Funderade på när styrka blir något dåligt. Att stå någon nära är en styrka, när det sedan händer denna någon något, är det då fortfarande en styrka eller blir närheten en svaghet? Inom en månad beräknar man att min mamma ska bli opererad, en riskfylld operation, utöver att dö så kan hon få skador på hjärnan, personlighet, minne och hon riskerar att bli förlamad, min älskade, pigga aktiva mamma som alltid månat om alla, nu är det min tur att ta omhand, att stötta, peppa och bara finnas men så får hon dåligt samvete för att jag försakar mitt liv men hur ska jag kunna göra annat??? Just nu är jag ledsen och rädd för att hon ska tappa minnet, samtidigt är jag glad över att läkarna vill operera henne och att det ska ske snabbt. Hur jag ska lösa allt praktiskt vet jag inte, operationen kommer att ske ganska långt hemifrån, jag vill vara med henne innan operation och så snart jag får efter (vilket kan dröja ett dygn). Hur ska jag göra med barnen, deras pappa är vid detta laget i det närmaste uträknad, någon annan som kan stötta upp har jag inte, kanske kan någon granne hjälpa till med markservice och ta hand lite om min lilla dotter, killarna klarar sig ok, men jag vill inte de sdka vara själv på natten...

En dag i taget, en timme åt gången är mitt nya livsmotto. Frågan är bara hur länge jag håller ihop, vissa dagar känns det ok och jag är väldigt effektiv, andra dagar får jag inte till något. I går sov jag två!!! gånger under dagen, helt slut. Får också se hur jag får till det med mitt arbete, ingen ork alls till det, ska träffa min läkare nästa vecka, får se vad han säger, man kan få närståendepenning och jag funderar lite på det. Mamma måste då ge sitt godkännande och hon är så rädd att jag ska missa något på jobbet. Tycker det är bättre jag fokuserar på en sak i stället för på många och blir sjukare på kuppen.

Jag undrar om barnens pappa håller på att uveckla en alkoholdemens.

... ska din uppförsbacke ta slut? undrade en nära vän. Uppförsbacka, ja en brant bergsvägg skulle jag vilja säga. Det gör så ont. Läste att om livet hade blivit till vad man gjorde det till, så hade det varit MYCKET enklare. Just nu händer bara tråkiga saker och så har det egentligen varit i snart ett halvår, hur står man upp? Frågade psykologen och hon hade bara dåliga svar som att " håll dig själv snällt", "klandra dig inte", jag är snäll och jag klandrar mig inte, ändå står jag knappt upp.

Mamma har fått en hjärntumör, eventuellt ska den opereras, stor operation, ovisst och jag är SÅ RÄDD. Vill inte mista min älskade mamma, jag gråter, barnen gråter, jag stöttar mamma och pappa så gott jag kan. Jag slits mellan mina älskade barn och min älskade mamma, hur delar jag på mig, dessutom ska jag hinna med mitt arbete. De sista veckorna har jag flugit fram och tillbaka och skulle behöva ha en massa hjälp, dessutom blir det inte bättre av att mina utmattningssymtom/krisreaktionen ger tydliga symtom som yrsel, matthet och hjärntrötthet. För bara några veckor sedan var mamma pigg, nu är hon i princip sängliggande med andnings och cirkulationssvikt. Nästa vecka ska vi träffa neurokirurgerna, det ser ut som ett meningiom, de är ofta i sig godartade men de kan ställa till med problem eftersom de trycker på hjärnan och orsakar svullnad, hennes tumör sitter ganska illa till i ett blodkärlsrikt område. Hon är naturligtvis ledsen och orolig, en massa mediciner gör henne sjuk av bieffekter, men de måste till för att hon ska överleva. Tänk vad livet kan svänga!

Påsken var kaotisk, slets mellan att vara hos mamma på sjukhuset, fira påsk med barnen och pappa och sysken, mamma ville det skulle vara så. Först fick mamma inte ens gå på permission men till slut fick hon komma hem några timmar, jag var helt slut efter detta.

