Ibland är teknikens under fantastiska, jag har inte kunnat hantera min blogg, sidan verkar helt låst. Problemet finns tydligen på min dator, trotts att inget är ändrat, någon ny webbläsare kan jag inte installera eftersom det är en dator från mitt arbete. Försökte skriva från telefonen men det gick inte så nu måste jag börja om...

Tänkte att detta skulle handla om att många anhöriga tror att de är ensamma om sina problem, men om vi bara vågar berätta så kommer vi ganska snart att finna någon som har liknande problem.

Oasett missbruk så blir vi anhöriga lidande på likande vis. Många tänker på missbruk som ett intag av droger men det kan lika gärna vara ett beteende som leder till en stunds frihetskänsla och kick. Arbete, sport/träning, sex, spel, datorspel, sociala medier, shopping, mat... listan kan göras lång! Oavsett så blir anhöriga lidande, sårade, duperade, svikna och ifrågasatta, både av missbrukaren och omgivningen. Med intag av droger så har vi även sidan av personlighetsförändring och ofta ett våldsamt eller annorlunda beteende, som i sin tur också kan skada. Kanske är vissa typer av missbruk än mer tabubelagda, då tänker jag i första hand på sex, där man som anhörig blir sviken dubbelt upp.

Jag tror det är viktigt att man som anhörig tar tag i problemet man befinner sig i och vågar söka hjälp. Desto duktigare vi blir på att söka och kräva hjälp och stöd, desto bättre måste vården bli! Mer synliga blir vi!

Varför väljer då endel ett liv i missbruk? Svaret är svårt att ge och säkert finns många anledningar som arv, miljö, socialt nätverk, sårbarhet... man brukar prata om själsliga hål som måste fyllas. Alla människor har sämre och bättre perioder och perioder då man kanske har ångest och vi hanterar det på olika vis. Missbrukaren hittar sitt sätt att döva känslorna, med sitt missbruk. Man vet att det finns en stark genetik i missbruk men faktiskt också ett val.

Det finns en svensk studie där man tittat på barn till missbrukande föräldrar, en grupp av barnen fick bo kvar med sina föräldrar, en annan grupp av barnen fick nya föräldrar. När barnen var vuxna så jämförde man dessa grupper med en kontrollgrupp ur normalbefolkningen. Både grupperna hade en ökad frekvens av missbruk, allra högs var den i den grupp som bott kvar hos sina missbrukande föräldrar. I den gruppen där barnen fick nya hem var andelen missbrukare högre än i normalfallet men lägre än i grupp 1. Detta till trotts att de hade ett ytterliggare trauma med att få en nya familj och det svek de kan ha känte gentemot sina biologiska föräldrar.

Varför endel med en stark genetik inte utvecklar missbruk vet man inte riktigt, kanske en skyddande gen från någon annan släkting. I min mammas familj så var hennes pappa missbrukare, alla hans bröder hade ett missbruk men varken mamma eller hennes syskon har utvecklat något missbruk, så visst kan man klara sig trotts negativ genetik, jag tror det gäller att vara lite på sin vakt om man har genetiken.

Vilken typ av missbruk man utvecklar förefaller vara lite av en slump, beroende på ens sociala status och uppväxt men det kan komma att ändras när man kan få tag på droger via nätet och man kan droga som "medicinering" och ändå sköta ett avancerat arbete. Tunga drogmissbruk börjar ofta redan tidigt och det gäller att man har koll på sina tonåringar, utanför varje högstadie och gymnasium sägs det att det står en langare, problemet är åtminstone större än vad man som förälder vill tro! Kan man stoppa missbruket innen det blivit ett beroende så har man mycket att vinna och det öppnas ungdomsmottagningar på fler och fler ställen!

Om man röntgar en missbrukares hjärna kan man se förändringar i det område som står för vårt belöningssystem, således verkar det som om missbrukaren får en större kick av sitt missbruk, kanske var det från början ett vanligt bruk som satte fart på belöningscentrat. Själv undrar jag hur min hjärna ser ut, jag är inte den som blir glad och pigg av ett glas vin, snarare tvärt om, så jag undviker alkoholen men om jag trottsat tröttheten så kanske jag också blivit pigg och upplevt en kick, vad vet jag.

En studie som är gjord i USA visar att i normalbefolkningen räknar man med att ca 20% har eller har haft psykisk sjukdom. Bland dem som hade ett missbruk var siffran nästan dubbelt så hör och samma sak gäller omvänt, där de med en psykiatrisk diagnos hade en ökad fekvens av missbruk, 22% gentemot dem som var friska där frekvensen var 14%. När man diskuterar psykiatriska diagnoser brukar man enbart innefatta de tyngre diagnoserna där personen behöver hjälp på en psykiatrisk klinik. Prevalensen i normalbefolkningenmmmm för "vanlig" depression är 40% för kvinnor så detta och andra sjukdomar som ansese orsaka "mindre" lidande är säkert inte inkluderade! Det är vanligt att man startar missbruk som ett försök att självmedicinera och detta är ytterst tragiskt. Tänk så mycket lidande, både för missbrukaren och dess anhöriga man kunde undvikit. Jag vet inte men kan tänka mig att om man missbrukar som en självmedicinering så kanske det är lättare att behandla om man får rätt hjälp för de psykiska problemen i tid.

