Vardag igen...
Det kan ha både för och nackdelar! Just nu känns det mest som nackdelar, tyvärr!
Jag har arbetet hemma men ganska många timmar har det fått bli, för att hinna med allt som måste vara klart tills på måndag. Förr var jag högeffektiv, säg att jag ofta gjorde saker nästan dubbelt så snabbt som andra, nu tar det 3-4 ggr längre tid för mig och bara det är stressande.
När jag på eftermiddagen ska hämta barnen så är jag VÄLDIGT trött, att lilltjejen sedan har en kraftig separations kris gör mig fullständigt slut. Hon saknar mig så otroligt då hon är i skolan, där anstränger hon sig till max, högpresterande, lite längre skoldagar i år men när hon kommer hem eller ser mig så faller hon ihop. JA, hade det varit bokstavligt så hade det väl varit ok men hon förvandlas till en sur, arrogant, tjaffsande treåring som SKA ha sin vilja i om jag råkar säga något som inte passar så bryter det totala kaoset ut, hon gräter, sparkar, slår, biter och går knappt att få kontakt med. Det går inte att ha henne bland folk. Härom dagen så SKULLE hon ha en glass på vägen hem, men jag hade inga pengar, hon blev så att jag undrade hur jag skulle få hem henne över huvud taget. tittar ner i marken och hittar 70:-, det fick bli till en glass så vi kom hem. Helt fel men vad gör man när krafterna är slut?
Varje dag har hon haft flera utbrott, var snutig mot mina föräldrar som kommit för att hjälpa mig fixa några saker med vår bil, lillan sa att "jag vill inte att de ska vara här, stick..." Vilket resulterade i att mamma blev ledsen och sur och pappa sa att hon var en idiot. Precis så ska man göra om man vill förvärra läget... jag har den hårda vägen fått inse att det är mjuka tag, det hon vill ha är mängder av kärlek, ordspråket "Älska mig mest då jag förtjänar det minst." stämmer väl in på henne!
Jag har svårt att fixa något här hemma, tvätt, disk och plock har blivit liggande denna veckan, orkar helt enkelt inte. Ska det vara så här, måste jag välja mellan att arbeta och inte orka med mina barn, eller vara sjukskriven och kunna ta hand om barnen... Fler stressymtom har kommit, irritabiliteten och ljudkänsligheten är tillbaka, inte lika kraftigt som när det var som värst men det tar otroligt mycket krafter.
Mellankillen sedan, han kan inte sova, vi som just fått lite rätsida på hans sömn, han kommer nu vid 01, om han alls kan ligga i sin egna säng, i natt har han sovit hos mig, vilket gör att han är pigg och jag jätte trött... Stackarn har sådana mardrömmar och blir så orolig. Vi har köpt stenar och lagt i varje vädersträck för att andar, spöken och annat inte ska kunna komma in, vi har skaffat larm, jag sover i rummet intill honom... Vad mer kan jag göra? Undrar om det är skolstarten eller om han märker av att jag mår sämre som triggar igång...
Just nu ledsen och trött!
Jag tar gärna respons från er läsare, det är flera trogna läsare och det hade varit intressant att få en dialog, höra hur ni ser på saker och ting, hur fungerar livet för er, hur ser hjälpen till anhöriga ut där ni bor, hur har/hade ni gjort för att orka?
Kram till alla läsare!