Ofta se och hör man hur de som varit utsatta för misshandel får veta att de ska vara storsinta, inte fokusera på det som varit, förlåta, ge en ny chans... Vet de som säger så här hur det är att leva i en misshandelsrelation? Nej, troligen inte. Det är ett krig som utkämpas, samma känsla av maktlöshet, rädsla, oförutsägbarhet, dödsskräck, att alltid behöva vara på sin vakt, att aldrig kunna vila sina sinnen helt, att inte kunna skydda sina barn. Säger man någonsin till dem som flytt kriget att de ska vara storsinat och förlåta, att ta nya tag, att inte vara rädd? NEJ! och ändå har de flytt kriget till en trygg plats. Jag blir helt galen av dessa kommentarer. Läste om en mamma som nära på hade blivit dödad av sin man, hon fick hjälp att flytta med barnen och fick skyddad identitet. Pappan fick umgås med barnen under tillsyn men de hade gemensam vårdnad. Mamman ansökte om enskild vårdnad men dommaren tyckte att hon som ovan inte skulle leva kvar i det som varit och de skulle fortsätta med delad vårdnad och inte nog med det, barnen skulle bo hos honom minst var annan helg. Mamman kände sig inte trygg i detta och var rädd att deras skyddade identitet inte skulle hålla i längden. JAG BLIR FRUSTRERAD!

Jag har en dröm att skriva en bok, att få hjälpa alla dessa kvinnor som lever i destruktiva relationer, det är en ojämn kamp man uträttar, förövaren har ett ständigt övertag! Så återigen ber jag er sprida min blogg, någonstans kanske någon från skola, socialtjänsten eller rättsväsendet läser, kanske kan någon förstå, OM MAN VILL FÖRSTÅ! Vi måste hjälpas åt att hjälpa alla dessa kvinnor och män som lever fastlåsta i destruktiva relationer, vi måste hjälpa barnen, de är ofta osynliga brickor i en Ryskrollet! I varje klass (i Sverige) räknar man med att minst 5 barn har föräldrar med missbruksproblem eller psykisk sjukdom! Hur mår dessa barn, vad ger man dem för stöd.

Hur påverkas barn av att ofta bli sviken av en förälder som lovar, bryter ett löfte osv? Misstro, ängslan, oro är säkert känslor som kommer att prägla deras uppväxt och hela liv. För om man inte kan lite på en förälder, vem ska man då kunna lita på och läreren i skolan kanske inte ser eller tror på en när man berättar, så är skaran av vuxna som sviker ännu större... För vem kan tro att den trevliga mamman eller pappan, som pratar så gott och för sig så väl på föräldra mötena kan slå sitt barn, eller kränka det (vilket för mig är samma sak som psyksik misshandel). Det är lätt att tro att det är ett barn med livlig fantasi, men det är mycket ovanligt att barn hittar på våldshandlingar, alla våldshandlingar mot barn borde polisanmälas/anmälas till socialtjänsten oavsett om det är föräldrar, andra barn eller pedagoger som misstänks!

Om man misstänker att en förälder inte tar sitt föräldraansvar kan man anmäla till socialtjänsten, en sk. orosanmälan. Men när skolan brister i sin omsorg av eleverna är det betydligt svårare, man kan anmäla till skolinspektionen eller BEO man kan polisanmäla enskilda elever som utfört våldshandlingar men detta borde skolan göra, eftersom det är där våldet utspelats. Är barnen under 15 år så läggs utredningen ner och socialtjänsten kontaktas och beslutar om de ska kalla eleven och föräldrar till ett möte. Sen händer oftast ingenting...

Hade man tagit tag i dessa små misshandlare så hade man kunnat förhindra att de fortsätter sina gärningar i ökad omfattning i takt med att de blir äldre. De tonåringar som varit inblandade i allvarligare incidenter har ofta varit föremål för sociala insattser eller anmälningar som yngre. Varför leker man med barnens liv, både de utsatta och de barn som utför våldshandlingar? Varför kallar man det mobbing när det faktisk är våld, misshandel? Att reta en klasskamrat är psykisk misshandel, att slå någon är fyskisk misshandel! Så är det bara, våga använde de riktiga orden, men det vågar man inte MOBBING är lättare att prata om, faktum är att många "kränkningar och mobbingfall" är så allvarliga att de hade kunnat polisanmälas och leda till straff OM personen är över 15 år (i Sverige). Nu räknar jag inte in små"gnabb" och att ett barn vräker ur sig något i vredesmod, utan ommer systematiskt beteende, ett beteende som från förövarens sida inte behöver vara riktat mot en speciell individ utan kan riktas mot än den ene än den andra, därför missar man också det allvarliga i det hela!

Fick ett härlig meddelande från en av mina vänner. Hon har haft cancer och nu fanns vissa misstankar om att det spridit sig till skelettet, falska misstankar och jag blev så lycklig att jag grät!