Såg en artikel om att man skulle hjälpa barn till missbrukande föräldrar och barn som hade föräldrar med psykisk sjukdom. Ja, hjälp dem bara för allt vad det går men tänk om man förebyggt i stället. Låt den förälder som inte har ett missbruk få hjälp, så att den föräldern kan finnas som stöd för barnet och att de tillsammans, med eller utan missbrukaren, kan få en fungerande vardag. Hade man arbetat så så hade mycket lidande för både en vuxen och många barn kunnat förhindras. Jag funderar ofta på hur vårt liv hade sett ut om jag för fem år sedan fått den hjälp jag då sökte. Men allt jag fick var en klapp på axeln och " det finns de som har det värre än du, lite problem i livet får man räkna med!" Precis som om jag var den gnälliga, jag som svalt, stått ut, kämpat, försökt allt för länge, är det något jag inte är så är det gnällig men väl trött, så in i döden trött, utmattad, gränsande till deprimerad... hade jag fått hjälp så hade jag inte behövt bränna mer krafter, jag hade kanske inte behövt komma i den djupa utmattningskris som jag gjorde. En utmattning beror på att stresshormonerna varit höga allt för länge och till slut är de slut, eller på sparlåga, jag känner detta allt för väl när jag inte kan mobilisera krafter för at skynda mig över gatan om det kommer en bil, det går bara inte. Visst har mitt X misshandlat mig men jag har också blivit misshandlad av vården.

Vi anhöriga då, varför stannar i i en missbruksdestruktiv relation? Ofta har man en bild av en dåligt utbildad kvinna som inte kan ta hand om sig själv, dåligt betalt eller ingat arbete alls, en kvinna som inte vågar och kan, som rent ut sagt är för "dum" för att förstå. Men så fel detta kan vara, anhöriga kan se ut på alla möjliga vis, många är välutbildade, snygga, trygga kvinnor men ändå blir de fast. De har brutits ner, deras självförtroende kan ha naggats i kanten och man förs ofta in i detta sakta så man nästan inte reagerar fören det är så sent att man kanske inte har kraften att ta sig loss. Har man bar så kanske man stannar för man vågar inte lämna barnen hos den som missbrukar, man väntar tills barnen blir stora nog att klara sig lite mer själv. Under tiden bryts man ner än mer. Kanske hotar partnern med at begå självmord om man lämnar, eller så tror man att partnern inte kommer att klara sig utan en och därmed riskera att gå under. Men vems ansvar är en annan vuxen människa? Många kvinnor är starkare än för sitt egna bästa, däför stannar de, försöker, samtalar, stöttar, tar allt ansvar och i den sakta takt de bryts ner hinner de inte reagera för de är så fullt upptagna med att ta hand om partner och kanske barn. Ekonomin kan också vara en faktor som gör att man stannar, oro för hur man ska klara sig själv, kanske har partnern tagit lån och försatt familjen i tråkiga ekonomiska situationer som man blir lidande för under lång tid. Begär äktenskapsförord så att din ekonomi är så trygg den kan bli!

Att ta sig ur den destruktiva relationen kan vara svår och det sista som överger en är hoppot och det dubbla blir att det ofta finns fina stunder också och dessa hänger man ofta upp sitt beslut att stanna på. Jag klandrar ingen som stannar i relationen och kanske måste beslutet mogna fram, jag själv testade olika varianter men en dag så var jag bara där och då var beslutet enkelt. Vad jag önskar är; att alla de som är på väg in i en relation där det finns missbruk, när man vet det, och de som är på väg in i relationer där det finns psykisk sjukdom eller något annat som lätt kan göra att relationen blir destruktiv, tänk efter, prova att bo ihop men behåll ett eget boende, be någon ni har förtroende för vara en varningsklocka, skriv ett kontrakt med er själv, sätt en gräns. Man testar och testar och flyttar fram sitt beslut, kanske skaffar man barn för att man tror att det ska bli bätte, den biologiska klockan tickar och barlängtan kanske är stor. Visst skaffa barn men var än mer på din vakt, det fungerar ofta ganska bra med ett barn men sedan när kraven på er båda som två eller flerbarnsföräldrar stiger, ja då orkar inte relationen och orkar inte partnern så får man dra ett större lass själv och det sliter mer än vad man kan tro i början. Men jag klandrar ingen här heller, jag önskar bara att min lärdom kan göra att någon tar en annan väg och slipper den mardröm som jag levt i och bitvis lever kvar i.  Jag levde länge på en falsk dröm, en dröm jag själv byggt upp.

Det är otroligt hur till synes ganska små saker kan få en på fall. Jag känner hur stresssymtomen blir fler, mer uttalade men vi tar det från början...

Kände mig ganska positiv till att prova att arbeta 50%, tänkte att endel av min tid vid skrivbordet borde jag kunna få göra hemma, min tanke var att vara på arbetsplatsen måndag, onsdag, fredag och arbeta hemma tisdag och torsdag. Prtade med min nye chef om detta, han skulle i sin tur höra med sin chef. Han skulle återkomma samma dag... det gjorde han inte, oron växer inom mig. När jag träffade honom en dryg vecka senare så tog jag upp det med honom. då svarde han att jag skulle vara på arbetet ALLA arbetsdagar i veckan och egentligen tyckte ahn inte det var ok som jag arbetade nu heller, utan han ville se mig på plats alla dagar. Jag höll på att bryta ihop, tårarna fick jag kämpa emot, fick även anstränga mig för att inte berätta hur otroligt kränkt jag kände mig, med de promisserna kan jag aldrig bli frisk här! Jag orkar inte arbeta 5 dagar/vecka, med allt vad det innebär ( att ta sig upp, iväg, köra barnen till skolan, sen till arbetet, arbeta, alla intryck, sedan inse att det jag gjort på arbetet inte duger och får göra om det hemma på kvällen, utan ersättning).

Han sa att jag var så duktig och uppskattade och det var här jag kunde göra bäst nytta... men om jag inte är frisk så kan jag ju inte göra någon nytta alls. Känner mig både ledsen och kränkt men så kan han klappa mig på axeln och säga " jag förstår verkligen att du har det extremt jobbigt!" Nej, det gör han verkligen inte! Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till med en läkare som uppenbarligen blir stressad av mig, en chef som vill att jag ska vara på arbetet mer än vad jag klarar av. Under sommaren har vi förr haft möjlighet att plocka ut mertid som man inte kunnat ta ut under den andra tiden på året, men nu skulle jag tydligen inte kunna göra det heller, jag har över 100 timmar som jag arbetat för mycket under min sjukskrivning, de kommer jag troligen aldrig att kunna ta ut och jag som sett fram emot att kunna vara ledig i sommar och få vila upp mig och bara vara med barnen, nu blir det också en extra börda. Om två veckor ska jag till psykologen, får höra vad hon anser.

