Nya skulder, förfalskade namnteckningar mm, är lite av det jag fått reda på sista tiden att X sysslat med. Jag blir tokig. Äverallt hamnar vi mellan stolarna...jag tjänar för lite för att ta över lånen själv och jag tjänar för mycket för att få bostadsbidrag. Jag måste arbeta mer men är för sjuk för att arbeta... Vi bor billigt men det räcker inte, jag har lite pengar på banken som räknas men de är sparade till min pension, för jag kommer aldrig att kunna överleva på den lilla pension jag kommer att få och jag har inga margnaler i min privatekonomi så att jag kan pensionsspara utan måste spara s jag kan ta av pengarna om det behövs i ett akutläge. Ibland känns det lönlöst att kämpa och vara skötsam.
X är på behandling ett tag till, det är skönt! Jag har pratat med hans terapeut en gång och hen ser honom som så klok och insiktsfull, han har 100% insikt, jag drar en djup suck och inser att han duperat dem ännu en gång. Jag orkar snart inte leva med denna ekonomiska oro längre, om ni visste vad den tär och ingen utväg hittar jag, jag vill alltid lösa saker och hittar ofta vägar att göra saken bättre men inte här, jag är helt fast och inmålad i ett hörna.
Sommar men sommaren lyser med sin frånvara, hade behövt ladda med några riktigt fina veckor, så jagkunnat vara ute mycket, njutit av solen och de sköna sommarkvällarna och vetskapen att nästa dag lovas det också sol, men så är det ju inte. Jag har ändå tur som har trädgården och kan njuta de små solstunder som kommer.
Efter sista vetskapen om vad X gjort och detta är säkert inte allt, hur många gånger har jag inte sagt att jag inte tänker stötta honom om jag kommer på att han ljuger. Jag måste dra mig ännu ett steg bakåt och jag funderar starkt på att bryta kontakten helt. Jag är så trött!
Att ha barn som lider av oro och ångest är fruktansvärt krävande och kvävande. Hrela min dag går åt till att prata oro med ett av barnen, att sedan syskonen inte förstår och kan vara ironiska och kränkande i sina kommentarer, gör inte saken lättare.
Mitt barn är orolig för allt, att saker är giftiga, kan det hända något dåligt om jag säger eller gör...? att telefoner, fjärrkontroller mm strålar och måste ligga på ett visst sätt, att om man avslutar ett tV program för det är läskigt, då kommer det att hända. Nu är de sakerna lite bättre men då kommer ann annan oro, vad händer när vi dör? Kommer vi till samma ställer även om vi tror olika? Rädd för att få cancer.
Jag vet att man inte ska svara på frågor kring oron för det hjälper bara för stunden, man ska vara i sin oro och låte den gå över, för att se att inget farligt händer... ja ett gott råd men så som vi har det så är det outhärdligt att inte svara på åtminstone en del av frågorna, de som känns relevanta. Hur gör man när barnet ska tex. till skolan och frågar något, ska jag skicka mitt barn till skolan m ångest, eller ska jag lindra för stunden?
Vi är trötta och slitna av ångesten!
Vi har haft konfirmationsfest också, det gick bra men jag var så trött att jag höll på att bryta ihop. Efter festen så kunde jag knappt röra mig, sov i flera timmar. Men det var en fin konfirmation, bara för mycket att fixa innan när man är helt själv, barnen var inte så pigga på att hjälpa till heller...
Barnens pappa är sedan två veckor inlagd på ett av Nämndemansgårdens behandlingshem, vad det blir för resultat får vi se, han är ju nykter när han är där...klok och insiktsfull, det är bara det att alla klokhet han uttalar har han kopierat av någon annan. Vid ett möte som jag var med på så hade han kopierat nästan rakt av vad kuratorn sagt till honom om hur barnen mådde och vilken skade de tog, även om han inte trodde på det, detta lägger han fram som sin insikt! Terapeuten är mycket imponerad över hans klarsynthet! Jag blir imponerad över att ingen ser igenom honom!
De vill att jag ska komma på en anhörigvecka, efter det att hans program är slut. EN vecka! Tanken är ju god men borde de inte anpassa sin verksamhet till verkligheten, då ska jag ta ledigt en vecka och förlora pengar, sen är ju frågan vart barnen ska vara, jag har ingen som kan ta dem! Då säger terapeuten " Men då är ju X nykter så då kan han ta hand om barnen!" men, men , men har de inte fattat, barnen har ingen kontakt med sin pappa, han ger dem inte den tryggheten de behöver och hur ska man kunna lita på att han håller sig nykter.... nja, det hade de inte tänkt på!
