Barnens pappa har varit försvunnen, han drar sig mer och mer undan oss och vad jag förstått så klarar han inte heller av att sköta sitt arbete. Ja, det är klart att han inte vill träffa mig som påpekar, eller där han vet att jag ser. Även andra i hans omgivning har reagerat och någon har varit modig nog att berätta vad de sett för honom, jag beundrar de som vågar och orkar engagera sig! Jag är tacksam över att andra nu ser, det gör allt lite lätttare, för att se men inte bli trodd är ännu jobbigare, sen är det klart tråkigt att X 'är sämre, mycket sämre verkar det som.

Ingen fick kontakt m honom på flera veckor och när han inte svarar eller ringer tillbaka trotts meddelanden, mejl, sms... men till slut fick ett av barnen kontakt m honom, bara minuter innan jag var på väg att kontakta polisen. Han vet att vi stöttar upp/hjälper/ser till att han får vård om han hör av sig... Denna gången blev jag faktiskt rejält orolig men han vara bara full!

En av juldagarna ska vi på middag till honom, brukar vara en utmaning och i år, om jag kan få barnen att förstå, så vänder vi i dörren om han är onykter, men det är svårt för barnen att förstå, de vill ju träffa sin pappa och det får de OM han är nykter. Det är inte mitt val!

När vi skulle till socialen sist så kom han för sent, "bara" ca 30 minuter efter avtalad tid, såg nyvaken ut, hade inga strumpor... nu är skilsmässopapper skickade och jag har fått enskild vårdnad, det är skönt men lite otäckt men det börjar sjunka in. Inget nytt om huset, vi lever fortfarande i total ovisshet, jag kan inte få någon mer information eftersom skulden inte gäller mig... ja men det är jag och barnen som lever i störst osäkerhet, men nej! Försöker att inte hänga upp mig på det men det är lättare sagt än gjort!

Jag ska åtminstone vara ledig över jul och nyår och jag ser fram emot det! MYCKET! Jag är rejält sliten många utmattningssymtom är tillbaka, den förfärliga yrseln men jag tror den vill säga till mig att ta det lugnt.

Trotts allt mår barnen ok och kommer hem med fina betyg, det är ett mirakel att de kan prestera trotts att vi har det som vi har det!!! Jag har bokat tid för att barnen och jag ska träffa en kurator på Berondekliniken och få prata med X läkare, så barnen får information om hur det verkligen är med honom. Tidigare, när jag fick gå med på läkarbesöken så var jag ganska insatt men nu vet jag INGENTING! Kan bara se och dra mina egna slutsatser och det vill jag inte tala med barnen om. Känns bra att det är på gång men det blir inte fören i januari, hade gärna tagit det omgående, hatar att ha saker framför mig om det inte är kul saker, då går det bra! :)

Julstök in i det sista, nu har jag mest småfix kvar, lite julgodis, bygga chokladhus och pepparkakshus. I går hjälpte barnen mig att göra våra allra godaste mintkolor som doppas i choklad och strös med polkagrisströssel, de blev perfekta i år, lagom hårda, lagom mjuka och lagom sega och väldigt snygga!

Önskar alla en god jul och jag hoppas att alla får fira den jul de önskar och att många drömmar besannas!!! JULKRAMAR!!!!

Tänk så lätt man faller, jag som rest mig så många gånger och varje gång tror man att man aldrig ska falla lika djupt igen, men jo då!!! Jag som jobbat så hårt under hösten och tyckte att allt kändes aningen stabilare men nu är jag på båten i full sjögång igen!

Möte med F kassan som inte alls förstod varför jag som såg så pigg ut behövde vara sjukskriven på 50%. Försökte förklarar och tror jag lyckades ganska ok. Jag orkar arbeta 50% tack vare att jag kan göra en del av arbetet hemma. I går läste jag varför man som utmattad ofta ser betydligt piggare ut än vad man känner sig och det är för att stressen bryter ner så mycket i kroppen att kroppen arbetar med en ständig uppbyggnad. Låter sunt, källa Vidarkliniken.

Dagen efter mötete var jag på ett nytt ställe och arbetade, det är kul men oj så jobbigt, långt att köra, nya människor, nya lokaler och gruppen jag träffade betedde sig mer som 6 åringar än vuxna människor. Var så trött efter att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem. Detta är två veckor sedan och jag har försökt att bygga upp, att få ordning på sömnen som inte fungerade osv. I helgen var jag rejält slut och insåg att två dagar är för lite för att få några krafter alls.