Stress symtomen är på vä tillbaka; smärtor, typ influensavärk i kroppen, huvudvärk, den speciella tröttheten, ingen ork att vara social, önskan om att sova, svårt att sova, sover dåligt, somnar sent och vaknar vid 3 tiden och har svårt att somna om, känslan inombords av att vara jagad, spänner mig i sömnen, koncentrationen är sämre men inte lika dålig som för ett år sedan, svårt att andas, så trött att det känns som om jag inte orkar andas, gråter av trötthet då jag arbetet 4 timmar, "mosig" i huvudet, känns som om hjärnan lösts upp, har svårare att följa ett samtal och att hitta ord, bröstsmärtor och den förfärliga yrseln och svårigheter att fokusera blicken. Barnen märker av detta och blir tjurigare och bråkigare och detta tar ner mig ännu mer.

Tänkte att jag var tvungen att prova att arbeta flera dagar i följd, idag är andra dagen och jag är inte människa till att prestera ens en bråkdel av vad jag borde, undrar hur det blir i morgon???

Jag villbara få må bra, orka, utan att känna att jag varje dag tar av sista reservkraften, jag vill inte vara till last för någon, jag vill klara mig bra, vara glad, en bra mamma och kunna arbeta men ändå ha krafter kvar till barnen då jag kommer hem. Att orka hitta på roliga saker och inte bara känna att det blir en extra belastning, jag vill orka umgås med vänner och familj utan att känna att jag är helt slut efter en träff.

Att ha varit utsatt för trauman som jag varit och som många andra varit, är svårt, det dränerar en på krafter och resurser och få är medvetna om hur det påverkar resten av livet för oss och våra nära. Varför tar min inte vårt mående på större allvar. IVO har kommit fram till att våldsutsatta kvinnor får dålig hjälp, då talar man om fysiskt våld, men det psykiska våldet, sveken, lögnerna, den psykiska misshandeln då? När ska man prata om oss? Jag tror de flesta står emot och håller ihop länge, vi är starkare än för vårt egna bästa, när man sedan faller så ser man kanske inte kopplingen. Tänk bara på alla kvinnor (och män) som levt i någon form av missbruksrelation, alla typer av missbruk, omedvetet blir man misshandlad, tilltryckt och livet får konsekvenser!

Det känns som om det sakta, allt för sakta går mot vår, även om det är kallat, kallt!

Jag har haft en tid då det kännts som jag levt i ett vacuum, dels oro för mamma, dels oro för mig själv, därtill utmattningstillståndet. Detta har resulterat i att jag mått allt sämre sista tiden, ångest, som jag annars brukar vara fri från, har varit konstant. Var hos läkaren förra veckan och han skrev en remiss för mammografi, inte för att det behövdes men för att jag tjatade och för att jag ville kunna lugna mig själv om allt var bra...OM! Bad honom skynda på remissen eftersom jag märkte hur snabbt jag gick ner mig av oro, sömnlöshet och matleda. Detta budskap gick dock inte fram, utan när jag fick tiden var det många veckor framåt, ringde kliniken och lyckades få ett återbud som i går. Väl där så lyckades jag få prata med läkaren som granskade bilderna och allt var bra! En enorm lättnad, men sviterna efter oron satt i och många tårar fälldes, en enorm trötthet infann sig men när det var dax att sova så kunde jag inte få ro. Det har varit en jobbig natt med otroligt lite sömn men helt utan oro.

Läkaren vill att jag nu snabbt ska gå upp i arbetstid och arbeta fullt ut inom två månader. Känns lite väl häftigt och snabbt, jag som just känt att 10 timmar/ vecka klarar jag ganska bra och framför allt så vet jag att jag börjat hålla hemma även de dagar jag arbetat. " Du kan ju ringa om det är något", precis så jag önskar att det inte var, så var det förra gången, jag ringde inte för jag orkade inte, hann gå ner mig snabbt men var ju "tvungen" att arbeta. Så kan man faktiskt inte säga till ambitiösa männsikor som vill arbeta, för jag kommer att kämpa tills jag går under, OM jag inte blivit lite klokare! Varför riskerar man allt det jag jobbat så hårt för i nästanm ett år? Det svåra är inte att arbeta, det kan jag säkert fixa, åtminstone 50%, men jag måste ju ha ork kvar till barnen också, eller tänker man att man ska omhänderta barnen bara för att jag ska kunna arbeta??? Det där sista var ironi men med en klar underton och faktum att det känns så ibland. Har som sagt en klok psykolog och hon hjälper mig säkert att sätta stopp om det behövs, känns tryggt!

Mamma har fått veta att det var en ganska "snäll" elakartad cancer hon hade och den var liten, allt är bortopererat och hon kommer inte att behöva cytostatika, det var en stor lättnad för oss alla. Nu ska hon (och vi) ta nya tag men hon klagar på att hon inte har någon fart... är man 75 år, blivit opererad för tre veckor sedan, fått ett cancerbesked för knappt två månader sedan och ändå ligger och knäskurar golv... ja då tycker inte jag man ska klaga på fart, hon har nog mer fart än många unga människor! Å andra sidan har hon all rätt att känna sig låg, ledsen, orolig, trött efter de sista helvetesmånaderna!  Det är ok att må dåligt!

Via mitt arbete pratade jag med en kvinna i min egen ålder (fast jag tyckte nog hon såg bra mycket äldre ut än jag) hon berättade spontant om sin mamma som haft cancer med endel bieffekter och jobbigheter. Jag sa att då får vi hoppas att det fortsätter att gå bra för henne och att hon snart mår bättre. Fick då ett högst oväntat svar " ja, eller så inte"... Eftersom vi befann oss i liknande situationer som anhöriga blev jag ganska bestört och ledsen över hennes syn, men vi männsikor är som sagt olika, tänker, känner olika och det finns ju inte ett rätt eller fel men jag som är känslomänniska kanske tänker och känner mer, hon hade en teknisk bakgrund och kanske var mer rationell i sitt tänkande/kännande. Åtminstone var det ett möte mellan ytterliggheterna.

