... i livet. Det är en fantastisk spirande, härlig känsla som just nu finns i min kropp och själ. Vet inte vad som hänt men det känns lite som att vakna upp, allt är klarare, jag ser detaljer, orkar lyssna och ställa följdfrågor när barnen berättar, jag kan skratta, äntligen lever jag.

Tänk om jag kunnat sätta fingret på vad det är som gjort att jag mår så bra, då hade jag blivit rik! Själv tror jag att det är flera faktorer, x et har varit lugn och vi har bara haft en mejl kontakt, vi har en weekendresa att se fram emot. Barnen har inte varit hos sin pappa ordentligt på över två månader, faktiskt inte sedan innan semesterresan i juli... Det gör att de är lugnare, bråkar mindre, kanske inte så hjälpsamma som jag behövt men det är hanterbart. Sedan tror jag att även "intesvar" från ledningen har stärkt mig i att det faktiskt är en dålig vård, det är inte bara jag som känner att jag hamnar mellan stolarna, de kan hänvisa mig till socialtjänsten men socialtjänsten hänvisar mig till sjukvården och så länge vi inte har problem med missbruk och kriminalitet eller att ekonomin sjunker så har vi inget inom socialtjänsten att göra. Tror också att en ny omgång hos psykologen är positivt och stärkande, har kommit med i en grupp som även ska fokusera på smärta, det blir ett nytt fokus och även kontakt med naprapat, ska bli spännande. Det är denna helhet jag efterlyst. Sedan ser jag mig inte som en smärtpatient men visst känns det i nacke och axlar/rygg ibland, visst biter jag ihop käkarna och när jag blir stressad så känns det som influensavärk i kroppen. Hoppas mycket på detta att det kan vara sista biten mot ett totalt välbefinnande! Återkommer och berättar mer!

Många små saker som ger hopp och som gör att jag orkar kämpa på lite till. Barnen mår bra just nu, visst blir det kaotiskt ibland med en eller oftast två som är ledsna samtidigt (de två minsta), de smittar liksom varandra och är den ena ledsen, som i går mellankille. Då tröstar jag honom och då blir lillasyster avudsjuk och känner att hon inte är älskad, så går jag lite till henne och då känner mellan att jag inte bryr mig om honom...

Tvättmaskinen lsutade fungera men jag lyckades fixa till det, var som tur var bara ett filter som satt igen. Känner mig faktiskt lite duktig när jag kan fixa saker, jag är ju inte den tekniska tjejen, jag har andra kvaliteter!

Det negativa med att må så bra som jag gör just nu är att aptiten också blir bra, men trotts detta så har jag gått ner 7 kg sedan jag startade i slutet på Augusti, ganska ok med tanke på att hormonerna är i obalans i en utmattad kropp! Fast det känns mer och mer som jag får både min kropp och själ tillbaka så jag misstänker att hormonbalansen är på väg att normaliseras! Sedan gäller det "bara" att fortsätta vara rädd om sig, inte ta ut sig och samla krafter alltid då det går. Fortfarande har jag inte så mycket ork som jag önskade.

Jag vet fortfarande inte när barnen ska till sin pappa, han har lämnat "återbud" två helger på rad som var hans, vi planerar ett liv utan honom nu, så får han ta om det finns en lucka i vår planering, vi kan ju inte bara gå här och vänta och inte göra något... Förra helgen var vi på bio och såg LasseMaja filmen, en glad film som man mådde bra av, många i publiken applåderade när filmen var slut. Kul att hitta en film som både en 9 åring och en 15 åring kan gilla och som tilltalade mig med. Alla barnen har älskat LasseMaja böckerna.

Det har varit en vecka av mycket arbete, arbetade 50% förra veckan och känner att det är på tok för mycket. Var gråtfärdig varje dag då jag gick från jobbet, orkade inte mycket hemma. Det blev prioritet på läxläsning, städning och matlagning fick ge vika, tack och lov för färdigmat och frysen!!! Flera kvällar var jag så trött att jag mådde illa och att äta var inte att tänka på. Det värsta var nog att irritabiliteten blossade upp, kände av att jag var lite tvär gentemot barnen men även på mitt arbete. Alla drar och sliter i mig, jag är inte delbar! Även känslan av att vara jagad, bröstsmärtor mm. kom tillbaka och huvudet känns som mos, "hjärnmos" kan knappast vara en måltid på en finare krog. Det positiva är att efter en vilsam helg så känns det ganska ok igen och jag ser fram emot en lugnare vecka! Ska arbeta en del hemifrån också.

För en tid sedan anmälde jag mig till en studie, kriterierna var att man hade en depression, fyllde i ett testformulär, slussades vidare till fler och det följdes sedan av en intervju. Känner mig inte deprimerad men är det enligt testerna. Jag kom med i studien lottades till gruppen som skulle utöka sin fysiska aktivitet, fick en stegräknare. Kom igång bra, 9000 steg, kollade upp vad man borde gå och 10 000 steg/dag eller mer är det optimala för hälsan. 9000 steg var utan min motionsrunda. Fyllde i formulär och fick då veta att jag rörde mig för mycket och det hade blivit fel, jag skulle aldrig ingått i studien, de hade gjort fel för jag har hela tiden berättat att jag är rörlig och rör mig mycket men att jag inte motionerar, tyvärr. Tråkigt för jag var motiverad.