Man säger att gammal kärlek inte rostar, undrar om det är lika dant med vänskap? Träffade en gammal vän som jag inte sett på 10 år, vi pratade som förr. Märkte att jag förändrats och blivit djupare, vi pratade om allt som hänt, vilket är en hel del på 10 år! Men inte ett ord om hur vi upplevt saker eller hur vi mådde... tänkte tillbaka, så var det förr med, vi pratade om allt utom hur vi mådde och kanske är det väl det som är det viktigaste i våra liv? Hur vi mår, inte vad vi varit med om?

Sommaren lider mot sitt slut och nästa vecka börar de flesta i skolan och jag ska återvända till arbetet med blandade känslor. Alltid vemodigt så här mot slutet men vi har i stort haft en bra sommar, fint väder, trevliga små resor och nu ska vi boka in nästa miniresa så vi har något att se fram emot, tror att vi alla behöver det!

...har ni smakat på ordet? Vilket förfärligt ord, egentligen, en som står ensam. Det engelska ordet singel är inte bättre. Att ensamheten kan kännas så hade jag ingen aning om, att aldrig vara själv men ofta känna sig ensam, Det finns de som har ett stort stöd av vänner, grannar, som Emma jag berättade om förra gången. Andra blir helt ensamma, tidigare vänner kanske drar sig undan, det är sorgligt, beklagligt och tydligen väldigt vanligt. Undrar varför det blir så. Hade jag vänner som separerat så skulle jag göra allt för att de skulle må så bra som möjligt.

Vi har inte blivit bortbjudna på över ett år, även om jag träffar kompisar då och då och vi bjuder hit dem så är det sällan vi blir bortbjudna. Mina föräldrar bjuder naturligtvis på mat då och då, men inte lika ofta som förr, men det kan handla om att de blir äldre och inte orkar och att de också mår dåligt över hur mitt liv blivit. Syskonen hör sällan av sig, när vi väl ses är det trevligt och kusinerna leker fint, de vet nog inte hur uppskattat det skulle vara med en middag.

I sommar har det varit mycket sol och bad, en vädermässigt fin sommar, flera fina upplevelser men som vanligt känns det inte som om jag njutit tillräckligt och nu närmar sig skol och jobbstart, inget jag ser fram emot.

I sommar har jag haft en ledig helg (dvs 8 timmar barnfritt), inte riktigt den vila jag behövt. Faktum är att det är jobbigare att ställa in sig på lite barnfritt och att det sen inte blir så, än om barnen är här jämt. Att inte veta och kunna planera är en plåga och mycket tärande.

Barnens pappa är just nu väldigt lättirriterad och det gäller att väga sina ord väl, han kan gå i taket av en vänligt menad kommentar som han på något vis misstolkar, det känns inte bra och krävs ständiga "brandutryckningar" och att "lägga locket på" så han lugnar ner sig. Man kan ju undra om det är mitt ansvar? Men att barnen har det bra är mitt ansvar så då blir hans liv på sätt och vis också mitt ansvar.

Önskar jag kunde hitta det välmående jag kände i våras, men då hade jag mycket att se fram emot; en lång ledighet, sommar, resa mm. nu är allt det över och jag tror att jag behöver saker att se fram emot, just nu känns det svårt och tungt att veta att höstmörkret snart omsluter oss men jag vet att det oftast är värst just i brytningen mellan sommar och höst, när hösten väl är här kan det vara ganska mysigt att krypa upp i soffab och tända levande ljus.

Nu ska jag berätta om tre starka kvinnor som all  ganska unga träffade sin drömman. I takt med att förhållandet blev "på riktigt" förändrades mannen. Psykisk ohälsa, missbruk i en destruktiv relation förändrade dessa kvinnor för alltid. Många har förutfattade uppfattningar om hur misshandlade kvinnor ser ut och beter sig. varken jag själv eller dessa kvinnor passar in i den stereotypa ramen. Det är snygga, välutbildade, intelligenta, empatiska, trevliga, svenska kvinnor.


Emma var gift med en mycket trevlig, snygg, kompetent, intelligent och framgångsrik man. De hade barn, villa, bil och allt såg ut som den fullständigt lyckliga familjen... på utsidan.

 Bakom de stängda dörrarna förekom det psykisk misshandel och ständiga kränkningar, både av Emma och barnen, mannen var sedan många år deprimerad i kombination med panikångest. Periodvis gick det ganska bra, men de sista tre åren eskalerade sjukdomen och hans psykiska tillstånd förvärrades.
I sitt självförakt  behandlade han Emma allt sämre och sämre. På något underligt sätt verkade han må bättre av att trycka ner henne. I takt med att självföraktet ökade så självmedicinerade han med alkohol. Emmas situation var fruktansvärd, varje dag vaknade hon med tanken "undrar om han blir arg på mig idag igen?" "Hoppas han inte dricker idag".

