Att vara den som tar ett beslut om skilsmässa är tufft. Jag hade nog vetat länge men det tog lång tid inna jag var helt klar med vad jag ville och att det var nödvändigt. Jag blev tuffare med att ställa krav som jag faktiskt levde efter. En tid flyttade min dåvarande man ut, bodde på annan ort pga. arbetet och de dagar han var borta så levde jag upp, piggare, fick gjort mer, så kom han hem och den förödande tröttheten slog till.

När jag för några år sedan fick mitt första utmattningstillstånd så började jag på allvar att förstå hur illa det egentligen var. Men jag var inte heller då redo.

Så var det händelser som följde i rask takt, han betedde sig illa, drack och gömde sprit, var så berusad på en semesterresa att jag aldrig trodde vi skulle komma hem, anklagade mig, för att det var mitt fel att han behövde dricka och detta inför barnen. Min irritation växte, jag blev mer och mer sur mot honom, kanske för att han skulle hålla sig långt bort från mig, naturligtvis gick detta också ut över barnen, eller så orkade jag inte hålla humöret uppe. Han stal pengar från barnen och förnekade och ljög som aldrig förr. Han kom hem och var konstig, luktade kontsigt, jag hittade konstiga tabletter lite var stans och aldrig vad det han.

Jag förbjöd honom att köra barnen i bilen, jag blev mer och mer begränsad. Så en sommarkväll kom han hem efter att ha varit på fest, sent, mycket berusad, fördärvade saker i vårt hem, kräkte ner, kund einte stå och anklagade mig och naturligtvis förnekade han att han var full. Då, i det ögonblicket åkte han ut, ja, inte just då, på natten men nästa dag. Ganska snart hade han ordnat ett nytt boende, det var lätt för en välbetald ensamstående man, annat hade det varit för mig.

Så en månad senare gick flyttlasset, många gånger tvivlade jag på mitt beslut, när barnen var ledsna, men jag hade som praxis att alltid tänka minst 24 timmar innan jag bad honom om något. Barnen och jag var i skola/ på arbetet när han tog sina saker. Mycket av möblerna var mina sedan innan vi träffades, så mycket var sig likt här hemma. Trodde jag skulle känna glädje när han var borta, barnen och jag skulle "fira" på kvällen och äta pizza. Barnen var naturligtvis ledsna och de visste inte att det var "fira" jag gjorde. Jag kände ett stort vemod, sorg kanske.

Livet blev inte som jag förväntat mig, ok att andra skiljer sig, men inte jag. Det svarta fåret i familjen som inte klarade av äktenskapet? eller så var jag den starka kvinnan som lyckades ta mig ur en mardröm. Fast hur hamnade jag i den???

Tiden gick, första året var tufft, ofta fick jag känslan av att jag borde be honom flytta hem igen, när bilen gick sönder, värmepumpen inte fungeradem, räkningarna och extra utgifterna strömmade in första hösten. Det var tufft ekonomiskt, det var tufft för jag var så otroligt trött, det var tufft för att barnen reagerade, inte så värst mycket men ändå och det var tufft för man fick fatta alla beslut själv och fixa allt.

Vi vande oss sakta, köpte lite nya möbler som jag ville ha, fixade till så hemma blev ett med mig och hemma har jag min borg, här är min öde ö, där jag kan koppla av, det är en fröjd att komma hem! Det är härligt att kunna prisa fredagen, i stället för måndagen. Har en kollega som alltid är väldigt glad på fredagar och jag kunde inte förstå varför hen var så uppåt, min bästa dag var ju förr måndagen, nu förstår jag!

Tänk att inte kunna koppla av när man är hemma, att aldrig få vila, det är så man ofta har det när man lever i en destruktiv relation.

Att ta steget, det steg som jag länge visste var oundvikligt, men som jag skjutit upp. Uppskjutandet var bara bortförklaringar för att jag inte vågade, lättare att skylla på ekonomin, små barn mm. Att ta steget blir som att rita om sin "livskarta". Allt det man trodde på sätts på sin spet och att kalla sig ensamstående känns fortfarande tungt men befriande!

En dag kändes det bara som att antingen hoppar jag från planet, utan fallskärm och flytväst, det kan gå bra men om jag stannar så går jag med all säkerhet under! Jag vågade hoppa och jag klarade det! Vill inte ens tänka på hur det varit annars!

Att skiljas var mitt näst bästa beslut, det bästa beslutet var trotts allt att skaffa barnnen, för även om mannen inte var den rätte så är barnen de rätta för mig! Älskar dem så!

Idag mår barnen bra, det barn som haft svårast med skilsmässan berättade för en tid sedan att det kändes bra nu och att hen mådde bra igen. Idag kan jag ha ett ok samarbete med barnens pappa, fast jag undviker det så långt det är möjligt men ibland så måste man ju...

Tar barnen skada? Även om de inte ser att pappa är berusad?

JA!!! Av många anledningar. Pappa är flera olika personligheter, lite disträ och frånvarande då han är nykter, dricker han lite mer än basen, så blir han väldigt kärleksfull, berömmande, uppmuntrande, en härlig och kul pappa men när han går över den hårfina gränsen så börjar han sluddra, bli ostadig, snabbt agressiv, ja det svänger väldigt fort.

Självklart blir barnen påverkade av detta, att inte veta vem pappa är nu. Att inte veta vad de kan förvänta sig. Att inte veta hur de ska vara...

För att överleva behöver barnen knyta an till sina föräldrar (eller annan vårdnadshavare). Om allt sker på ett bra sätt så får barnen en trygg anknytning, blir trygga och självständiga individer, som vet vem de är och har god självkänsla och ett gott självförtroende. Men om anknytningen av någon anledning inte blir så trygg, kanske för att en förälder är lynnig i humöret, svarar ibland på barnets signaler emn ibland är oförmögen att göra det, ja då kommer det att bli någon form av problem. Barnet älskar likväl sina föräldrar och barn tar ofta på sig allt för stort ansvar, det kan bli en börda.

SÅ, barnet får kanske inte en bra anknytning med den missbrukande föräldern, ofta finns det en förälder till. Som anhörig och kanske medberoende drar man ett tungt ansvar och det kan hända att även denna föräldern inte riktigt orkar svara på barnens signaler, inte konstigt, men barnet tar likväl skada.

