Då var det vanliga livet igång igen med skola, arbete, fritidsaktiviteter, föräldramöten mm.
En klasskamrat till ett av mina barn har dött, det är förfärligt tragiskt, smärtsamt, onödigt, mina tårar har haft svårt att sluta trilla. Min lilla tjej sa en dag till mig "mamma nu får du inte vara sådär ledsen längre, jag känner mig inte trygg då!" Ett barn ska inte dö! Var finns rättvisan, var finns meningen! Jag vill tända ett ljus för detta barn, föräldrar, syskon, familj och vänner... Livet är långtifrån så självklart som vi ibland tror.
Jag har börjat arbeta på 25% vilket egentligen ska vara 10 timmar men blir ofta ca 15 timmar/ vecka. Det går men är helt slut då jag kommer hem och det blir inget gjort de dagar jag arbetar, orkar knappt få fram mat på bordet till barnen, är jag själv hungrig så kan jag mödosamt göra något (kanske) men sedan är jag för trött för att äta. Jag är inte nöjd med min arbetsprestation men just nu kan jag inte mer, hur mycket jag än anstränger mig, det är kortslutning i hjärnan. Yrselsymtomen är tillbaka men jag försöker andas djupt och inte bry mig så mycket, hoppas att de går över.
Mentalt mår jag ok, känner mig inte deprimerad längre, den jobbiga agressiviteten känner jag inte av så ofta. Hoppas att detta ska gå på rätt håll, om än sakta.
X:et har doftat droger, så där sötfränt, sista gångerna vi setts. Känns inte bra alls, barnen har varit sjuka, ja ni vet hur det lätt blir på hösten, och därför inte sovit hos sin pappa sista tiden.Ja, vad ska man göra, han mår uppenbart väldigt dåligt, ser härjad ut, luktar droger men aldrig att han skulle erkänna något. Eftersom jag inte tar upp något så har vi inte haft några jobbiga diskussioner på länge, det känns bra men det är svårt att vara tyst. Alltid måste jag överväga vad det kan ge om jag tar upp något och vad konsekvenserna kan bli, är det värt det?
Försöker ta barnen vars en kväll och åka och handla lite nya höstkläder till dem, kul men dyrt! Det är mycket som behövs nu... Till flickor i storlek från 134 är det svårt att hitta bra och fina kläder, ganska utmanande eller väldigt tufft, korta jackor som visar halva magen känner jag inte för att köpa... blir kallt i vinter... Hoppas de får in lite mer, hon är så liten, tunn och frusen att jag skulle vilja ha en lite längre täckjacka, vi får se vad som dyker upp... jag har ju ekonomin emot mig, i annat fall kan man säkert hitta fina jackor. Mycket lättare till killar, mer praktiskt men ofta ganska tråkiga färger men det är ju också oftst svart de vill ha...
I dag har jag varit på mitt sista psykologbesök, sedan vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen... ett uppföljningsbesök väntar i december. Hon sa att var det några problem så skulle jag kontakta henne och det känns skönt. Vi kom överens om att det var bäst om jag landade i mina 25% ordentligt, fick till vardagen innan jag gick upp i tid, vi hoppas att läkaren är på samma spår. Just nu är jag absolut inte redo att arbeta mer, skulle jag arbeta 20 timmar, som är nästa steg, så innebär det i verkligheten att jag måste arbeta 30 timmar...
Läkaren har inte skickat in något läkarintyg angående min sjukskrivning till försäkringskassan, så nu måste jag ordna med det. Han har heller inte hört av sig och berättat vart han ska skicka remiss för fortsatt samtalskontakt, det lovade han att göra. Det är inte sådant här man blir friskare av precis. Man behöver vara frisk för att vara sjuk, så sant så!
Har tagit mig en ordentlig dust med vikten, vågen är på - 3.5 kg, det känns bra men allra minst 5 kg till och gärna 10 till om det går, vi får se vart det landar. I dag cyklade jag till psykologen en tur på totalt knappt 2 mil. Känns bra i benen nu, även om jag brukar promenera mycket så använder man andra muskler då man cyklar och dessa muskler behöver tränas, konditionen var ok. det var nog mest benmuskulaturen som begränsade mig. Ska försöka ta en cykeltur de dagar då jag inte är på arbetet. Märkte att alla intryck kom över mig, lättare att sitta inständ i en bil och det går fortare då man cyklar än när man går så det blev ganska yrt i början men det la sig lite efter en stund och jag fick fokusera blicken.
Till barnet som inte fick leva