Har gjort en ny MADRS test, fick 18 poäng denna gången 22 sist, så det går på rätt håll. Känns stor skillnad sedan i våras men jag är fortfarande väldigt skör. Vi får hålla tummarna att det inte inträffar fler negativa saker men många positiva energigivande saker och framför allt att vi inte drabbas av någon allvarlig sjukdom eller olycka, mina stora fasor! Har dragit ner mina Neurokan (Johannesört) till halva dosen, tar bara till natten nu och det känns ganska ok. Tror jag ska köpa mig en dos Magnesium och D vitamin också. D- vitamin bör man numera ta under den mörka halvan av året.

Funderat mycket på detta med depression, är det så att utmattningen gjort mig deprimerad eller är det så att jag haft en depression så länge att den gjort mig utmattad? Å andra sidan är kanske inte någon av reaktionerna så konstiga efter det jag varit med om. Funderar på om jag kanske inte alls mår dåligt, det är kanske så här andra mår, jag jämför mig med deras fasad, liksom att andra ser min starka fasad. En fasad med både styrka och resurser! Varför kan jag inte få in det i min hjärna, det som andra ser, det är den jag vill vara, en stark glad person. Är jag inte det alls? Vem är jag? Vem har omgivningen format mig till? Vem är jag egentligen? Är jag alla dessa personer, eller ingen alls?

Andra bakslag i veckan har varit att jag och min fd psykolog har mejlat de styrande i Landstinget för att höra vart jag skulle kunna tänkas få hjälp. Svaret blev ett ickesvar. Psykiatrin är inget alternativ enligt psykologen men det är en möjlighet enligt dem men utdömt av psykologen... Jag skulle också kunna få hjälp av psykoterapeuter men det avtalet upphör i årsskiftet, så det är inget alternativ, dessutom har vi skickat remiss dit och de ville inte ha mig där. Det tredje alternativet var via vårdcentralernas terapeuter, dessa vill/kan enbart syssla med KBT och min problematik lämpar sig inte enbart för KBT. Förra omgången (för ett år sedan) fick jag hitta på små faktorer som stressade mig för att terapeuten skulle kunna använda sig av KBT, för mina verkliga stressorer som ekonomi, hur barnen har det hos sin pappa, hans missbruk, tidigare misshandel mm. går inte att eleminera med KBT. Kändes helt meningslöst!

Så både psykologen och jag känner att vi står på ruta ett. Vi har bokat in en ny omgång med 10-15 besök, för det sa de höga herrarna att det var ok, så får vi se om vi tillsammans kan komma på något klokt. Vilken klippa hon är!!! Funderar också starkt på att anmäla hela förfarandet med början för drygt 10 år sedan, då mina rop på hjälp bagatelliserades och jag fick i stället höra att min man faktiskt behövde dricka, eftersom jag var så gnällig! Att få höra detta då man under ett drygt halvår inte sovit mer än max 2 timmar/ natt och då ofta uppdelt i 15-20 minuters pass. Xet reste ellr skulle sova för att orka arbeta så jag fick själv ta hand om sjuka barn på nätter och dagar. Minns speciellt en natt, killarna kan ha varit ca 6 månader och 3,5 år, då den ene kräkte ner hela sängen (minstingen) och den andre vaknade och hade svårt att andas. Jag försökte väcka deras pappa som bara tittar på mig, vänder sig om i sängen och säger, "jag ska upp och jobba, du går ju bara hemma", så vände han på sig och somnade om medan jag stod där med två skrikande små barn. Med en som kräkte på axeln fick jag hjälpa den andre med inhalationer, försöka lugna dem båda, samtidigt som jag skulle försöka bädda rent i den nerkräkta sängen... I denna perioden var jag så trött att jag allvarligt funderade på att hoppa framför tåget, skrev avskedsbrev till killarna. När man är så slut i huvudet att man inte kan räkna till 10, ja då är det verklgen dax att sätta stopp men fick jag någon hjälp? NEJ! MISSHANDEL KAN TE SIG PÅ MÅNGA OLIKA SÄTT!

Man säger ofta att de som har ett medberoende är starka, allt för starka för deras eget bästa, ja det stämmer nog. Jag är nog en överlevare trotts allt!

Mitt barn med dyslexi klarade alla rätt på ett prov, det var muntligt efter eget beslut, bra beslut!!! KLOKT BARN! Då blir man en allt bra stolt mamma!

Xet har hållt sig lugn, han har bara ringt en gång efter förra helgen han skulle haft dem, nu undrar jag när han ska ha dem nästa gång. Bra sätt (tror han) att låsa in mig på, men vi planerar för att han inte ska ha dem alls så får vi se när/om det blir, jag tänker inte ta initiativ till någon kontakt! Det fungerar bra när barnen är här, det jobbigt blir när jag räknar med att de ska vara hos honom men att det sedan inte blir så. Längtar efter att ta en fika med min kära kompis, vi kan sitta på vårt favoritfik en hel kväll med en latte och en god kaka... mmm. Det är läkande för mig, väldigt läkande att inte ha någon kontakt alls med xet. Jag har nog fortfarnde svårt att både inse och förstå hur negativt han påverkat mig.

Varför kan inte livet få vara bra och bara lunka på. Visst egentligen är det världsliga saker men för mycket av detta hela tiden tar så enormt på mina svaga krafter.