Ett barn som föds in i en familj som är dysfunktionell, föds också in i ett medberoende. Barn är beroende av sina föräldrar, ska vara det för att överleva men allt för många barn måste ta ett allt för stort ansvar redan som ganska små. Dessa barn kan bli utåtagerande, då brukar förskola och skola slå larm, ett problem har uppstått och det kan bli kontakt med BUP och/eller socialtjänsten. Kanske uppmärksammas familjens problem och det kan sättas in stödåtgärder. Men alla barn reagerar inte utåtagerande, endel blir tysta, tillbakadragna, tar allt för stort ansvar, blir "vuxna" tidigt, tar kanske hand om den missbrukande föräldern och/eller den andre föräldern, kanske måste hjälpa till med syskon, får olika psykosomatiska symtom som huvudvärk, buksmärtor, trötthet och kan uppvisa symtom på stress och utmattning...

Många barn vågar inte ta hem kompisar för de vet inte hur det är hemma, endel flyr till gäng, andra in i skolarbetet, träning mm. Håll koll på barnen, vem de är med, lär känna kompisarna och deras föräldrar så är man lite tryggare.

Barn som växer upp i dysfunktionella familjer får trauman, har de en bra anknytning så fungerar det ofta ganska bra för dem, tillräckligt bra. Om man är den enda fungerande för'äldern så har man ett stort ansvar, man fungerar lite som en gungbräda, väger upp, tippar av, läggger till... det kan vara svårt att vara konserkvent i sin uppfostran. Kanske orkar man inte stå vid sina ord, ett nej blir efter tjat, lätt ett ja. MEN vilka signaler ger detta egentligen till barnen? Barn i dysfunktionella familjer behöver trygghet och rutiner, ett nej ska vara ett nej. Man kan ibland behöva tänka över sina svar och det brukar barnen kunna acceptera. Fast lätt är det inte, själv mår man ju heller inte så bra, även vi anhöriga 'är ju bara människor och vi bär en otrolig börda, varje dag.

När barnen förstår vad de har att rätta sig efter så blir de tryggare, tjtet upphör ofta ganska ansbbt och många onödiga diskusiioner, som tar kraft, undviks.

Det dåliga samvetet kan också sätta käppar i hjulet för en, man vill så mycket, man har dåligt samvete för att barnens pappa inte fungerar vanligt och det är lätt att man då överkompenserar. Man, ger mer, tar störr ansvar, barnen slipper kanske normalt ansvar och att hjälpa till hemma, detta leder lätt till att man blir "utbränd" som förälder. Ofta tar man heller inte sina signaler på allvar, man har inget privat liv, intressen har man inga längre, vänner kanske försvinner för att man inte orkar... Allt som tidigare gav energi är borta och kvar står man med sådant som tar kraft från en, utan att man kan fylla på...

För hur mycket man än älskar sina barn så tar de av ens krafter, än mer i en destruktiv relation, där man inte ens kan diskutera med sin partner om vardagliga problem. Ensamt? Ja!

Det är lätt att stanna i en destruktiv relation med tanke på barnen. Hur ska de ta en skilsmässa? Hur ska jag klara ekonomin? Hur ska jag kunna vara trygg när barnen är hos sin pappa? Jag väntar ett år, fem år... tills barnen är lite större, jag kanske har fått ett bättre arbete, tjänar mer... Ack vad man kan lura sig själv!

Barn klarar en skilsmässa, det tar ett år eller så kommer reaktionen efter ett år, det är vanligt för barn. Men de klarar det, visst vill de kanske att pappa ska flytta hem men har man förklarat tillräckligt många gånger att det inte blir så så förstår de och accepterar. Det är vikti8gt att man är tydlig och rak, barnen behöver veta inte ett svar som "ja, kanske vi får så, då lever de på hoppet, ett falskt hopp och detta kan göra att det tarlängre tid att komma över. För om vi vänder på det, vilka signaler ger man barnet om man stannar? Att mitt liv och mitt mående inte är viktigt. Att det är ok att dricka och bete sig illa. Att det är ok att någon annan styr mig. Att det är ok att barnen växer upp i en destruktiv miljö. För även dåliga och destruktiva miljöer kan ge trygghet, man vet vad man har...

Ekonomin brukar fungera ok. Bor barnen på heltid hos en så får pappan betala underhåll, utifrån inkomst. I Sverige svälter ingen. Den frihet som kommer när man kommit igenom det värsta är värd alla pengar i värden och det går att leva snålt utan att man för den sak lever dåligt. I början var jag färdig att ge upp men ekonomin har stabiliserat sig och idag vet jag vad jag har, vad jag kan göra av med och när vi har råd att lyxa oss. Bara det är en frihetskänsla! Kanske kan man upprätta ett äktenskapsförord som gör att man har vissa ekonomiska fördelar, eller trygghet genom att slippa partnerns skulder mm. Fast jag vet att vi lever på lånad tid, har ännu inte behövt köpa ut X från vår bostad, den dag det måste ske så har jag troligen inte råd att bo kvar och billigare boende kan vi inte hitta. Försöker att inte tänka på det men visst finns oron där, vad tar vi oss till den dagen? Kanske har det löst sig tills dess, vi får se.

Att vara trygg då barnen är hos pappan är ett större problem som jag inte har någon bra lösning på. Försöker släppa taget så gott det går och hoppas att de ringer om något inte är bra. Det är ett stort ansvar för de äldsta barnen men vet inte hur jag på annat vis ska lösa det. Även om jag egentligen skulle kunna koppla av och vila dessa helger så är jag konstant orolig mer eller mindre. Det äldsta barnet har berättat att han nu börjar märka på pappa då han druckit och det är förfärligt men ändå bra. Jag kan inte bädda in dem i bomull, även om jag gärna vill.

Som ensamstående ansvarstagande förälder har man ett märkligt ansvar.1. Jag ska naturligtvis se till att barnen är trygga och har det bra då de är hos mig. 2. Jag ska underlätta deras umgänge med sin pappa. 3. Jag ska ansvara för att de har det bra och tryggt när de är hos sin pappa. Hur ska man kunna få ihop alla dessa bitar? Hemma kan jag helt klart ansvara för. Jag försvårar inte umgänget men om han är full då jag ska lämna, ska jag då lämna eller ta med mig barnen hem igen? Antingen faller jag på punkt 2 eller 3, hur jag än väljer kan vi straffas för det. Vårdnaden kan tas ifrån mig i vilket fall som, OM deras pappa anmäler det. Visst kan jag skicka in en orosanmälan till socialtjänsten varje gång det händer, så ska de utreda fallet.