 Emma utvecklade ett mycket starkt medberoende och till slut gick en mycket stor del av hennes liv ut på att skydda, mörka och täcka upp utåt sett.  Emma hade länge haft funderingar på att lämna relationen men inte vågat/orkat. Internt inom familjen fungerade Emma dock mest som en psykisk slagboll för mannen. Han rörde henne aldrig fysiskt, Emma tyckte nästan att det var jobbigt, "för ett blåmärke kan man ju åtminstone visa upp".
Depressionen bli allt djupare och Emma försöker allt som står i hennes makt, hennes räddning var träningen. Det sägs att man står emot psykisk påfrestning bättre om man tränar, hon berättar att hon aldrig hade orkat börja träna mitt i kaoset, träningen gav henne energi och endorfin kickar mitt i det helvete hon levde i.

Liksom många andra ville Emma inte berätta för andra hur hon hade det, (många känner det som ett misslyckande) dessutom skämdes Emma, både för mannen och för att hon själv, som är en starkt och "duktig" tjej var kvar i förhållandet.

Emma fick en dag ett telefonsamtal från sin man där han berättar att han inte vill leva, berättar och berättar, han gråt-skriker det till henne " Emma! Jag vill inte leva längre, jag vill dö! sen lägger han på, han är borta, Emma får inte tag på honom, tröttheten oron är tärand, efter en tid ringer det på dörren och det står två poliser utanför, de meddalar att maken och barnens pappa är död.

En koatisk tid följer, gråt, sorg, barnens olika reaktioner på sorg och saknad, ilska, hat och lättnad över att han inte kan skada dem mer är motstridiga känslor som ger Emma dåligt samvete. Mycket praktiskt att ta tag i. Emma är trots allt lyckligt lottad, hon har fantastiska vänner, familj och grannar som ställer upp till 100%, någon sover hos henne och barnen och hjälper till med praktiska hushållssysslor, någon annan ordnar juridiska och ekonomiska saker. Emma är otroligt lättad över all hjälp hon får.

Hon börjar berätta sanningen för endel som står nära, andra får bara veta att det var en olycka. Ingen ifrågasätter eller skuldbelägger, endel har redan innan förstått men inte "vågat" säga något. Sorgen över att barnen inte har någon pappa är stor, samtidigt som lättnaden över att han inte kommer att kunna skada familjen mer finns där. Det kan kännas motstridigt men är helt normala reaktioner. Det är få som inte levt i denna typ av relation som kan förstå vad man går igenom. Det svåraste är kanske att acceptera sina motstridiga känslor, det handlar inte om att man vill att någon ska dö, men när det nu är så kan man se det som sin egen räddning.

Idag lever Emma ett tryggt liv med sina barn, barnen har fått lite hjälp att ta sig igenom sorgen och Emma har också arbetet intensivt med sin sorg och sina känslor. Hon bestämde sig tidigt för att hon skulle må bra igen, någon gång. Hon försökte läka så snabbt som möjligt, dels för sin egen skull, men även för att kunna hjälpa sina barn.

En annan kvinna som heter Lotta träffade sin drömkille som väldigt ung och hon hade inga andra relationer att jämföra med. Hon vet inte när han började behandla henne illa, det smög sig på. Det slutade med alla typer av misshandel. Efter flera år lyckades Lotta ta sig fri från mannen, hennes vänner berättade att hon hade förändrats under tiden hon var tillsammans med mannen.

Trotts att de inte var tillsammans mer så fortsatte mannen att plåga henne, han vägrade släppa taget. Efter en lång tid i plåga och under hot tar han sitt liv. Lotta upplever en stor lättnad och först efter hans död kunde hon börja bearbeta och släppa det som hänt. Det går 20 år och Lotta drabbas av ett utmattningstillstånd som är svårläkt, kanske ligger det ett PTSD bakom, men det är man inte så intresserad av att diskutera inom vården. Trotts allt har Lotta levt ett bra liv, gått utbildningar, skaffat barn och familj men hon berättar att hon känner sig sårbar och jag undrar om det är så att Lotta är ännu en av dem som inte får rätt diagnos, eller bara en halv diagnos, utmattningstillstånd är säkert rätt men pga. PTSD.

Dagens tredje kvinna är Petra, en medelålders kvinna som lever själv med sina barn. För tio år sedan lämnade hon mannen som utsatte henne och barnen för psykisk, fysisk och sexuell misshandel. Missbruk förekom också. I relationen slog han henne så hon inte kunde arbeta, han hotade att om hon lämnade honom så skulle han se till att hon aldrig skulle kunna gå ut igen. Han hotade med att döda barnen. När de hade lämnat in skilsmässoansökan och han flyttat så tog han sig in i deras bostad, för det är så tokigt att hon inte fick tillåtelse att byta lås, innan skilsmässan gått igenom! Hon vaknade en natt och såg honom i sovrummet, hon "sov" han tog av henne täcket och fotograferade henne, han rotade runt bland sakerna.

Idag är han helt nergången, utan både hem och bostad, hon har bara kontakt med honom då han hör av sig, barnen har i princip ingen kontakt med honom. Petra berättar att hon snarast skulle känna lättnad om han var död. Petra har valt en annan strategi och hon vill inte tänka på det som hänt, hon vill inte veta faktorerna bakom, hon vill bara "glömma", åtminstone tills barnen är äldre, säger hon. Petra är en mycket kompetent kvinna men som gömmer sig bakom en fasad, en stark fasad. Skrapar man lite på masken så forsar orden ur henne, det märks att hon har ett stort behov av att berätta. Mitt råd är att säka en bra samtalspartner och få hjälp, även Petra uppvisar tydliga symtom på PTSD men hon vill inte se utan gömmer sig i sitt arbete.

