Att man kan bli så in i märgen trött av att arbeta 4 timmar, helt ofattbart och om jag inte fattar det själv, hur ska andra då kunna förstå???
Har haft möte med chefen och det slutade med att jag fick igenom mina önskemål, efter mycket diplomati, tårar (det gick inte att hålla dem tillbaka), förklarande, motiverande, jag ska inte säga att han förstod men han accepterade. Hemma går det inget vidare, när jag mår sämre så mår barnen sämre, bråkar mer, sover sämre, den mat jag kan servera är inte som vanligt och de äter sämre och äter därmed mer skräp emellan. Sover de sämre så får jag mindre sömn och den är avgärnade för mitt mående, bråkar de mer så blir jag än tröttare. Vid flera tillfällen har det känts som om ALL kraft bara rinner av mig, börjar känna mig mer nerstämd och så här VILL jag INTE mår, orkar inte må så här mer helt enkelt.
Läkaren har också ringt, efter det att psykologen kontaktat honom och försökt att förklara att den upptrappningen han ville ha inte under några förhållanden skulle fungera, vi hade ett bra samtal och jag fick ur mig en del frustration; över att inte för 6 år sedan bli tagen på allvar- tänk vad mycket lidande bpde barnen och jag sluppit och kostnader för samhället om man vill tänka på det sättet i stället. Frustrationen över att man får en sjukskrivning, kanske en remiss för samtal men med orden " skynda dig nu att bli arbetför!" Hur ska man kunna läka. På andra håll i landet erbjuds ett rehabiliteringsprogram med samtal, sjukgymnastik, deltagande i grupper, mindfulness/youga eller annan lätt träning/avslappning, gemensamma promenader.
I studier har man sett att de som har en utmattningsdiagnos och får rehabiliteringshjälp avsevärt snabbare mår bättre och kan börja arbeta. Man har erbjudit en grupp hjälp omgående och jämfört med en "väntelistegrupp" som fick vänta i 6 månader. Mer än hälften i väntelistegruppen tog under dessa 6 månader egen hjälp för att må bättre men ändå så mådde de avsevärt sämre än den gruppen som fick en helhetsrehabilitering. Detta säger ganska mycket om att det inte räcker att man som individ tar initiativ och försöker. De två största förändringarna i mitt mående kom efter en tids sjukskrivning då jag och psykologen kom överens om att jag inte skulle försöka "trigga" hjärnan, utan vila den så mycket som möjligt, då började minnet komma tillbaka redan efter två veckor! Den andra vändningen i positiv riktning var när jag fick min andra, tredje och fjärde Kraniosakrala behandling, då tyckte jag för första gången att jag kände mig frisk ( tja, eller åtminstone nästan). Nu går det bara utför och jag vill dra i nödbromsen allt vad jag kan men jag hittar den inte!