Barnens pappa är helt borta i huvudet, han får inte ihop ens de enklaste saker och logiskt tänkande fungerar inte alls. Nu när jag behövt vara hos mamma har han fått rycka ut några timmar då och då men det har verkligen inte varit lyckat. Ville inte lämna ledsna barn själv men många dagar har de varit själv hemma, det är mest den lilla som inte riktigt fixar det, killarna klarar det bra men de ska ju inte behöva ta hand om sin lillasyster, åtminstone inte alltid. En gång skulle x komma och hämta barnen, en vanlig vardagseftermiddag, då kom han i taxi, han sa han druckit en öl. Han har varit kränkande mot barnen, han tyckte säkert det var kul att kalla dem dåliga losers osv. men de blev ledsna och de sa faktiskt till honom, det tyckte jag var starkt! Flera gånger då jag hämtat barnen har han varit ordentligt berusad och ibland lite agressiv mot mig. En dag skulle han och barnen iväg mitt på dagen, då visade alkolåset att han druckit för mycket, de fick ta buss men sen skulle han köra hem dem två timmar senare, inte ok enligt mig, jag fick hitta på ett ärende och åka och hämta barnen. Jag vill inte alls att de åker med honom längre, svår balansgång, han lär ju bli jätte arg på mig och kanske på dem med.

Har funderat mycket på att försöka ta tag och se om jag kan göra mer för att skydda mina barn men socialtjänsten har inget att erbjuda, frågar man dem så undrar de om jag pratat med barnens pappa! Nästan skrattretande, vad tror de, bara för att man varit gift eller har barn med en missbrukare så innebär det inte att man är dum, bara skadad av miljön! Eftersom jag vet hur manipulativ han är och när jag pratat med kloka personer i min omgivning (som har barns bästa i fokus både privat och i yrkeslivet) så vågar jag inte, tänk om han manipulerar socialtjänsten, svartmålar mig och att han, ve och fasa, skulle få hela vårdnaden, nu tror jag inte han ens skulle vilja ha det, han mår alldelse för dåligt och är för bekväm för det men för att hämnas på mig skulle han mycket väl kunna dra igång något. Känns som jag lever på lånad tid med lånad ekonomi.

...ska du ta hand om ditt X? frågade psykologen. -"Ta hand om? Tycker du jag tar hand om honom?" undrade jag. -" Nej, kanske inte tar hand om, men du tar hand om det han inte tar hand om, barnen." Vad skulle jag annars göra, barnen har ju sin rätt och behöver sitt, kan inte han fixa det så får ju jag göra det, eller? X et är märkbart sämre, mer avmagrad, glömsk och förvirrad, dålig reaktionsförmåga och avtrubbad som om han var i en bubbla och inte delade värd med oss, att tänka ut lösningar och vara aktiv är inte alls något han klarar av nu.

Barnen och jag har pratat om det, eftersom de själv tog upp det, ingen stort problem för dem men ganska påtagligt. De är ju ganska stora nu och kan ta vara på sig själv. Gillar inte att han kör bil med dem, måste hitta en lösning, hjärnan arbetar frenetiskt, stresshormonerna är i full gång, kroppen är tung, nästan förlamad på morgonen och jag får sätta igång den genom attt börja röra händerna, armarna, huvudet och sedan den svåra biten att få igång benen, vicka på tårna...

Hur ska jag få honom att förstå, så nöjd att jag lyckats avstyra hans kommande helg, nu har jag lite respit för att hitta en lösning. Alla kreativa förslag tas tacksamt emot. Kontakta socialtjänsten, uteslutet, då får han/vi en tid om tre veckor, då har han nyktrat till och drogat av om det är det han håller på med, han skärper till sig och lägger skulden på mig, så kan en riktig cirkus vara på gång, det har vi inget att vinna på, slug, måste vara slug, listig och smart... blir så trött, sliten. Mådde otroligt bra förra veckan, kände att nu är jag riktigt frisk... då glömmer jag hur jag mådde bara en vecka tidigare, men det friska måste finnas där och bara vilja ut.