Jag frågade vad det fanns för stöd för barnen, bara för barn över 18 år och då som anhörigvecka. Vad gör en 18-25 åring, pluggar eller är ny på arbetsmarknaden, för de som sköter sig, ska de missa en veckas studier sista året på gymnaseiet, eller på högskolan? Det fanns stöd till barn som hade en mamma som miss brukade, då fanns det familjebehandlingsprogram, ja men lever vi på 50 talet?
Jag tycker absolut mycket av deras arbete är fantastiskt bra och de har goda resultat, hur säkra nu dessa är....hur mäter man framgång, är det bara nykterhet?
Så nu får x en dyr behandling, han mår som en prins och får mat mm medan jag missar underhåll mm och vi kan inte ens köpa en glass om vi är ute eftersom X inte betalar vad han ska. Jag har dessutom kommit på och fått reda på via vissa kontakter att X håller på att skuldsätta sig för stora belopp. Eftersom han har skulder hos kronofogden så tar han dyra lån utan säkerhet och privata lån hos bekanta. Jag håller på att bli tokig av detta. Visserligen är huset säkrat nu, men om han inte betalar underhåll så går vi ändå under, då går jag back varje månad, ganska mycket. Han har ju haft en inkomst som varit mångdubbel min och hans årsinkomst har varit ca 5-6 gånger så hög som min, vart tar alla hans pengar vägen???
För vår del har nog hans rena missbruk varit den lättaste saken, allt som kommer omkring och bredvid den har varit många gånger tuffare och svårare att hantera, Det är det nog få som tänker på. Just nu är jag så trött på honom att jag knappt orkar prata om han ringer. En positiv sak är att man får besöka högst en gång i veckan, på söndagar och det är långt dit och eftersom han inte betalt kan jag säga att vi inte har råd...
Jag vill tjäna pengar så jag kan försörja oss själv, utan att vara beroende av hans underhåll till barnen, jobbar på att hitta en lösning men det är svårt när man är utmattad och har en tredubbel utmattning, om jag arbetar 4 timmar motsvarar det att ngn som är frisk arbetar 12 timmar. Till detta har jag en återhämtning som är förlångsammad och jag behöver 4-5 gånger så mycket tid för att återhämta mig jämfört med ngn som är frisk.
...men länge ska du minnas deras doft! Det är en rad ur en fantastisk dikt som min klass fick av vår lärare, den dagen vi tog studenten! Då låg alla vägar öppna, möjligheter, spänning och vad gjorde jag av livet? Ibland kan jag ångra att jag inte tog fler chanser och vissa val skulle jag kanske inte gjort men jag vet fortfarande inte om livet varit bättre och lättare då. Kanske gjorde jag det bästa av de möjligheter som fanns.
Med studentfest avklarad, barnen på sommarlov, barnen med kompisar, pojk och flickvänner, bortresta, massor av planer och jobb, jag känner mig ensam och tom. Studentfesten var tuff att anordna själv med allt som skulle fixas rent praktiskt innan, en hel del missöden på vägen. Vårt älskade husdjur dog och det var bara att rycka upp sig och fortsätta fixa. Men på studentdagen var allt minutiöst ordnat, den dagen var nog den dag jag var minst stressad och kunde njuta lite av festligheterna, vädret var sämsta tänkbara men det löste sig ändå. ganska besviken på det som kallas min familj, pappa hjälpte mig med vissa saker som att gå på systemet och fixa viss hämtning själva studentdagen men fö kände jag inte mycket stöd från de andra. Känns sorgligt, vi som alltid stöttat och hjälpt varandra, nu när navet-mamma inte finns så glider allt iväg. Tur att en av mina bästa vänner med familj (även utflugna barn med sambos kom), det känns mer som min failj att vara med dem. Allt gick bra, saknaden över dem som inte kunde vara med var stor, speciellt mamma, som hade glatt sig så. Jag stod upp men dagen efter var jag helt slut, det har tagit över en vecka att bli något så när ok igen, har varit helt dränerad på all energi men jag var rädd att jag skulle falla ihop under festen och det skedde i alla fall inte! Jag var ganska nöjd och studenten själv, var nöjd och glad.
Barnens pappa kom och var inte helt nykter och värre blev det under kvällen, ok då han kom men knappt så han kom ute genom dörrarna när han skulle gå, jag stängde fort! Förmodligen blir det snart ett behandlingshem för honom och det ser vi fram emot, just nu är han väldigt kontaktsökande och dryg. Sen får vi se, jag har inga stora förhoppningar men hoppas att vi anhöriga kan få ngt stöd.