Denna vecka har jag haft möte m den ganska nya chefen, hen vill nu att jag ska vara på arbetet alla dagar i veckan och dessutom få ta fler arbetsuppgifter. "Det är bra för dig!" konstaterade hen. vad vet hen om utmattning??? INGET! Vår förra chef var noga med att jag skulle må så bra som möjligt men så känns det inte nu. Försökte förklara att jag klarat av 50% tack vara att administrativa arbeten kunde skötas hemifrån och då kan jag också koncentrera mig, vilket jag inte kan på kontoret där någon pratar i telefon, det knackar på dörren, någon tuggar tuggummi, det knackar igen...detta har tidigare resulterat i att jag fått göra om mitt arbete hemma, på fritiden, obetalt och det vägrar jag göra om! SAå nu ska det bli ett nytt möte m f kassan,och läkare, hoppas att pskologen kan vara med, hon är den enda som förstår och kanske kan förklara. En kort period arbetade jag 25% men jag hann ju ingenting och fick massor av obetalda extratimmar, vilket man inte får ha av Försäkringskassan och vilket är fullt förståligt. Att vara helt sjukskriven skulle jag med all säkerhet kunna bli men då förlorara jag så rysligt mycket i inkomst att vi inte kan leva på det. Nu går det jämt runt på en nivå som ligger strax under existensminimum. Det är ok men vi kan inte dra ner mer!!!

Jag har inget annat val än att vara på mitt arbete mina 50%, sen får det gå så länge som det går, vilket troligen inte är så länge och det jag gör nu är på gränsen till vad jag klarar. Jag skulle räkna med att jag behöver 4-5 gånger längre återhämtning jämfört med någon som är frisk och att utföra en aktivitet är 3-4 gånger jobbigare än för någon som är frisk. Då arbetar jag 150%... vem orkar med det i längden och bara en dags ledigt/vecka...

Känner många av de gamla symtomen komma tillbaka (trötthet, yrsel, tinnitus, kognitiv nedättning- minne, agression, sorg) och ibland undrar jag om det ens är lönt att kämpa, det känns som om alla vill mig illa (även om det inte är så), chefen, Fkassan, X, ja det mesta i livet, barnen blir oroliga och stökiga och jag orkar absolut INGENTING! Vill INGENTING! Ibland är det så illa att jag tappar livslusten och då vet jag att det är illa! Jul är det också och allt som bara måste fixas, släkten accepterar inte att jag inte orkar så jag pressar mig, och pressar lite till!

Jag ville att denna bloggen skulle skapa lite hopp om att det går att förändra sitt liv, att få det bättre men vart har det hamnat?

Efter en tid då det faktiskt hänt lite positiva saker, kan jag känna viss tillförsikt inför framtiden, vissa dagar... Det är ovant att det händer något positivt och jag fick nog en liten kick av det och kände mig pigg och allert. En ovanlig känsla! lycka kan ju inte vara för evigt... igår var det dags att skicka mig ner under vattenytan igen, läraren till ett av barnen ringde hem, visst var det inte bra det som hänt men frågan är om det var något att ringa hem för. Dessutom lade läraren fram allt väldigt rörigt och jag fick inte ihop någonting, när vi sen  pratade om det här hemma så förstod jag bättre och läraren måste ha missuppfattat endel av sakerna. Det var flera elever inblandade men det är bara till mig de ringde. Vill beskydda mina barn och sådant här får mig att bara vilja rymma med dem till en öde ö utan internet! När det händer sådant här vill man ha någon att prata med, det har jag inte och det blir dubbelt ensamt. Det är enormt tråkigt att inte ha någon vuxen att dela vardagen med. Jag blir helt nerslagen och den ork jag kände igår är som bortblåst, tar mig knappt från punkt A till B. Är enormt tacksam att mitt jobb gick att ta med hem idag, hade inte klarat att ta mig iväg.

Reflekterade häromdagen att jag kände mig lugnare, fick Beta blockerare utskrivna av läkare, för att se om vi kunde dirigera om nervsystemet, kanske är det det som haft effekt, har tagit när jag kännt att kroppen rusade iväg. I början hade jag lite bieffekter men de klingade av. Det är konstigt, så fort jag mår lite bättre tycker jag att jag mått bra jättelänge, ven om det bara är någon vecka. Det lurar mig men är också en behaglig känsla av att någon gång... kanske...