I går läste jag om "stressdemens", både Sahlgrenska och sjukhuset i Århus i Danmark, hade forskat på detta och det fanns en risk att detta blev permanent, vid långvarig stress. Detta gör att jag kommer att vara försiktig med stress och verkligen försöka bromsa i tid. Jag är ganska säker på att en hel del av mina kognitiva funktioner kommer att komma tillbaka, om än sakta. Det är bra mycket bättre nu än för 6-12 månader sedan. I dag kan jag fungera, utan att jag tror att det märks, men mycket information på en gång blir rörigt för mig och jag märker att hjärnan stänger av ibland, då kan jag missa viktig verbal information. Nu är jag medveten om det och kan agera lite annorlunda. Hoppas att det ska räcka och att jag tar det ytterst försiktigt med att arbeta mer. Att vara sjukskriven en del gör också att det är lättare att säga till på arbetet om/när det blir för mycket, det går att dra i nödbromsen, även om jag undviker det. Just nu är det väldigt trevligt och positivt på arbetet och ännu bättre kanske det blir nu när jag kan släppa oron över min egna och mammas hälsa.

Men en sak ska jag göra, det är att jag ska försöka hitta på mycket trevliga saker, barnen vill gå och fika, en och en med mig, så det ska vi försöka få till och mamma och jag ska gå och ta en fika på favoritfiket, när hon är lite piggare. Jag ska njuta och unna mig saker, även om ekonomin är begränsad. Vill så gärna få råd att åka på en veckas semester med barnen, vet att vi skulle behöva ladda med lite sol och vila, men jag tror inte jag kan få ihop tillräckligt med pengar, en veckas resa för oss går på minst 25 000:- men jag ska se vad vi kan hitta och fundera på hur vi kan få in mer pengar. Tänk om resebyråerna hade haft specialpris när en vuxen reser med flera barn, man har specialpriser för alla möjliga, seniorer, singelrabatt, resa med barn rabatt (gäller bara om man har ett barn), parrabatt...mellan stolarna återigen...

Barnens pappa har förklarat att han kommer att vara borta mycket pga. resor i jobbet så troligen kommer han inte att kunna ha barnen så mycket i vår heller. Undrar om vi får någon ekonomisk kompensation av honom för detta? Vet inte om jag vågar ta upp det igen, eller om jag ska vara nöjd med det jag får...

Socialstyrelsen har nyligen gjort en undersökning och kommit fram till att förvånansvärt många kvinnors sjkukskrivning härör sig från misshandel och detta ska nu utrdas vidare! PÅ TIDEN tycker jag!

Man räknar med att ca 11.000 fall/ år orsakas av misshandel och tanken är att läkare ska få redskap att hitta dessa kvinnor och få kunskap i hur våld och stress i nära relationer kan påverka hälsoläget. PÅ TIDEN!

En del styrande menar att läkarna redan har denna kompetsen och att frågor inte ska ställas rutinmässigt... bättre att ställa dessa frågor en gång för mycket, tycker jag! Kränkande anser samme man att det kan upplevas... men hur kränkande tror han det är att inte bli trodd, eller sedd, att ingen bryr sig att man kränks både hemma och av den man söker vård hos?

Jag har mycket på min önskelista!

Se och tro på patienterna, de är ofta så vana att hålla "masken" att de ser "pigga" ut. Våga fråga!!!

Undvik all onödig stress vid sjukskrivning, längre perioder att föredra om det är motiverat. Se till att kontakten med Fk sköts så att patienten slipper onödig oro.

Uppföljningssamtal. Även efter att en ev sjukskrivning tar slut.

Var försiktig, smyg igång arbete, se tikll att patienten hinner landa emellan ökning i arbetstid, följ upp efter två veckor med telefonsamtal.

Psykologsamtal, remiss till sjukgymnast, försiktig träning utifrån behöv och önskemål, möjlighet att få akupunktur och massage. Möjlighet till kontakt med osteopat/naprapat när läget stabiliserats.

Erbjud stresshanteringshjälp/kurs.

Rehabilitering som kombinerar träning, information, avslappning/mindfulness/Yoga och att träffa andra- två dagar/vecka när man är förbi den akuta fasen.

Se barnen! Erbjud stöd och samtal till andra i den nära omgivningen, så att de förstår och kan stötta den som är sjuk, om den sjuke önskar.

Klandra inte den sjuke och säg inte; "skärpa sig", " du ska snart vara tillbaka på arbetet" " ta dig i kragen", "du ser pigg ut", "det finns de som har det värre än du"...

Utmattning orsakar mer eller mindre bestående hjärnskador, vi kan inte påskynda läkningen med mer än att låta alla sinnen vila och det får ta den tid det tar.

Se individen och personen bakom sjukdomen, behandla med respekt, stötta var uppmuntrande men inte för "hurtig". Ge ljusglimtar!

MM.MM. MM. mm. mm. mm

Jag vill veta och förstå, sådan har jag alltid varit. Ibland undrar jag vad det beror på. Att jag haft ett medberoendebeteende till mitt X har jag sett, men vad är medberoende, mer en sammansalgning av känslorm tankar och beteenden som jag sett även stämmer väl in på HSP, väldigt känslig personer- Highly Sensitive Personality.

Inget av dessa "tillstånd" är sjukdomar, skador, defekter eller något annat skamligt. Hur många som har denna personlighetstyp är okänt och det är ganska ny information kring HSP men man räknar med att ca 20% av befolkningen har detta. Det bör betraktas som en personlighetstyp, en som forskat mycket på detta är Elaine Aron.