Psykologen frågade hur jobbig denna situationen var, jobbig? Jag är så van att det närmast är ett normalläge, det kommer att lösa sig, det finns 1000 andra situationer som är mycket jobbigare men jag är så ensam i detta. Vem tröstar knyttet?

Diskutera gärna med mig på twitter!

Har idag börjat twittra Alice Alice

@NyaAlice

Känns kanske inte riktigt som mitt forum men jag gör ett försök att nå ut till fler!

Flera gånger sista tiden har jag reflekterat över att jag faktiskt mår ganska bra, fortfarande tröttare och känsligare för intryck och händelser än vad som kan anses normal men livet faller inte helt ihop, bara för att jag någon gång överträder gränserna. Kanske är det att vår och sommar är på gång som håller mig uppe, längtan efter en längre ledighet, fast jag kommer inte att vara ledig lika länge som vanligt i sommar och det oroar mig. Dels hur jag ska lösa det för barnen när jag jobbar och dels hur jag ska orka.

Barnens pappa har klantat till det igen genom att vara full då han skulle köra och hämta barnen, varvid han ringer och ber mig köra och lämna dem hos honom. Jag vägrar, kan han inte köra bil så ska barnen inte vara hos honom heller, så det blev ändrade planer den helgen med.

En kväll bad jag honom ta hand om barnen och ge dem mat för jag skulle på kurs, när jag hämtar dem så märker jag att han inte är nykter, ser det långt innan han närmar sig bilen och börjar prata. Barnen hade också märkt det, en vanlig kväll, mitt i veckan, en av få kvällar han träffar sina barn, måste man dricka då?

Funderar så hjärnan håller på att spricka, hur ska jag agera, hur ska jag skydda mina barn utan att de känner att jag förhindrar dem att träffa sin pappa, att det är eras pappa som är hindret och gör det omöjligt, det är de för små och för känslomässigt engagerade, för att förstå. Funderar, vad är bäst, att han dricker "lagom" och blir trevlig och omtänksam, eller att han är nykter och irriterad/agressiv/trött. Fast det där lagom varar ju bara en kort stund sen blir han agressiv, vinglig, dryg, tjatig...men förhoppningsvis har barnen hunnit lägga sig eller åkt hem innan det inträffar, fast jag vet aldrig säkert och det är nog det som tär mest. Nu har det hänt flera saker på kort tid och jag misstänker att han är på väg ner i sitt missbruk, vilket är oroande på många sätt, dels ur barnperspektiv, dels ur vår ekonomiska situation, vi får underhåll som gör att vi kan ha det ok, utan detta måste vi flytta, just nu kan jag inte arbeta mer och skulle jag arbeta heltid så hade det heller inte räckt om underhållet försvinner. Jag försöker att inte tänka så långt, utan en dag i taget. Det är också jobbig att se den man som man en gång älskade och som man försökt hjälpa så många gånger, bara blir sämre och sämre, ibland vill jag bara sätta mig och gråta...

...men så tar jag nya tag, vårsolen skiner, det är fredag, barnen och jag ska ha myskvällar, äta gott, pyssla i trädgården, hänga upp påskfjädrar och ägg i trädgården, barnen är friska, vi mår bra, det är en mysig stämning på jobb och det mesta flyter på bra! Funderar på att fixa någon form att tackparty för mina vänner som ställt upp under dessa år, då jag haft det så tufft, en tjejkväll... nej jag är aldrig ledig en kväll... sommarbrunch med champange får det bli, en helg barnen ska vara hos sin pappa men utan deras vetskap. Vet barnen så vill de också vara med, vet X  så ställer han in den helgen.