I går fick vi elfel i huset och halva huset slocknade, pappa var snäll och kom hit men kunde inte fixa det, ringa elbolaget som kom. Kallt blev det i huset, efter många om och men kunde killen som var här fixa det provisoriskt, nu måste jag ha hit någon som kan dra om ledningar mm. Dyrt och inget som ens syns och märks...

När detta var klart så ringer äldste sonen hem och berättar att hans nya dyra cykel blivit stulen! Naturligtvis var den inte låst men han och kompisarna var i närheten. Varför kan man inte få ha sina saker i fred? Han ör en obstinat tonåring som ska göra som han själv vill, går utan jacka trotts han är förkyld och ska inte låsa cykeln för ingen tar den i vår lilla by... visst! När ska han lära sig, jag är så arg på honom att jag inte vet vart jag ska göra av all ilska. Ska fundera på ett straff för honom, dels får han ju gå nu, inte kommer han att få någon ny fin cykel heller, en begagnad eller billig cykel får det bli.

Jag köper inget till mig själv, barnen får allt, de har nya mobiltelefoner, ny dator, ny IPAD, jag har en dålig dator från jobbet och min mobiltelefon är så gammal att folk skrattar åt den, min vinterjacka har ett hål på armen men det är inte prioriterat att köpa ny (hålet syns inte mycket).

Mina krafter är slut, kroppen är tung och jag orkar knappt förflytta mig. På 100 dåliga saker händer en positiv, sällan händer något bra om jag inte ser till att fixa det själv, de dåliga bara händer, en efter annan. Visst finns det mycket att vara tacksam för: jag har mina tre guldklimpar, vi är hyfsat friska, vi kan få mat på bordet, jag har mina kära föräldrar i livet, vi kan bo kvar i huset, det går bra för barnen i skolan och de har bra vänner.

Men på negativa sidan står; jag har en utmattningsdepression, vi har cancer i släkten, oro över detta, vad händer om jag drabbas, ekonomin ger mig dåligt svängrum, kan sällan unna mig själv något, Xet som tar krafter, ingen egentid, trötthet och falnande gnista, obstinat tonåring, orkar och hinner inte med både jobb, hus, trädgård, tvätt, mat, handling och barn, känner mig otillräcklig, har enormt dåligt minne...

Nu ska jag anmäla till försäkringsbolaget och sedan ta en tur för att se om jag hittar cykeln, då ska jag ringa polisen, för även om den är vår så har vi ingen sk. besittningsrätt längre, den tillfaller tjuvarna! Konstigt!

Barnens pappa har mejlat och förklarat vad som gick fel, precis som om det ändrade något och han ansåg det positivt att alkolåset nu bevisat att det fungerade. Visst kan man vända på allt! Undrar bara hur många gånger tidigare som han kört påverkad. Inte hjälpte förklaringarna heller mot att jag fått ta nya reservkrafter för att fixa det han ställt till.

Mitt barn med dyslexi har varit på utvecklingssamtal, det var bra men datorn behöver användas mer. Läraren menade på att utan denna så var det ett funktionshinder. Barnet blev naturligtvis ledet (pappa var med på samtalet) och hemma fick jag ta hela smällen med ett gråtande barn som kände sig som ett mycket dåligt barn. Jag kämpar med att bygga upp, stärka självförtroendet, uppmuntra, kämpar i timmar varje dag med läxor och med ett endaste ord kan pedagogerna förstöra allt. Ibland undrar jag om de får sin behörighet på postorder, lite finkänslighet måste man väl ändå ha när man pratar med barn och de vet om att det är svårt för mitt barn att acceptera dyslexidiagnosen, då behöver man väl inte uttrycka sig så kränkende och nervärderande. Allt det positiva försvann i ett naffs och kvar var bara den dåliga känslan.

Jag skriver till BO (barn och elevombudsmannen) och får ett svar tillbaka som inte är ett svar. Just dessa INTEsvar blir jag galen på. Det är så på jobbet med, frågar jag så vill jag ha ett klart svar, inte svimmel, svammel. Inför det äldsta barnest gymnsieval så beslutade jag mig för att chatta med en vägledare, jätte bra tänkte jag, då kan jag få svar på våra funderingar... Men även här var det ett ICKE svar. Jag blev inte ett endaste dugg klokare av detta svar, försökte jag förtydliga så fick jag återigen ett ICKEsvar. Suck!

Barnen brukar se på SOS på liv och död, härom dagen var det ett fall där polisen skulle leta efter en försvunnen man. Det visade sig att han misshandlat kvinnan och sedan stuckit. Att höra intevjun med poliserna gjorde mig illa till mods. " ja, han har väl fått ångest (med beklagan i rösten) och vi kan befara det värsta..." man hittade mannen i sitt egna garage sovande ruset av sig. Han togs in på förhör men släpptes i brist på bevis... Således är inte kvinnans berättelse ett bevis, inte hennes blåslagna ansikte, vill de att man i en misshandelssituation ska be misshandlaren sluta, för att man ska spela in händelsen? Vidare intervjuas en polis som säger " jag kan inte förstå att man stannar i en sådan situation, då är det bättre att gå än att slå ( jo det är ju sant men misshandel handlar ju sällan om det), jag förstår inte heller hur kvinnan kan stanna". Det är ju lätt att säga, när de inte vet vilken makt misshandlaren ofta har, de vet inte vilket uselt socialt stöd det finns för dessa kvinnor. De vet inte vilken dålig hjälp det finns till dessa kvinnor, de tas ju inte ens på allvar!