Ett av barnen är utomlands på konfirmationsresa och det är tomt, jag måste börja planera för konfirmationen men saknar min älskling så. Jag är nog en löjlig mamma som alltid vill ha barnen med mig och nära, känner mig inte helt hel utan dem. Inser att jag måste börja skaffa mig ett eget liv, jag behöver egentid och ändå är det så svårt.
Senare i sommar planerar vi att resa bort, alla barnen och jag, härligt att alla vill med!
Med stor glädje har nu äntligen beskedet kommit angående huset, det är mitt och helt säkert från kronofogdens utmätning hos X. Det ger mig åtminstone en viss trygghet men vi lever ändå till stor del av
Snart tar äldsta barnet studenten, ofattbart för det var ju inte så länge sedan jag själv stod där på trappan...eller? Det är en stor dag, det är vi överens om, jag vill göra en fin fest medan studenten bara vill ha något litet enkelt, en kompromiss, litet men gott. Jag vet vilken stor dag det är och hur minnet för alltid finns kvar. Jag minns hur mamma höll på och fixade i veckor och vilken fin fest hon gjorde för mig, pappa kund inte vara med pga arbetet och både jag och mamma kände oss svikna. Vet att vi satt uppe och väntade in honom, långt efter det att festen var slut, det finns ett kort där mamma och jag sitter i soffan, trötta och hur jag likt ett barn lutar mig mot min kära mamma. Det gör så ont att hon inte får vara med denna stora dag, hade velat ha henne härm känna hennes stöd och kunna fråga hur många tårtor jag ska ha, ska jag ha 3 eller 4 och kladdkaka dessutom? Lite av maten är beställd och mycket fixar jag själv, pajer och allt som går att stoppa i frysen ligger redan där och väntar, jag har hunnit/orkat måla om lite så det ser lite fint ut, fick en kick och tänker nog måla om kök och köksluckor i sommar. Det är skönt att göra utan att behöva använda huvudet.
Morsdag, jag var som vanligt och satte liljekonvaljer på mammas grav, en stor skillnad i år var att jag letade inte stan runt efter rosor som skulle vara perfekta, det fick bli andra blommor tillsammans med liljekonvaljerna. Barnen bråkade om hur de skulle fira mig, två av dem vill gärna göra ngt eller köpa medans en inte har råd... konflikter när man ska göra ngt kul är inget kul! Har bett att de inte ska göra något om det är så att det leder till konflikter. Det slutade med att de beställt bord för brunch, de skulle betala men jag betalde. Fantastiskt väder, vi fick bord ute under stora träd, en fantastisk brunch.
Tillbaka till studenten, jag sliter med förberedelser och allt det vanliga medans barnens pappa håller sig undan, lovar att ringa men hör inte av sig. Innan lovade han och han berättade gärna för alla hur roligt det skulle bli med student och hur mycket han skulle göra och hjälpa till med, det var att köra skräp till tippen, måla och fixa i trädgården, det skulle byggas mur osv osv. Mycket av detta har vi fått prioritera bort, jag hinner inte och orkar inte, vill gärna kunna stå upp den dagen det är studentfest! Jag försöker prioritera mat, städning, utsmyckning och sådant som får mig att må bra och ger ngn även framöver, som att måla om lite inne. Tippen får jag be någon annan hjälpa mig med sen...kan kanske gå ihop med ngn granne? Den här gången har jag faktiskt inte alls räknat med någon hjälp, så jag slipper bli besviken, eller åtminstone blir jag mindre besviken och slipper stressa i det sista för att han inte dykt upp som han lovat.
Vi har bestämt att om pappa kommer onykter så får han inte komma in, kanske hårt men det är vi som bor här!
Barnen mår sådär. Vill ibland träffa pappa och då har de fått göra det på caffé eller liknande. Ofta är de besvikna när de kommer hem, pappa har bara varit ytlig, lämnat dem så fort han kunnat osv. Ett av barnen har mycket ångest och det är en kamp att ha ett barn med ångest och leva i det/med det hela tiden, det tar enormt på krafterna. Även om vi går pa samtal så tycker jag inte det är så mycket bättre, nu pratas det om ev medicinering men att vi ska se vad sommarlovet gör för skillnad. Stackaren har dessutom tecken på en depression 18 i MADRS, vad är vad, kommer ångesten av depressionen eller tvärt om. Hur mycket sjukdomsvins finns med? Har börjat ge Johannesört, multivitaminer med extra Zink och magnesium, läste att B+C samt magnesium och Zink i studier har kunnat minska ångest och oro. Värt att testa och helt ofarligt. Nu får vi vänta och se. Just nu är värsta rädslan att vi inte ska få vara tillsammans när vi är död, hur lugnar man något sådant stort och svårt? Vissa typer av oron har minskat om hen gör eller säger ngt "kan det hända något dåligt för att jag..." är borta, mycket som varit "giftigt" kan nu vidröras.