Tänk då om pappan som är sociopat, kan tala för sig, snygg, tjänar bra mm. får dem att gå på hans linjen, att jag är en mamma med psykiska problem, att jag bara hittar på hans missbruksproblem mm. Jag vet ju att han har den förmågan och kunskapen inom socialtjänst, sjukvård och rättsväsende är mycket bristfällig vad gäller hur man gör i dessa fall, de låter hans charm styra.

Så med ständig vakan, ständig oror, försöker jag balansera vardagen. Ofta går det bra, barnen mår mycket bättre idag än för ett år sedan. Gladare, hjälper till mer och bråkar mycket mindre men de är traumatiserade på olika vis och det sätter fortfarande sina spår i vår vardag. Jag hoppas att det ska ge med sig i takt med att tiden går men det är ett stort arbete och ansvar som läggs på en. Dessutom har jag min egen traumatisering och utmattning att ta hand om och att få vardagen att flyta på med fyra barn. Det kräver sin kvinna!!!

Missbruk kan te sig på så många olika sätt, kanske tänker man först på missbrukarna på parkbänken, i tunnelbanan eller de som tigger pengar,utanför affären. Magra, utan tänder, smutsiga, trasiga, ensamma av sina missbruk...

Alkoholism är den tredje största folksjukdomen i landet. Det fler som dör i alkoholrelaterade sjukdomar och olyckor där det finns alkohol med i bilden än som dör i trafiken och i cancer.

Men faktum är att de allra flesta missbrukarna ser vi inte, det kan vara grannen, barnens kompisars föräldrar, killen eller tjejen i affären, på macken, chefen eller kollegan, vännen eller föräldrar, syskon, partner, barn. Missbruket finns mycket närmare än vad man tror och med missbruket förljer smärtan hos anhöriga, medberoendet, stressen...

Man kan nog missbruka det mesta... NARKOTIKA, olagligt, så ofta finns en 0-gräns men många tycker idag att det är ok att ta droger då och då, så länge man sköter sig... många typer av droger gör att missbruket kan te sig väldigt olika, även symtomen hos missbrukaren kan te sig olika, beroende på drog och hur mycket och ofta man tar drogen. Är det ett nästan dagligt intag brukar man kunna se tecken, ofta små pupiller, rastlöshet, trötthet, ovanligt pigg och pratig, sedan när drogen går ur kroppen kan symtomen te sig omvänt. Röker man så kan kläder lukta lite sötaktigt. Många drar sig undan, är inte lika engagerade i sitt vanliga liv, pengar försvinner och man ber ofta om lån. Så småningom kan personen försaka sin hygien och förfallet startar, kanske missas arbeten och andra åtaganden.

ALKOHOL är nog det vanligaste missbruket och vart går gränsen för bruk, riskbruk och missbruk? En riskfri konsumtion anses vara 2 cl starksprit per dag, vilket motsvarar 1 lättöl. En tämligen riskfri veckokonsumtion ligger på upp till 37 cl starksprit eller 1,75 flaska bordsvin för en man och upp till 19 cl starksprit eller 1 flaska bordsvin för en kvinna. Detta förutsatt att man inte dricker upp allt vid ett enda tillfälle, då kan man få andra problem. Uppenbar risk för toleransökning som kan leda till beroende samt risk för hälsoskador, anses vara en veckokonsumtion upp till 63 cl starksprit eller 3 flaskor vin per vecka för män och upp till 41 cl starksprit eller 2 flaskor vin för kvinnor. Vid en högre konsumtion har drickandet många gånger blivit ett begär och alkoholen spelar en så stor roll i livet att så gott som allt annat får stå tillbaka...

Beroende (enligt DSM IV) – om minst tre av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:
1. Ökad tolerans – behov av påtagligt ökad mängd p.g.a. påtagligt minskad effekt.
2. Abstinens – karakteristiska abstinenssymptom eller återställare.
3. Använder t ex alkohol i större mängd eller under längre tid än vad som avsågs.
4. Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera bruket.
5. Mycket tid ägnas åt att få tag på t ex alkohol, använda alkohol eller hämta sig från effekten.
6. Viktiga aktiviteter – på jobbet och fritiden, sociala aktiviteter etc, överges eller minskas på grund av bruket.
7. Bruket av ex alkohol fortsätter trots att man vet att fysiska eller psykiska besvär förvärras.

Missbruk (enligt DSM IV) – om minst ett av följande kriterier uppfylls under en och samma tolvmånadersperiod:
1. Upprepat bruk som leder till att individen misslyckas med att fullgöra sina skyldigheter på arbetet, i skolan eller i hemmet.
2. Upprepat bruk i situationer som medför betydande risk för fysisk skada (t ex rattfylleri).
3. Upprepade problem med rättvisan då personen varit påverkad.
4. Fortsatt bruk trots ständiga eller återkommande problem av social eller mellanmänsklig natur orsakade eller förstärkta av berusning.

Gränserna är svårare att dra då det är ett beruesningsmedel som många använder, de flesta på ett helt ok sätt. Det är vanligt att missbrukaren smygdricker för att hen vet att det blir diskussioner annars. Lögner är också vanligt för att skydda sitt missbruk och skydda sig självm att man därmed skadar sina anhöriga än mer finns inte med på tankekartan. Ofta blir lögnerne fler och fler, tar sig an nya områden och till slut kan det vara svårt för missbrukaren att veta vad som är sagt.

Många missbrukare dricker för att slappan av och vanligtvis kan många uppfylla arbetslivets hårda krav ganska länge, innan någon märker något, eller innan någon vågar säga något. Så länge man har en inkomst, social status intalar många sig att man inte har några problem. Arbetet fyller flera viktiga funktioner, varav den ena är som inkomst för att fortsätta missbruket...

Hur många anhöriga har inte tvivlat på om de overdriver, missbrukaren förnekar, lägger skulden på dem och säger att den anhöriga överdriver. Jag vet fd missbrukare som berättat hur de förnekst trotts att de stått och halsat vinflaskan.

Tabletter är också vanliga i missbrukssammanhang, antingen enskilt eller i kombination med annat berusningsmedel. Det går bra att köpa receptfria värktabletter på apoteket, i tillräcklig mängd och i kombination med annat blir effekten mångdubbelt högre men farlig. På nätet går det lätt att köpa droger eller hitta en återförsäljare hemmavid.