Ekonomin är en tung bit, barnen träffar aldrig sin pappa mer, ringer vi så återkommer han inte och frågan är hur mycket man ska jaga. Vi har träffat honom en gång under hösten, barnen var jättelyckliga över att få träffa honom, men han är helt avtrubbad, nykter förvisso men det känns som det hänt något med hans hjärna och barnen får inte vara själv med honom. Har lite sporadisk kontakt med hans föräldrar, de får inte heller någon kontakt med honom. Jag orkar inte bry mig. Han fortsätter att ljuga och det accepterar jag inte! Känner att endel av att jag mått ganska ok under hösten är att vi inte haft kontakt, han kväver mig även om det bara är på distans! Han förstår inte att barnen kostar betydligt mer nu än för 5 år sedan, han betalar samma underåll och han förstår inte heller att det blir dyrare för mig att barnen bor här alltid, att han inte ens har dem de två helger som han hade tidigare. Jag får väl vara glad att jag får några pengar alls!

Hade hoppats på att vi skulle kunna åka bort några dagar åtminstone, fast drömmen om Kanarieöarna lever, men det ser dystert ut. Kommer att behöva dra ner på julklappar i år och spara, sälja saker mm för att få ihop till en resa nästa sommar, det skulle vi behöva!!!

Det är ett år sedan mamma gick bort och dessa dagar känns TUNGA, saknar henne så min fina underbara mamma. Ibland kan jag inte förstå att hon är borta, ibland känns det som hon snart kommer in genom min dörr. Har funderat på att gå till ett medium för att se om man kan få någon kontakt som kan stärka mig. Jag gråter inte varje dag men jag tänker på henne flera gånger varje dag och vissa dagar kommer tårarna, ibland en liten tår och ibland som störtfloder.

Nu ska jag dricka mitt te och ta mig an det stökiga hemmet för att få lite fredagsfint, tända lite ljus i det gråa höstvädret, så hoppas jag det känns bättre sen, men allt få ta den tid det gör idag, idag är inte en dag då det fungerar att stressa, helt omöjligt!

Min psykolog tyckte jag skulle träffa en specialistläkare som de hade kopplad till sin verksamhet. Eftersom läkaren på distrikt är snäll och empatisk men inte har så mycket kunskaper om utmattning och att hen börjar känna sig stressad av att jag inte blir helt bra. Hen ville rem till psykiatrin men det motsade både ja och psykologen. Enl. psykologen är mitt mående helt beroende på de sociala faktorer jag har runt mig.

Specialistläkaren var bra och kunnig, sa att det vanligtvis var intelligenta, empatiska och starka kvinnor, liksom jag, som hamnade i denna avgrund. Ibland var hen så agressiv mot mitt X att jag blev fundersam på om det var en test. "Han har fördärvat ditt liv" ja mycket med jag har ju också ett ansvar för mitt liv och kanske lät jag honom förstöra vissa bitar, sen har han gett mig tre härliga barn och de är värda allt!

Specialistläkaren var förvånad över att jag över huvud taget stod upp och kunde arbeta 50%, sa att de flesta inte kunde arbeta alls och det under mycket lång tid, flera år. Hen trodde inte det var ett PTSD, eftersom då ska traumat vara avslutat men jag lever mitt i det. Antidepressiva har distriktsläkaren velat sätta in men jag har varit tveksam, specläkaren sa att jag absolut inte skulle ta det eftersom det inta skulle ha någon effekt. Min reaktion var helt normal och funktionell och det fanns ingen annan psykiatrisk diagnos jag hade utan hen såg detta som en klassisk utmattning men att vi skulle köra på med EMDR som tidigare. Mitt nervsystem gick på max hela tiden och när allt var lugnt och tryggt omkring mig skulla jag bli bättre allt eftersom. Hen, liksom många andra undrade när jag skulle få lugn och ro. 

Ja, det kan man ju undra och jag undrar hur jag skulle fungera om allt bara var lugnt och harmoniskt runt mig. Kan jag fungera då, kommer jag att må bättre eller kanske tom sämre, eftersom jag är så van vid kaos att det har blivit det "normala" för mig?