Försäkringskassan har nyligen gått ut med en glad information om att färre behöver LSS och färre är sjukskrivna. JIPPI! har vi blivit så mycket friskare??? Ingenstans står det ätt vi mår bättre eller att färre är handikappade och i behov av assistans, förmodligen är vi lika sjuka men eftersom fler får avslag så ser det bra ut både ststistiskt och ekonomiskt men vad händer med dem som får avslag? Hur mår det? Hur mår de som väntar på¨besked, eller är långvarigt sjuka? Jo de mår sämre pga. stressen. Se i stället till att vi blir friska för att sedan kunna arbeta, inte tvärt om att låta folk arbeta trotts att de är sjuka så de blir ännu sjukare. Sattsa pengar på att förebygga stresjukdomar eller ta tag i problemet innan det är allt för stort. Uppmärksamma hur alla anhöriga mår, erbjud stöd och avlastning, inte ens anhöriga är maskiner!
...för att bli lite glad, kanske hjälper det. Vardagen är just nu tuff, flera dödsfall i familjen, många tårar och en kamp mot mörka demoner från det förflutna, gjorde jag rätt, valde jag rätt åt min älskade mamma. På något vis har andra tagit ifrån mig rätten att sörja och prata om min mamma. Det är bara min pappa som har den rätten, det är ganska konstigt egentligen, delad sorg borde vara lättare att bära. Träffade en bekant till pappa som sa att han var så duktig och kämpade så och att han haft ett tufft år, jag sa att det varit flera tuffa år för oss alla. Ja men mest för honom, blev svaret, ni andra har ju varandra... vad man nu menade med det, jag är ensam vuxen i min lilla familj, ja det är tur att jag har barnen! Varför fråntar andra mig rätten att vara ledsen och sakna min fantastiska mamma, mina nära kan inte ens prata om henne, inte min pappa inte syskon inte mina barn, det känns otroligt konstigt!
Barnens pappa dricker mer igen, efter en tid då han försökt dra ner och det visade sig också i provresultaten, det gick att prata med honom men han hörde inte av sig till sina barn. Nu dricker han som sagt mer och fortsätter att vara frånvarande, de två yngsta barnen frågar ibland efter honom och jag säger att de kan ringa eller skicka ett sms, det vill de inte. Han svarar inte på samtal från mig eller sms, eller mejl... trotts att vi bett honom återkomma, det kan ju ha hänt oss något... Tanken är att han snart ska få en 6 veckor lång behandling men de gånger jag pratat med honom under våren, så märker jag att han inte har någon riktig motivation, han vill bara köpa sig tid. Fortfarande lyser stödet och informationen till barnen med sin frånvaro. jag har försökt att hjälpa honom med vissa ekonomiska bitar och lagt mycket tid och kraft på detta men de få saker ahn var tvungen att göra, det har han inte gjort som att t.ex. beställa sin journal, vissa saker kan jag bara inte göra och vissa saker kan jag beställa men de skickar bara till hans mejl eller hemadress och då förkommer det oftast. Jag jobbar i motvind... nu har han bestämt sig för att kontakta en advokat för att reda upp det, men tänker inte på att han kan gå ur detta betydligt mer ekonomiskt sårad än vad han redan är. Det är så många frågetecken kring hans ekonomi, deklarationer, inkomster osv. Det är hans val och det ledde till att jag fattade ett ganska drastiskt beslut, jag kommer ALDRIG att hjälpa honom mer och jag kommer inte att höra av mig och jag kommer bara att göra saker om det gagnar enbart barnen.
Mitt äldsta barn tar snart studenten, jag förbereder för fullt, mat som kan lagas och frysas in, röja i hus och trädgård, fixa finishen,måla, köpa snygga lyktor till trädgården (ni vet sådana där rislampor som lyser så vacker på kvällen, i alla möjliga glada färger), utöver allt det vanliga med tre barn och arbete mm. X lovade dyrt och heligt att han skulle hjälpa till MASSOR, han skulle komma och måla och köra till tippen mm mm. Ännu har vi inte sett eller hört från honom, vet inte ens om han minns. Barnen och jag har bestämt att han inte släpps in om han kommer berusad. Jag är helt slut och känner dagligen att jag håller nog fullständigt på att bryta ihop. Men vad gör man när man MÅSTE vissa saker och inte har någon att lägga över på, visst hjälper barnen till lite men det tjat som behövs tar nästan lika mycket på krafterna för mig, om inte mer. Det barn som hjälper till mest är också det barn som mår sämst psykiskt och det känns inte rätt att lägga mer på hen bara för att det är ett hjälpsamt barn. Trodde aldrig det skulle vara så svårt med tonåringar, inte utan att jag längtar tillbaka till den tiden barnen var små, mycket var faktiskt enklare då, eller att saker hade en annan dignitet. Då brottades man med att klä barnen på morgonen, nu brottas man med att få dem att hjälpa till, hantera ångest, oro, preststionsångets, äta rätt, pojk och flickvänner, relationer till kompisar mm.