Jag vet att det kan gå i många år, sen hinner verkligheten ikapp även den snabbaste sprinter! Så ta vara på era liv, ta tag i problemen NU! Gör man inte det så kan man visst leva vidare men med en sänkt livskvalitet och bagaget bara växer och det är svårare att öppna det efter tio- tjugo år!

Kan vara;

En solig sommardag, enkram, en varm hand i sin, en glass i solen, att gå upp tidigt (innan barnen vaknar) sitta i trädgården och njuta av tystnaden, fågelsång och läsa en bok, att få avsluta en tanke, att få pka själv till affären medan barnen leker med kompisar, att inte bli avbruten hela tiden, att sitta på en brygga med fötterna i det svala vattnet, att kunna improvisera ihop mat, att orka gör det lilla extra till barnen, att vara färdig med sommarens "måste" projekt och funna njuta av det fina vädret, att vara normat trött, att kunna låta barnens kompisar sova över, att hitta fnittriga småtjejer, att sätta upp håret på småtjejerna, att se deras lycka och när de säger "jag är söt!", att få en kram av sina barn, att få höra barnen säga "mamma jag älskar dig", när den store killen kommer och lägger sina muskulösa armar omkring en, så man nästan stryps och säga "jag älskar dig", höra barnen skratta, att kunna ligga kvar i sängen på morgonen, att vakna när man vill, en god kopp te, en cykeltur eller promenad en ljummen kväll och se solen gå ner, att känna sig stark och glad, att kunna skratta med barnen, en dag utan inplanerade aktiviteter, att få tid till ett barn åt gången, baka eller när barnen bakat kladdkakemuffins och bjuder, att få smaka på kakdegen, att inte känna stress, att kunna lyssna på sommarmusik utan att bli stressad, en vacker fjäril och trollslända som flyger i skyn, iste, att känna lycka, att inse att livet går upp och ner och kunna njuta av stunden utan att stressas av att det kan bli sämre...

Det är säkert fler än jag som fått höra hur stark och duktig man är. Jag tänkte göre en liten "serie" av starka kvinnor som gjort stort intryck på mig. Ni ska idag få möta min mormor och två kvinna i nutid Annika och Sara.

 Jag får ofta höra av mina föräldrar hur lik min mormor jag är. Hon var en kvinna med skinn på näsan, att som kvinna i början på 50 talet ta steget och skilja sig, att själv ta hand om barn, lägenhet i stan och sommarhus på landet. Hon skiljde sig inte för sakens skull utan för att min fine morfar var alkoholist. Efter många försök att få honom på bättre tankar så fanns det ingen annan utväg, men hon fanns ändå där för honom som stöd och vakade flera år senare vid hans dödsbädd. Något av det sista min morfar sa till min mamma var att " mor har lovat mig att det ska bli bra, bara jag kommer ut härifrån och kan sluta dricka".

Det var fina omtänksamma månniskor mina morföräldrar, morfar var allt för känslosam säkert någon man idag skulla kalla HSP (high sensetive personality), han grät när hönorna dog, han gjorde allt för sina barn och sin familj, allt utom aatt sluta dricka. Troligen drack han som en slags självmedicinering, för att orka med livet, han dog i sviterna av sitt missbruk. Idag är de begravda ihop.

Efter det att de skiljt sig så tog många av deras vänner (nästan alla) avstånd från min mormor, de la skulden på henne, kvinnorna i vänkretsen såg henne som en konkurent om deras män... tänk så lite som förändrats på 60 år! Skammen, skulden, ensamheten när man bryter upp är för många den samma idag, KUSLIGT!

En annan kvinna som levt i nutid var också lite lik min mormor, en snäll kvinna men också med skinn på näsan och ingen man satte sig på. Hon var gift och hade barn med en man från en annan kultur. I början var allt lugnt men i takt med att barnen blev äldre så kände sig Annika inlåst. Hon hade ingen utbildning och satte sig som 40 åring på skolbänken för att läsa in betyg så hon kom in på en högre utbildning. Hade hon bestämt sig så blev det så. Hon tog så småningom examen, även om mannen inte tyckte om att hon studerade. Högsta betyg!

Kvinnan fick arbete och den misshandel hon utsatts för tilltog, själv trodde hon att mannen såg henne som ett hot, hon var inte formbar längre, utan gick sin egen väg. I takt med att misshandeln blev grövre och hon hade en stabil ekonomi så tog tankar om skilsmässa fart. Hon var försiktig, fick hjälp att skaffa ett nytt boende. Men så skulle hon bara hjälpa mannen att ta ett lån i sitt namn, för hon ville hjälpa honom, han hade blivit arbetslös. När de träffas för att ordna det sista med alla papper så blir hon mördad. Jag träffade henne sista gången bara några månader innan hon dog, då var hon så otroligt pigg och glad, hade tilltro till framtiden och det riktigt lyste om henne och hon såg 10 år yngre ut! Mannen i fängelse, barnen omhändertagna.