Jag är jätteglad att det finns läsare i princip från alla länder, jag saknar kommentarsfunktionen i denna blogg och jag saknar kontakten med er läsare, jag vill så gärna veta lite om er och vad ni får ut av min blogg, om ni har önskemål om att läsa om något speciellt ämne, skriv gärna i gästboken och min tanke var att den skulle kunna fungera som ett diskussionsforum, kan ni hjälpa mig att få igång lite diskussioner där?

En intenssiv längtan efter våren, har köpt de första vårblommorna som ska planteras i helgen för att få lite mer vårkänslor. Det börjar synas lite vårblommor i rabatten, det ger hopp om att det snart ska bli vår på riktigt!

Det har varit en tuff vinter, mest med tanke på alla infektioner, det gör att jag fått sämre vila och återhämtning men det ledrer också till oro för barnen när de har något som man inte känner igen. Ett av barnen har varit riktigt dålig och det har varit in och ut på sjukhus, nu är det bra men en envis trötthet dröjer sig kvar. En otrolig lättnad när alla prover till slut var normala. Då släpper spänningen för mig och jag trillar, det är otäckt hur snabbt jag anpassar mig till en krävande och oroande situation, det var ju så jag hade det under allt för många år när barnen var små och X et missbrukade. Det tar mig fem sekunder så är jag inne i hela det tänket och agerandet igen och många gamla minnen och känslan av att vara helt ensam och utelämnad infinner sig, men så tar jag mig ur en svår situation och på 10 minuter "glömmer" jag det, tar tag i något nytt och fortsätter. Detta beteende blev väldigt klart för mig ganska nyligen och kanske är det så att jag varit med om allt för mycket så jag bearbetar inte tillräckligt för det händer hela tiden något nytt som måste tas hand om. Känns trotts allt som en styrka att ha sett mönstret. Tänk om man fått möjlighet att bearbeta barnens svåra sjukdommar redan när de var små och alla som hållt på att förlora ett barn borde få samtalsstöd, men det inser jag först nu.

Jag är trött, ibland mer, ibland mindre och jag ransonerar krafterna efter bästa förmåga och allt för ofta känns det som om jag inte lever på riktigt, det är jobb, hem, vila, barnen, läxor, mat, tvätt, städning, barnens aktiviteter, läggdax och ibland försöker vi hitta på något kul men även det som är kul blir en belastning för mig och det är inte kul. Bäst för mig är om vi kan åka bort några dagar, då kan jag må riktigt bra, tyvärr har våra små resor inte blivit så bra sista tiden, sjukdom och andra tråkigheter som förstört för oss, känner att jag hade behövt en bra miniresa nu men ekonomin tilllåter inte det.

Neurokan som jag tagit för att hålla mig uppe ska inte säljas i Sverige mer, jag fick reda på detta i ganska god tid så jag håller på att trappa ner, från att ha tagit 2 tabletter/dag till nu 3 tabletter/vecka, går ganska ok, kanske var jag lite gladare och mindre irriterad med dem men nu finns ju inget val. Hyperamin finns som alternativ men de är så svaga att det blir allt för dyrt och egentligen vill jag klara mig utan läkemedel. Gjorde en MADRS test häromdagen och den var bara på 14, det lägsta jag fått sedan jag blev sjuk. Ofta har jag legat på 20-22, det känns väldigt positiv att mina depressiva symtom klingar av, även om jag aldrig har kännt mig direkt deprimerad. Min läkare är borta och när det nu är dax att förlänga sjukskrivningen måste jag gå till en ny läkare, klart oroad för detta, men hoppas att han bara förlänger utan diskussion. Arbetar fortfarande 50% med två dagar hemarbete och det fungerar ok. Känns som arbetet fungerar bättre än privatlivet, lite en fristad.

