Livet som ensamstående trebarnsmamma går ganska bra, tycker vi har fått ett bra mycket bättre liv hemma nu, barnen är mer harmonsika och hjälper till aningen mer. Det känns hoppfullt.
Har gått några gånger hos den nya psykologen och det har mestadels varit väldigt positivt fram tills igår. Vi talade om allt som händer omkring mig, att så fort jag kommit upp en bit så händer något som drar ner mig ofta är det inga småsaker utan allvarliga händelser som att någon som står mig nära har blivit svårt sjuk, barnen som blivit utsatta för våld i skolan mm. Psykologen menar på att det bara är mina tankar som gör att det är så och att det är min hjärna som drar igång katastroftankarna, ja så är det ju till viss del, men hur stoppar man dem? Det fick jag inget svar på?
Under tiden vi pratar så hörs en smäll, ett oväntat ljud som gör att min stress sätter igång, hen noterar det och menar att jag inte ska tänka så mycket kring det utan bara acceptera, ja men jag tänker inget speciellt, är så van så jag brukar bara notera det, vissst jobbigt men det går snart över, ingen stor sak för mig. Vi talar om att det varit tungt och mycket på jobbet sista tiden och att jag inte fått den vila/återhämtning jag behöver, det räcker inte med helgen. Jag försöker verkligen få till korta sekunder av vila i vardagen och tycker jag tar tillvara alla tillfällen som ges till vila och avkoppling, hen menar på att eftersom jag är trött måste jag ha in mer vila. Jag förklarar att jag redan gjort stora förändringar och jag ser inte vart jag mer kan ta bort utan att lämna bort barnen. Då tycker hen att jag ska släppa det för hen märker att det stressar mig. NEJ! Det stressar inte, det gör mig kränkt, för jag har kämpat med detta i flera år, att få till mer vila men det går inte, eller jag ser inte hur jag ska få in det när jag arbetar över min prestationsgräns. Kan hen inte ge mig förslag på hur jag ska få till det mer, för jag vet inte. Kändes som jag blev trampad på tårna. Samtalet avslutades och nu är det två veckor till nästa gång, kan inte helt släppa det.
Blev lite ledsen när jag pratade med en kompis i går. Hon berättade om en tråkig kollega, som var grå, tystlåten och TRÅKIG, hon hade nog ett liv som inte var så kul konstaterade min kompis. Jag menar då på att kollegan kanske mådde så dåligt att hon inte orkade vara trevlig i personalrummet, men så var det inte enligt min kompis, hon var bara TRÅKIG! Så kände jag med ens att jag blev trampad på igen. Ibland orkar jag inte vara trevlig, inte otrevlig men att hålla igång ett meningslöst samtal kan överskrida min ork ibland.
Försöker släppa, försöker läka, försöker sova, äta rätt, motionera, ta hand om barnen på bästa sätt, få tid till mig själv, få tid till föräldrar och vänner, det är mycket som ska få plats!