Vilken rätt har vi kvinnor idag? På många sätt är det samma som för 50-60 år sedan. Läste om en kvinna som blivit misshandlad och efter det hade hon svåra smärtor och mådde psykiskt dåligt, läkare sjukskrev henne och hon fick avsluta sin utbildning, men Försäkringskassan godkände inte läkarintyget, de ansåg att hon kunde ta ett lättare arbete. Hon hade överklagat men inte fått rätt. Nu kan jag varken detaljer i historien eller vet vad det stått i läkarintyget men vad vet Försäkringskassan om hur man mår efter en misshandel? Vad vet läkaren som skriver intyget? Troligen har de goda teoretisak kunskaper men det är stor skullnad på att ha upplevt det, sen har alla individuella upplevelser av det de går igenom. Ni kan alla hjälpa till att sprida kunskapen, dela min blogg med andra, skicka den till socialtjänsten, Försäkringskassan, sjukvårdspersonal, terapeuter...

Den tredje kvinnan idag heter Sara. En kvinna mitt i livet med barn, bra utbildning och arbete, utåt ser allt fint ut. Hon har två fina barn med två olika män, båda männen har hon tagit det smärtsamma steget att lämna. Som jag skrivit tidigare är det svårt att ta sig ur destruktiva relationer. Missbruk har förekommit i båda relationerna och den förste mannen har sociopatiska drag och är väldigt manipulerande. Han vände deras barn emot Sara. Hon förde en ojämn kamp, eftersom man inte kan vinna över en sociopat/psykopat. Kontakten med barnen ebbade ut trotts att Sara försökte allt. Från att ha haft en fin kontakt med sitt barn förlorade Sara allt inflytande och pappan vägrade delge henne information om barnet, hon fick inte veta vad som sades vid läkarbesök, i skola osv. Hon gjorde en orosanmälan till socialtjänsten men det ledde ingesnstans, även några andra personer gjorde anmälningar. Hon polisanmälde pappan vid några tillfällen men det ledde heller ingen stans. Detta måste vara en skötsam mammas mardröm!

Barnet som då var i tonåren verkade inte må så bra och skolresultaten blev allt sämre. Vad skulle Sara göra? Hon ville inte "bråka" med pappan, hennes krafter var alldelse slut. Allt hon ville var att få hem sitt barn!

Det finns två sätt att försöka lösa en sådan här situation, det ena är att faktiskt starta ett "krig". Pappan bryter mot den skyldighet han har att dela informationen med den andre vårdnsdshavaren, dels så utsatte han både barnet och Sara för psykisk misshandel. Det kan vara så att han har barnet som maktmedel för att skada Sara. Eftersom han är en stilig man som kan föa sig och prata gott för sig själv och illa om Sara, utan att man märker det, så är kanske rättegång en svår sak att gå igenom för Sara, han framstår som den starke och Sara den svage, hon är helt slut av oro för sitt barn, men vem har kunskap att ta med detta i beaktande? Det andra sättet är att angripa det största problemet först och det är att barnet inte mår bra och att skolresultaten försämras. I ett sådant läge ska föräldrar anses kunna samarbeta. Om pappan i detta läga inte vill gå med på att göra det som är bäst för barnet kan Sara agera igen och kräva enskild vårdnad, eftersom pappan, om han motsätter sig att sonen får vård och hjälp, faktisk deltar i passiv fysisk och psykisk misshandel. Sara begär att skolan inte bara informerar pappan utan hon vill ha en kopia på allt, det är svårare med vården men BUP vill att båda föräldrarna ska vara delaktiga i vården.

Med fokus på skolsituationen lyckas Sara få studietid med barnet varje dag, de tar även in extra hjälp från skolan. Diskussionen om att barnet ska flytta hem till Sara diskuteras inte alls på ett tag. När förtroendet mellan Sara och barnet sakta förstärks ökar också möjligheterna till att barnet även vill bo hos Sara. Många tonåringar bryter sig loss och vill ibland "straffa" fa. mamman och banden ska klippas, endel gör det väldigt våldsamt och det gäller att inte ta illa vid sig som förälder, vilket är lättare sagt än gjort!

Idag har ni fått en inblick i tre kvinnors vardag, både i nu och dåtid. Jag hoppas att det stärkt och berikat er!

Det är lättare att ta beslut som är bra för andra, ibland. Jag gör saker som är bra för barnen men ibland är det kanske inte bra för mig men å andra sidan så mår barnen bra och då blir det lättare för mig med, livet är verkligen ett givande och tagande.

