Lögner och svek
Det får bli en ny rubrik, de mörka tankarna stärker ingen så jag försöker lägga om fokus igen.
De som levt med en pratner som ljugit i tid och otid, i smått och stort vet vilket enormt svek man känner. Att nästan alltid få de svar man önskar och som passar situationen gör att det ofta hinner gå ett bra tag innan man, ofta av en slump, upptäcker att allt varit lögn.
Mitt X kunde ljuga om allt ifrån att han borstat barnens tänder, det trodde jag på länge tills jag av en slump råkade känna på ett av barnens tandborstar och den var torr... " du blir ju så arg om jag inte gjort det" var svaret jag ofta fick. Jamen tacka för det, om jag arbetar på kvällen och han ska lägga barnen och att som hör till, då måste han väl ändå göra allt!? eller?
När jag arbetade kunde han berätta för andra hur kämpigt han hade det med barnen och allt han skulle göra, laga mat till exempel. Det vara bara det att maten hade jag lagat dagen innan, han skulle värma och ev koka potatis, pasta eller ris! När gnällde jag över det jag gjorde varje dag?
Små vardagslögner ja visst, men det förekom även lögner kring ekonomi, han tog lån på STORA summor, då pratar vi varken om
10 000:- eller 100 000:- utan betydligt högre summor än så. När jag kom på det så var svaret det samma som ovan. Pengar försvann ofta från barnens rum, jag tänkte att de var oaktsamma med pengar, eller att de legat framme och en snabbtänkt kompis stoppat dem i fickan. Men vid ett tillfälle kom jag på att det måste vara X som var tjuven. Hade bara några dagar innan räknat barnens spargrisar så dit åkte han, först förnekar han men jag var väldigt säker och hotade med att göra en polisanmälan, då kröp det fram... Han har även stulit pengar från vår gemensamma depå, märkte det också av en slump.
Undrar hur många lögner jag inte upptäckt!
Efter alla lögner och svek, det var långt mer än detta, så visste jag inte i vilken värld jag levde, visste inte vad som var upp eller ner. Det var lönlöst att kommunicera med honom, eller att fråga och att be om hjälp, han svarade det jag ville höra men sedan gjorde han inte det jag bett honom om. När jag frågar varför så blev svaret alltid " jamen jag skulle precis göra det".
När vi var på parsamtal så kunde han berätta hur otroligt krävande jag var, trotts att jag stod för all markservice, allt kring barnen, alla VAB, dessutom arbetade jag. Huset renoverade vi tillsammans och det var faktiskt ofta jag som gjorde mer med barnen i släptåg, för han blev aldrig färdig. Så var det krävande kom in vet jag inte. Psykologen jag träffade för några år sedan tyckte mer det liknades vid att jag var en oavlönad hemhjälp!
Hos terapeuten kunde han sitta och ljuga mig rakt up i ansiktet, jag lät det passera men sa sedan att jag ville ha alla korten på bordet kring ett par frågor och ljög han så var det slut... han ljög och fick stöd av terapeuten... Därefter sa jag att jag visste följande och la det på bordet, då blev han vek, terapeuten vred på sig. När jag konfronterade terapeuten kring ett par saker som egentligen kunde polisanmälas, jag frågade rakt ut vad hen ansåg om det, "det är väl inget som vi direkt kan rekommendera..." Höll på att gå igenom taket och det var sista besöket där.
Vid ett (vad jag vet) så skaffade han sig ett konto på en kontaktsida, la upp profil men förnekar att han träffat någon. Varit inne på sidor där man kunde köpa sex och hyra kvinnor... konstigt att kärleken tog slut.
Han fortsätter att ljuga, idag tror jag inte på något han säger. Det är tufft. Bokar jag in helgjobb och att barnen ska vara hos honom, klart kan man tro, men så kan han komma en vecka innan, eller dagen innan och säga att han visst inte kunde ha barnen som vi tänkt, trotts att jag först frågat om han kunde, sedan bokat in arbetet... Då står jag där... numera dubbelbokar jag mina föräldrar eller min syster för att finnas stand by, om han ändrar på planerna.
Fortfarande måste jag städa efter honom men jag kan ju inte sätta barnen på gatan heller och det vet han.
Inte konstigt att man får en vek verklighetsuppfattning när man lever i en värld av lögner. Idag vet jag att han ljugit från första stund vi sågs. Förstod det på vårt bröllop, ironiskt! Han kompis höll ett tal om hur X läst allehanda böcker om hur man snärjde en kvinna, till slut hittade han någon som gick på det (jag). I den stunden gick det upp för mig, fast det tog ett tag innan det sjunkit in...
Den livslögnen gjorde mig osäker och den tog kraft. Livet gick trotts allt vidare.
Så lever du ett liv fullt av lögner och vill ge den lögnaktige en chans till se till att hen får bevisa det, tro inte på något, förvänta dig inget, allt som blir, får bli en positiv överraskning. Jag levde så under några år, då jag fullt ut förstått, för att orka leva vidare så fick jag begränsa mig som ovan. Det var inte roligt, jag hade aldrig något att se fram emot, att längta till. Kanske var det en anledning till att jag ändå samlade krafter att bryta mig loss, så fri man kan bli med barn tillsammans med en lögnare! För han fortsätter att ljuga försöker manipulera barnen och lovar mig en mängd saker som aldrig blir, ibland går jag på det, faller in i det gamla och tror att "nu menar han nog det..." men jag blir lika besviken, jag har liksom lurat mig själv. Barnen upplever ibland att jag agerar taskigt för att jag inte tror på honom, de vill ju tro på sin pappa, de älskar honom trotts allt.
Var rädda om er!