Blir arg när jag läser att flera killar som våldtagit en 15 årig tjej på en fest blir friade för man kan inte bevisa att det förekommit våld... Blir arg när man läser om att flera små barn blivit sexuellt ofredade då de gått till skolan i Malmö, hur föräldrar uppmanas att följa sina barn. När ska man vara fredad? Vart är vårt samhälle på väg, vågar jag låta mina barn gå till skolan, vågar jag släppa iväg dem på en fest, ska de få åka in i samhället några mil bort för att gå på bio? Eller ska jag låsa in dem.

Det är förfärligt när personer, killar eller tjejer inte blir sedda och trodda, jag värnar om de svaga, de utsatta, de som andra inte ser.

Nu är det höst på riktigt, löven skiftar färg och faller av, det smäller i marken när kastanjerna mognar och faller ner, det är kyligt i luften men solen dröjer sig envist kvar för att ge lite värme. Har gjort ett vackert ljusfat med kastanjer och prydnadspumpor. I går var barnen och jag hos bonden här bredvid och köpte en JÄTTE pumpa, den väger säkert 20 kg, svår att bära, aldrig har vi haft en så stor pumpa, men det blir säkert en fin pumpagubbe av den och barnen har önskat pumpapaj, så det får jag väl fixa till så småningom, nu får pumpan pryda vid dörren hel och fin en tid. Har köpt nya höstblommor till krukorna, Hebe håler ibland fint hela vintern, sådant gör att jag mår lite bättre, har också plockat in en stor bukett av sommarens sista blommor...

Har varit hos läkaren, sjukskriven året ut på 75% och det känns ok. Blev lite konfunderad över hans ordval. " det viktiga nu är att se till att du i lugn takt kommer tillbaka till fullt arbete" men är det viktigaste inte att jag blir frisk så att jag har möjlighet att arbeta full tid... Remissen han skrivit till någon psykolog har valsat runt i sex veckor, ingen vill ha den, anser inte att det är deras, anser inte att det är sjukvård... Nu vet jag inte vad som kommer att hända, vart jag ska ta vägen, inte ens den som är ansvarig för vårdgarantin vet säkert... Just nu lutar det åt att jag kanske kan gå tillbaka till min fd psykolog under tiden man tar reda på vart jag ska få fortsatt hjälp. Känner mig som ett omöjligt fall och jag som vill så mycket, som läser och har en massa kunskap...

Vill ha mer om hur jag kan agera för att bara acceptera, det behövs för nu har barnens pappa ställt till det igen och jag faller. Barnen skulle vara hos honom fredag - lördag eftersom de knappt varit där på en månad och att det dröjer minst en månad till innan de ska vara där. Två av barnen åkte dit, men den lilla fick jag hämta på kvällen (4 timmars barnledigt och jag ann ut och äta med en kompis). Nästa dag skulle det barn som sovit hos honom iväg på en aktivitet och sedan skulle han hämta upp de andra två för att göra något med dem. Egentligen skulle han hämta dem så de kunde äta frukost hos honom allihopa, men det blev inte så. Ja, ja men när de skulle köra så startade inte bilen pga alkolåset, TUR! De fick ta taxi till aktiviteten och barnet blev lämnat. X: et åker hem för att ta bilen och hämta de andra, då hade klockan blivit 12.30 men bilen startade fortfarande inte. Barnen blev oroliga och jag störtarg, sa bara att barnen stannade här och att jag tog över allt from NU. Han behövde bara lämna oss ifred, inte en chans hade han att säga något, inte en chans till förklaring, lögner mm.

Han har inte hört av sig sedan dess men satte barnens väska utanför dörren. mellan barnet som ofta haft mardrömmar har varit lugn ett tag men nu har mardrömmarna och rädslan kommit tillbaka, undrar om det finns något sammanhang.

Jag blir ledsen för att barnens kontakt med honom stadigt minskar, att de inte är trygg med honom, att de känner sig svikna av sin pappa och att han sätter hela mitt liv på vänt, att jag inte får någon vila, ingen egentid och att allt detta obestämda leder till ett sämre mående hos mig och att han fortsätter att utarma mina krafter.

Har bestämt mig för att köpa mig en ny ring och lämna in min förlovnings och vigselring som betalning. Vigselringen har jag själv designat och älskar den verkligen men nu vill jag ha ett nytt avstamp i livet och hoppas att den symboliska handlingen ska göra mig friare, lyckligare och starkare.

Jag måste få vila så jag orkar och kan och jag måste få slippa alla denna ambivalens i mitt liv. Barnen får gärna vara hos mig 365 dagar om året, bara jag vet och kan planera. Varje gång jag inte får den barnledighet jag förväntat mig så blir det dubbelt värre. Känner mig lite hotad av tystnaden, vad har han gjort? Vad planerar han? Är rädd för att öppna dörren ut, tänk om han står där? Obehagligt, läskigt, paranojigt!

Jag vill veta, planera, ha saker att se fram emot, känna att krafterna växer, att jag blir piggare, klarare i huvudet, gladare och till slut både harmonisk och lycklig! MIN TID KOMMER!

Lyckan liksom sorgen, dessa vingpar vilar aldrig, delas ut från rättagudars bo. MIN TID KOMMER!