Många blir felaktigt klassade som blyga, eftersom man ofta vill ta in en ny miljö, tolka den innan man agerar. När föräldrar klassar sina barn som blyga så sitter man lätt fast i detta "fack" även som vuxen.

Karaktärsdragen är medfödda och får ses som en slags överlevnadsstrategi, ses för övrigt även hos djur. Hjärnan fungerar lite annorlunda än hos andra genom att ta in information på ett djupare plan och berabeta den där. Man ser helt enkelt mer och tolkar mer än andra och detta gör att man kan ha ett djupare känslomässigt liv.

Ibland/ofta kan man känna att man inte passar in. Ibland kallar man högkänslig personlighet starkskör, sensitivt begåvad eller orkidébarn.

De flesta har säkert hört talas om "maskrosbarn" barn som under tuffa uppväxtförhållanden ändå klarar sig bra och får ett fantastiskt liv. I en sådan tuff miljö hade ett "orkidébarn" gått mer eller mindre under, tagit mer skada. Inte för att det är sämre, utan för att nervsystemet tar in information och tolkar det på ett annat sätt, det är inget man kan hjälpa eller påverka men man kan lära sig metoder att "stänga av".

Högkänsliga personer tar in mer fakta, kopplar ihop till synes olika saker och är därav ofta kreativa personer. Men eftersom mer tas in finns ofta också ett större behov av att vila från alla intryck. Det är vanligt att man har svårt för ytliga konversationer och samtalar ofta på dett djupare plan, detta kan upplevas som ett problem i nya kontakter och "mingel".

HSP personer uppfattas ofta som lugna, trygga, välvilliga och empatiska. Men andras måenden och händelser i omvärlden kan sätta spår och påverka livet på ett betungande vis, om man inte lär sig sätta stopp. Det är lätt att engagera sig för mycket!

Även känseln kan vara väl utvecklad och små skav och smärta kan upplevas på ett annat vis än hos andra. Man kan även reagera starkare på hungerskänslor, koffein, att inte "tåla" koffein är vanligt och är man hungrig kan man lätt förvandlas till ett monster.

Det är vanligt att man presterar sämre under press och när man vet att man är iaktagen, köpcenter, restauranger, dansställen kan upplevas som en plåga, det är för mycket intryck.

Att känna till detta kan upplevas som en styrka, att förstå att man inte är konstig, att man inte "överreagerar", utan att man reagerar på det sätt som just vi är skapade för. Att veta att vi är starka på vårt vis, att vi lär oss lyssna på våra sinnen och kroppar och vilar då vi behöver.

Mina egna funderingar leder till; är det större risk att man med en HSP hamnar i ett medberoende? Ja, det tror jag, man hamnar i det, är starkare än för sitt eget bästa, ser mer, känner mer och eftersom det är vanligt med dålig självkänsla så vågar/orkar man inte bryta upp, man tar in den ande partnerns mående, kalkylerar med vad som händer om man lämnar, känner mer= stannar längre och hinner brytas ner mer.

Kanske trubbas man av också, tvingas stänga av sinnen man tidigare haft, åtminstone har jag gjort det.

Förr kunde jag känna av vad som hänt på platser, rent historiskt, kände "andenärvaro". Var på glyptoteket i Köpenhamn med en fd posjkvän som ung. Där var en byst av en liten pojke, jag kunde inte släppa den bilden, gick dit och liksom tog adjö av honom flera gånger, det var starka känslor. Idag vet jag att min ene son är en exakt kopia av denna byst, slumpen? Vet inte, man kan tolka det på många vis.

Fler funderingar; blir man lättare utmattad om man har en HSP? Ja, eftersom man idag inte tillåter sig att vila på det sätt man kanske behöver, att man hela tiden är åtkomlig, uppkopplad och sällan får göra en sak i taget... Sedan är det många av tecknen på utmattning som stämmer väl in på HSP också, så man kan vända och vrida på det... men forskning visar att man kanske är mer sårbar med en Highly Sensitive Personality.

Kanske är det så att HSP, medberoende och utmattning har ett starkt samband, jag har inte sett någon forskning på det men för mig känns det som om det skulle kunna vara så, men ingen regel utan undantag!

Man är inte sämre, inte sjuk, inte konstig, inte bly, inte överkänslig man är en alla alla fantastiska människor som reagerar, tänker och känner på sitt egna vis! Var stolt!

Ett säkert vårtecken, snödroppar och vintergäck börjar synas i trädgården! Snart lyser små solar där, o vad jag längtar till den riktiga våren!!!

Mammas operation gick bra, hon mår efter omständigheterna ok. Så mycket vänlighet både hon och jag mött under de senaste dagarna känns ganska överväldigande. Jag fick kämpa med tårarna flera gånger när någon visade lite extra vänlighet. Jag satt med henne fram till operationen många jobbiga samtal om begravning mm. men också trevliga samtal om gammal släkt och roliga reseminnen som vi hade ihop. Innan jag fick familj gjorde vi mycket tillsammans, reste minst en gång om året, antingen på solsemester eller till någon storstad, alltid kryddat med mycket skratt och speciella människor vi mötte. I morgon får hon troligen åka hem, sen väntar vi på undersökningen av tumören så vi vet vad den vidare behandlingen ska bli, HOPPAS; HOPPAS, att tumören är så snäll att det inte behövs cytostatika!!!

Jag har varit stark och fixat men nu känner jag mig dödligt trött, vet att jag hänger ihop så länge jag måste men sen faller jag och alla de jag stöttat på vägen finns inte alltid där för att plocka upp mig och mamma vill jag ju inget visa! Men det går, denna gången också, känner av min inneboende styrka!

Många som levt i destruktiva relationer (missbruk, psykisk sjukdom, misshandel mm) vet inte hur de ska ta sig därifrån. Man har en mängd orsaker till att stanna för även den destruktiva relationen är en slags trygghet och man tar ofta på sig ansvaret för den destruktive, man blir själv destruktiv och när man får höra att det är ens eget fel så tror man på det, eftersom man inte reagerar som man vill. Ofta är vi också uppfostrade till att tro att "det är inte ens fel att två träter". Så är det säkert ofta i normala relationer men i destruktiva relationer ställs allt på änd och påverkar anhöriga och anhörigas anhöriga.

