I natt jag drömde...

...och kom fram till att jag ännu mer än vad jag gjort måste släppa taget om barnens pappa. Han vill inte jag ska ha någon insyn i hans liv (men han vill gärna ha full insyn i mitt), hans hälsa osv. Jag har alltid haft lättare att förhålla mig till fakta än till ???, så fungerar jag helt enkelt! Vet jag kan jag informera barnen, förbereda dem men är det mitt jobb?

Barnens pappa är helt personlighetsförändrad och det är faktiskt lite otäckt att träffa honom om ingen annan är med, han är inte agressiv eller våldsam men den där konstiga känslan att man inte vet vad som kan hända nästa sekund. Barnen märker det och när han ringer så märker barnen, efter bara några ord, om han är påverkad, vilket han nästan alltid är. Även andra i vår omgivning har börjat reagera på hans förvirring och underliga beteende. Jag undrar vad det är som sker, är det missbruket och en Wernicke Korsakoffs syndrom eller är det hans lever som är så dålig att han är förgiftad av det? Men han är vuxen och vill inte ha hjälp så då får han sköta det också själv.

Har pratat med en kurator som arbetar med missbruk, för enligt Hälso och sjukvårdslagen §2 har barnen rätt att få veta om deras förälders sjukdom, de ska få information, hjälp och stöd men alla bollar bara vidare och ingen kan svara på något. Tydligen tolkas denna lag väldigt olika, endel menar på att barnen har rätt att veta hur sjuk föräldern är medan andra menar på att de har rätt att veta om sjukdomen, missbruk i detta fallet, men bara generellt. Jag ser att barnens pappa blir sämre, men jag vet inget, därför säger jag heller inget till dem. Känner att barnen behöver hjälp att bearbeta och att så gott det går acceptera att deras pappa håller på att ta livet av sig. Om det ens är möjligt till någon form av acceptans, jag undrar! Hur som så har jag, efter mycket om och men bokat samtalstider till barnen, men vilket slussande, än hit och än dit. Ringde vårdcentralen, nej inte deras bord, de sa jag skulle ringa ungdomsmottagningen, vilket jag starkt ifrågasatte, jo så var det. Ringde ungdomsmottagningen som var lika frågande som jag. Ringde BUP och de hänvisade till socialtjänsten, eftersom grundproblematiken var ett missbruk hos pappan. Socilatjänsten har tidigare sagt att de inte kan erbjuda något utöver grupper för barnen. Till slut fick de ändå tid.

Jag känner mig skör, trött, kanske pga att barnen sover dåligt och oroligt, alla säkerhetsfrågor kring oron kan ibland göra mig galen men vad gäller rena utbrott har det varit lugnt sista tiden. Men vi är alla SÅ trötta och initiativfattiga. Ibland vill jag bara skrika att vi behöver hjälp, hjälp med renovering, hjälp att röja ut förråd, vind mm, hjälp att fixa i trädgården, bygga staket och mur... hur ska jag som ensamstående kunna fixa allt detta själv. De rika kan ta hjälp och betala men har man inga pengar, ingen ork, ja då ska man klara sig själv. Ibland längtar jag efter att flytta, sälja huset som vi köpte, då jag hade så många drömmar, få va dem blev verklighet... börja på nytt, äldsta barnet flyttar nog hemifrån om något år, kanske redan till hösten om studier blir på annan ort...MEN jag skulle aldrig orka med en flytt, vi skulle ha svårt att hitta något billigare och barnen har sina vänner här.

Ofta känns det som om allt är moment 22, hur jag än väljer så blir det fel. Jag hoppas att lite ork och glädje infinner sig i takt med att våren kommer, jag kan se både vintergäck och snödroppar och det ger hopp! Ibland känner jag mig bara så deppig och det vill jag inte vara, jag vill vara glad och pigg!