Då var det dax igen. Barnen skule vara hos sin pappa denna helgen,  i går kväll ringde mellankillen hem och var jätte ledsen, han hade trillat på en lekplats och slagit foten så illa så han inte kunde stödja på den. Pratade med deras pappa som sa att det inte var någon fara, det hade han konstaterat... med alla de gånger han konstaterat att det inte varit någon fara men ändå varit det, i allt för färskt minne... då barnen haft väldigt hög feber och inte druckit på en dag och nästan var medvetslöst då jag kom hem från arbetet....när ett av barnen trillat och det sedan visade sig att det var hjärnskakning, barnet satt likblekt hemma då jag kom från arbetet och i förbifarten fick jag veta...

Jag menade på att om han inte kunde stödja så ville jag åka dit och titta på benet! Det tyckte x et var onödigt för han viste att det inte var något. Till slut fick jag ändå åka dit, luktade alkohol i lägenheten, konstigt att jag vet om det men ändå reagerar så starkt!

Barnen ville följa med mig hem men var rädd för att deras pappa skulle bli arg... smidig som en panter försöker jag att vara... så till slut tog jag hem barnen. I morse så hade han lika ont och kunde fortfarande inte stödja. Ringde, enligt överenskommelse till x et, han svarar yrvaket och jag ber honom komma hit och köra oss till sjukhuset (där är helt omöjligt att parkera nära akuten), jag sa att det var bra om han var här inom en timme, det gick 90 minuter och han kom inte. Jag hade tänkt att han på en timme hade hunnit vakna, duscha, äta och ta sig hit i lugn och ro, men icke. Då jag ringde så lät han yrvaken, jag tror att han lagt sig och somnat om, han sa att han skulle kunna köra om ca 30 minuter och så har han ca 15 minuter hit och sedan 15-20 minuter till sjukhuset. Lät inte ok. På detta vis har han utsatt barnet för en passiv fysisk misshandel i och med att han fördröjde och försvårade vår transport till sjukhuset. Lilltjejen ville jag inte heller ha med men hon ville inte vara med pappa så jag fick ringa in mina föräldrar som kom.

Turligt nog så kom de precis när vi var på väg att åka så det löste sig med transporten till sjukhuset! Några tråkiga timmar på sjukhuset, röntgen en läkare som knappt pratade och ännu sämre förstod vad vi sa. Sonen berättade att det kändes som det var en sten på foten och om han satte foten mot golvet var det som om pinnar stack honom i foten. Då vänder läkaren på foten och säger att det inte finns något sår så stenar och pinnar kunde det inte vara i benet... SUCK vi sa inte att det var stenar och pinnar i benet utan att det KÄNDES som. Inte lätt med språkförbistringar. Röntgen visade att foten var bruten, gips och kryckor i tre veckor... inte blir livet lättare precis men å andra sidan kunde det varit mycket värre.

Just nu känner jag mig helt slut och undrar hur jag ska orka med en sak till. Nu måste jag hämta och lämna honom i skolan och lilltjejen och han slutar aldrig samtidigt så det blir tre turer varje dag. Ja ja det är ju övergåede och egentligen världsligt.

Men vad gör man när 10 timmars arbete/vecka gör en helt slut, så slut att man inte kan tillföra en endaste sak , ska till läkaren på torsdag, rädd för att han vill öka arbetstiden. Jag vet ju att 10 timmars arbete motsvarar att jag arbetat 15 timmar, så 20 timmars arbete måste jag lägga ca 30 timmar på... Låter som om jag är både lat och arbetsskygg och jag vet att jag kan tvinga mig till att arbete men när man inte har krafterna så kommer jag också att falla, denna gången vill jag bli frisk PÅ RIKTIGT! Inte bara hjälpligt klara vardagen med ständigt sinande krafter. Hur är det med orken då man inte kan åka och handla utan att vara helt slut, att rulltrappor lockar fram svindelyrsel, att starkt ljus och ljud gör mig snurrig, att jag klarar jobbet ganska bra, känns ok då jag är där men jag skakar av trötthet då jag går hem och den dagen är jag glad för att jag har mat i frysen jag kan plocka fram till barnen...och då jobbar jag 4 timmar + 60 minuter på resan. Att orka göra trevliga saker fungerar inte heller, de tar också kraft, ibland känner jag mig isolerad, ensam, så här vill jag inte fortsätta att leva. Jag vill orka uppleva saker, jag vill hitta på trevliga saker med mina barn, jag vill orka umgås, gå ut och äta, gå på bio, teater, konstutställningar... jag vill kunna njuta av en heldags shopping med en vän, en fika på stan, att prata, titta och njuta, jag klarar inte alla dessa parametrar just nu. Gå och prata tar alla krafterna, så då kan jag inte titta och njuta, jag blir avskärmad och upplever inte samma saker som andra. TRÅKIGT!