Ett av barnen har svår ångest och när det tar tag i så kan jag inte göra något annat, då måste jag bara ta hand om min lilla älskling, en fantastisk person som inte förtjänar att ha det så jobbigt. Ångesten tar sig uttryck i att saker är giftiga (har blivit bättre), att något dåligt kan hända om hen gör eller säger...(har också blivit bättre), tankar som hjälpt har varit, "NEJ; JAG TROR INTE PÅ DET!" men sen har en existenciell ångest börjat krypa fram, vad händer när vi dör? Om man tror olika mycket, träffas man inte då igen efter döden? Ja, vem kan svara på det? Ångesten har tagit mycket tid i anspråk och en oändlig mängd kraft. Nu har också en ledsenhet börjat komma och ofta får jag göra fysiska aktiviter så att det känns bättre för min älskling. I vissa perioder har det gått bättre, när det var PRAO så var hen piggare och gladare och hade mer ork. Är det skolan som lägger mer börda på dessa axlar?
Vi går på BUPs första linjen och det är bra men de tycker att besvären är så stora så man kanske ska överväga medicinering. Ni som läst här länge vet min fasa för biverkningar av antidepressiva och det är mer biverkningar för unga och effekten är inte helt klarlagd, visst kan det behövas men nu har jag börjat ge Johannesört och Magnesium, så får vi se om det hjälper. Håll tummarna med mig!
Livet rullar på i samma anda som tidigare, tänk om rutiner och slentrian kunde brytas av något trevligt. Fler dödsfall som gör mig så ont, så ont. Barn som mår dåligt, en studentfest att fixa, jobb och allt det vanliga man har som ensamstående, till det lägger vi att fixa X ekonomi, så gott det går, lite som moment 22. Under press för får jag inte ordning på hans ekonomi och får in de pengar han skulle fått om han skött allt, ja då kommer det troligen att gå snabbt utför för honom. Det ekonomiska som också speglas över på oss har visat sig vara en stor orsak till ett av barnens oro/ångest.
X har skräpt till sig men dricker fortfarande, proverna har blivit lite bättre och alla är så imponerade men jag som pratar med honom ser att han har ingen riktig motivation, hna vill vara fri från missbruket men kan inte tänka sig att göra uppoffringar för det och hur ska någon då kunna hjälpa honom? Tror att han gör detta enbart för att slippa tvångsvård, vilket ligger som ett hot över honom eftersom han inte lever länge till om han fortsätter dricka.
I perioder pratar jag med honom i timmar ofta dagligen eller så hör vi inget alls från honom. Just nu är hna helt tyst, jag har slutat oroa mig för jag vet att jag inte kan göra mer och ingen kommer att kunna få honom nykter om han inte själv vill, alla runt om är maktlösa och jag har landat i det. För barnens skull hoppas jag att han kan bli nykter och skapa en kontakt med dem men frågan är om han prioriterar dem om han blir nykter, jag tror inte det, men hoppet är det sista som lämnar en! Han har varit på några AA möten och rinde därefter och var helt euforisk, nästan så jag upplevde att det var en mycket stark upplevelse för honom, på gränsen till att slå över till något osunt sektliknande.
Mitt barn som haft väldigt mycket oro/ångest har sakta blivit lite mer stabil, det tar inte hela eftermiddagarna i anspråk, men hen känner sig ofta ledsen, att gå ut och vara fysiskt aktiv brukar hjälpa, så nu testar vi det.
min egen tid är väldigt begränsad och om jag har tiden så räcker oftast inte orken... har varit ute och lunchat med en gammal kompis, hon bjöd som en födelsedagspresent. Fint ställe, dit hade jag inte gått själv! En massa prat och skratt och jag vet en sak som jag saknar, det är att skratta. Den dagen skrattade vi mycket, förr skrattade vi mycket, idag skrattar jag sällan. Var otroligt trött efter lunchen men ändå glad och pigg på ett annat sätt.