Börjar bli stressad av att jag snart bara har en månads ledighet kvar, får lätt ångest då jag tänker på mitt arbete, trotts att jag älskar det. Ibland är det mycket tankar som snurrar, vad är rätt och vad är fel. För ett år sedan började jag skriva här och letade efter mig själv, letar fortfarande och kanske finns inte den gamla Alice, kanske är det lönlöst att leta, kanske måste ja hitta mitt nya jag och inte försöka hitta någon jag inte längre är. Livet har gett mig erfarenheter, barn, glädje, smärta, lycka, oro, problem, glädjeämnen, kunskap... självklart har det förändrat mig, mina tankar, mitt sätt, min rädsla, mod mm. Det jag saknar mest är nog känslan av att kunna skratta länge och obehindrat, från hjärtat, så att jag får kramp i magen. Fast det kanske också hör ungdomen till. Jag skrattar åtminstone mer nu än för ett år sedan och det känns bra. Jag får ofta höra vilket smittande och varmt leende jag har, att jag alltid ser glad ut, det känner jag själv inte igen!

Under våren var mycket om mina tankar kring PTSD, har läst en bok och traumatiserad dissociation, dissociativa störningar är vanliga efter upprepade trauman och är allvarligare än vanligt PTSD, man kallar det komplext PTSD eller DID och det finns olika grader. Känslan av overklighet, att ha minnesförluster, dåligt sjävförtroende, negativa tankar om sig själv, känslan av att ha flera olika personligheter, kraftigt återupplevande av händelser, minnen, tankar och drömmar kan förväxlas med verkligheter. Jag känner inte igen mig i ditte i någon större utsträckning, vissa bitar med minnesförlust har jag haft och även vissa konstiga känslar när jag var riktigt dålig i min utmattning. Om du vill testa kan du göra denna test https://counsellingresource.com/lib/quizzes/misc-tests/des/, den går att översätta.

Hur som så var boken intressant och jag fick svar på vissa saker som ingen kunnat förklara tidigare, vid extrem stress så kan man primitivt sett fly eller spela död. Mina stresshormoner var slutkörda så när det blev så att jag behövde mer av dem så föll kroppen ihop. Kändes bra att få mina tankar kring detta bekräftat! Läste även en bra stresshanteringsövning; Hitta en bekväm ställning(sittande, liggande, stående), i vänster hand (för högerhänta, höger hand för vänsterhänta) krama ett mjukt föremål typ stressboll. Låt alla dina negativa och stressade känslor överföras genom kroppen ut i handen och över i bollen, krama den hårt, gör detta flera gånger. Släpp bollen och ta i din andra, dominanta hand ett föremål som står för styrka, kraft, mod, lycka... och känn hur du fylls av denna känsla, låt känslan flöda genom kroppen. Om du hamnar i situationer där du inte har tillgång till dina föremål kan du så småningom känna dem, släppa spänningen och samla styrka.

det känns som om tiden går extra fort på sommaren, jag som gärna hade stoppat tiden. Försöker njuta av alla fina stunder så intenssivt jag kan, ändå räcker det inte.

Jag mår helt ok, inte riktigt samma ork som jag hade sist, vissa dagar känns tyngre, andra lättare, precis som livet. Läste "Livet efter dig" som gav en hel del tankar om vad jag gör med mitt liv, lever jag det liv jag vill och kan och frustrationen av att inte kunna göra det jag vill, kan eller vågar, det är frågan.

Har funderat mycket på vad som är bäst för barnen, de är då och då hos sin pappa, för de stora är det ok även om de märker att pappa har blivit mer förvirrad sista tiden. De vet att de kan ringa men frågan är om det är rätt att utsätta dem för den oron? Frågan är om det är bättre att de inte alls träffar sin pappa? Barn har rätt till att umgås med båda sina föräldrar men är det alltid så att det är bäst för dem? Jag vet inte. Vi brukar göra något ihop med barnen och deras pappa under sommaren. Då kan de umgås men jag finns med och kan förklara beteenden, reaktioner mm som de inte förstår. Vi kan prata om att när pappa blir så här, då har han druckit för mycket, blir han sådan hemma så måste ni ringa...Men är det rätt? Är alternativet att inte alls träffa sin pappa bättre?

Jag försöker göra det som jag tror är rätt för barnen, att finnas där för dem är en självklarhet och även om dagarna med deras pappa tar på mina krafter så känns det ändå värdefullt att kunna ge det till barnen, jag tror de har nytta av det och att det hjälper dem att sätta gränser, att vara observant på beteenden och veta vad de ska göra i olika situationer. Man kan lösa sina problem (även om det som i vårt fall egentligen är x ets problem) på många olika vis. Det finns säkert många sätt som är rätt. Hur har ni löst era problem? Ibland blir jag arg för att x ets problem fortfarande styr våra liv!

Barnens pappa har sagt att han kanske skulle flytta hem igen och jag hade svårt att bemöta det, efter det började han helt klart att dricka mer. Då kan han ringa och vara sentimental, be att få prata med barnen, något som han aldrig skulle göra i nyktert tillstånd. Han har helt klart gjort den stora förlusten, vi har åtminstone ett hopp om en bättre framtid.

Om jag blickar bakåt så har vi ett betydligt lugnare och mer harmonsikt liv idag, vi skrattar mer, bråkar mindre. Barnen tar SAKTA mer och mer ansvar och blir lättare att ha att göra med. Jag tror på oss!

