärlig händelse utvecklat onaturligt hög stressberedskap). De som kommer från krigsdrabbade länder eller de som varit med i krig kan utveckla detta. Men vad som det inte pratas om är att man kan utveckla detta efter en mängd andra traumatiska händelser också. En svår separation, dödsfall, arbetslöshet mm. upprepas händelser/trauman så ökar risken för att utveckla PTSD.

Då kanske det inte är så svårt att förstå att de som levt i missbruks/destruktiva/misshandelsrelationer kan utveckla detta. Vad man sällan talar om eller ser då man läser om PTSD är det psykiska våldet, det tas upp fysisk misshandel, våldtäkt, rån mm. Återigen är det osynliga psykiska våldet borträknat. Tortyr kan man läsa om och psyksik misshandel är tortyr.

Man utvecklar en hög stressberedskap för att alltid vara på sin vakt och kunna fly om det behövs. Det tar på kroppens krafter och det kan utvecklas till ett utmattningstillstånd/depression, läste en studie där drygt 50% av dem med utmattningstillstånd hade ett PTSD, något som läkare och terapeuter ofta missar för de är fokuserade på framtiden och glömmer lätt bort triggande faktorer i bakgrunden. I studien hittade man också att många med utmattningstillstånd led av ADHD, men det utelämnar jag här.

Symtom på PTSD kan vara en utmattning/depression som inte läker. Känsla av konstant stress, mardrömmar, att man kan återuppleva det traumatiska och ibland inte skilja på om det är nu eller då... det är vanligt med social isolering, man undviker situationer som påminner om händelsen (hur gör man om hela ens vardag varit fullt av trauman?) man får ångest i situationer som påminner om händelsen, irritabilitet, sömnstörningar, minnen av händelser och paralella händelser är bortsuddat, helt eller delvis. Man kan bli extremt rädd vid oväntade händelser eller ljud och de kognitiva funktionerna är ofta nersatta (minne, koncentration mm). Symtom som på många vis påminner om utmattningstillstånd och depression men där det finns en eller flera klara bakomliggande trauman.

Man brukar kalla det akut PTSD om det varit mindre än 3 månader, Kroniskt PTSD om det varat i över 6 månader och det finns även något som heter komplext PTSD, desto långvarigare och svårare ett trauma är, desto större är risken för att utveckla PTSD och att drabbas av svårare PTSD-symtom. En del kunniga på området menar att trauman i hemmiljön och upprepade sådana är sätter svårare avtryck än om man är med om en svår händelse som inte är förknippad med hemmet.

Så alla som blivit misshandlade eller levt i en destruktiv relation, kanske med en missbrukare, kanske kan det vara detta som ligger och stör ert välmående, kanske därför man inte kommer igång på det vis man önskar, trotts att personen kanske är ute ur ens liv.

1. Förlust/separation - 98,6 procent
2. Omsorgssvikt - 91,4 procent
3. Fysisk misshandel - 80,0 procent
4. Sexuella övergrepp - 74,3 procent
5. Emotionella övergrepp - 85,7 procent
6. Övriga trauman - 91,4 procent
7. Bevittnat våld - 87,1 procent
8. Missbruk inom familjen - 75,7 procent

Behandlingen ska ske av traumakunnig psykolog/psykiatriker, gäna med kompetens inom KBT/EMDR/hypnos. Jag hittar ingen sådan person i den del av landet där jag bor, åtminstone inte där de är rekommenderade av landstinget, däremot finns bra centrum för krigsdrabbade med PTSD, jätte bra för dem. Ibland undrar jag hur bra svensk sjukvård egentligen är!