X et fortsätter att dricka, ser inte riktigt pigg ut och när alkoholen spelar spratt så fortsätter han att bortförklara, ljuga och han tror nog att jag går på det, men det är helt meningslöst att ta upp en diskussion med honom. En sak till som händer så måste jag ta upp det med honom men vet inte hur, när och var, man vill ju inte riskera livet eller att han låter det gå ut över barnen. Ja, ja, det ligger i framtiden och jag kommer säkert på något, annars fungerar "samarbetet" ganska bra just nu. Samarbetet går ut på att jag tar 100% ansvar för barnen och han träffar dem var annan helg eller mer sällan, jag informerar om det som är av vikt.

Blir så trött och frustrerad över att det tar sådan tid att bli frisk, så trött på bakslag och trötthet. Huvudet hänger med ganska bra, som tur är men jag måste sova på eftermiddagen de dagar jag varit iväg och arbetet, arbetar 2 dagar hemma och detta är min räddning. Längtar efter ledighet, var sjuk nästan hela julledigheten så jag fick inte vila på rätt sätt.

Diskuterade med psykologen vad jag kan göra för att bli frisk fortare. Inget! Det tar den tid det tar, det går inte att skynda på det, hjärnan tar den tid den behöver för att läka och hon tyckte att jag varit med om så mycket så hon tyckte inte två år var en lång tid, dessutom har jag varit igång och arbetet nästan hela den tiden, om än på lägre fart och tid. Hon jämförde med en graviditet, den kan vi inte skynda på, hur mycket vi än vill, vissa saker bara måste ha sin gång.

Detta känns klokt och logiskt men så har amn läkare och F kassa som stressar, även om det inte är menat att stressa så blir det så när man inte får full förståelse eller att de har kunskapen som behövs. Å andra sidan vet jag många som varit sjukskrivna mycket längre än jag och på heltid. Undrar ibland om jag hade fått 6 månader till med heltidssjukskrivning, hade jag varit friskare idag då? Eller kanske tvärt om, att det varit ännu svårare att komma igång med arbetet. Arbetslivsorienterad rehabilitering sägs vara den mer effektiva, men det gäller om man blivit utmattad på sitt arbete, det finns så lite forskning om vad som gäller för oss med privatlivs orskaer till utmattningen.

PTSD eller inte, vissa saker stämmer väl andra inte, jag kan ju skilja på det som varit och det som är, men vakna drömmar/tankar med skräckscenario har jag och det skrämmer mig. Mest gäller det barnen, att något ska hända dem och att jag ska förlora någon av dem eller allra värst alla tre. Vilket liv har jag då? Inget. Absolut inget! Kan se mig på deras begravning och tårarna forsar. Utan dem finns inget, INGET!!!

Barnen är hela mitt liv men jag inser att det kommer att förändras i takt med att de blir äldre, den store ser jag sällan även om vi bor under samma tak, han funderar på att läsa utomlands efter gymnasiet. Mellansonen och lilltjejen börjar också bli stora, ibland är alla ute med kompisar, en välbehövlig vila men de kommer hem till mat och så ska kläder tvättas, städas, förhöras läxor, köras till aktiviteter... Fullt upp men hur ser det ut om 5 år eller 10, vad gör de och vad gör jag? Kommer jag orka arbeta mer då, ja troligen, vad ska jag göra på min fritid, vad känns meningsfullt? Jag vet inte, allvarligt talat, tar livet slut då eller hittar jag nya glädjeämnen, barnen kommer förhoppningsvis att finnas kvar i mitt liv om än på ett annat sätt. Blir stressad av bara tanken... och ensam...

...så känns det varje gång jag kastat ut julen. Jag är nog en riktig vårmänniska, när julgranen åker ut så åker tulpanerna in, den första tulpanbuketten är magisk!

Jul och nyår har flutit på helt ok, det blir mycket månniskor som ska träffas, mycket firande, mycket paket, mycket glädje och lite irritation, ibland får man bara svälja, blinka, gå undan och låta tårarna komma, sen tårkar man tårarna, sätter på leendet och återgår i firandet.