Jag lovar att ingen som inte levt i det kan föreställa sig det man går igenom, när man är fråntagen all ork och kraft, när man inte ser någon annan utväg en död, antingen för en själv eller den som är destruktiv. När min snälla mamma tom. säger att hon hade kunnat ta ett fängelsestraff bara för att jag och barnen skulle kunna bli fria, kanske säger det lite hur starka de destruktiva krafterna är. Nu lyckades jag lösa detta på ett ganska bra sätt, även om jag inser att jag aldrig blir fri så länge han lever, aldrig fri till 100%, men det känns ganska ok ändå, jag försöker utnyttja det destruktiva i vår relation och dra nytta av att han inte släpper taget om mig. Ofta är det praktiska saker som jag behöver hjälp med men det kan även vara rent ekonomiskt, eftersom han har en helt annan ekonomi än oss (eller borde ha med tanke på inkomsten). Någon ser kanske det som att utnyttja honom men då utnyttjar han mig till att sköta allt kring barnen eftersom han inte har kapacitet, intresse, vilja, känslor...jag ser det som att jag gör vissa saker men att han då får göra andra, lite som det friska äktenskapet ta och ge... fast jag kan aldrig be om det utan måste göra det på ett listigt sätt så det tycks komma från honom och han får känna sig snäll. Ibland undrar jag hur detta tar på mina krafter...

Jag tror att många som levt i destruktiva relationer önskat livet ur sin partner eller att han kunde försvinna (nu skriver jag han för det är ofta en man men kan naturligtvis även vara en kvinna, för mig var det en man och därför blir det han). Även om man inte har planer på att ta livet av honom och eftersom många är väldigt snälla så skäms man för sina tankar, det är starkt och skrämmande men bevisar kanske också lite hur starka de destruktiva krafterna är.

Många som lever i destruktiva relationer har också fått hot om självmord och om man lämnar honom så... eller att livet inte är värt att leva för den destruktive eftersom han är så missförstådd, alltid gör sitt bästa men aldrig uppskattas, eftersom den anhörige alltid överdriver och drar ner den destruktive... Många gånger är hot just ett sätt att skrämma den anhörige, ett sätt att ha kontroll och skada, oftast blir ett hot bara ett hot men ibland sker något som gör att personen faktisk tar livet av sig. Att som anhörig finnas kvar efter ett suicid är traumatiskt, så mycket skam och skuld kan finnas. Är det för att jag sa... för att jag gjorde... tänk om det är jag som är den destruktive som drivit fram självmodet... Svaret är NEJ!!!

Ofta är självmord noga planerade, män lyckas i högre utsträckning och tar ofta livet av sig på ett våldsammare sätt. Har någon bestämt sig så finns det ofta inte mycket man i omgivningen kan göra. Ibland sker självmord i stundens infall och beror ofta på allvarlig psykisk störning, psykos, då kan man känna sig jagad och hotad av allt och alla. En psykos kan man få efter att ha tagit droger eller druckit alkohol i stora mängder under en tid, eller en kombination. Det finns även psykoser som kommer utan känd orsak.

Att finnas kvar efter detta kan kännas märkbart svårt, har man då dessutom tidigare börjat känna hat och förakt mot sin partner så blir sorgen svår och tudelad. Jag tror att det är svårt för omgivningen att förstå och jag tror att många psykologer och andra terapeuter kan ha svårt att förstå. Då kan det vara dubbelt svårt för den efterlevande att öppna sig och våga prata om den smärta som spränger i bröstet! Vågar man prata om detta hat och samtidigt sörjer man.

Vägen till läkning är att prata men om omgivningen inte förstår, eller om man inte vågar berätta att det är ett självmord. Jag har inte varit i situationen så jag vet inte men jag tror att det har mycket med ens egen bearbetning att göra. Idag hade jag nog inte haft svårt att säga som det var men jag vet att bara för två-tre år sedan så vet jag att jag inte varit där utan hade säkert döljt det för de flesta.

Idag kan jag tänka; vem skyddar jag? Varför? Till vilket pris? Jag tror inte acceptansen är något man kan tvinga fram, den kommer när man är redo och jag vet att man inte ska skämmas för sina starka känslor, även om man inte pratar om dem så är de en naturlig del av allt det man upplevt. Ofta får destruktiva relationer destruktiva slut, på ett eller annat sätt. Jag önskar an kunde ta ahnd om anhöriga bättre.

Kanske finns det barn som mister en förälder och det är en svår traumatisk upplevelse men med rätt hjälp så kommer det att gå bra. Eftersom den destruktive är just destruktiv så kanske man till slut tom. vågar vara tacksam för att han inte tog fler liv, det finns ju de som dödar sina barn för att hämnas på partnern, det finns de som dödar partnern i stället, eller allihopa... Fast mitt i sorgen, förtvivlan, skam och skuld är det naturligtvis svårt att se detta, men kanske med tiden.

Jag hoppas att terapeuter och omgivningen kan förstå den dubbla sorg man måste behandla och genomgå som anhörig. Detta är traumatisering på hög nivå för efterlevande! Jag hoppas att omgivningen vågar lyssna, utan att dömma, moralisera eller försöka sätta ord på känslor, det går inte alltid. Jag hoppas anhöriga finns där för den som är kvar, vågar finnas där men också accepterar att man kanske inte orkar eller vill, just nu, att man som lite utomstående inte lägger börda på redan tunga axlar. Jag hoppas att olika anhöriga som stått den döde nära kan samarbeta, kompromissa och stötta varandra, sorgen vi känner och hur vi visar den är så individuell, att vi inte tar självmodet personligt och ser det som att alla vuxna har ett eget ansvar för sitt liv och vi har ansvr för vårt egna liv och att vi lever det på bästa sätt.