Vi kom även in på att det ofta ställs högre krav på kvinnor än på män i relationer och som föräldrar och att det allt för ofta blir så att kvinnan på något vis blir ansvarig för mannens beteende. Jag läste om en kvinna som var med barnet och x maken på barnets skola, mannen blev agressiv och skällde på kvinnan, barn och personal uppfattade situationen som hotfull. Inför socialen fick kvinnan höra att hon inte borde provocerat mannen och skulle se till att de inte var på skolan samtidigt.

 Specialistläkaren berättade att  många som arbetar med barn och familjer har ett snävt synsätt, fa på kvinnor/mammor. Enligt deras "mall" finns kompetenta och inkompetenta. Att sedan ytterst intelligenta och kompetenta kvinnor utsätts för saker som gör att de blir inkompetenta tillfälligtvis och av sociala orsaker, ja för dessa finns ingen hjälp. Antingen ser man dem som fortsatt kompetenta och kan klara sig utan hjälp, eller så hamnar de i facket inkompetenta och får hjälp men inte den hjälp de behöver. Jag tyckte det var en bra beskrivning!

Vi har inte haft någon kontakt m barnens pappa under lång tid, det smärtar att se att barnen längtar efter honom och att han inte fattar och hör av sig till dem. Däremot märker jag att jag känner mig starkare när vi inte har någon kontakt och det är lättare att släppa tankarna på hur han har det och mår.

Det är en drygt en månad sedan vi hade någon kontakt med barnens pappa. Naturligtvis undrar vi hur han har det, vi har försökt att ringa men han svarar inte och han ringer inte tillbaka, vad mer kan vi göra? Barnens farmor och farfar ringde en kväll och berättade att de nu hade förstått varför x och jag inte kunde leva ihop och de bad så mycket om ursäkt för att de missbedömt och trott på x. De var uppriktigt ledsna och den ursäkten var MYCKET viktig för mig, det var som om något lossnade inom mig. Att kunna vara ärlig är viktigt för mig och även om de inte har förmågan att lyssna så vet jag i alla fall att de inte längre lägger skulden på mig. Självklart har de också en sorg över hur det gick för X.

Jag mår ganska ok, hade det inte varit för den otäcka känslan och rädslan över att jag ska bli allvarligt sjuk, ja då hade det varit toppen, eller åtminstone bra mycket bättre än på LÄNGE. Känslan av vad som händer med barnen om jag blir sjuk är tärande och ibland tänker jag inte om utan när. Otäckt vilka spratt ens skadade hjärna kan spela en och visst har det hänt mycket jobbiga och tunga saker och få bra saker. Nu är min älskade farbror dessutom också svårt sjuk, hans kramar när vi ses är de varmaste och mest kärleksfulla jag får nuför tiden. Håller tummarna för att allt går bra!!!

Barnen har förlikat sig med att pappa är ute ur leken, även om det smärtar och hoppet finns där, jag märker att jag mår bättre av att inte ha kontakt alls. Visst vill jag veta och ha någon form av  "kontroll" över hans hälsa, mycket för att kunna informera barnen på rätt sätt och vara förberedd på vad som kan komma. Men ju längre tiden går så inser jag att jag är mer avslappnad.

Vi har vissa juridiska saker som ska falla på plats, sen ska jag ta ut skilsmässa, ser fram emot att klippa de banden!!!

Sedan i våras går jag på EMDR behandling för PTSD, ja frågan är ju om det är ett PTSD eftersom det krävs att man gått igenom något traumatiskt, jag lever ett traumatiskt liv och det tar inte slut. Hur som, vi har försökt att hitta en mentalt trygg plats där jag kan vila, oavsett vad vi försökt med så har det kommit smärtsamma minnen eller positiva minnen som jag blir ledsen för, eftersom det inte är så just nu. Varje gång vi letat efter något positivt så har jag gråtit. Har dock fullständigt förtroende för psykologen. Under sommaren har vi tagit det lite lugnare men nu ska vi försöka sätta igång, väldigt försiktigt igen. Jag hoppas mycket på denna behandling.

EMDR är en frirkortning av "Eye Movement Desensitization and Reprocessing". Metoden som kan hjälpa till att minska besvär från tidigare upplevelser. Dessa tidigare upplevelser kan handla t.ex. trafikolyckor, naturkatastrofer, krigsupplevelser, hot, att ha blivit misshandlad eller blivit utsatt for övergrepp, rån mm.