Att ta en infraröd bastu ska vara bra mot stress, utsöndra gifter, minska muskelvärk, stärka hjärtat, mfl. positiva hälsoeffekter. I veckan lyxade jag och provade detta, de lovade att man blev jätte pigg efteråt. Bastun var inte så varm som en vanlig bastu, kändes nästan som en väldigt varm sommardag. Efteråt var jag yr, trotts att jag hällde i mig massor av vatten, tog mig mödosamt hem, var helt slut och fick sova. Var helt slut hela dagen, totalt orkeslöst. Kroppen får jobba som om man joggar i 40 minuter och jag tror att min kropp inte orkar med det just nu. Detta leder ju till utsöndring av stresshormoner och min kropp reagerar inte längre normalt på stress. Normalt är att hormoerna gör oss redo för flykt och kamp, därför kan vi prestera mer, en stund, min kropp kan inte det. I stället ställer min kropp in sig på död, jag blir trött och helt tom i huvudet, kan man inte fly så är det än mer primitivt att spela död. Där befinner sig min kropp, fast det pratar man inte gärna om inom medicinen för det är inget man kan kontrollera, så då finns det inte...

Allt i min takt fungerar ganska bra men den extra växeln finns inte!

Just nu vet jag att jag måste ta ett extra, extra stort föräldraansvar, inte nog med min bit, jag måste också kompensera och kolla av vad barnens pappa gör och inte gör. Det tar också på krafterna!

... är något som ständigt förföljer mig som ett mörkt spöke. Även om jag alltid gör jag så gott jag kan har jag en känsla av att jag famtiskt borde försöka lite till. När jag blir trött så blir jag intryckskänslig och det tröttar än mer och jag blir lätt irriterad, så måndag till torsdag är jag lätt irriterad och en tråkig mamma, på söndagen infaller jobbstressen och jag kan återigen känna av humöret. Två dagar i veckan som vi kan få njuta av att jag är lugnare, mer harmonsik, orkar skratta, kan göra saker med barnen... undrar om det är så här det ska vara och jag som ännu bara arbetar 10 timmar/vecka ( i verkligheten blir det dock mellan 15 - 20)

Jag kan ha dåligt samvete för att jag nöt för lite av barnen då de var små, skulle vilja åka tillbaka i tiden  om än bara för några timmar... ändå vet jag att jag tillbringade alla tid med dem och jag njöt allt vad jag förmådde. Men jag inser också att det komplicerade och destruktiva liv vi levde gjorde att krafterna att njuta var reducerade. Har ett kort på äldste sonen då han är drygt ett år, en charmerande söt kille, då hade vi en bra period och jag mådde ganska bra, det var strax innan ett nytt moment lades till i mitt liv... arbete efter föräldraledigheten... därefter tog livet mer av mina krafter än vad jag kunde bygga upp.

Dåligt samvete kan jag ha för x et också, trotts att han inte är mitt ansvar, vemod känner jag ofta. Han fyller år i helgen, som tur är ska han vara bortrest, vet inte om det är en nöjesresa eller affärsresa men det spelar mindre roll. Hade han varit hemma så hade jag kännt pressen att bjuda på mat osv. även om det inte är mitt ansvar, han gör ju inte heller något för mig och gjorde det inte när vi levde ihop heller. Barnen får väl köpa något till honom, men jag vet inte vad, han har råd att köpa allt han behöver, kläder är för personligt... han har ingen annan som bryr sig så då känner jag att det är mitt ansvar... dumma dåliga samvete! Jag tror att hans år med mig och barnen var hans bästa, vi brydde oss, ställde upp och gav en trygghet han aldrig fått uppleva, jag tror vi gav mer kärlek än han någonsin fått. Fast det går inte att bara ge och ge, det går inte att förändra någon annan, den enda vi kan förändra är oss själva och varje gång jag lyckas stå emot mitt dåliga samvete så är jag stolt (åtminstone om det gäller andra än barnen).

Vemodet över alla födelsedags middagar jag fixade, med vacker dukning, tre rätters, snacks, bubbel, fina tårtor,kakor,  jag gick inte till affären och köpte en fryst tårta som hans föräldrar brukar göra, jag lade ner min själ i att det skulle bli fint och gott och jag vet att han njöt när han blev uppvaktad så men han sa aldrig något, aldrig ett tack, aldrig ett leende...

I helgen ska jag på en återträff med en mängd gamla ungdomsvänner, vi försöker ses vart femte år och det ska bli trevligt, min syster ska passa barnen men kommer att känna av det dåliga samvetet och skynda mig hem. Hoppas bara att jag orkar ta mig dit! Skrämmande att man inte ens orkar med sådant som är trevligt.

Huvudet är inte riktigt i sin ordning, det snurrar och jag har en lång reaktionsförmåga, eller snarare en lång tid innan hjärnan förmår kroppen att reagera, jag kan notera stimulit men det händer inget i kroppen. Träffade flera bekanta härom dagen och jag kunde för mitt liv inte placera dem, det snurrade riktigt i huvudet tills det till slut landade, riktigt otäckt. Har fått kundutvärderingarna från i våras, de var fantastiskt bra, trotts att jag mådde så dåligt som jag gjorde så lyckades jag nog hålla "masken" på plats, kanske märker jag mest själv hur trög min hjärna är. Hoppas det snart blir bättre!!!

Livet är lite upp och ner och det är väl det som ger livet mening. Ibland har jag dock känt att det svängt lite väl mycket och det har varit lite väl mycket nerförsbackar. Just nu känns livet ganska stillsamt och lugnt mer som en barnbergochdalbana, typ nyckelpigan. Ganska behagligt tempo utan större svängningar, varken upp eller neråt.