Det har känts tungt sista tiden för mig, det fungerar dåligt att arbeta och alla mina symtom från förra året är tillbaka i full skala, trotts att jag berättade detta för läkaren skriver han förbättring i läkarintyget och arbetsuppgång planeras under våren, något som psykologen starkt avrådde ifrån. ja ja, sådant sätter ner mig än mer, remissen för långtids samtalsstöd som både psykologen och jag poängterade att den måste vara FYLLIG, skrev han bara min ålder och utsatt för långvarig stress. Fylligt? Knappast! Nytt rehabmöte om några veckor, då får jag ta upp det, känns som en omöjlig kamp och det tar av krafter jag inte har. Bara att ta mig till jobbet är mer än vad jag orkar, sedan härdar jag ut i 4 timmar innan jag försöker ta mig hem, vilket inte alltid är så lätt. Glömmer vart jag satt bilen, kommit på mig med att inte veta vart jag är på väg, inte hittar om jag inte ska köra raka vägen hem. Ibland får jag stanna bilen och vila för jag är så yr att jag känner att alla intryck flyter ihop till en enda soppa. Det är inte kul och jag vet vad som bör göras, total hjärnvila = sjukskrivning men det känns som ett nederlag. Jag vet också att jag kan bita ihop, kämpa på i 6 månader, ett år... innan jag faller totalt men är det värt det? Hur blir det sedan och orkar jag ta mig upp en gång till?

Det är kanske svårt för andra, utomstående, att förstå vad vi går igenom, först med trauman sen som ensamstående. Ibland känner jag mig nästan förnedrad av all oförtsåelse över tidsbrist, orkeslöshet, ekonomi. Att få ekonomin att gå ihop som ensamstående är ett smärre trolleri. Det gäller att alltid kolla efter bra priser, alltid handla lagom, men härom dagen fick jag en smärre chock då jag fick betala 405:- för en gurka!!! Tur att jag kollade kvittot, i efterhand lite småroligt men - 400:- i månadskassan hade märkts. Varje gång jag lyckas handla något som barnen behöver till ett extra bra pris blir jag väldigt glad. Jag skulle vilja kunna lyxa någon gång, att bara för en helg kunna slippa tänka på ekonomin. Jag ska inte klaga för det finns dem som har det väldigt mycket sämre, vi har mat på bordet varje dag, jag har en liten buffert om något väsentligt i huset skulle gå sönder t.ex. tvättmaskinen, spisen, kylen... Men därutöver är det få saker som tillåts och det gäller att fundera och spara till allt, trotts att man redan sparar på allt...

Mycket i livet kunde varit annorlunda men nu blev det som det blev och är som det är. Var hos psykologen i förra veckan och tidigare har vi diskuterat PTSD- Post Traumatiskt Stresssyndrom, allt utom ett diagnoskriterie stämde. Det var kriteriet för att man skulle återuppleva händelserna och inte kunna urskilja om det var nu eller då. Jag vet att det som hänt, har hänt och att det inte är nu. Nu har jag gjort en test och hade man över 10 poäng var det troligt med PTSD, jag hade 16! Vi diskuterade detta igen och hon höll med om att det kändes rätt. PTSD som man inte får hjälp för (inom 6 månader efter traumat) kallas kroniskt och detta har i mitt fall lett till en utmattning.

Nu i veckan ska jag träffa psykolog, läkare och Försökringskassan för att diskutera framtiden och hur jag så snabbt som möjligt ska kunna arbeta 100%, läs inte bli frisk, för det är inte intressant! Psykologen och jag har en plan om att ta upp att jag faktiskt är feldiagnostiserad och nu ska få rätt till den hjälp jag behöver, under detta året har vi bara tagit toppen på isberget, sopat lite men inte kommit åt det verkliga problemet. Under mötet med psykologen gick vi snabbt igenom de sista årens trauman med allt från barn som höll på att mista livet, annan sjukdom, misshandel, missbruk, dålig nattsömn- och det är där det började på allvar, att jag inte fick sova, knappt alls, då killarna var små. Det var nästan ett år då jag bara sov 15-20 minuter i sträck under nätterna och ofta mindre än 4 timmar totalt/natt, inte konstigt att jag fick alla möjliga symtom. Efter samtalet gick jag igenom alla mina livstrauman och det blev en del, vissa saker som jag tidigare glömt kom upp, jag grät men på kvällen upplevde jag för första gången på länge en liten glödande boll av lycka i bröstet.

Efter det har jag mått bättre än på länge, känt mig gladare och lugnare men visst, det är inte mycket som ska till för att trigga mig. Jag hoppas så att jag kan få hjälp nu. Det är konstigt att ingen tänkt på detta tidigare. När barnen var små var jag sjukskriven en kortare tid för "krisreaktion i samband med barns svåra sjukdom". Jag var då Föräldraledig och barnens pappa jobbade och när jag sjukskrevs så var tanken att pappan skulle kunna ta ut föräldraledighet och vara hemma och stötta mig, men det ville han inte, så då var det ju inte lönt att jag var sjukskriven för jag fick ju ändå inte sova, eller fick någon avlastning...