Jag har haft en del kontakt med anhöriga, tjejer/kvinnor som inte riktigt vet hur de ska få sina partners och förstå hur mycket smärta de orsakat. Det gav mig tanken på att jag kan skriva till mitt X och försöka förklara vad han gjort mot mig, kanske kan någon ha användning av det.

//Att ta steget och lämna dig var något av det svåraste jag varit med om men det blev min räddning. Hur många år velade jag inte fram och tillbaka, vi pratade om det, du skärpte till dig, du hjälpte till mer och jag fick lite tillfällig andhämtning. Precis när jag börjat slappna av och trodde att allt var bra, ja då satte du igång att smyga och smussla, det tog ofta ett tag innan jag kom på dig, du var smart och jag godtrogen. Så höll vi på, LÄNGE! Nu i efterhand kan jag se att våra bästa perioder (så som jag upplevde de) var när vi var lediga ihop, jag trodde det var bra för att vi var tillsammans med mindre stress än vad vardagen erbjuder, men nu tror jag att det var då du hade möjlighet att småsupa, inte så mycket att du var direkt berusad men alltid påverkad och jag märkte inget, förstod inget.

Det gör ont att veta att då du var trevligast och mest kärleksfull mot oss ja, då var du påverkad. Alla gånger vi diskuterat ditt missbruk, som jag bara hittade på, enlig dig. Hur ofta jag fick höra hur dum jag var, att jag överdrev, att jag var psyksikt sjuk osv. Ja, jag var sjuk men det var du som gjorde mig sjuk! Jag blev primitiv i mitt beteende, agressiv, så långt ifrån mig som det bara går, så långt ifrån den jag är idag. Tänker ofta på våra höga röster och hur det har påverkat barnen med allt vårt skrikande, jag får dåligt samvete men det är du som borde ha det dåliga samvetet, inte jag.

Alla lögner, då du ljög mig rakt upp i ansiktet och lovade dyrt och heligt att det jag visste var allt men hur jag redan nästa dag kom på nya lögner och ändå fick jag höra hur jag överdrev och hittade på, ända tills jag kunde bevisa det. Jag undrar ibland om det var alkoholen som gjorde dig till den manipulativa lögnaren, eller om du var den charmerande sociopaten som började dricka...

Alla löften om nytt hus, renovering, semesterresor, ett bra liv, att jag skulle få åka på SPA och du ta hand om barnen, alla ömhetsbetygelser, var det bara för att hålla mig kvar eller ville du också detta, eller var det de klassiska sociopatiska dragen om överdådighet som kom fram. Till slut var jag så trött på att bli glad, leva på hoppet och sedan sakta förstå att det inte skulle ske, att jag helt slutade tro på dig. Då blev jag nedstämd för det fanns inget, INGET att se fram emot. Jag insåg sakta att jag levde i ett luftslott och bara på drömmar och förhoppningar.

Jag tror aldrig du kan förstå hur illa jag farit i vår relation, kanske förstår jag inte det själv heller, inte fullt ut. Jag kan vara arg på dig men även på mig själv, varför stannade jag, varför accepterade jag, jag kämpade emot men det gav inget. Jag är skadad för livet men jag tror att jag delvis håller på att läka men det är en lång och smärtsam process, samtidigt som jag som alltid tar fullt ansvar för våra barn och försöker se till att vi har en fungerande relation. Ibland gör du snälla saker och då tvivlar jag på vem du är, är du god eller ond, eller kanske lite av varje.

Det går inte att ringa dig för att diskutera något, jag måste vänta på att du ringer och att du har druckit sådär lagom mycket, så fortfarande anpassar jag mitt liv efter dig. Jag kan inte be dig ta barnen en kväll för att jag ska bort, för då ställer du in med kort varsel, blir "sjuk" måste arbeta eller annat.