Nu har vi haft sommarlov i nästan tre dagar. Fantastiskt! Jag var med på lilltjejens avslutning och tänkte på hur det var för ett år sedan, när jag stod på svajiga ben, höll på att svimma för allt snurrade, hur all koncentration gick åt till att hålla mig på benen. I år stod jag stadigt trotts att jag tagit "finskorna" med lite klack, jag njöt av sommarkänslan och vacker musik men pirret i magen från förr, då jag kände att sommaren var oändlig, den var tyvärr borta. Det var mer känsla när man fick fira avslutningarna i kyrkan.

Har haft några panikkänslor där jag känner att sommaren bara kommer att rusa iväg och snart är den tunga hösten här, så brukar jag känna framåt augusti annars, men jag försöker hejda mig och tänka på att det trotts allt fortfarande är juni månad och ledigheten bara börjat.

Jag mår bra, bättre och stabilare i sakta takt, har livskvalitet som jag inte haft på LÄNGE, trotts detta så är orken begränsad. Det går bra om jag vet att jag har en dag ledigt efter en krävande aktivitet eller kan saker i små portioner, vila lite, klippa gräsmattan, vila, fixa lunch, vila, klippa häcken, vila, vattna trädgårdslandet... Jag tror absolut att jag kan må betydligt bättre än så här, eller ha mer krafter men det är konstigt, även om det skulle stanna vid detta mående så är jag helt nöjd, jag har det bra och jag kan göra saker om än i begränsad omfattning, en milsvid skillnad från för ett år sedan!

I och med att jag känner att jag fått min hjärna tillbaka så kan jag analysera mer, jag läker bättre och jag har kommit fram till att jag varit med om än mer våld än vad jag tidigare trott, jag har inte kunnat ge tydliga signaler så jag kan inte klandra mitt X men faktum är att jag ändå varit med om saker jag inte ville skulle ske. Bitvis vill jag falla i gråt, bitvis känner jag bara för att skaka det av mig, ska bli spännande att se vad höstens terapi kan ge!

På fredag är det midsommar men för vår del blir det ett lugnt firande. Nästa vecka var det tänkt att en kompis till mig skulle komma, nu blir det inte så, både tråkigt och skönt, vet inte hur jag hade orkat!

För en tid sedan pratade jag med en gammal vän, vi har inte haft någon kontakt alls sedan en tid innan mitt X flyttade. Vi pratade länge och det var mycket trevligt men hon frågade flera gånger om inte något hade varit bra i vårt äktenskap, undrade om inte någon period hade varit lycklig. Hon ville så gärna höra att något var bra, jag hade svårt att ge henne det, visst hade vi våra stunder precis som alla andra men det var mycket som var väldigt tungt och det mesta har jag tokigt nog förstått först efteråt! Ja hur ska andra kunna förstå när man själv inte gjorde det!

Det är som min kära mamma som inte förstår vilka trauman jag faktiskt varit med om, det är inte bara att ruska på sig som en våt hund, ibland sitter det djupare än så. Hon kan ha så svårt att förstå min uttröttbarhet, att jag helt enkelt inte orkar köra på i 190 eller ens 100, kan jag ta mig fram i 80 så är jag mer än nöjd!

Jag känner mig stabil, för första gången på länge, ja så stabil man kan bli när det gungar rejält, för det gör det fortfarande.

Min räddning har nog blivit kunskapen. I går träffade jag en kvinna som varit med om liknande saker i sitt liv som jag, hon hade också tagit steget att lämna, för ganska många år sedan. Hon valde att köra på i full fart och inta ta tag i sitt mående, ville vänta tills barnen var större. Jag förstår det men idag inser jag att det nog inte går att fly från smärtan man bär genom trauman varit med om. De finns där och helt plötsligt ger de sig till känna, när man minst anar det kanske och när man behövs som bäst för någon annan.

Det kan låta konstigt och kanske är det en efterkonstruktion men idag är jag faktiskt glad att jag föll, att jag träffat de jag träffat, att jag läst det jag läst för att idag kunna lägga mitt pussel med bitar som jag tidigare aldrig sett. En anledning till att det kännts väldigt tungt att gå till arbetet kan ha varit att det var en del av mitt trauma, det var dit jag flyddam dit jag längtade, där jag kunde fungera som en vanlig männsika, där jag inte hade stämplar... Bara insikten av detta gör att det är både lättare och roligare att gå dit idag, jag behöver inte samla ihop mig på samma sätt innan jag öppnar dörren. Idag är jag ganska säker på att jag kommer att läka men jag vet också att för bara en månad sedan mådde jag jätte dåligt, det gäller att gå sakta fram.