Nu hoppas jag att läkaren och Försäkringskassa förstår och att jag får en välformulerad remiss till någon som kan trauma och EMDR. EMDR är en speciell metod för att få upp gamla saker till minnet och när man följer terapeutens rörelser med ögonen kopplar min ihop båda hjärnhalvorna och ska på så sättkunna läka bättre. Jag vet att det blir en tuff kamp, men äntligen känns det rätt!

När det händer något onormalt i vår vardag gör vi allt för att det ska kunan förstås av vårt förnuft. Händelser kan vara dödsfall, förlust av något- en person, ett husdjur, ägodelar, ekonomi, arbete, sjukdom- hos en själv eller nära anhörig, traumatiska händelser, olyckor mm. Detta kallar vi ofta för sorg, när vi läker så går vi egenom en sorgebearbetning eller läkning om vi gör detta på rätt sätt så blir vi hela men ärren finns alltid kvar, vi kan inte utplåna händelsen men vi kan ändå få ett rikt och lyckligt liv, vi kan se tillbaka utan att hamna mitt i sorgen igen.

Om man utsätts för misshandel, psykisk eller fysisk så försöker man förstå detta och den som misshandlar lägger oftast skulden på offret, till slut tror offret att det är dennes eget fel. Det börjar ofta med komplimaning som har en negativ klang, eller som kräver en uppoffring (du som är så duktig, smart och snygg... inte behöver du umgås med xx?/ klä dig i...) Det låter som omtanke men har ett bestämt mål att hamna i övertag. Att ibland höja till skyarna och ibland kränka gör också offret instabilt och nerbrutet. Ofta får jag höra " men han har ju en så fin sida också..." Visst finns det två sidor, i alla relationer skulle jag vilja säga, men i destruktiva relationer är det nedbrytande. Eftersom det finns en fin sida så tror man att det kanske är så förövaren är, på riktigt, att det dåliga är tillfälligt och om man själv bara "skärper till sig" som förövaren vill så blir allt nog perfekt. I nyförälskelsefasen vill nog de flesta vara varandra till lags och redan här har föröaven lätt att ta makten och i tagt med att förälskelsen lägger sig så har han offret som i en liten ask.

Man kan dela in normaliseringsprocessen i tre faser;kontroll, isolering, växling mellan våld och värme.

Kontroll; förövaren kontrollerar sitt offer på ett "snyggt" sätt som kan tolkas för omsorg, mån om att offtet ska klä sig på ett speciellt sätt, kör henne till olika ställen, vill umgås bara de två- vilket alla kan vara symatiska handlingar i lagom dos och när de är avsedda som hjälp och inte för kontroll/ manipulation. Ofta tappar offret kontakten med många vänner ocg familj och paret blir mer och mer isolerade, eventuellt enbart med umgänge av förövarens familj och vänner.

Isolering; I takt med att allt trappas upp och blir en vardag för offret blir de allt mer isolerade, kanske har offret ingen att atla med om det som upplevs, man anpassar sig för att det blivit vardag och för att slippa mer våld. Det som offret utsätts för nu hade aldrig accepterats i början av relationen! Ofta har offret också tagit över förövarens negativa bild och det är lätt att tro allt det man kan få höra av föröveren ( att man är dålig, ful, tjock, osympatisk, psykiskt sjuk, att det är man själv som är den egentliga förövaren och triggar allt...)

Växling mellan våld och värme; är ett effektivt sätt att hålla kvar någons hopp om förbättring, offret vet inte längre vad som är acceptabelt eller oacceptabelt inom ett kärleksförhållande.

Förövarens våld är en självklar del inom relationen och våldet har blivit grövre i takt med att det har normaliserats. Alla gränser har suddats ut och många gånger vet inte offret vem hon egentligen är, vad hon vill och vågar. Livet har blivit en kamp för att överleva! Offrets självförtroende och självkänsla undergrävs under hela processen. Hur är verkligheten egentligen?

