Tiden den går...

Det är en drygt en månad sedan vi hade någon kontakt med barnens pappa. Naturligtvis undrar vi hur han har det, vi har försökt att ringa men han svarar inte och han ringer inte tillbaka, vad mer kan vi göra? Barnens farmor och farfar ringde en kväll och berättade att de nu hade förstått varför x och jag inte kunde leva ihop och de bad så mycket om ursäkt för att de missbedömt och trott på x. De var uppriktigt ledsna och den ursäkten var MYCKET viktig för mig, det var som om något lossnade inom mig. Att kunna vara ärlig är viktigt för mig och även om de inte har förmågan att lyssna så vet jag i alla fall att de inte längre lägger skulden på mig. Självklart har de också en sorg över hur det gick för X.

Jag mår ganska ok, hade det inte varit för den otäcka känslan och rädslan över att jag ska bli allvarligt sjuk, ja då hade det varit toppen, eller åtminstone bra mycket bättre än på LÄNGE. Känslan av vad som händer med barnen om jag blir sjuk är tärande och ibland tänker jag inte om utan när. Otäckt vilka spratt ens skadade hjärna kan spela en och visst har det hänt mycket jobbiga och tunga saker och få bra saker. Nu är min älskade farbror dessutom också svårt sjuk, hans kramar när vi ses är de varmaste och mest kärleksfulla jag får nuför tiden. Håller tummarna för att allt går bra!!!

Barnen har förlikat sig med att pappa är ute ur leken, även om det smärtar och hoppet finns där, jag märker att jag mår bättre av att inte ha kontakt alls. Visst vill jag veta och ha någon form av  "kontroll" över hans hälsa, mycket för att kunna informera barnen på rätt sätt och vara förberedd på vad som kan komma. Men ju längre tiden går så inser jag att jag är mer avslappnad.

Vi har vissa juridiska saker som ska falla på plats, sen ska jag ta ut skilsmässa, ser fram emot att klippa de banden!!!