Min egen utmattning är väldigt kännbar och nu när det varit mycket dödsfall har min sorg efter mamma blommat upp och det har varit mycket frågor inom mig, gjorde jag rätt val. För alla val stod och föll med mig, ingen annan ville ta ställning, varken läkare eller syskon och pappa, "du vet bäst". I dag ångrar jag att jag tog det stora, helt övermäktiga ansvaret. När jag ser vilken hjälp andra har fått så blir jag ledsen att vi aldrig erbjöds det och nu i efterhand förstår jag verkligen inte hur jag mäktade med, hur jag stod upp och samtidigt tog hand om mina barn. Ja, jag verkar stark utåt men hur stark någon än verkar så är man svag innerst inne, speciellt när man håller på att mista den som alltid funnits där för en. Så tomt livet blivit utan mamma, tänker på henne varje dag men ingen vill prata om pappa pratar så är det bara om hur jobbigt han har det, vi kunde väl pratat om den fina männsika mamma var. Vi kunde delat sorgen och smärtan, då kanske det inte hade varit så totalt ensamt och smärtsamt. Jag är långtifrån "klar" med min sorg, inte ens de mest akuta faserna är över, inte konstigt man är trött och sliten. Livet tar över, det går för mycket kraft åt till att bara överleva, det blir varken tid, ork eller pengar över till sådant som förgyller livet. Hur läker man då?
Allt för ofta räcker varken tiden eller krafterna till, att stå helt själv med tre barn är ofta lite för mycket och det är inte utan att man längtar efter lite avlastning, någon som kunde tänka på en och för en. Egentid skulle inte heller skada, hade två timmar, en helg för några veckor sedan, vad är två timmar, desförinnan har jag inte varit själv sedan i sommras. Nu är det som det är och jag är glad att det inte är tvärt om, att jag haft sällskap i två timmar, jag har fantastiska barn men hur fanmtastiska de än är så tar de också av krafterna!
Dödsfall i släkten, sjukdom och extra åtaganden samt att vi alla legat nerbäddade i influensa har inte heller gjort livet lättare eller roligare. Har klarat av en begravning, trodde jag skulle bryta ihop men samlade ihop mig. Det var frsta begravningen sedan mamma och mycket minnen väcktes. Idag förstår jag inte hur jag stod upp, både under hennes sjukdom och bortgång, hur orkade jag, förstår inte hur jag fick ihop allt, inte konstigt det satt spår på alla möjliga sätt, utöver saknaden. Saknar henne så mycket, hennes klokhet, omsorg om alla, hur hon ofta överraskade med att köpa något hon sett och som hon visste jag skulle tycka om, hennes kärlek och hennes kärlek till barnbarnen, hur vi kunde dela saker och svårigheter och att det verkligen kändes som om vi delade på bördan och glädjen hon kände när något gick bra här eller det hände något kul för oss. Nu har jag ingen att dela saker med och jag saknar ofta våra samtal.
Barnens pappa har varit rejält dålig, läkaren trodde inte han hade lång tid kvar i livet och ansvaret att berätta för barnen ligger på mig. Hur berättar man att "läkaren tror att kanske..." Jag berättade att deras pappa var sämre, så får vi ta en dag i taget. Nu har han dragit ner på sin alkoholkonsumtion och det planeras för vidare vård och behandling, så kanske... vågar inte hoppas men tänk om barnen kunde få gå med sin pappa på en fotbolls/hockey match, att han kunde se och glädjas åt sina barn och bekräfta dem så som de behöver. Tänk om man kunde dela någon form av ansvar o ha en annan vuxen att diskutera med när det gäller barnen. Länge har jag fattat alla beslut och det är tyngre än vad man tror.
Han är förvirrad, om än lite klarare sen han dragit ner, men han klarar inte av sin ekonomi, så vissa bitar där har jag fått ta över och jag hoppas att det ska lösa hans skulder, inom en inte allt för avlägsen framtid. Man kan ju undra varför jag är så dum att jag tar på mig det men jag ser att om det inte sköts så påverkar det barnens och mina chanser att bo kvar i huset. Om han förfaller än mer i sitt missbruk så kommer han att dö och på vägen dit lär vi bli utsatta ekonomiskt. Han har ringt dagligen och jag har pratat med honom i många timmar, det har tagit på mina krafter. Sen helt plötsligt hör han inte alls av sig under flera veckor, svarar inte på meddelanden, helt isolerad. Detta skapar oro, även om jag försöker att inte lägga min energi där, så kommer tankarna emellanåt. Vet att jag inte kan göra mer för honom men jag vill inte heller att barnen ska mista sin pappa, å andra sidan har de väl det ändå, eftersom de nästan inte har någon kontakt. Om deras pappa är här för att tex. fira en födelsedag, då går barnen till sina rum så fort de kan, så sitter jag där och ska försöka vara trevlig...
