Tiden går och mycket har hänt!

Allt för ofta räcker varken tiden eller krafterna till, att stå helt själv med tre barn är ofta lite för mycket och det är inte utan att man längtar  efter lite avlastning, någon som kunde tänka på en och för en. Egentid skulle inte heller skada, hade två timmar, en helg för några veckor sedan, vad är två timmar, desförinnan har jag inte varit själv sedan i sommras. Nu är det som det är och jag är glad att det inte är tvärt om, att jag haft sällskap i två timmar, jag har fantastiska barn men hur fanmtastiska de än är så tar de också av krafterna!

Dödsfall i släkten, sjukdom och extra åtaganden samt att vi alla legat nerbäddade i influensa har inte heller gjort livet lättare eller roligare. Har klarat av en begravning, trodde jag skulle bryta ihop men samlade ihop mig. Det var frsta begravningen sedan mamma och mycket minnen väcktes. Idag förstår jag inte hur jag stod upp, både under hennes sjukdom och bortgång, hur orkade jag, förstår inte hur jag fick ihop allt, inte konstigt det satt spår på alla möjliga sätt, utöver saknaden. Saknar henne så mycket, hennes klokhet, omsorg om alla, hur hon ofta överraskade med att köpa något hon sett och som hon visste jag skulle tycka om, hennes kärlek och hennes kärlek till barnbarnen, hur vi kunde dela saker och svårigheter och att det verkligen kändes som om vi delade på bördan och glädjen hon kände när något gick bra här eller det hände något kul för oss. Nu har jag ingen att dela saker med och jag saknar ofta våra samtal.

Barnens pappa har varit rejält dålig, läkaren trodde inte han hade lång tid kvar i livet och ansvaret att berätta för barnen ligger på mig. Hur berättar man att "läkaren tror att kanske..." Jag berättade att deras pappa var sämre, så får vi ta en dag i taget. Nu har han dragit ner på sin alkoholkonsumtion och det planeras för vidare vård och behandling, så kanske... vågar inte hoppas men tänk om barnen kunde få gå med sin pappa på en fotbolls/hockey match, att han kunde se och glädjas åt sina barn och bekräfta dem så som de behöver. Tänk om man kunde dela någon form av ansvar o ha en annan vuxen att diskutera med när det gäller barnen. Länge har jag fattat alla beslut och det är tyngre än vad man tror.

Han är förvirrad, om än lite klarare sen han dragit ner, men han klarar inte av sin ekonomi, så vissa bitar där har jag fått ta över och jag hoppas att det ska lösa hans skulder, inom en inte allt för avlägsen framtid. Man kan ju undra varför jag är så dum att jag tar på mig det men jag ser att om det inte sköts så påverkar det barnens och mina chanser att bo kvar i huset. Om han förfaller än mer i sitt missbruk så kommer han att dö och på vägen dit lär vi bli utsatta ekonomiskt. Han har ringt dagligen och jag har pratat med honom i många timmar, det har tagit på mina krafter. Sen helt plötsligt hör han inte alls av sig under flera veckor, svarar inte på meddelanden, helt isolerad. Detta skapar oro, även om jag försöker att inte lägga min energi där, så kommer tankarna emellanåt. Vet att jag inte kan göra mer för honom men jag vill inte heller att barnen ska mista sin pappa, å andra sidan har de väl det ändå, eftersom de nästan inte har någon kontakt. Om deras pappa är här för att tex. fira en födelsedag, då går barnen till sina rum så fort de kan, så sitter jag där och ska försöka vara trevlig...

Trotts att Sverige är känt för sin välfärd så är det si sådär, vi faller mellan alla stolar, huset är 20kvm för stort, vilket gör att vi inte kan få bostadsbidrag, och man räklar med schablonkostnader som inte stämmer med vår verklighet varken vad gäller el eller vatten/avlop/sopor eller försäkring. Hade jag bott i en hyreslägenhet och haft samma utgifter så hade jag fått bostadsbidrag. Varför flyttar vi inte? Bostaden är barnens enda yttre trygghet, de vill inte lämna kompisar och skola som fungerar, ska vi byta bort de enda bitarna i livet som ger trygghet för att kunna få ner kostnaderna? Ett av barnen sa att det näst värsta som skulle kunna hända var att vi var tvungna att flytta, då vänder o vrider jag på slantarna ett tag till!

En dag i taget!