Eftersom mitt liv inte vart så här stabilt och bra på VÄLDIGT länge så undrar jag naturligtvis när det ska vända men så minns jag alla mina tårar för bara en vecka sedan, tårar över barnet som inte fick leva, jag minns händelser under sommaren som inte var så lugna, jag minns hur dåligt jag mådde i våras och genast känns det som om lugnet faktiskt inte vart så länge. Jag har näsan över vattenytan men det är inte mycket mer men kanske måste jag vara nöjd med det just nu.

I gårkväll sa min lilla tjej att "mamma om det händer mig något som flickan (( tyst) så att jag dör), lovar du då att jag ska få ha mina gosedjur hos mig". Lilla älskade barn, inget får hända er!!!! Vet inte vad jag skulle ta mig till då, barnen är mitt allt, mitt liv, min kärlek, min framtid, ALLT!!!

Känner att stressen ibland tar över och jag ryter på barnen, speciellt på morgonen när vi alla ska iväg. Så får jag dåligt samvete när lillan säger att jag bara skäller på henne... men vad gör man när man tjatar 10-15 gånger och inget händer. Känner att de kanske är lika mentalt trötta som jag och att de också känner motstånd till att gå hemifrån. I går arbetade jag och i dag var det enormt svårt att gå upp för mig, krafterna tog slut igår. Idag vilar jag och i morgon arbetar jag igen.

Mår som sagt ok, ovanligt bra men ändå LÅNGTIFRÅN bra, stabiliteten stärker mig... ända tills det händer något...märker att jag börjar längta efter att planera saker, att kunna åka bort med övernattning (utan barnen), vill se människor, vill göra något, vill men orkar inte... Måste ändå vara en del i friskhetsprocessen eftersom jag börjar längta, kan tom. längta efter kärleken igen! Min tid kommer säkert den med.

Robban Broberg sjöng att " det är bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja", kanske är lerlagret lite tunnare nu... Tidsaspekter är svårt för mig, det känns som om jag mått stablit länga men i verkligheten är det kanske en vecka, å andra sidan har jag varit van vid ett betydligt sämre mående, hoppas det är på väg uppåt, stabilt, sakta, jag vet att det som behövs är tid och att det blir mycket tid för återhämtning samt att hjärnan inte slits allt för mycket.

I går fick jag mängder av kramar av personen i ett uppdrag som jag fick lämna i våras då jag blev sjukskriven, i går stod de i kö för att krama om mig, HÄRLIGT!

Ge aldrig upp dina drömmar!

https://www.youtube.com/watch?v=RxPZh4AnWyk

Inom mindfulnessen säger man att allt passerar, livet är som att sitta vid ett vattendrag och titta på löv som flyter förbi, vissa stannar till på en sten eller annat, andra flyter lugnt vidare. Kanske är det så men vissa onda löv stannar allt för länge. Visst förändras livet men saker vi går igenom kan förändra oss så att det blir svårt att njuta fullt ut. CARPE DIEM, så sant men så svårt!

Då var det vanliga livet igång igen med skola, arbete, fritidsaktiviteter, föräldramöten mm.

En klasskamrat till ett av mina barn har dött, det är förfärligt tragiskt, smärtsamt, onödigt, mina tårar har haft svårt att sluta trilla. Min lilla tjej sa en dag till mig "mamma nu får du inte vara sådär ledsen längre, jag känner mig inte trygg då!" Ett barn ska inte dö! Var finns rättvisan, var finns meningen! Jag vill tända ett ljus för detta barn, föräldrar, syskon, familj och vänner... Livet är långtifrån så självklart som vi ibland tror.

Jag har börjat arbeta på 25% vilket egentligen ska vara 10 timmar men blir ofta ca 15 timmar/ vecka. Det går men är helt slut då jag kommer hem och det blir inget gjort de dagar jag arbetar, orkar knappt få fram mat på bordet till barnen, är jag själv hungrig så kan jag mödosamt göra något (kanske) men sedan är jag för trött för att äta. Jag är inte nöjd med min arbetsprestation men just nu kan jag inte mer, hur mycket jag än anstränger mig, det är kortslutning i hjärnan. Yrselsymtomen är tillbaka men jag försöker andas djupt och inte bry mig så mycket, hoppas att de går över.

Mentalt mår jag ok, känner mig inte deprimerad längre, den jobbiga agressiviteten känner jag inte av så ofta. Hoppas att detta ska gå på rätt håll, om än sakta.

X:et har doftat droger, så där sötfränt, sista gångerna vi setts. Känns inte bra alls, barnen har varit sjuka, ja ni vet hur det lätt blir på hösten, och därför inte sovit hos sin pappa sista tiden.Ja, vad ska man göra, han mår uppenbart väldigt dåligt, ser härjad ut, luktar droger men aldrig att han skulle erkänna något. Eftersom jag inte tar upp något så har vi inte haft några jobbiga diskussioner på länge, det känns bra men det är svårt att vara tyst. Alltid måste jag överväga vad det kan ge om jag tar upp något och vad konsekvenserna kan bli, är det värt det?

Försöker ta barnen vars en kväll och åka och handla lite nya höstkläder till dem, kul men dyrt! Det är mycket som behövs nu... Till flickor i storlek från 134 är det svårt att hitta bra och fina kläder, ganska utmanande eller väldigt tufft, korta jackor som visar halva magen känner jag inte för att köpa... blir kallt i vinter... Hoppas de får in lite mer, hon är så liten, tunn och frusen att jag skulle vilja ha en lite längre täckjacka, vi får se vad som dyker upp... jag har ju ekonomin emot mig, i annat fall kan man säkert hitta fina jackor. Mycket lättare till killar, mer praktiskt men ofta ganska tråkiga färger men det är ju också oftst svart de vill ha...