Jag önskar att det funnits bra sätt att avsluta destruktiva relationer!

... det är väl där jag befinner mig just nu. Efter några dagar borta då jag fått chansen att vila från vardagligheter, vi har skrattat och pratat och myst med barnen. Tack Söta för att du finns i mitt liv! Det är härligt med personer som men vet alltid finns där för en och vi finns för varandra, ibland är banden märkligt starka.

En annan person som jag vet jag har starka band till men där vi inte har så mycket kontakt är med mina syskon, har pratat en del med min bror, nu när mamma är sjuk, i dessa stunder känns det som man står varandra väldigt nära.

Om jag tittar bakåt ett år så har det hänt mycket inom mig, jag mår betydligt bättre, orkar mer, är gladare, livet är på väg att återvända. Men jag inser också hur skört det är hur smal tråden jag balanserar på är. Jag vågar hoppas på framtiden och jag hoppas på något vis kunna få forska på hur destruktiva relationer påverkar oss, vad händer i nervsystemet. Tänker endel på vad Osteopaten sa sist, hur han kände att jag drabbats av svåra trauman och att det blockerat kroppen. Det är tre veckor sedan och nu känner jag att effekten är på väg att avta. Ser framemot veckans behandling, men det har hållt i tre veckor en dryg vecka mer än sist. Märkligt hur frisk jag känner mig efter en behandling och tittar jag mig i spegeln ser jag minst 10 år yngre ut efter behandlingen än innan. Kanske något man ska göra precis innan en dejt... om jag kommer på någon vill säga! Hur som så vet jag att det finns ett liv som väntar på mig, ett liv som jag vill leva fullt ut och jag hoppas att det är min tur nu och att vi får vara friska, lyckliga och att allt går bra för min mamma. Hon opereras i morgon, jag ska vara med innan och efter som stöd, nervös! I mellandagarna fick hon dock ett mycket positivt besked, sköterskan ringde och berättade att röntgen de hade gjort för att leta metastaser, eller utesluta, var bra, det finns inga tecken på cancer någon annan stans och det är enormt skönt och jag tycker mig sett att hon mår aningen bättre av att veta detta!

Jag hoppas att ni som läser kan finna någon form av stöd i min blogg, jag märker att det även är bra terapi för mig själv så förhoppningsvis två goda ting!

Barnen är hos sin pappa idag, jag ska plocka unden julpyntet och försöka plocka in lite vår, längtar dit! Det är smärtsamt, löjligt smärtsamt att stoppa ner älskade tomtar i lådor och bära ner i källaren, man vet att det är så länge till nästa gång och varje år fäller jag en tår, i år har det varit jobbigare än vanligt och jag undrar hur det ser ut i livet nästa jul. Är vi friska? Lyckliga? Lever min mamma?... Jag hoppas på ett storta JA! på alla! Nu är jag åtminstone så långt att det ska städas och hängas upp nya gardiner, sen är det klart! Nu är det smärtsamma över och jag har tagit en paus med lite fika, det sista av julkakorna har jag avnjutit med en god kaffe, lite bloggande och sen blir det dax för sista rycket, nu längtar jag tills jag är klar och kan  njuta. Det blir alltid så kalt när allt det röda och tomtarna är borta men rent och vilsamt, för att det inte ska bli så mörkt när granen och alla ljusstakar är borta så tar jag fram MÅNGA stearinljus och lyktor, sätter dem i grupper så det inte blir så rörigt, behöver det vilsamma för att bli ännu friskare.

Fortsätter att trappa ner mina Neurokan (Johannesört) ska nu ner till 1 tablett var annan kväll, så här långt har det gått bra, det enda jag känner är att jag har mer PMS besvär än när jag åt dem men det kan jag nog leva med. Är så glad att jag inte tagit några vanliga antidepressiva, de är ännu tuffare att sätta ut men jag vet att det finns många som behöver dem och de har räddat många liv också men för just mig och mina problem har det inte känts rätt. Jag har resonerat att mina problem kommit pga omgivningen och då måste jag få rätsida på den inte medicinera bort symtomen på en sjuk omgivning, omgivningen blir ju inte bättre av min medicinering.

Jag tror det är omöjligt att bli frisk så länge man är i en destruktiv relation, man kan göra saker för att må bättre men det blir mer som konstgjord andning men det kan fungera tills man kan/orkar/vågar ta steget mot frihet. Slås fortfarande av den "kontroll" X et har på mina känslor. Vi har setts några gånger under ledigheten, ätit middag med barnen två gånger och det har varit trevligt så länge vi pratat om "väder och vind", men så fort det ställts krav och han knyter sig så blir jag agressiv, sista halvåret har jag blivit arg ett par gånger och nästan samtliga på honom och det otäcka är att jag kan inte kontrollera känslorna, de bara väller över mig, jag som är väldigt kontrollerad annars. Kanske kan man inte bli helt fri från en destruktiv relation om man är knutna samman med barn men helt klart är att det är lättare att leva nu med så lite kontakt som möjligt än med honom.

Fortfarande är alla mina känselspröt ute och jag noterar allt, tänk vad kroppen kan vänja sig! Han är märkbart rundare kring magen men har väldigt avsmalnade armar och ben, jag börjar bli rädd för att han har en sviktande lever, han säger att han saknar aptit. MEN jag vet också att jag inte kan göra något åt det och det bästa för oss är att ha så lite kontakt som möjligt, ställa så lite krav som möjligt, sköta så mycket som möjligt själv, samtidigt som jag ska gynna barnens kontakt med honom. Jag undrar varför jag ska gynna hans kontakt med barnen, självklart ska jag inte försvåra men är det inte hans ansvar att gynna sin egen kontakt med sina fina barn...

Jag hoppas att detta året blir ett bra år för alla dem som har och har haft det svårt, på ett eller annat sätt. De som bara glider igenom livet utan problem önskar jag kan få smaka på smärta och frustration, ångest och kamp bara en liten liten stund. Jag hoppas att de som styr och bestämmer kan uppmärksamma en bortglömd grupp som anhöriga. Jag hoppas vi får vara friska och känna lycka och kärlek igen.