Symptom kan visa sig som plågsamma minnen, mardrömmar, ångest, skuldkinslor, överväldigande känslor, flashbacks, eller känslomässig avståndstagning, sviktande självkänsla, anknytningssvårigheter  och annat som kan innebära sänkt livskvalitet.

Minga studier har visat att metoden är effektiv for behandling av PTSD men även för andra problem som har sin grund i negativa livserfarenheter. Det kan handla om erfarenheter som kan förefalla mindre dramatiska men som satt djupa spår i individen, som till exempel upplevelser av att ha blivit nedvärderad, hotad, avvisad eller lämnad. EMDR används även för att hjälpa till att hantera ångest och panikkänslor, förluster, reaktioner på fysiska sjukdomar och många andra tillstånd då starka känslor är förknippade med svåra livsupplevelser..

Det är vanligt att vi utvecklar ett negativt tankemönster i förhålllande till händelsen, som till exempel "det var mitt fel" eller "jag är värdelös", Dessa negativa tankar kan pålverka vårt sätt att tänka och känna om oss själva även i andra situationer.

EMDR har som syfte att stimulera vår förmåga att bearbeta den påverkan som händelsen/händelserna haft på oss. Det kan bli mindre känslosamt att tänka på händelserna, självförtroendet kan öka och skam och skuldkänslor minska.

Terapeuten har ett  samtal med dig för att Iära känna dig och kartlägga bakgrunden till dina besvär och hur dessa påverkar dig. Mycket arbete sker kring bilder, en trygg plats att vila på, minne av händelsen, en behandling tar ca 90 minuter och ofta ses resultat ganska omgående, ibland minskar obehagskänslorna under en och samma behandling.

Terapeuten sitter snett mittemot dig och kommer att be dig ta fram en bild från händelsen tillsammans med den negativa självbilden, känslorna och förnimmelser. Du kommer att uppmanas att utgå från detta minne så bra du kan medan dina ögon följer terapeutens fingrar, som försrs fram och tillbaka framför dig, ibland används  taktil stimulering eller Ijudstimulering. Efter en stund kommer terapeuten att be dig ta en paus, ta ett djupt andetag, och sedan kort beskriva vilka tankar, känslor, bilder, kroppstiga förnimmelser som du Iagt märke till , därefter fortsätter man och yankar och känslor kan förändras under tiden. Du kommer att uppmanas att ta fram positiva bilder och om man inte blir klar så hjälper terapeuten till med en djupavslappning och sedan fortsätter man nästa gång.

Ofta vet man redan efter ett par gånger om EMDR är en lämplig metod och den kan också användas som en del i en behandling. Ibland kommer förträngda minnesbilder upp och kan behöva berabetas. Det är ett stort säkerhetstänk under behandlingen, vilket känns tryggt.

Det är en krävande behandling som kräver återhämtning. Minnen skapas i hjärnan och ibland skapar vi minnen som inte är överensstämmande med verkligheten och även detta kan behandlas.

Jag hoppas att EMDR blir mer tillgängligt, just eftersom det har en så bredd. Många som haft en trasig barndom och som mår dåligt, allt detta bagage går att stress lättare utvecklas. Kanske är kroppen inställd på försvar och går igång även på händelser som egentligen inte vore stressande. Hoppas mycket på EMDR!!!

Det är över två månader sedan jag skrev, sommaren har börjat övergå i höst, det doftar höst och känns lite kyligt. Just den där övergången när man ska släppa sommaren är svår, tycker jag. Jag älskar vår och sommar och lever upp mer då, det är så långt till nästa vår och vem vet hur livet ser ut då?

Det har varit en ganska tuff sommar, visst har vi vilat oss från skola och arbete men X´s missbruk trappas upp hela tiden, han har ingen insikt och tror att han kan få en behandling om ett år, när det passar honom, han förstår/struntar i att han kanske inte lever då. Prognosen är dålig för honom och det är jobbigt att försöka förklara för barnen varför deras pappa inte slutar dricka när drickandet sakta tar livet av honom. Han gör tokiga val som påverkar oss negativt, han betalar inte av sina skulder vilket gör att barnens och mitt boende är hotat om det blir en utmätning. Jag har tidigare skrivit att jag trott att man var säker med ett äktenskapsförord (vi är fortfarande gifta). Har lite planer på hur jag ska kunna försöka säkra huset, steg två i den planen är skilsmässa.