Att lämna; behöver inte innebära att offret slutat älska, men är rädd om sitt eller barnens liv, inte orkar mer. En normal relation är också mycket knuten till hopp och i snitt tar det 5 år att avsluta en relation från första tanken till skilsmäss, detta är samma vid en destruktiv misshandelsrelation. Dessutom är de destruktiva banden mycket starkare och offrets självkänsla/självförtroende allvarligt skadat och det sociala skyddsnätet ofta väldigt försvagat, det finns kanske ingen som kan hjälpa.

Att bli fri handlar om att bli fri från de känslor som bundit offret till förövaren, kärlek, hot, rädsla, våld, misstro... Att hitta tillbaka till sin egen tolkning, att det man känner är det rätta.

Att förstå att man inte var ansvar för våldet utan faktisk ett offer är en intelektuell resa.

Samhället bör ta detta på allvar och det är inget privat problem utan ett problem för samhället. Det är svårt för offret att själv ta första steget så ett stöd från omgivningen är mycket viktigt, att man reagerar om man ser något, eller hör att t.ex. grannen blir misshandlad. Ett första steg för andra är att visa att man ser men det är offret som måste ta steget och det är bra om en anhörig kan stå kvar och stötta, även om det är tungt. Ibland orkar inte anhöriga se på traumat och att offret gör valet att stanna kvar men alla lögner gör att offret lever innesluten i alla dessa lögner och det kan vara svårt att se klart. Desto tydligare anhöriga/ vänner är, desto större är chansen att offret till slut kan se bitar av det som är tydligt för omgivningen och våga be om hjälp.

Att ställa sig frågan VARFÖR är meningslöst, ingen kan förstå!

Film om normaliseringsprocessen https://www.youtube.com/watch?v=nQNq5kag1-I

Att man kan bli så in i märgen trött av att arbeta 4 timmar, helt ofattbart och om jag inte fattar det själv, hur ska andra då kunna förstå???

Har haft möte med chefen och det slutade med att jag fick igenom mina önskemål, efter mycket diplomati, tårar (det gick inte att hålla dem tillbaka), förklarande, motiverande, jag ska inte säga att han förstod men han accepterade. Hemma går det inget vidare, när jag mår sämre så mår barnen sämre, bråkar mer, sover sämre, den mat jag kan servera är inte som vanligt och de äter sämre och äter därmed mer skräp emellan. Sover de sämre så får jag mindre sömn och den är avgärnade för mitt mående, bråkar de mer så blir jag än tröttare. Vid flera tillfällen har det känts som om ALL kraft bara rinner av mig, börjar känna mig mer nerstämd och så här VILL jag INTE mår, orkar inte må så här mer helt enkelt.

Läkaren har också ringt, efter det att psykologen kontaktat honom och försökt att förklara att den upptrappningen han ville ha inte under några förhållanden skulle fungera, vi hade ett bra samtal och jag fick ur mig en del frustration; över att inte för 6 år sedan bli tagen på allvar- tänk vad mycket lidande bpde barnen och jag sluppit och kostnader för samhället om man vill tänka på det sättet i stället. Frustrationen över att man får en sjukskrivning, kanske en remiss för samtal men med orden " skynda dig nu att bli arbetför!" Hur ska man kunna läka. På andra håll i landet erbjuds ett rehabiliteringsprogram med samtal, sjukgymnastik, deltagande i grupper, mindfulness/youga eller annan lätt träning/avslappning, gemensamma promenader.

I studier har man sett att de som har en utmattningsdiagnos och får rehabiliteringshjälp avsevärt snabbare mår bättre och kan börja arbeta. Man har erbjudit en grupp hjälp omgående och jämfört med en "väntelistegrupp" som fick vänta i 6 månader. Mer än hälften i väntelistegruppen tog under dessa 6 månader egen hjälp för att må bättre men ändå så mådde de avsevärt sämre än den gruppen som fick en helhetsrehabilitering. Detta säger ganska mycket om att det inte räcker att man som individ tar initiativ och försöker. De två största förändringarna i mitt mående kom efter en tids sjukskrivning då jag och psykologen kom överens om att jag inte skulle försöka "trigga" hjärnan, utan vila den så mycket som möjligt, då började minnet komma tillbaka redan efter två veckor! Den andra vändningen i positiv riktning var när jag fick min andra, tredje och fjärde Kraniosakrala behandling, då tyckte jag för första gången att jag kände mig frisk ( tja, eller åtminstone nästan). Nu går det bara utför och jag vill dra i nödbromsen allt vad jag kan men jag hittar den inte!