Trotts att Sverige är känt för sin välfärd så är det si sådär, vi faller mellan alla stolar, huset är 20kvm för stort, vilket gör att vi inte kan få bostadsbidrag, och man räklar med schablonkostnader som inte stämmer med vår verklighet varken vad gäller el eller vatten/avlop/sopor eller försäkring. Hade jag bott i en hyreslägenhet och haft samma utgifter så hade jag fått bostadsbidrag. Varför flyttar vi inte? Bostaden är barnens enda yttre trygghet, de vill inte lämna kompisar och skola som fungerar, ska vi byta bort de enda bitarna i livet som ger trygghet för att kunna få ner kostnaderna? Ett av barnen sa att det näst värsta som skulle kunna hända var att vi var tvungna att flytta, då vänder o vrider jag på slantarna ett tag till!
En dag i taget!
... efter att bli omhändertagen, att någon gör något för mig och att jag slipper tänka, planera osv. om så bara för en liten stund. När man läser om andra anhöriga och hur de har det kan jag se att denna längtan finns hos fler. Det är ett omänskligt ansvar man, har när man har barn med en missbrukare.
Känslan av att det blir fel hur jag än gör. Om barnens pappa är full och jag säger något till honom så tycker barnen att jag är taskig mot honom, ändå säger jag inga taskisga saker och försöker hålla en så låg profil som möjligt. Tex. en gång han var här på middag, han kommer flera timmar för sent, äter och sätter sig sen och sova i soffan, därefter går han och lägger sig i min säng. När jag då säger att nu får han gå upp och åka hem så tyckte barnen det var taskigt av mig.
Vi försöker oftast planera in och träffa barnens pappa tidigt på dagen, för jag har, i min enfald, trott att det skulle öka chanserna till att han var nykter men så har det inte blivit. För egen del vill jag helst ha bort honom helt ur mitt liv men det går inte, eftersom barnen vill träffa honom, åka på semester med honom osv. Jag vill verkligen inte åka med honom på någon mer semseter, men det blir lite som att hamna mellan stolarna, återigen.
Mitt i all stress och kamp som mitt liv består av så vill min chef lägga på mig nya, tunga arbetsuppgifter. Känner att jag inte orkar, jag har knappt ork att klara av det dagliga ändå och jag vet inte hur jag ska kläma in mer. Rädd att jag blir ännu sämre, samtidgt som den lilla del av mig är nyfiken och sugen på utmaningar, så som jag var förr, innan utmattningen tog min kropp och själ i besittning. Chefen förstår inte hur sjuk jag är av min utmattning, hen tror att jag behöver mer att göra för att må bra och jag ska involveras på alla möjliga plan, jag som inte ens har ork att bry mig om verksamheten utanför vårt lilla kontor. Hade psykolog tid denna veckan men hen är sjuk så det blir någon veckas väntan till, hade behövt det nu känner jag. Sjukskrivningen går snart ut och när den ska förnyas är jag alltid extremt stressad, läkaren vet att jag arbetar det jag kan och lite till, så det är inte det som är problemet utan Försäkringskassan, ska de godkänna det. Sista mötet med dem var inte så bra, de tyckte jag hade pigga ögon = frisk för dem och jag kunde förklara så bra hur jag mådde och även det var ett friskhetstecken... Att jag är så trött efter 4 timmars jobb att jag måste sova några timmar, att jag inte kan planera in roliga saker på helger för då måste jag vila så jag kan orka arbeta i veckorna, att jag efter att ha lagat mat är så trött att jag inte orkar äta... är detta friskt, önskar så att jag orkat mer för jag vill och allt det jag fått försaka är saker som hade berikat mitt liv. Ofta känns det som om jag inte lever, jag existerar bara.
...och kom fram till att jag ännu mer än vad jag gjort måste släppa taget om barnens pappa. Han vill inte jag ska ha någon insyn i hans liv (men han vill gärna ha full insyn i mitt), hans hälsa osv. Jag har alltid haft lättare att förhålla mig till fakta än till ???, så fungerar jag helt enkelt! Vet jag kan jag informera barnen, förbereda dem men är det mitt jobb?
Barnens pappa är helt personlighetsförändrad och det är faktiskt lite otäckt att träffa honom om ingen annan är med, han är inte agressiv eller våldsam men den där konstiga känslan att man inte vet vad som kan hända nästa sekund. Barnen märker det och när han ringer så märker barnen, efter bara några ord, om han är påverkad, vilket han nästan alltid är. Även andra i vår omgivning har börjat reagera på hans förvirring och underliga beteende. Jag undrar vad det är som sker, är det missbruket och en Wernicke Korsakoffs syndrom eller är det hans lever som är så dålig att han är förgiftad av det? Men han är vuxen och vill inte ha hjälp så då får han sköta det också själv.