Även sex, arbete, träning, shopping, socker, spel mm går att missbruka. Man brukar prata om missbrukspersonlighet, om oförmågan till måttlighet, begäret efter "bara lite till". Om oron och obehaget då begäret inte stillas. Om förmågan till rationaliseringar av eget beteende som inte är försvarbart. Om närheten till att falla in i ett dubbelliv, där "drogen" ges en egen värld med sin egen absurda logik. En värld som gradvis tränger ut annan social interaktion.

Anhöriga kan leta, luska, och tro man kan överlista missbrukaren, det går inte. I detta fall så är missbrukaren den som tar hem spelet. Jag minns vår sista tid som gick ut på att överlista varandra, att få den andre dit man ville. Ett löjligt spel, fullt av falskhet, lögner, manipulation. Så skönt att slippa det, att leva i nuet och med full ärlighet!

 
Linnea Henriksson beskriver smärtan i https://svenskalyrics.se/linnea-henriksson-lyckligare-nu/ och https://artists.letssingit.com/linnea-henriksson-lyrics-jag-vet-nat-som-inte-du-vet-tdnnvq9

Att vara trött ända in i själen har kanske många varit men utmattad hoppas jag att de flesta slipper bli. När hjärnan inte fungerar längre, tankar är tröga, minnet obefintligt, det är svårt att hålla en röd tråd i samtal, en film eller bok. Man läser om samma sak 10 gånger utan att förstå vad som står.

Irritationen för man är SÅ trött, irritationen som går ut över en själv, barnen, arbetet, nära och kära och där många inte förstår, även om man berättar. Hur man bli väldigt primitiv i sitt tänkande, bara det viktigaste kan bli gjort, komma upp, in i duschen, barnen får frukost och till skolan, mat och läxor. Har man ett arbete att gå till så måste man klara av det också och det kan kännas för mycket, även om man älskar sitt arbete.

Hur tankar vävs samman till ett virrvarr som man inte kan ta sig ur, hur varje moment i livet känns som om man först måste bestiga ett berg. Tänk att du ska bestiga ett berg då du stiger upp, ett då du ska in i duschen, ett när du ska väcka barnen, ett då du ska fixa frukost, ett när du ska köra barnen till skolan, allt tjat blir som två berg att bestiga. Det blir sex berg som ska bestigas innan du ens kan ta dig till ditt arbete och så fortsätter det hela dagen. Hur länge hade du orkat?

När alla intryck blir för mycket, musik är inte att tänka på, barnens lek och prat blir förfärligt buller, tv lika dant. Färger och mönster blir ett täcke som lägger sig tngt över dig, yrseln kommer - fokus på andningen för att kunna ta korridoren fram till arbetsrummet, titta ner så jag inte ser så mycket och intrycken blir färre. Svårt att gå och handla när det blir så här, lilla affären hemma där det går snabbt att handla och kön ofta inte är så lång, det kan gå, kan gå, det måste gå för vi måste ju ha mat... idag med. Ja sedan ska man hitta på och laga maten också.

Kroppen värker, musklerna är så spända och kan aldrig få avslappning. Tankarna är tunga, jag orkar inte vara närvarande, jag som så gärna vill höra hur barnen haft det i skolan, jag orkar inte men försöker ändå. De måste få bli sedda, jag älskar dem så!

Hur man lyssnar men inte hör något. Hur andra människor blir ointressanta, jag som älskar andra människor men just nu har jag nog av mitt egna...

Att sömnen är dålig gör en heller inte bättre, så trött men att det ändå kan vara så svårt att sova, vaknar och kan inte somna om...

Hur jag kan bli tokig av minsta lilla sak, känns som om ständigt bägaren rinner över, det finns inte plats för mer.

Hur minnet sviktar och saker som tidigare varit självklara blir en börda, hur man tappar ord och koncentrationen blott är ett minne.

Olycklig, alla andra verkar så lyckliga men hur mår de inombords? De flesta uppfattar mig som stark, glad, positiv med massor av energi och livsglädje. Kanske mår jag inte sämre än andra? Det är lätt att jämföra sitt inre med andras yttre. Men visst är min bägare full av problem och trauman, så är det och jag ska ta och försöka tömma bägaren, är en bit på vägen även om vägen är lång och hjälpen jag behöver är svår att få.

Idag, nu när jag är sjukskriven, kan jag göra lite saker utan att det känns som ett berg ska bestigas. Tider stressar och har jag många saker jag behöver göra så kommer stressen över mig, akut. Tankarna fungerar inte helt, minnet är något bättre om jag får ta saker helt i min egen takt, det finns inga reservkrafter att ta till vid stress.

Försöker ha en måste sak att göra varje dag men det blir ofta fler, har ju inte orkat något på så länge och nu har måstesaker hopat sig så att jag börja känna mig stressad och pressad av dem. Då är frågan om jag ska plocka bort måstesaker som jag måste göra, eller måstesaker som jag mår bra av att göra t.ex. gå ut och gå. Har ju baran några få timmar då barnen är i skolan, dessa timmar är mina och då ska jag vila mest men måstena pockar på...

Mindfulness ger vila, återhämtning och styrka, även promenader ger detta, men så ska jag handla, fixa mediciner, städa, tvätta, sortera, plocka och allt sådant jag inte orkat på flera år och som jag i ärlighetens namn inte orkar nu heller...

När man lever under konstant stress så kör stresshormoner igång, det fungerar bra en tid, alla vet kanske att om man får ett uppdrag så kan man uppleva stress men att det också är tillfredsställande, positiv stress. Det är bla. kortison och adrenalin som mobiliserar våra krafter. Kör dessa på för länge kan det slå över och man kan få låga nivåer av dessa. Man talar om utmattade binjurar. Inte något som läkare brukar prata om och det brukar rätta till sig.

Är man väldigt stressad under lång tid (i mitt fall drygt 15 år) så bränner kroppen också vitaminer och mineraler på annat sätt. Jag som egentligen tror på att en varierad och nyttig kost ger oss den näring vi behöver, har börjat med kosttillskott av magnesium och B-vitamin. Magnesium bör vara citrat eller laktat inte något med oxid eller aspertat. Upptaget är bäst om man använder några av de första men det är inte helt lätt att hitta. Märker en tydlig skillnad efter det att jag startade med Magnesium, fryser inte lika mycket, musklerna mjukar, mina kalla händer är varmare, känner mig mer balanserad, sover aningen bättre (om jag tar det på kvällen), min yrsel är också något bättre. Jag måste upp i 6-700 mg/dag för att ha någon effekt, så säkert är mina nivåer låga.

