Det känns som om det sakta, allt för sakta går mot vår, även om det är kallat, kallt!
Jag har haft en tid då det kännts som jag levt i ett vacuum, dels oro för mamma, dels oro för mig själv, därtill utmattningstillståndet. Detta har resulterat i att jag mått allt sämre sista tiden, ångest, som jag annars brukar vara fri från, har varit konstant. Var hos läkaren förra veckan och han skrev en remiss för mammografi, inte för att det behövdes men för att jag tjatade och för att jag ville kunna lugna mig själv om allt var bra...OM! Bad honom skynda på remissen eftersom jag märkte hur snabbt jag gick ner mig av oro, sömnlöshet och matleda. Detta budskap gick dock inte fram, utan när jag fick tiden var det många veckor framåt, ringde kliniken och lyckades få ett återbud som i går. Väl där så lyckades jag få prata med läkaren som granskade bilderna och allt var bra! En enorm lättnad, men sviterna efter oron satt i och många tårar fälldes, en enorm trötthet infann sig men när det var dax att sova så kunde jag inte få ro. Det har varit en jobbig natt med otroligt lite sömn men helt utan oro.
Läkaren vill att jag nu snabbt ska gå upp i arbetstid och arbeta fullt ut inom två månader. Känns lite väl häftigt och snabbt, jag som just känt att 10 timmar/ vecka klarar jag ganska bra och framför allt så vet jag att jag börjat hålla hemma även de dagar jag arbetat. " Du kan ju ringa om det är något", precis så jag önskar att det inte var, så var det förra gången, jag ringde inte för jag orkade inte, hann gå ner mig snabbt men var ju "tvungen" att arbeta. Så kan man faktiskt inte säga till ambitiösa männsikor som vill arbeta, för jag kommer att kämpa tills jag går under, OM jag inte blivit lite klokare! Varför riskerar man allt det jag jobbat så hårt för i nästanm ett år? Det svåra är inte att arbeta, det kan jag säkert fixa, åtminstone 50%, men jag måste ju ha ork kvar till barnen också, eller tänker man att man ska omhänderta barnen bara för att jag ska kunna arbeta??? Det där sista var ironi men med en klar underton och faktum att det känns så ibland. Har som sagt en klok psykolog och hon hjälper mig säkert att sätta stopp om det behövs, känns tryggt!
Mamma har fått veta att det var en ganska "snäll" elakartad cancer hon hade och den var liten, allt är bortopererat och hon kommer inte att behöva cytostatika, det var en stor lättnad för oss alla. Nu ska hon (och vi) ta nya tag men hon klagar på att hon inte har någon fart... är man 75 år, blivit opererad för tre veckor sedan, fått ett cancerbesked för knappt två månader sedan och ändå ligger och knäskurar golv... ja då tycker inte jag man ska klaga på fart, hon har nog mer fart än många unga människor! Å andra sidan har hon all rätt att känna sig låg, ledsen, orolig, trött efter de sista helvetesmånaderna! Det är ok att må dåligt!
Via mitt arbete pratade jag med en kvinna i min egen ålder (fast jag tyckte nog hon såg bra mycket äldre ut än jag) hon berättade spontant om sin mamma som haft cancer med endel bieffekter och jobbigheter. Jag sa att då får vi hoppas att det fortsätter att gå bra för henne och att hon snart mår bättre. Fick då ett högst oväntat svar " ja, eller så inte"... Eftersom vi befann oss i liknande situationer som anhöriga blev jag ganska bestört och ledsen över hennes syn, men vi männsikor är som sagt olika, tänker, känner olika och det finns ju inte ett rätt eller fel men jag som är känslomänniska kanske tänker och känner mer, hon hade en teknisk bakgrund och kanske var mer rationell i sitt tänkande/kännande. Åtminstone var det ett möte mellan ytterliggheterna.
I går läste jag om "stressdemens", både Sahlgrenska och sjukhuset i Århus i Danmark, hade forskat på detta och det fanns en risk att detta blev permanent, vid långvarig stress. Detta gör att jag kommer att vara försiktig med stress och verkligen försöka bromsa i tid. Jag är ganska säker på att en hel del av mina kognitiva funktioner kommer att komma tillbaka, om än sakta. Det är bra mycket bättre nu än för 6-12 månader sedan. I dag kan jag fungera, utan att jag tror att det märks, men mycket information på en gång blir rörigt för mig och jag märker att hjärnan stänger av ibland, då kan jag missa viktig verbal information. Nu är jag medveten om det och kan agera lite annorlunda. Hoppas att det ska räcka och att jag tar det ytterst försiktigt med att arbeta mer. Att vara sjukskriven en del gör också att det är lättare att säga till på arbetet om/när det blir för mycket, det går att dra i nödbromsen, även om jag undviker det. Just nu är det väldigt trevligt och positivt på arbetet och ännu bättre kanske det blir nu när jag kan släppa oron över min egna och mammas hälsa.
Men en sak ska jag göra, det är att jag ska försöka hitta på mycket trevliga saker, barnen vill gå och fika, en och en med mig, så det ska vi försöka få till och mamma och jag ska gå och ta en fika på favoritfiket, när hon är lite piggare. Jag ska njuta och unna mig saker, även om ekonomin är begränsad. Vill så gärna få råd att åka på en veckas semester med barnen, vet att vi skulle behöva ladda med lite sol och vila, men jag tror inte jag kan få ihop tillräckligt med pengar, en veckas resa för oss går på minst 25 000:- men jag ska se vad vi kan hitta och fundera på hur vi kan få in mer pengar. Tänk om resebyråerna hade haft specialpris när en vuxen reser med flera barn, man har specialpriser för alla möjliga, seniorer, singelrabatt, resa med barn rabatt (gäller bara om man har ett barn), parrabatt...mellan stolarna återigen...
Barnens pappa har förklarat att han kommer att vara borta mycket pga. resor i jobbet så troligen kommer han inte att kunna ha barnen så mycket i vår heller. Undrar om vi får någon ekonomisk kompensation av honom för detta? Vet inte om jag vågar ta upp det igen, eller om jag ska vara nöjd med det jag får...