Manipulativ kan man minst sagt kalla dig och jag har blivit manipulativ tillbaka, för att överleva. Det svåraste jag gjort och det bästa jag gjort var att lämna dig! Jag tvivlar på att jag levt idag om vi fortsatt att leva ihop!//

Allt för ofta tar vi det vi har för givet och glömmer bort att glädjas åt det vi har, istället för att sörja över det vi inte har. Jag försöker just nu se förbi vår ekonomiskt mycket tuffa situation, jag hade behövt handla lite saker för att ytligt sett komma upp lite men det går inte men det brukar vända, så jag hoppas på det och ett ekonomiskt oväntat tillskott, vet bara inte hur... men vi har varandra, friska, vi har mat på bordet och åtminstone barnen äter sig rejält mätta varje dag men det är tråkigt att aldrig kunna unna sig något, inte ens något litet. Jag köpte min heliga tulpanbukett och vårdar den ömt men med dåligt samvete, det lär bli den första och sista för mig denna vår men det kanske vänder??? Jag vet att vi kommmer att klara det!

det lackas snabbt mot jul, tiden går fort, allt för fort. Julklapparna är klara, granen insatt, levande ljus, julmusik och idag är sista skoldagen för barnen och sista arbetsdagen för mig sen väntar tre veckors ledighet HÄRLIGT! VÄLBEHÖVLIGT! Har kännt att jag sista tiden gått på ren vilja och det är inte bra, glömmer lättare men mår ändå ok. Känner mig starkare och starkare och mer och mer normal, hittar mig själv bit för bit, det är nästan som att lägga pussel.

Det har talats en hel del om polisens kvinnoregister, som de skulle ha för att riskbedömma hur stor risken var att kvinnan skulle utsättas för livshotande våld. Men man misstänker att det inte är hela sanningen, bla. togs exemplet upp på en kvinna som anmält flera olika män under några år, hon fick skylla sig själv som sökte sig till dessa män. Någon kvinna hade de bedömt att hon inte var i riskzonen för dödligt våld, så var det dock inte, tyvärr. Jag blir alldeles tokig av sådant här. Även om våldet inte är dödande kan det vara själsligt dödande. Visst måste man i en akut situation rädda livet men det där andra pratar man inte om. Hjärntvätten man utsätts för, hur man till slut tror allt misshandlaren säger och gör. Hur man inte vet vem man själv ärm vad man kan, vill eller behöver i livet. Hur otroligt dåligt man kan må med depression, ångest, tom vanföreställningar, otrygghet, konstant rädsla för sitt (och kanske barns) liv. alltid på vakt. När det gäller flyktingar och dem som sitter häktade så är detta mänskliga rättigheter. För personer som misshandlas i sin relation finns det inga mänskliga rättigheter, bara plikter!

Om man som våldsutsatt inte kan lita på polis och socialamyndigheter anmäler man inte, för det kan leda till större skada än nytta om/när man inte tas på allvar. Att den misshandlade ses som den som orsakat misshandlen är så gammaldags att jag blir gråtfärdig. Jag är glad att jag har mitt liv under någorlunda kontroll, åtminstone när barnen är hos mig men det krävs att jag ska låta barnen träffa/bo med sin pappa men ändå ha kontroll på att de har det bra där. Vart ligger logiken i detta?

Har klarat av sista psykologbesöket innan jul och har nu en månads ledigt, skönt! Tycker inte det fungerar så bra, det ger mig inget, hen svarar inte på frågor, det blir bara lulllull svar. Hen tror inte det är ett PTSD utan mer en långvarig utmattning och hen undrade varför jag egentligen klarat mig igenom allt. Ja det kan man ju undra, fick inget svar på det heller.

Hoppas alla läsare får en riktigt fin jul, julen är ofta en tuff tid om man lever nära någon som missbrukar och/eller i destruktiva relationer, det är svårt att säga nej men gör det, låt ett nej bli er bästa julklapp. Vila, ta djupa andetag med förvissningen om att det faktiskt kan bli bättre även om det tar tid! Först ska man acceptera, sedan förstå, ha ork och mod att ta tag i problemet, våga stå upp för sig själv, få hjälp på vägen, se små framsteg, dessa kanske man inte kan ana fören efter många månader eller år, så små är stegen.