Symtom som är vanligt vid magnesiumbrist kan vara muskelkramper. Magnesium behövs för cellernas funktion, såg att det kunde minska risken för både cancer och hjärtsjukdomar, stärker också kroppens nervfunktion och psykiska förmåga, hjälper till vid bildandet av proteiner och att näring bryts ner och tas upp på rätt sätt i kroppen. Är också bra för skelettet och samverkar med bla. kalcium och våra andra mineraler och salter. Ingen risk för överdosering om man har friska njurar, ett ev. överskott kissar vi ut, känns tryggt.

Kan bli lite irriterad att jag ska behöva bekosta detta själv, går på ett par hundra i månaden.  B- vitaminer tror jag egentligen inta jag har någon brist på så jag kommerbara att ta färdigt den produkt jag köpt. B- vitaminbrist kan ge symtom som blodbrist- trötthet, blekhet, yrsel men också sår i och kring munnen, tungsveda, trötthet, utmattning, rastlösa ben, myrkrypningar, minnesstörningar mm. Ett B- vitamintillskott kanske kan minska riskerna för att utveckla demens. B- vitamin, utom B12 är vattenlösliga och ett ev. överskott borde elemineras från kroppen.

B- vitamin kan man kontrollera i ett blodprov, det är svårare med magnesium, eftersom vi där har en depå i skelettet så endast mycket låga nivåer kan konstateras i blodprov... SVÅRT och inte helt ofarligt att testa sig fram. Under vintern har jag även tagit D - vitamin men nu ska jag vara ute mycket i solen, 30 minuter/dag i bar kropp är vad man behöver men det gäller att inte bränna sig. D- vitaminbrist har man uppmärksammat sista året, vanligt att mörkhyade har denna brist samt de som är mycket ljusa.

Ständigt ny information...

Sedan flera år tillbaka äter jag också johannesört, det balanserar mig och jag blir lite lugnare och mår lite bättre. I studier har det likvärdig effekt som antidepressiva men utan biverkningar. Fast man kan inte kombinera det med andra läkemedel, inte ens p medel, effekten av andra läkemedel blir ofta lägre.

Får man ingen hjälp får man försöka hitta sina egna vägar...

Det kan vara svårt för andra att förstå hur man mår som utmattad, man ser ju pigg ut, kan röra sig men på insidan är det som ett stort svart hår och det är inte jag som är lat! Kroppen har protesterat på ett ständigt högvarv och sett till att avknappen är igång, det betyder att man SKA vila, ta det lugnt och låta hjärnan vila. Hjärnstress stämmer väldigt väl in på mig, kroppen är ok men hjärnan fungerar inte alls!

Läste en artickel i vår facktidning om utmattning och tydligt är det vanligt att det tar upp emot 10 år att läka ut, det är den tid som ofta behövs, precis som 4-6 veckor är den vanligaste tiden för att läka ett benbrott... Marie Åsberg är professor och psykiatriker vid Karolinska skriver att de i princip aldrig ger sina patienter antidepressiva för det har de märkt att det inte är så bra..., kan tom förvärra tillståndet!

Vissa tillväxtfaktorer är kraftigt förhöjda vid utmattningstillstånd men går tillbaka då man blir bättre... Tydligen har man påvisat att utmattade har en förändrad känslighet i stresshormonaxeln (förmodar att det är HPA axeln). Tydligen regerar vi med mindre stresshormonpåslag än normalt vid stress (min tolkning är att man då är stresstålig) kanske utsätter sig för mer, väntar längre och faller djupare (min tolkning). Denna förändring kvarstår sedan livet ut och sägs troligen vara förvärvad tidigt i livet eller medfödd.

Deras forskning visar att rehabiliteringen är både svår och långdragen. Ingen behandlingsalternativ har särskilt imponerande effekt. I deras studie som är publicerad i British Medical Journal visade att de som var sjukskrivan 1999 för stressrelaterad sjukdom var 45% fortfarande sjukskrivna tre år senare, 18% hade fåt förtidspension!
Det var endast arbetslivsinriktad rehabilitering som ökade oddsen något att komma tillbaka i arbete. De sattsar nu mycket på förebygga i stället, samtalsgrupper på arbetsplatsen är ett sätt.

Det finns tester på  https://www.arbetarskydd.se/multimedia/dokument/article3607466.ece/BINARY/Stresstest%2C+sidan+1

https://www.arbetarskydd.se/multimedia/dokument/article3607470.ece/BINARY/Stresstest%2C+sidan+2

 

Fysisk misshandel vet nog de flesta vad det är och många säger ett slag så går jag. Det är en tydlig markering med fysisk misshandel, man vet vart gränsen går, ett slag är ALDRIG ok.

Men vid alla andra formerna av misshandel, psykisk, materiell, ekonomisk, vart går dessa gränser???

Alla kan väl säga dumma saker och de flesta har nog någon gång sagt något som kränkt någon annan, med eller utan mening. Alla har säkert också slagit sönder något som varit någon annans, med eller utan mening. De flesta har kanske töjt lite på ekonomiska gränser, eller inte berättat... med eller utan mening.

Så vad går då gränsen för misshandel? Alla former av misshandel kan polisanmälas, det som man inte har tydliga bevis för kommer att läggas ner, så är då misshandel verkligen misshandel om man inte har uppenbara bevis?

Jag tycker det, upprepade handlingar, kränkningar, lögner, saker som som försvinner, ekonomiska utsvävningar som man inte tar gemensam ställning till inom en relation, ja detta ÄR MISSHANDEL.

Detta var min vardag i över 15 år, kanske längre, jag minns inte riktigt när och hur det började.

Ständiga kränkningar om att man är du, behöver hjälp, inte klok... sen kommer ömhetsbetygelserna om hur fantastisk man är, vacker, det bästa som hänt, underbar... men en ursäkt tar inte bort såren i själen, lite lite som ett plåster tar bort blåmärken!

Hur man ständigt blir lurad och när man upptäcker detta så är man ständigt på sin vakt, misstänksam, vaksam, orolig och konstant stressad. Man vet inte vem man är gift med är det ängeln eller demonen och det är just detta förövaren vill, med eller utan avsikt, är det så som han säger, att jag är tokig, är det jag som överdriver...