Ett tag gick det att prata med X om hans missbruk, det går inte längre, jag är helt på väg att ge upp och funderar på att helt säga upp kontakten med honom. Efter det att det blev klart att han drack igen så har han enbart fått träffa barnen när jag eller någon annan vuxen varit med. En helg för lite sedan då han skulle träffa dem var han inte nykter, de hade bokat en aktivitet, som de fick göra för att barnen inte skulle bli lidande. Nu ska jag kontakta socialtjänsten för att se vilket stöd jag kan få där, om de kan vara med eftersom jag inte orkar träffa honom.

Det är "lustigt" hur man som anhörig väldigt lätt dlir den elake, sura, griniga, gnälliga... Vi var ute och åt och hämtade dricka i en bar, (han dricker bara i smyg, aldrig när vi ser på), jag sa att jag får bära, eftersom han var vinglig, då får jag en syrlig blick av kyparen. Hans pappa ringde ( de bor utomlands halva året) och frågade om X skötte sig och inte drack. Jag svarade ärligt att helt nykter var han inte. Hur mycket dricker han? -Vet ej. Dricker han så mycket att man märker det? -JA! Varför tar han inte sitt ansvar för sin hälsa? undrade hans pappa. Jag försöker förklara och säger också att han har tre fantastiska barn som han struntar i och att barnen mår mycket dåligt över sin pappas val. Då ger hans pappa mig ett svar som jag blev riktigt arg för; "Han har bara ansvar för sig själv, ingen annan!" VA!!!! visst har man ansvar gentemot sina barn.

Så ensam man känner sig med alla tankar och känslor, har ingen att ventilera detta med, inte på riktigt. Min dotter sa två saker som var tunga; 1. "Mamma, pappa gör inte val som är bra för oss, han tänker inte på oss så som du gör!"  En kväll när vi gick och la oss, 2. " Mamma, jag vill att du gifter om dig så jag kan få en riktig pappa, det har jag inte nu!" OOOO, det svider i mitt ömma modershjärta. Tidigare har hon sagt att jag ALDRIG får träffa någon ny man och även om hon flyttat hemifrån får ingen annan bo här, för då skulle hon inte besöka mig.

För övrigt har barnen och jag varit ihop mycket i sommar, även den äldste har varit med och då kommer man honom så härligt nära. Denna fantastiske kille som visar känslor, kramas, petar på mig för närkontakt, vi har skrattat mycket och jag hoppas verkligen att barnen förstår att de betyder ALLT för mig!

Vet inte riktigt hur vi ska orka med en höst, skola, arbete, oro, mm. i kombination med all annan stress, men det går säkert på något vis. Just nu känner jag mig ganska ok men jag vet att jag är svajig och det är en sorg att jag mår bäst när barnen och jag är borta, synd att vi inte har råd att resa mer. Min önskan är sex månader på en lugn varm plats, men det är ju bara orealistiska drömmar. En vintersemester hade varit en dröm men men, nu är det inte så.

Saknar min älskade mamma så otroligt mycket, hon känns inte lika levande längre och jag är rädd att minnesbilder bleknar, jag kan inte titta på hennes foto utan att tårarna trillar. Enligt psykologen så är det alldeles för mycket negativt i mitt liv för att jag ska kunna sörja henne ordentligt, jag skjuter upp sorgen för att bara överleva vardagen. Vem har man blivit???

Sommarlov, härliga sommarlov! eller? Just nu vet jag inte hur jag ska orka en hel sommar med barnen utan möjlighet till egen tid. Eftersom barnens pappa har tagit sig ett återfall kan de inte vara själv med honom och jag har ingen annan som de kan vara hos en dag, eller två. Det kommer säkert att gå bra med barnen hemma hela sommaren, vi har lite småutflykter inplanerade och hoppas på fint väder men det är svårt att aktivera dem och jag vill inte att de sitter framför TV och dator hela sommaren men de vill vila och tycker att d evilar bäst så...

Var med X hos läkaren, det var ett tufft samtal, de räknar det inte som han tagit ett återfall eller som läkaren sa " För att ta ett återfall måste vi sett att du varit nykter och det kan vi inte se i proverna!" Proverna blev aldrig normala och då räknas man inte som nykter. En av de bästa sakerna med läkaren är att han ger möjlighet för mig att ge upp, att inte finnas där för X. han sa att ingen kan göra X nykter och att ingen anhörig orkar st kvar vid en missbrukares sida hur länge som helst. Även om jag vet så är det otroligt skönt att få höra det och att det är riktat mot X. X har ju en tendens att tycka att det är jag som är taskig... så typiskt missbrukaren att lägga över skuld och ansvar. Just nu har han inte mycket för att försöka skuldbelägga mig, jag svarar emot!

