Barnlängtan
En solig högsommardag och livet kunde vara betydligt sämre, ändå sitter jag har med en smärtsam längtan efter mina barn.
Barnlängtan kan se så olika ut, jag längtar efter mina men hade redan som väldigt ung en dröm om att bli en ung mamma med många barn, det där med ung mamma fick jag aldrig till... Hade funderingar på att adoptera, insemination är inte godkänt i Sverige om man är ensamstående. Om det varit lättare att få barn som ensamstående kanske jag inte alls haft de livsproblem som jag har idag. Adoption var det som passade mig bäst, mest etiskt tyckte jag.
Jag träffade X och blev så småningom gravid, han ville inte ha barnet men det gjorde inte mig så mycket, hade bra arbete, ekonomi och skulle kunna ta hand om ett barn själv. Jag var överlycklig och trotts en väldigt besvärlig graviditet var jag mycket nöjd och glad. Mot alla odds flyttade vi ihop och min äldste son föddes, hans tuffa start i livet har jag redan berättat om.
Barn nummer två önskade X vi skulle skaffa, jag var redan ganska trött och älskade mitt barn så högt att jag inte trodde det var möjligt att älska ett barn till lika mycket. Vi skaffade barn två som visade sig vara två men ett av fostren var svårt sjuk och dog. Jag har alltid fyra barn men bara tre i livet. När jag fick beskedet kändes livet inte mer värt att leva. Dåligt samvete och jag hade i hemlighet önskat mig en dotter, var det det som gjorde att jag misst ett av mina två..., ofta säger jag att jag har fyra barn, för det har jag ju, svårt att acceptera!
Det var en tuff tid när vi hade två barn som ofta var sjuka och jag aldrig fick sova. Längtan efter en dotter var stark och efter några år diskuterade vi om vi skulle skaffa ett barn till. I anslutning till mitt arbete fick jag/ vi möjlighet att vara fosterfamilj åt en liten flcika som haft en tuff start i livet, detta ledde senare till att vi fick adoptera henne. Världens underbaraste lilla tjej men som haft det tufft.
En del säger att man inte kan sakna något man aldrig haft, det är jag säker på att man kan!
Ibland har jag dåligt samvete för att jag tog hand om henne, men kärleken och längtan var så stor. Var det rätt att at hend om henne när jag visste att X hade missbruksproblem och att vi redan hade det tufft. X hade en väldigt lugn och harmonsik period just då och jag trodde, hoppades att allt skulle ordna sig.
Jag blev på ett plan mycket mer harmonsik när hon kom in i vår familj men det har också tagit på mina krafter, då hon haft perioder med hysterisk utbrott. Just nu är det lugnt, hon är på många plan som vilken liten tjej som men på det känslomässiga planet är hon efter. Ibland är det svårt att förstå och acceptera att en oftast klok tjej helt plötsligt kan bete sig som en tre åring. Omgivningen har mycket svårt att förstå hennes reaktioner.
Ibland känner jag, fast ingen sakt något, att mina föräldrar och syskon inte tycker riktigt lika mycket om henne som de andra. Härför leden sa tom. mellankillen att han kände samma, för de skäller alltid mer på henne om det är något. Jag kan känna att deras tollerans är lägre mot henne men det kan också ha att göra med att de är äldre och orkar mindre.
Det finns så många tabun som man inte "får" prata om, jag har så många trauman som jag misstänker inte är ordentligt bearbetade. Jag vill kunna njuta av det jag har och inte sörja det jag inte har. Jag kan sakna att vara en "riktig" familj, en kärnfamilj där man hjälps åt och stöttar varandra men i stället har jag fantastiska barn och det finns så mycket kärlek.