Har börjat arbeta mer och det känns, dessutom fortsätter livet att inte alltid vara så snällt! Barnens pappa är sjuk, han ser riktigt dålig ut men vi får ingen information så riktigt vad som står på vet jag inte. Detta har gjort barnen mycket oroliga och de har inte visat sig från sin bästa sida sista tiden. Detta har naturligtvis tärt mycket på mig och oron på mitt arbete har ju heller inte gjort saken bättre och oförstående/okunniga läkare och chefer har spätt på...

Har mått si så där, det som jag i höstas tyckte var en uppåtgående spiral vände raskt neråt men nu tycker jag att jag ser en skymt av ljus och hopp igen.

Funderar mycket kring obearbetad sorg och kommer att arbeta vidare på det spåret. Insikten att man aldrig blir fri när man har barn ihop landar väl lite i taget. Sorgen att livet tog en helt annan vändning än vad jag tänkt får faktiskt finnas där, det är ok. Även om vår relation inte var bra under många år så upplevde jag det som tryggt och bra i början, då jag var lycklig, mitt i lyckan så kom skuggorna men jag såg dem inte. Vet inte hon det varit någon skillnad om jag sett, spelar ingen roll nu för jag kan inte göra det ogjort.

Jag trodde jag skulle uppleva en enorm lättnad när x et flyttat men i stället infann sig en stor mörk tomhet, idag, drygt två år senare kan jag känna att det nog var sorg. Jag blev förvånad av att jag inte kände mer lättnad, även den svåra sorgen måste få ta plats, all sorg är svår men med svår sorg menar jag den destruktiva relationens sorg. Jag var nog ganska bedövad och känsloneutral i början, jag känner att mer och mer känslor börjar hitta rätt inom mig och kanske har det behövts denna tiden, hade jag fått en annan form av stöd och hjälp tidigare så kanske det inte hade behövt ta så lång tid, vad vet jag. Nu är det som det är och jag tror att det är viktigt att alla känslor kommer fram, för även i en destruktiv relation har det funnits en slags trygghet och kärlek, något som är svårt att förklara för dem som inte upplevt det. Det fanns en tid då man trodde på livet ihop, på lyckan, jag kämpade för att uppnå detta och hålla de små lyckofragmenten på plats, kanske kämpade jag så mycket att jag gick miste om själva livet?

I går var barnen så lugna och fina, en fantastisk eftermiddag hade vi, utan att det hände något speciellt. De/vi var bara harmoniska och de plockade undan efter sig utan att jag behövde säga till, det är fantastiskt. När jag kommenterade det så säger lilltjejen " men mamma du säger ju att det tar dina krafter att säga till oss och tjata på oss, då måste jag ju göra det!"

Vi har varit iväg och åkte skidor i veckan, länge sedan, barnen hade aldrig åkt men vi lyckades riktigt bra och jag blev faktiskt smått imponerad att jag stod upp och det var lite som att cykla, har man en gång lärt sig så sitter det där. Härligt att vara ute, få lite sol och att vara tillsammans. Barnen tyckte det var jätte roligt och vill åka igen, inget gnäll utan alla kämpade på med sin utrustning, härligt. Även om jag älskar att åka skidor så är det något visst med en lat sommarsemester, kanske har det att göra med att jag fortfarande lider av utmattning, tiden får utvisa!

ATt börja arbeta 50% när man känner att 25% är alldeles tillräckligt känns inte riktigt bra, psykologen ska prata med min läkare så får vi se vad de kommer fram till. Psykologen tyckte det var alldeles för tidigt att gå upp i tid. Än värre att jag inte får möjlighet att påverka min arbetstid på det sätt jag behöver. Vi får helt enkelt se vart det landar. Varit hos Naprapaten idag, är lite trött i ryggen och lätt snurrig och dimmig i huvudet men det har säkert gått över tills i morgon!

Just nu är det mycket tårar, inte av någon speciell anledning mer än att jag kanske behöver!