Jag går själv med mina tankar och funderingar och ibland känns det som om jag ska bli tokig. Går som tur är till en klok psykolog i en terapiform för trauma- EMDR. Otroligt krävande och en massa känslor blossar upp, de flesta gånger har jag mått ok efteråt, trött men det har gett sig på några dagar. Sist skulle vi försöka inplantera en positiv känsla av hopp i mig, det blev totalt galet, fick en riktigt kraftig ångest, jag som vanligtvis är förskonad från det, tårarna sprutade och jag mådde riktigt dåligt i en vecka. Försöker resonera att det var känslor som skulle ut. Egentligen behöver man mycket vila och ro när man går i EMDR, eftersom den är så krävande men det finns ju inte något lugnt i mitt liv.

Fick testa på en andningsövning som jag haft mycket nytta av och tänkte dela den med er, väldigt enkel! Andas in, andas ut, en liten paus, vila i pausen, kanske göra pausen längre, kanske vila mellan in och utandning också. I pausen mellan ut och inanadning har jag funnit mycket ro.

Vi har hunnit vara på en trevlig studentfest och jag har varit ute och ätit med mina kolleger, barnen var med på studentfesten men när jag var ute och åt var jag själv och det fungerade bra att barnen var hemma de timmarna. Hoppas jag kan använda mer av det i sommar så jag kan komma ut någon gång, känner mig inlåst. Trädgården bommar och det är svårt att välja vilka blommor jag ska plocka in...

Nu är jag både arg och besviken! X har tagit sig ett återfall, inget ovanligt, inget konstigt. När han blev utskriven så sa läkaren att om han började dricka igen kunde jag bara ringa för LVM, så kom de och hämtade in honom för tvångsvård. När jag ringde och berättade mina misstankar så gjorde de ingenting mer än att ringa honom. Dessutom, berättade han själv, att han druckit en månad och proverna hade naturligtvis blivit sämre, LVM damen hade ringt honom och han lovade försöka sluta, vilket han inte gjorde, några åtgärder blev det inte. Hur kan läkaren sitta och säga att det är en akut fara för hans liv om han så bara tar en öl till och sedan agerar man inte. Läkaren som följer hans prover har heller inte agerat.

Vi var på familjesamtal idag, efter mina påtryckningar. Det var en fullständig katastrof. Han backas upp och stryks medhårs, allt han gör är ok medan jag och barnen bara får jobbiga saker utav det. Han ska tänka mer på sig själv (som om han någonsin tänkt på någon annan), han ska arbeta och göra sådant som han mår bra av och inte bry sig om att han har ett betalningsansvar för oss. Han ska kunna säga att han inte orkar ha barnen men jag måste alltid orka. Som vanligt; bara skyldigheter till den som sköter sig! Att han har skulder är vanligt och vi är inte ensamma (som om det skulle hjälpa oss behålla huset), att han har en dålig relation till barnen är alkoholens fel ( när annars kan man gå fri från ansvar???). Jag undrar hur det varit om det var jag som missbrukade och han som var skötsam, trpor inte jag skulle få samma respons och support, funderar på att testa och spela alkolist, på öppenvården är det samtal och man är anonym, tänk om jag bytte roller på oss två, hade varit ett spännande projekt, helt säker är jag på att man ställt högre krav på mig och att jag självklart skulle tänka på barnen i första steget!

Det är verkligen inte konstigt att anhöriga blir "medberoende" och sjuka, det är sjukvården, socialtjänsten, psykiatrin mfl som gör oss sjukare än vad vi behövt vara. Tycker synd om mina barn  och alla andra barn som tvingas gå igenom detta! Jag tycker synd om alla nära anhöriga som försöker och försöker, som vänder ut och in på sig, som helt eller delvis slutar leva pga missbrukaren. Jag har aldrig någon som kan avlasta mig så jag kan gå ut en kväll, jag kan inte åka iväg en natt, jag missar konferenser och får lägre lön än kollegerna, jag kan inte välja vilket arbete jag vill eftersom jag måste ta hänsyn till arbetstider mm så det passar barnen, kort jag kan inte leva! Vet inte hur vi ska klara sommaren, även om barnen aldrig varit mycket hos sin pappa så har det varit några timmar under två helger/ månad, som gett mig aningens andrum. Jag älskar barnen och vill timmbringa mycket tid och göra roliga saker med dem men jag behöver någon gång vara själv också, och att få göra vuxensaker men den rättigheten är borttagen när barnens pappa är missbrukare, enkelt! Som anhörig ska man vara både utan känslor och behov!