Med hopp om en ljus framtid!

Första advent, otroligt vad tiden går. Vi håller på att ta fram tomtar, ljusstakar, sätter upp gardiner och sätter upp ljus ute, är det jul så är det! Jag är väldigt traditionsbundenoch det blir ett ljust avbrott i allt mörker så här års. Alla gamla drömmar man hade om hur det skulle vara att fira jul med barn, ja riktigt så blev det aldrig, jag har alltid fixat allt själv, utan gemenskap med x et. Glädjande är att jag inte alls är lika intryckskänslig som för ett år sedan, då blev jag yr av alt rött och alla intryck, trotts att det var välkända saker som jag haft med mig sedan jag var liten.

Så även om jag inte kan säga att jag når bättre än för en månad sedan ser jag skillnaden när jag tittar ett år bakåt och det ger hopp.

Förra helgen ställde barnens pappa till det genom att dricka så han blev märkbart berusad, de hade bett honom sluta men då hade han blivit agressiv, han hade råkat skada min dotter, det gick bra men kunde gått riktigt illa. Då kommer all gammal ångest och rädsla fram och jag inser att jag emellanåt känner mig trygg, åtminstone när alla barnen är hemma och vi har det trevligt tillsammans. Fr¨ågan är då vad jag ska göra åt att xet beter sig illa mot barnen och de var märkbart märkta då de kom men, stökiga och bökiga, lite agressiva och mellankilen klandrar mig och att han inte får träffa pappa så ofta, han tar sin pappa i försvar och jag blir syndabocken, väldigt jobbigt att hantera även om jag vet att det är vanligt.

Pratade med psykologen om det som hänt och hon gjorde linelsen med att när jag lämnade barnen till deras pappa så lämnade jag dem i ett brinnande hur och hoppades att det skulle bli bra ändå... Hmm, detta kan jag inte riktigt hålla med om, det är inte bra och inte roligt men som alternativ har jag att göra en oros anmälan till socialtjänsten, risken är att jag har mer att förlora än att vinna på detta och troligen lyssnar de på honom när han välklädd, vältalig och inställsamt berättar hur det (inte) är, allt han gör för barnen och det går ju bra att lägga över skulden på mig som om jag vore överbeskyddad, överdriver och vill skada honom, trotts allt han gör... Oavsett vad det tror har jag svårt att tro att jag skulle kunna få hela vårdnaden och att han inte skulle få träffa barnen utan backup. Även om det skulle bli så så har han rätt att träffa sina barn under tiden och då skulle han kunna skada dem. Svårt!!! Ett dilemma jag delar med många som har barn med en missbrukare, vart finns våra rättigheter? Vi har bestämt att de numera får träffa sin pappa bara dagtid, då brukar han sköta sig helt ok, så sover de hemma, vilket känns tryggt men begränsar mig ännu mer. Det är svårt att veta hur man bäst går tillväga, jag har funnit det bäst att smyga på tå för att skydda barnen och det är inget jag är stolt över men just nu den bästa lösningen så allt är så lugnt som möjligt. Känner mig inte riktigt på samma bana som psykologen men hon börjar nog förstå vad jag varit med om. Sist sa hon att hon kunde känna av bitterhet. Konstigt? Svarade att visst finns det en bitterhet eller sorg men också en väldig lycka och stolthet att jag tagit mig fri och sakta mår bättre och bättre, att barnen känns trygga och det går bra för dem alla i skolan! Det fick jag ingen kommentar till. Helt klart skiljer hen sig från de samtalskontakter jag haft tidigare men jag hoppas det blir bra.Det blir julledigt där med så jag ska bara njuta av god mat, släkt, vänner och mina fina barn.

Längtar till tre veckors julledighet!!!