Härom dagen ringde en gammal kompis, vi har inte pratat på 10 år, vi som förr delade allt men en tokig handling, stolthet, trötthet mm kom emellan oss. Jag tycker hon var enormt modig som ringde efter alla dessa år, vi sågs och pratade som hastigast för några år sedan, hon bor i en annan del av landet men är här ibland och jag bad att hon skulle höra av sig då de var här, det har hon inte gjort så jag har tolkat det som om hon inte villa ha kontakt. Vi pratade i flera timmar och det var fantastiskt roligt och kändes väldigt bra, vi ska ses i sommar och jag hoppas verkligen det kan bli av. Efter vårt samtal så var det många roliga minnen som snurrade runt u mitt huvud, hade svårt att sova men kände mig väldigt lycklig. Dagen efter var jag trött, lite lätt yr men jag hämtar mig igen och det går snabbare och snabbare med återhämtningen, även om det är långt kvar till en normal nivå.

Trotts allt finns det hopp om livet, jag är en stabilare, lugnare, gladare mamma än vad jag varit på VÄLDIGT många år och det gör mig SÅ lycklig!!! Det finns nog bara två saker som skulle kunna bli bättre i livet just nu, kärlek, äkta kärlek och att jag får ett arbete där jag kan få arbeta med stress, utmattning och med anhörig stöd. Känner en frustration av att inte kunna ge det av mig som jag brinner för, men kanske kommer det en dag när detta också slår in. Jag är lycklig över hur det är idag och vilar tryggt i det!

Att känna, fullt ut, att se och upptäcka nya saker, nyanser i de nyutslagna träden, bladens form och struktur... är fantastiskt. Jag känner mig levande och har klarat en massa saker som jag inte trodde skulle gå, visst har jag varit trött, helt slut efteråt men ändå ganska bra lyckats hämta mig till nästa dag.

På en vecka har jag hunnit med att vara med vid min dotters scenframträdanden, 5-8 timmar/dag i 3 dagar, handlat med sonen som ska på bal, kostym, skjorta, slips, skor, hunnit fixa en massa ärenden, jobbat, handlat morsdagspresent och blommor till min älskade mamma, handla presenter till brorsbarnen och allt annat som finns att göra i ett hem med tre barn och bara en vuxen... allt detta är lycka!

Härom dagen skulle min dotter på utflykt, vi fixade mat, upp tidigt och iväg till skolan, armbanden mot illamående fick vi med men när jag lämnat henne hittade jag ett av banden på bilens golv, springer till bussen med dem, då säger hon att hon tappat det andra också, letar på marken, letar i bile och hittar det! Springer återigen till bussen (den står några 100 meter bort) och hinner precis ge henne dem! Helt slut, även om jag mår bra så klarar jag inte mycket stress, tänker jag att barnens pappa har det lätt, han träffar dem, äter ute och gör roliga saker. Men så tänkte jag att det är ju detta som är livet, glädjen jag kände när jag gett henne armbanden var stor, lite som ordspråket; Livet är det som sker medan du gör andra saker!

Har länge varit trött men inte känt mig stressad, nu är jag aningen piggare men kan känna stressen, vilket känns både bra och dåligt, kanske måste jag gå den vägen, över stressen för att bli helt frisk. Det är mycket klarheter som kommer och min tidigare "kidnappade" hjärna är på väg att börja fungera, jag kan tänka igen, jag kan fatta beslut, det är en känsla av lycka som jag inte kan beskriva men jag håller på att hita mig själv. Helt klart tror jag att TRE övningarna har gjort sitt till och att det kanske öppnar upp kanaler så jag kan lägga mitt "pussel" med trauman, det gör ont men när det lyfts och jag hittar en anledning eller en förklaring till känslor jag länge burit på, ja då är det som att vinna!

Det finns en ganska ny behandling som heter SE, som går ut på att trauman inte enbart sitter i huvudet utan även i kroppen. Jag har inte kunnat hitta hur dessa behandlingar går till merän att man nyttjar samtal och kroppen. Jag tror på helhets synen! Dyrt och det finns ingen som kan detta i närheten av där jag bor, men man ska kunna reglera stressnivåerna i kroppen och detta skulle jag så gärna vilja lära mig. Visst, djupandning fungerar en stund, att tänka sig till en luign plats lika så. Men detta med en lugn plats har liksom fyllt sin funktion för mig, sedan X et flyttade har inte denna teknik fungerat för mig, jag som hade sådan stor hjälp av detta tidigare. Har även läst om enn annan metod att försöka reglera stress och spänning, en metod som används till dem med dissociativa störningar, ska testa den och sedan kan jag berätta.

Att börja känna innebär också att jag kan känna smärta på ett annat sätt men är absolut gladare, mer social, ögonen har börjat glittra och leendet är inte bara en fasad. Var på sista psykologbesöket i veckan, sorgligt men det kändes bra att avsluta på topp, ja topp och topp, men den högsta toppen på många år! Psykologen blev glad, en sista uppföljning i höst, det blir ett avslut och det krävs ju avslut för att man ska kunna gå vidare!

Jag hoppas och vill att denna sommaren ska bli den bästa någonsin. I går lyckades jag lyssna på lite musik, det var mycket länge sedan! Spelade musik som jag lyssnade på som ung, innan jag mötte min man och jag blir alldelse tagen av att återigen kunna känna samma känslor av hopp, längtan, tillförsikt, spänning som jag gjorde då, sommaren är magisk för mig! Vem vet, det blir kanske min sommar detta!