Så snurarr det på, inte konstigt att det är svårare att ta sig ifrån en destruktiv relation än från en "normalt fungerande". Man blir insnärjd och tvivlar på sig själv, aldrig att man kommer att klara sig utan mannen, han som är så snäll ibland... Det är dessa ibland som han ofta visar upp för omgivningen, de ser en trevlig, charmerande man och ofta är han vältalig så i kontakt med vård och myndigheter är det lätt att det är han som blir trodd, inte den trasiga kvinnan. SÅ FEL!

Jag blir upprörd över att kunskapen om missbruk, misshandel, sociopati, medberoende är så dåligt inom sjukvården och inom socialtjänsten. Tänk så många människor man kunde hjälpt om man bara lyssnat! Ett så långt lidande jag haft unnan jag inte ens min värsta fiende, om jag har någon sådan.

Hur ska man som kvinna, kunna stå upp mot socialtjänsten för att skydda sina barn när man vet att de med största sannolikhet kommer att stå pan hans sida? För en tid sedan läste jag om en familj, föräldrarna skilda, socialtjänsten skötta transporterna så föräldrarna inte skulle ha kontakt med varandra. All kommunikation skedde genom socialtjänsten, pappan var dömd för misshandel av frun men skulle träffa sina barn. Vid en transport fann socialtjänsten att barnen mådde så dåligt att de vägrade köra barnen till pappan, de gjorde en rapport om detta. Pappan blev arg, drog det hela till domstol där han fick hela vårdnaden om barnen.

Prata om mardröm! Med denna hotbild måsta jag fortfarande, trotts att jag egentligen vore fri, måste tassa på tå, passa på vad jag säger och begär av barnens pappa. Även om han inte sköter sig så vågar jag inte anmäla, tröstar mig med att barnen förefaller må bra, de kan kontakta mig om det blir problem hos honom, OM han inte blir totaltokig och låser in dem och tar deras mobiler...

Hur ska man kunna vara trygg och för vem finns egentligen socialtjänsten, för de riktigt svaga, eller för dem som kan tala för sig???

Inte konstigt att man efter år av misshandel blivit traumatiserad och fått ett utmattningstillstånd. En psykolog berättade att det är allvarligare trauman som man utsätts för ofta och hemma än att bevittna en naturkattastrof eller liknande. Får man dessutom inget stöd av omgivningen så är det än tyngre. Det kan sätta kroniska spår i form av kroniska utmattningstillstpånd, PTSD- post traumatiskt stresstillstånd. Fast jag hoppas ändå kunna bli frisk, leva ett rikt liv, kunna arbeta, komma hem, vara glad och trevlig mot mina barn, allt detta orkar jag just  nu inte alls.

Misshandel är aldrig ok och man blir hjärntvättad som offer men man kan välja att försöka få hjälp och ta sig loss. Den psykiska misshandlen är lika allvarlig som den fysiska, och många gånger kan en psyksik misshandel övergå i fysisk man vet aldrig om och när. Ingen misshandlad kvinna går säker! Skaffa en hemlig mobiltelefon att ha beredskap.

Många kan tycka "men lämna honom då!", jo, det är det enda rätta men när man är hjärntvättad och att misshandlaren ibland är snäll som ett lamm, ja då börjar man tvivla på om det är mig eller han det är fel på, får man dessuitom höra hur sjuk man är så är det lättare att stanna.

Hur tokigt det än kan låta så finns det en trygghet i att stanna, man vet vad man har, fast vet man egentligen det???

Det svåra med andra typer av misshandel är att man inte riktigt vet vart gränsen går men har man börjat fundera så är gränsen ofta redan nådd och det är dax att söka hjälp och stöd.

Kan inte den som misshandlar bli frisk, undrar en del och ger förövaren en chans till, han har lovat att inte slå igen... Visst kan misshandlaren bli frisk men det krävs ofta en långvarig terapi för att förändra grundläggande tankar och värderingar.

Det är otäckt att se sin egen förvandling, hur jag som ofta är rationell, tänker igenom mina beslut, inte brukar säga kränkande saker osv. hur jag blir primitiv och agerar precis som han. Det är reptilhjärnan som sätter in och gör att man blir väldigt primitiv och naiv i sitt handlande och tänkande under stark stress. Men jag kan ändå inte enbart försvara mitt agerande med att jag varit misshandlad, för trotts allt har jag alltid ansvar för mitt eget agerande, men det kan man ofta inte se fören i efterhand!

Det är ganska många år sedan jag kom i kontakt med ordet medberoende. Kände mig då nästan kränkt, inte hade jag "sjukdomen" medberoende, det var ju inte jag som var sjuk, utan min dåvarande man...

Sakta tog jag åt mig, kände in och analyserade, så en dag kunde jag ta till mig att symtomen stämde. Men vad var personlighet och vad var medberoende, svårt att säga... Jag hade alltid satt andras vilja före min egna, om det var för att jag tyckte jag själv var mindre viktig eller för att andra skulle tycka om mig, det vet jag inte, kanske en kombination.

Jag skyddade min missbrukare och ställde upp, han lurade mig, jag kollade spritgömmor, för att försöka förstå hur mycket han drack.

Jag mådde dåligt, hade inget riktigt eget liv, svårt att hitta på saker när han inte riktigt kunde ta hand om barnen.

Medberoende är egentligen inte så konstigt, det blir ett skydd mot kaoset som missbrukaren orsakar, så det blir en form av anpassning och försvar för den anhörige men på sikt är det skadligt. Ett känslomässigt beroende av missbrukaren har utvecklats, svårt och komplicerat att försöka förklara för dem som inte varit där!

Att den mesta av min tid togs i anspråk på vad han gjorde, sa, inte sa, mådde och att försöka hitta lösningar på problem som EGENTLIGEN var hans men som drabbade hela familjen, funderade jag inte mycket på tidiagre. När jag bekantat mig med medberoende så förstod jag bättre emn det var svårt att göra något, problemen måste ju lösas och löste inte han dem så var ju jag tvungen att göra det för familjens skull. Men det var ändå något som förändrades hos mig, jag fick en annan distans. Jag kunde stå upp för mig själv och ta tag i den del av livet jag kunde påverka. Började umgås med vänner igen, prioriterade annorlunda. Han fick ta större ansvar för barnen, utan att barnen för den skull skulle bli lidande, det var en svår balansgång.