Har pratat med en kurator som arbetar med missbruk, för enligt Hälso och sjukvårdslagen §2 har barnen rätt att få veta om deras förälders sjukdom, de ska få information, hjälp och stöd men alla bollar bara vidare och ingen kan svara på något. Tydligen tolkas denna lag väldigt olika, endel menar på att barnen har rätt att veta hur sjuk föräldern är medan andra menar på att de har rätt att veta om sjukdomen, missbruk i detta fallet, men bara generellt. Jag ser att barnens pappa blir sämre, men jag vet inget, därför säger jag heller inget till dem. Känner att barnen behöver hjälp att bearbeta och att så gott det går acceptera att deras pappa håller på att ta livet av sig. Om det ens är möjligt till någon form av acceptans, jag undrar! Hur som så har jag, efter mycket om och men bokat samtalstider till barnen, men vilket slussande, än hit och än dit. Ringde vårdcentralen, nej inte deras bord, de sa jag skulle ringa ungdomsmottagningen, vilket jag starkt ifrågasatte, jo så var det. Ringde ungdomsmottagningen som var lika frågande som jag. Ringde BUP och de hänvisade till socialtjänsten, eftersom grundproblematiken var ett missbruk hos pappan. Socilatjänsten har tidigare sagt att de inte kan erbjuda något utöver grupper för barnen. Till slut fick de ändå tid.
Jag känner mig skör, trött, kanske pga att barnen sover dåligt och oroligt, alla säkerhetsfrågor kring oron kan ibland göra mig galen men vad gäller rena utbrott har det varit lugnt sista tiden. Men vi är alla SÅ trötta och initiativfattiga. Ibland vill jag bara skrika att vi behöver hjälp, hjälp med renovering, hjälp att röja ut förråd, vind mm, hjälp att fixa i trädgården, bygga staket och mur... hur ska jag som ensamstående kunna fixa allt detta själv. De rika kan ta hjälp och betala men har man inga pengar, ingen ork, ja då ska man klara sig själv. Ibland längtar jag efter att flytta, sälja huset som vi köpte, då jag hade så många drömmar, få va dem blev verklighet... börja på nytt, äldsta barnet flyttar nog hemifrån om något år, kanske redan till hösten om studier blir på annan ort...MEN jag skulle aldrig orka med en flytt, vi skulle ha svårt att hitta något billigare och barnen har sina vänner här.
Ofta känns det som om allt är moment 22, hur jag än väljer så blir det fel. Jag hoppas att lite ork och glädje infinner sig i takt med att våren kommer, jag kan se både vintergäck och snödroppar och det ger hopp! Ibland känner jag mig bara så deppig och det vill jag inte vara, jag vill vara glad och pigg!
Det kändes skönt att släppa det gamla året, ibland är det vemodigt men denna gången mest befriande. Jag vet inte vad året har att erbjuda och jag önskar att jag haft mod och ork att ta för mig, att avvaktande titta på livet blir jag knappast lycklig av.
Barnens pappa har haft några rejäla fyllor och vid ett tillfälle var det faktiskt riktigt obehagligt men så somnade han och det blev lugnt, undrar hur länge hans kropp orkar han är helt klart mer förvirrad och hans beteende är mycket märkligt. Oftare och oftare klarar han inte av de enklaste uppmaningarna.
Barnen vill träffa honom och jag är skyldig att se till att de kan det, jag undrar bara stilla vart tog mina rättigheter vägen, jag har inga rättigheter, dem ha han, däremot har jag skyldigheter men det har inte han... men nu måste jag sluta ställa upp, barnen får träffa honom vid sina födelsedagar och däremellan också OM han är nykter. Barnen tycker jag är taskig om jag säger och gör så, men då får de tycka det, en dag kanske de förstår.
Jag är TRÖTT, de två yngsta barnen sover dåligt, har svårt att sova och är oroliga, det gör att vi får minimalt med sömn, lägg till det till den äldsta som sitter och skypar m kompisar och spelar datorspel till sent på kvällarna. Ska köpa en säng till som jag kan ställa bredvid min, då kan vi tre sova bättre. Jag är inte glad för att ge barnen läkemedel men jag ska ringa vårdcentralen för att höra vad man kan ge dem så de sover, för får vi inte sova snart så blir vi heltokiga allihopa! Tror det blir antingen Atarax eller Melatonin.
Idag är första skoldagen efter lovet för barnen, att börja så trötta känns inte bra. I går arbetade jag och de hade fixat fin överraskningsfika till mig, dukat fint, tänt ljus och bakat en god jordnötskaka! Då blir man varm i hjärtat men det står i stor kontrast till morgonen idag, då alla var sura, alla skällde, någon grät... men det är kanske det som kallas livet?