I dag har jag varit på mitt sista psykologbesök, sedan vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen... ett uppföljningsbesök väntar i december. Hon sa att var det några problem så skulle jag kontakta henne och det känns skönt. Vi kom överens om att det var bäst om jag landade i mina 25% ordentligt, fick till vardagen innan jag gick upp i tid, vi hoppas att läkaren är på samma spår. Just nu är jag absolut inte redo att arbeta mer, skulle jag arbeta 20 timmar, som är nästa steg, så innebär det i verkligheten att jag måste arbeta 30 timmar...

Läkaren har inte skickat in något läkarintyg angående min sjukskrivning till försäkringskassan, så nu måste jag ordna med det. Han har heller inte hört av sig och berättat vart han ska skicka remiss för fortsatt samtalskontakt, det lovade han att göra. Det är inte sådant här man blir friskare av precis. Man behöver vara frisk för att vara sjuk, så sant så!

Har tagit mig en ordentlig dust med vikten, vågen är på - 3.5 kg, det känns bra men allra minst 5 kg till och gärna 10 till om det går, vi får se vart det landar. I dag cyklade jag till psykologen en tur på totalt knappt 2 mil. Känns bra i benen nu, även om jag brukar promenera mycket så använder man andra muskler då man cyklar och dessa muskler behöver tränas, konditionen var ok. det var nog mest benmuskulaturen som begränsade mig. Ska försöka ta en cykeltur de dagar då jag inte är på arbetet. Märkte att alla intryck kom över mig, lättare att sitta inständ i en bil och det går fortare då man cyklar än när man går så det blev ganska yrt i början men det la sig lite efter en stund och jag fick fokusera blicken.

       Till barnet som inte fick leva

Det kan ha både för och nackdelar! Just nu känns det mest som nackdelar, tyvärr!

Jag har arbetet hemma men ganska många timmar har det fått bli, för att hinna med allt som måste vara klart tills på måndag. Förr var jag högeffektiv, säg att jag ofta gjorde saker nästan dubbelt så snabbt som andra, nu tar det 3-4 ggr längre tid för mig och bara det är stressande.

När jag på eftermiddagen ska hämta barnen så är jag VÄLDIGT trött, att lilltjejen sedan har en kraftig separations kris gör mig fullständigt slut. Hon saknar mig så otroligt då hon är i skolan, där anstränger hon sig till max, högpresterande, lite längre skoldagar i år men när hon kommer hem eller ser mig så faller hon ihop. JA, hade det varit bokstavligt så hade det väl varit ok men hon förvandlas till en sur, arrogant, tjaffsande treåring som SKA ha sin vilja i om jag råkar säga något som inte passar så bryter det totala kaoset ut, hon gräter, sparkar, slår, biter och går knappt att få kontakt med. Det går inte att ha henne bland folk. Härom dagen så SKULLE hon ha en glass på vägen hem, men jag hade inga pengar, hon blev så att jag undrade hur jag skulle få hem henne över huvud taget. tittar ner i marken och hittar 70:-, det fick bli till en glass så vi kom hem. Helt fel men vad gör man när krafterna är slut?

Varje dag har hon haft flera utbrott, var snutig mot mina föräldrar som kommit för att hjälpa mig fixa några saker med vår bil, lillan sa att "jag vill inte att de ska vara här, stick..." Vilket resulterade i att mamma blev ledsen och sur och pappa sa att hon var en idiot. Precis så ska man göra om man vill förvärra läget... jag har den hårda vägen fått inse att det är mjuka tag, det hon vill ha är mängder av kärlek, ordspråket "Älska mig mest då jag förtjänar det minst." stämmer väl in på henne!

Jag har svårt att fixa något här hemma, tvätt, disk och plock har blivit liggande denna veckan, orkar helt enkelt inte. Ska det vara så här, måste jag välja mellan att arbeta och inte orka med mina barn, eller vara sjukskriven och kunna ta hand om barnen... Fler stressymtom har kommit, irritabiliteten och ljudkänsligheten är tillbaka, inte lika kraftigt som när det var som värst men det tar otroligt mycket krafter.

Mellankillen sedan, han kan inte sova, vi som just fått lite rätsida på hans sömn, han kommer nu vid 01, om han alls kan ligga i sin egna säng, i natt har han sovit hos mig, vilket gör att han är pigg och jag jätte trött... Stackarn har sådana mardrömmar och blir så orolig. Vi har köpt stenar och lagt i varje vädersträck för att andar, spöken och annat inte ska kunna komma in, vi har skaffat larm, jag sover i rummet intill honom... Vad mer kan jag göra? Undrar om det är skolstarten eller om han märker av att jag mår sämre som triggar igång...

Just nu ledsen och trött!

Jag tar gärna respons från er läsare, det är flera trogna läsare och det hade varit intressant att få en dialog, höra hur ni ser på saker och ting, hur fungerar livet för er, hur ser hjälpen till anhöriga ut där ni bor, hur har/hade ni gjort för att orka?

Kram till alla läsare!