Allvarligt så funderar jag på att lägga ner allt engageman, det är jag (enligt socialtjänstlagen) som ska främja en god relation mellan honom och barnen, de får gärna straffa mig för jag orkar verkligen inte dalta med en man som inte bjuder till. Varför ska jag fixa middag till honom så han får träffa barnen när han i gengälld bara ger mig skit, för att inte tala om allt det han "gett" mig tidigare. Det är livet med honom som gett mig PTSD. Jag funderar på att säga att han ska hålla sig nykter i tre månader, under den tiden har vi ingen kontakt, när han varit nykter den tiden kan han höra av sig, då får vi se hur vi kan gå vidare med hans och barnens relation.

Jag har varit ute och plockat ett stort fång med blommor för att försöka pigga upp mig!

Barnens pappa har varit nykter, imponerande. Samtidigt så är han samma gamla okänsliga person, aldrig att han skulle bjuda till för att göra något bra för oss och han förstår inte konsekvenserna med vad han ställt till med. Han fattar inte att hans ekonomiska utsvävningar och lögner har gjort att vi (barnen och jag) står utan bostad, att vi har sömnlösa nätte för det bekommer honom inte för som han ofta säger "det ordnar sig", men faktum är att vi snart kan stå utan bostad, barnen och jag och att det slutat med att det är vi som betalat hans skulder och själv står blottade. Han har helt orealistiska förväntningar på framtiden och vill göra nya ställningstaganden som kommer att påverka oss, men han fattar inte. Barnen undrade om man kunde slå något hårt i pappas huvud så han började tänka! Tyvärr hjälper det nog inte. Vart slutar dessa diskussioner, jo med att han gråter och skriker om vartannat, kallar mig okänslig som inte kan ge honom fler chanser..

Jaha, då var vi inne på den gamla banan igen som gör att jag alltid är den skyldiga, på något vis... Har vi inte ställt upp på honom nog mycket, vi har sett till att han fått vård och hjälp, vi har sanerat hans lägenhet, vi bjuder på mat så han ska få träffa barnen, timmar i telefon med honom för att stötta, prata och peppa, har inte vi ställt upp mer än vad de flesta skulle gjort? Jag känner bara för att strunta i honom, nu får han fixa allt själv, låt bara oss vara ifred. Barnen orkar han inte ha, en dag varannan helg hade vi tänkt men det orkar han inte, kanske det slutar med en dag/månad. MEN JAG DÅ! Hur ska jag orkar, jag är så trött att kroppen skriker, jag vill att det ska hända något trevligt, något utöver det vanliga, jag känner sällan lycka, bara tacksamhet för barnen och att vi är ok friska.

Dessutom uppfattar X och jag allt olika, även det som finns nerskrivet, tex. journaler, uppfattar vi olika, jag tolkar det som står medan han säger att man överdriver, suck. Egentligen hade vi tänkt att jag skulle följa med på läkarbesök och till terapeuten för att höra och för att diskutera men vet inte om jag vill längre, orkar inte bry mig mer. Livet är fantastiskt men inte roligt alla gånger!

Sen är det saknaden efter mamma, jag saknar henne så det gör ont, ännu tyngre blir det när man inte har någon att dela det med. Mamma älskade blommor, det gör jag med och det smärtar så att inte kunna dela denna våren med henne. Gick igenom gamla foto på mobilen och hittade ett foto på mamma där hon är frisk och sitter med två av sina barnbarn i knäet, en av dessa fina familjemiddagar, de som jag aldrig mer får vara med om.

Njut av de människor ni har omkring er, som ni älskar och skjut inte upp ett möte, en fika, middag, teaterbesök mm. gör det i stället så snart som möjligt, jag ångrar så att jag inte träffade mamma mer, mer på tu man hand, att vi aldrig fick till den där fikan på favoritfiket, att jag inte orkade prioritera, men det är försent att ångra...