Barn med ångest

Att ha barn som lider av oro och ångest är fruktansvärt krävande och kvävande. Hrela min dag går åt till att prata oro med ett av barnen, att sedan syskonen inte förstår och kan vara ironiska och kränkande i sina kommentarer, gör inte saken lättare.

Mitt barn är orolig för allt, att saker är giftiga, kan det hända något dåligt om jag säger eller gör...? att telefoner, fjärrkontroller mm strålar och måste ligga på ett visst sätt, att om man avslutar ett tV program för det är läskigt, då kommer det att hända. Nu är de sakerna lite bättre men då kommer ann annan oro, vad händer när vi dör? Kommer vi till samma ställer även om vi tror olika? Rädd för att få cancer.

Jag vet att man inte ska svara på frågor kring oron för det hjälper bara för stunden, man ska vara i sin oro och låte den gå över, för att se att inget farligt händer... ja ett gott råd men så som vi har det så är det outhärdligt att inte svara på åtminstone en del av frågorna, de som känns relevanta. Hur gör man när barnet ska tex. till skolan och frågar något, ska jag skicka mitt barn till skolan m ångest, eller ska jag lindra för stunden?

Vi är trötta och slitna av ångesten!

Vi har haft konfirmationsfest också, det gick bra men jag var så trött att jag höll på att bryta ihop. Efter festen så kunde jag knappt röra mig, sov i flera timmar. Men det var en fin konfirmation, bara för mycket att fixa innan när man är helt själv, barnen var inte så pigga på att hjälpa till heller...

Barnens pappa är sedan två veckor inlagd på ett av Nämndemansgårdens behandlingshem, vad det blir för resultat får vi se, han är ju nykter när han är där...klok och insiktsfull, det är bara det att alla klokhet han uttalar har han kopierat av någon annan. Vid ett möte som jag var med på så hade han kopierat nästan rakt av vad kuratorn sagt till honom om hur barnen mådde och vilken skade de tog, även om han inte trodde på det, detta lägger han fram som sin insikt! Terapeuten är mycket imponerad över hans klarsynthet! Jag blir imponerad över att ingen ser igenom honom!

De vill att jag ska komma på en anhörigvecka, efter det att hans program är slut. EN vecka! Tanken är ju god men borde de inte anpassa sin verksamhet till verkligheten, då ska jag ta ledigt en vecka och förlora pengar, sen är ju frågan vart barnen ska vara, jag har ingen som kan ta dem! Då säger terapeuten " Men då är ju X nykter så då kan han ta hand om barnen!" men, men , men har de inte fattat, barnen har ingen kontakt med sin pappa, han ger dem inte den tryggheten de behöver och hur ska man kunna lita på att han håller sig nykter.... nja, det hade de inte tänkt på!

Jag frågade vad det fanns för stöd för barnen, bara för barn över 18 år och då som anhörigvecka. Vad gör en 18-25 åring, pluggar eller är ny på arbetsmarknaden, för de som sköter sig, ska de missa en veckas studier sista året på gymnaseiet, eller på högskolan? Det fanns stöd till barn som hade en mamma som miss brukade, då fanns det familjebehandlingsprogram, ja men lever vi på 50 talet?

Jag tycker absolut mycket av deras arbete är fantastiskt bra och de har goda resultat, hur säkra nu dessa är....hur mäter man framgång, är det bara nykterhet?

Så nu får x en dyr behandling, han mår som en prins och får mat mm medan jag missar underhåll mm och vi kan inte ens köpa en glass om vi är ute eftersom X inte betalar vad han ska. Jag har dessutom kommit på och fått reda på via vissa kontakter att X håller på att skuldsätta sig för stora belopp. Eftersom han har skulder hos kronofogden så tar han dyra lån utan säkerhet och privata lån hos bekanta. Jag håller på att bli tokig av detta. Visserligen är huset säkrat nu, men om han inte betalar underhåll så går vi ändå under, då går jag back varje månad, ganska mycket. Han har ju haft en inkomst som varit mångdubbel min och hans årsinkomst har varit ca 5-6 gånger så hög som min, vart tar alla hans pengar vägen???

För vår del har nog hans rena missbruk varit den lättaste saken, allt som kommer omkring och bredvid den har varit många gånger tuffare och svårare att hantera, Det är det nog få som tänker på. Just nu är jag så trött på honom att jag knappt orkar prata om han ringer. En positiv sak är att man får besöka högst en gång i veckan, på söndagar och det är långt dit och eftersom han inte betalt kan jag säga att vi inte har råd...

Jag vill tjäna pengar så jag kan försörja oss själv, utan att vara beroende av hans underhåll till barnen, jobbar på att hitta en lösning men det är svårt när man är utmattad och har en tredubbel utmattning, om jag arbetar 4 timmar motsvarar det att ngn som är frisk arbetar 12 timmar. Till detta har jag en återhämtning som är förlångsammad och jag behöver 4-5 gånger så mycket tid för att återhämta mig jämfört med ngn som är frisk.