Som medberoende är  det lätt att man blir en möjliggörare som underlättar för missbrukaren att fortsätta missbruket. Det var hårt men hur jag än gjorde så fortsata han ju... men aldrig att jag gjorde något för att rädda just honom, utan det var för familjen och det utnyttjade ju han.

Hur kan det bli så här? Ett av svaren är okunnighet. Många vet inte vad beroende eller medberoende är. Man inser inte riktigt, eller vill inte inse, styrkan och kraften i beroendet. Ett annat är att förutsättningarna för ett medberoende skapas redan under barndomen, i ursprungsfamiljen. Det är dock fel att beskriva medberoende som en "taskig barndomsproblematik". Många medberoende har vad som betraktas som en god barndom där inget fattades. Medberoende kan också enkelt beskrivas som en "känslomässig osjälvständighet". Dvs. en oförmåga att stå upp för egna känslor och behov. Att våga ha egna önskningar och krav och uppfylla dem.

Några vanliga kännetecken hos människor som lever med alkoholmissbrukare, presenterade i den ordning de brukar dyka upp under relationens förlopp. Initialt helt vanliga rationella försvarsmekanismer;

• Förnekar sanningen: Familj och vänner ägnar mycket tid och energi åt att dölja alkoholistens problem. Förnekar verkligheten och lever på förhoppningar. Förskönar hur det verkligen är och vill inte se sanningen.
• Predikar bättring: Tror sig kunna styra någon annans missbruk. Försöker kontrollera någon annan genom att manipulera, hota, muta, gråta, ge råd, ilska, hjälplöshet.
• Utåtagerande: De flesta av de närstående till personer med allvarliga alkoholproblem använder till slut någon form av utagerande. Att utagera är en psykologisk term för det impulsiva, omogna och ibland gravt ansvarslösa beteende som en person tar till för att klara av inre känslomässig stress.
• Irritabilitet i vardagen ofta över små saker.
• De flesta människor som lever med en alkoholmissbrukare försöker till slut ändra på personen i fråga eller få denne att bättra sig. De kan ofta utkämpa denna strid i månader, år eller till och med hela livet i tron att "allt kommer att bli bra om jag bara kan få honom eller henne att sluta dricka". Ju mer man anstränger sig att förändra en människa med alkoholproblem, desto större motstånd gör han eller hon. Alkoholisten blir ursinnig över alla predikningar och allt tjat, och bestämmer sig vanligtvis för att dricka ännu mer. Detta resulterar ofta i att alla blir förlorare.
• Överdrivet omhändertagande gällande annan vuxen människa. Tar ansvar och kontrollerar annan vuxen person. Löser andra personers problem och ger oönskade råd. Tar ansvar för andras känslor och ljuger för att skydda missbrukaren från sanningar eller negativa konsekvenser av missbruket.
• Rädsla att uttrycka sina åsikter med risk för att skapa konflikt och återfall i missbruk.
• Lägger ut pengar för missbrukaren för att rädda dennes situation.   
• Isolering: Svårt att sätta sina egna behov först. Svårt att hålla fast vid sina egna gränser, gränserna förflyttas successivt. Redan några månader efter att ett allvarligt alkoholmissbruk uppkommit, påbörjas ett successivt avskärmande från vänner, familj och samhälle, även om det kan ta år innan den anhörige förstår vad som håller på att ske. Allteftersom alkoholistens problem ökar, minskar instinktivt den anhöriges kontakt med omvärlden, för att undvika skam och pinsamheter, med eller omedvetet. Glömmer och försakar egna åtaganden, både privat och i yrkeslivet. Prioriterar någon annans behov först. Lägger sin energi på någon annan och har lite energi kvar för sig själv.  Upplever sig som ett offer för någon annan. Känner sig känslomässigt styrd av andra människor.  Dålig självkänsla, lägger skulden på sig själv och tror inte att de duger. Är rädda för att bli avvisade och lämnade. Undervärderar sin egen förmåga att klara sig själva. Sjukskriver sig och missköter andra åtaganden på grund av missbrukets konsekvenser.
• Ger upp: Efter att ha levt ihop med en alkoholist i ett antal år kommer de flesta människor in i en depression. Livet har blivit en ständig börda med få ögonblick av glädje och trivsel. Apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet blir vanliga uttryck. Låter sig bli sårad av samma person om och om igen.  Känner ofta vrede, depression, bitterhet, dåligt samvete och skuld. Snabba känslosvängningar. Utvecklar ångest, depressioner och fysiska sjudomar på grund av långvarig stress.
• Utvecklar eget missbruk av t.ex. tabletter, alkohol eller annat.

Alkoholistfamiljen lever i ett smärtsamt kaos. Det är smärtsamt att se den man älskar förändras. Det är smärtsamt att bli lurad, att leva i otrygghet, att få skämmas, att bli besviken. Alkoholisthustrun/maken glider in i en kämpig situation med ömsesidiga anklagelser, besatthet kring sina försök att styra alkoholisten, och kan glömma både sig själv och barnen i de här försöken. Vägen till befrielse börjar med insikten att man är maktlös inför alkoholistens drickande, att man bara kan ta ansvar för sitt eget liv och att man ska vägra lida med alkoholisten, när denne dricker. Anhöriga kan behandlas med stor framgång redan innan deras missbrukare är drogfri. Denne påverkas positivt, även om han är frånvarande.

Till slut kände jag att jag blev otrevlig mot honom, hoppades kanske att han skulle få nog och lämna oss, eller så var det för att jag var så slut som jag helt enkelt inte orkade vara trevlig.

Började ställa krav, vilket han tyckte var att jag körde med utpressning, vi skrev äktenskapsförord som skulle gynna mig vid en skilsmässa men så hade jag alltid tagit hand om alla barnen, avstått från karriär för att han skulle kunna klättra, det var ju för familjens bästa och jag ångrar det inte, jag har haft tid för barnen. Hur hade det mått om jag lämnat bort dem mer? Kanske orkade jag helt enkelt inte arbeta 100% heller för jag var helt slut, alltid.

I början var det svårt att hålla fast vid de krav jag ställt men det blev lättare och lättare, han ställde till det och vi blev särbos, han kom hem på helgerna. Så en dag kom han hem stupfull, fördärvade saker hemma, kräktes ner soffan och var allmänt oförskämd. Då åkte han ut, egentligen skulle det vara på studs men han fick bo hemma till han funnit ett annat boende, det gick ganska snabbt.

