Så var första påskdagen här, det våras ute även om den riktigt sköna vårvärmen lyst med sin frånvaro, det finns hopp om nytt liv!
Jag har på ett behagligt sätt landat i PTSD och inser att jag är långtifrån så sjuk som många andra som utsatts för trauman, det har inte i grunden ändrat min personlighet även om jag är omskakad och lätt förvirrad om vem jag är, vem jag kunde varit om inte... och kanske aningen nyfiken på vem jag kan bli...
Har fått tag på en psykolog som har ett brett erfarenhetsregister, dock inte trauman, men jag tror det kan bli bra MEN sjukvåden accepterar inte att jag går direkt till denna behandling utan måste vänta 3 månader sen få ny remiss och sedan börja rulliansen med att skicka iväg den, boka tid, vänta på tid... det känns inte bra. Vet att om jag blir sämre så kommer jag ha svårt att fixa alla dessa olika moment. Känns som om det är patienterna som bli lidande när läkare/psykologer misslyckas med att ställa rätt diagnos, så är det väl alltid men när det gäller sjukdomar inom det psykiatriska spektrat så har man färre rättigheter. Vilken annan sjukdom skulle man dra in en behandling/läkemedel som är effektivt bara för att det kostar eller att man har beslutat att man bara får x antal ggr i en behandling, tänk om det varit så inom cancerbehandlingen, då skulle det blivit liv i luckan vill jag lova!
Vad jag kunnat läsa mig till är det vanligare med allvarligare PTSD som komplex PTSD om man utsatts för samma typ av trauma och att det skett på en plats som man normalt förknippar med trygghet t.ex. hemmet. Ofta har då förövaren varit en person som man egentligen (borde) litat på och som normalt skulle skyddat en som partner, föräldrar...
Vad jag också häpnats över sista tiden, jag har haft förmågan att tänka klarare än på länge, är att hur psykologen på BUP kunde konstatera att både barnen och jag var allvarligt traumatiserade men därefter konstatera att vi nog skulle klara situationen själv. Vilken börde de la på mig som förälder att själv läka mina trauman och samtidigt hjälpa barnen att läka sina. HM är det kanske anledning att ta ny kontakt? Därför känns det bra att den nya samtalskontakten har en bred erfarenhet av både arbete med barn och familjer och missbruksutredningar, hen kan kanske lutsa mig vidare. Just nu mår vi trotts all ok.
Märker skillnad på hur barnen mår när de varit hos sin pappa, oroliga, sover sämre, märks mest på de två minsta. De berättar att pappa ibland blir full på kvällarna, inte så att han säger dumma saker men de tycker det känns lite otäckt, så då ber de att han ska sätta på en videofilm för då är han åtminstone tyste, sedan går barnen och lägger sig... Vilka strategier dessa små barn tvingas ta till, lillan klarar inte detta och väljer att åka hem. De vet att de alltid, när som på dygnet kan ringa mig och jag hämtar dem på en liten stund. Ibland ser de att pappa är trött, initiativfattig, äter inget, bilen (med alkolås) startar inte alltid när de ska iväg, får ta taxi om det är inom stan. Sådant är inte kul att höra från sina barn. Först och främst vill jag att barnen ska ha det tryggt och bra, så tycker jag vi har det hemma, men jag vill ju att deras pappa också ska må bra, vara lycklig och kunna vara en bra förebild för sina barn och ha en bra kontakt med dem!
Hoppas alla får några fina dagar med vila, lycka, kärlek, nya upplevelser värda att bevara i ägget, oj förlåt hjärtat :). Min lilla tjej kom hem idag och frågade om vi inte kunde åka till Blåkulla i kväll. Kompisens mamma hade sagt att hon och jag brukade träffas där varje påsk... Hon trodde mer på kompisens mamma än på mig. Så mycket häxa så att jag kan flyga på kvast är jag nog inte! :0)