Nyåret tillbringade vi i lugnt sällskap med en av mina vänner och hennes dotter. Lugnt och stilla.

Mår ganska ok, lite trött just nu för det har varit mycket så vi ska åka ner och hälsa på min kära kusin i några dagar, det ska bli trevligt och hon brukar vara bra på att se till att jag upplever lite lyx och blir lite omhändertagen. Sen får vi se hur det går att bo så nära inpå varandra med bådas familjer, men det ska nog gå bra, jag ser fram emot att träffa dem och de är alltid så gulliga mot mina barn, det är värme!!!

När det blir vardag igen ska min mamma opereras, jag har lovat att vara med innan, så hon slipper sitta och vänta själv och att slippa vara ensam med den ångest jag vet hon känner, sen är det bara att hålla tummarna! Samtidigt kör arbetet igång i full fart, vet att det kommer att bli en intenssiv månad och jag ska också till läkaren för att diskutera hur min (ev) fortsatta sjukskrivning ska se ut. Försäkringskassan vill säkert också kalla till ett möte, har trotts allt varit sjukskriven i 8 månader, visst bara på deltid den största delen av tiden men ändå, de brukar kalla till möten titt som tätt, lite stressande men är helt säker på att jag klarar det med.

 Känner en inneboende styrka som jag hoppas ska kunna växa under året! Jag hoppas på ett fantastiskt 2014!!!

...även om det snart kommer fler helgdagar så är den riktiga julen slut. Jag har alltid känt ett visst vemod många fina minnen och visst är det så att mycket uppskattar man inte fllt ut när man är barn men som vuxen kan man med ömhet och värme (och en och annan tår) se tillbaka och minnas. Det var så självklart då... vi har alltid firat jul mer än vad många andra gör, mycket mat och bak, alltid hemma lagat, julgodis, tomtar, julgran, paket i mängder, samvaro.

Med tre barn så är det med viss fasa man åker iväg och ska bo hemma hos föräldrarna men i år gick det väldigt bra allting, jag tror alla ansträngde sig det yttersta, just nu vet vi inte om det blir fler jular tillsammans och det är sorgligt, mycket sorgligt och vemodigt. Julen blev ljusare och trevligare än vad jag förväntat mig. Tomten kom och lilltjejen är lite tvivlande, egentligen tror hon inte men hon vill så gärna känna magin, det var en granne till mina föräldrar som agerade tomte. Småkusinerna skötte sig fint, lite lagom rädda men inga gallskrik, alla kusinerna lekte fint ihop och hela julafton avlöpte utan diskussioner och andra tråkigheter.

Lilltjejen var duktig och hjälpte till att diska sent på kvällen, inget beröm fick hon för det (utom av mig), när min bror skulle åka hem så säger min svägerska hej då till mina föräldrar och till killarna, då fyller deras barn i ett  hejdå till mig och lilltjejen. Det är klös i den tjejen men min svägerska har jag svårt för men men, man väljer ju inte sin släkt. Huvudsaken är att de är lyckliga tillsammans!

På juldgasmorgonen var nog alla lite trötta så det tog inte många minuter innan det blev en konflikt men det löstes det med och visst fick jag anstränga mig en del men det var det värt.

I går var vi på premiär på den nya Sune filmen, det var trevligt. Det var skönt att komma hem, packa upp och fixa till lite, trötta var vi allihop och somnade gott på kvällen.

 Vi sov länge i morse, gick upp en stund efter 9 och det är snudd på rekord för mig. Åt en sen mysig frukost ihop, eller snarare brunch. Under fm fixade och städade jag lite här hemma, tror att några nissar haft fest när vi var borta!

Idag har vi varit på julmiddag hos barnens pappa och hans föräldrar. När vi kom var maten knappt påbörjad och alldelses för lite med tanke på att killarna äter som hästar så jag fick improvisera ihop och springa ner i buteken så att det skulle räcka och alla bli mätta. Det gick bra, maten var mycket god och räckte, samma diskussioner som vanligt, ytligt, trögt och tröttsamt. X et var "lagom(o)nykter", trevlig. Lite julklappsutdelning och jag fick pengar av mina fd svärföräldrar, det ska jag använda till lyxkonsumtion, något till mig själv som JAG vill ha. Barnen var nöjda och glada.

Nu är den store ute med kompisar, lilltjejen har en kompis här som ska sova över och mellankillen monterar julklappar.

Vill önska alla bloggläsare en GOD JUL med mycket julfrid och glädje.

Vi ska försöka fira jul så gott det går, det ska nog gå ganska bra känns det som. Jag som brukar vara ute i god tid har i år fått fixa det sista idag, nu känner jag mig ganska nöjd.

Jag hoppas på en fin jul med många fina minnen.

I morse fick jag ett meddelande om att en nära väns mamma har gått bort, alltid sorgligt att en mamma försvinner, en mamma är alltid en mamma, även om det finns många olika slags mammor, men denna kvinna var en fin och omtänksam mamma som verkligen älskade sin dotter. Hon har gjort mycket fint för mig och jag har många varma minnen, från när hon sydde balklänningar till mig och min kompis, hur hon och hennes man skrev fina brev då jag var ute och reste en längre tid. Vila i frid May! Har varit och köpt en blomma som jag planterat fint, ska försöka få fatt i min vän och ge henne det. Enda barnet, inga nära släktingar kvar mer än de egna barnen som ska fira jul med sin pappa, det måste kännas dubbelt ensamt!

En stor julkram till min vän!

En annan stor julkram vill jag skicka till Lisa som mejlat lite med mig de sista dagarna, du är en kämpe, du kommer att komma ut på andra sidan, du kommer att känna glädje, styrka och tillförsikt igen. Var rädd om dig och barnen ( det vet jag att du är)!