Idag har jag släppt kontrollen för honom men det är svårt att släppa kontrollen för barnen när de är där. De stora är så pass stora att de kan larma mig om det behövs men de ser inte alltid att pappa är full och de älskar honom och vill ju skydda honom också. Det kan inte vara lätt att vara barn till en missbrukare.

Vårt äldsta barn säger nu att han börjar se när pappa druckit för mycket, för han dricker ju i smyg och har alltid gjort det. Fattar fortfarande inte hur man kan få i sig en halv flaska whiskey utan att det märks nämnvärt.

Känner att mycket av min personlighet finns inom begreppet medberoende och jag arbetar ständigt med det. Om jag någon gång ska gå in i en ny relation så vill jag att det ska vara på lika villkor. Att arbeta med medberoendet har också gett mig andra perspektiv på hur jag förhåller mig till barnen. Idag är ett nej ett nej på ett helt annat vis än förr, om det var för jag inte orkade med deras tjat eller om jag inte insett vikten av att vara den man kan lite på och stå vid mid mitt ord, även om det var ett nej, det vet jag inte...

Barnen är mer självständiga och idag tycker även de minsta att det fungerar bra hemma. Ibland har de velat att pappa skulle flytta hem igen och det är smärtsamt att höra, samtidigt har jag alltid sagt ett "nej det går inte". De vet om det men klart de vill, det vill väl de flesta barn. De äldsta har förstått hela tiden och tagit det med väldig klokhet, faktiskt kunnat säga till mig att jag är gladare nu, härligt att höra!!!

 Att förändras innebär att man får uppleva något nytt, okänt och annorlunda.

Spännande att starta en ny blogg. Det finns så mycket att läsa på nätet att jag undrar om någon hittar hit, men jag hoppas det!

Jag är sjukskriven sedan en tid tillbaka pga. ett allvarligt utmattningstillstånd. Det är faktiskt skönt att vara sjukskriven, det ger mig en möjlighet att andas, få en aning egentid och hämta krafter. Fast jag längtar till mitt fantastiska arbete men just nu måste jag ta han om mig själv först!Hämtar krafter gör jag genom att sova, ta en promenad, göra mindfulnessövningar och ja, sedan är mina lediga timmar över och barnen ska hämtas. Därefter följer en vanlig eftermiddag med , mellis, läxläsning, plock, städning, lite att fixa i trädgården, lek med kompisar, matlagning, fritidsaktiviteter mm. Tror att de flesta föräldrar som är hemma en eftermiddag känner igen sig...

Idag har jag en ganska bra dag, lugnet har lagt sig efter en tids ständigt funderande över hur jag ska kunna skydda mina barn mot deras pappa. Han är ingen elak pappa men han har tydliga brister och kan inte se barnens behov, han kan köra bil om han druckit eller tagit tabletter, för han känner sig bra... och då blir han en farlig pappa och min stress aktualiseras, hjärnan går på högvarv och en förödande trötthet slår till. Oförmögen till att lösa problemet, oförmögen att ta mig ur sängen men måste, måste ta hand om mina barn, måste MÅSTE!

Den psykiska misshandel jag utsatts för under många år har satt sina spår, osäkerheten är större, jag tvivlar ständigt på mig själv, duger inte, alla tycker att jag är både, ful, klumpig, ointressant och en massa annat. Vågar nästan inte prata med folk jag inte känner. Känns som om jag lever i in bubbla, alla intryck blir för mycket, orkar bara umgås med riktigt nära och kära personer och då orkar jag bara en kort stund men allt detta hör till mitt utmattningstillstånd.

Jag får hjälp av en psykolog och jag har pratat med kriscentrum för våldsutsatta kvinnor. Jag slutade på kriscentrum för om jag hade min "fina" fasad på mig, log och var trevlig kyunde inte den terapeuten se att jag mådde dåligt. Dagar jag mådde dåligt så kunde hen inte ta det heller utan blev helt handfallen. Stod inte vid det hen sa, ena gången var det bra att jag skyddade barnen, nästa gång skulle jag tvinga barnen till sin pappa så jag fick vila... Fick dessutom rådet att träffa en ny man så skulle allt lösa sig, vilket jag inte alls tror på. Jag ser inte män och jag vill må bra och ha hittat vem jag är innan jag inleder en relation.

Psykologen jag nu träffar är bra men väldigt ung och oerfaren. Hen sa en bra sak om min stress och det var att jag hela tiden, i många år gått på helspänn och att om jag nu utsattses för en liten stressor så körde hela mitt försvarssystem igång på 110%, kroppen behöver mobilisera all kraft och hjärnan går på högvarv, därför blir jag inte bara "lite orolig" som de flesta utan alarmberedskapen slår till fullt ut. Men så har jag haft otal nätter då jag inte vågat sova för rädslan att han skulle sticka en kniv i mig om jag somnade... Nu kan jag åtminstone sova gott.

Det är inte bara jag som är traumatiserad, barnen har fått sin del, trotts att jag alltid försökt att skydda dem och jag tror att jag lyckats ganska bra men visst är de traumatiserade av det liv vi levt. De har ingen bra anknytning till sin pappa, det är nog omöjligt eftersom en missbrukare alltid sätter sig själv och sin drog först. Jag vet att jag kompensera (försökt) för att jag skaffat en pappa till dem som varit indre bra, jag har ställt upp, gjort mer för dem och låtit dem ta mindre ansvar än vad jag troligen skulle gjort annars, nu försöker jag få lugn i vardaen och ställa mer krav på dem. Jag har varit dålig på att hålla ett nej, det blir man lätt som medberoende, nu jobbar jag på det med! Klart att det är tryggare för barnen om de vet att ett nej verklige är ett nej och ett ja ett ja. Om jag först säger nej och sedan ett ja, kanske positivt för barnen i stunden men knappast på sikt och hur ska de kunna lita på mig då?

Det är slut på lögnerna! Vi har levat ett liv med en massa lögner i stort och i smått och till slut visste jag inte vem jag var, vad som var sant eller falskt, det börjar jag få grepp om nu men inte när det gäller kontakten med barnens pappa, där svajar det lika mycket som vanligt och jag vet fortfarande inte om det han säger är sant eller falskt.

Många insikter har kommit de senaste åren; att man aldrig kan förändra en annan människa, det är bara jag som kan bestämma över hur mitt liv ska se ut, om jag lever på minnen eller för morgondagen så missar jag livet, det är idag jag kan förändra mitt liv!