...granen är pyntad och som vanligt finns det allt för många paket under granen.

Med tanke på hur utmattad jag varit så är det ett under att jag fortfarande håller näsan ovan vattenytan, trotts att mamma är sjuk så fixar jag livet. Har arbetat enormt mycket denna veckan och det känns, är mer irriterad, lite mer lätt rörd, gråter en del, lite tröttare så har det gått bättre än när jag jobbade mycket sist, så även om jag inte är redo att gå upp till 50% så är jag åtminstone på bättringsvägen.

Vi har en ny chef och idag fick jag tillfälle att prata lite med hen. Det kändes bra att få förklara varför jag blivit sjuk och det är märkligt, idag kan jag prata om det utan sorg, utan att känna någon skuld eller skam, jag står rakryggad och det är jag stolt över!

Barnens pappa fortsätter att strunta i barnen och i morse skulle barnen till honom och stanna under helgen. Jag skulle lämna dem innan jag körde till jobbet i morse, men han svarade inte i telefonen så den lilla fick följa med mig till jobbet och han hämtade henne där, vid 11! tiden. Tur hon var duktig! Killarna hämtade han och de var sedan och åt lunch. Nu är barnen hemma igen, den lilla vill inte vara där och gråter krokodiltårar, svårt. Han ser märkbart ofräch ut, blivit tjock, går illa och verkar vara helt frånkopplad alla känslor.

Jag kommenterade vid ett tillfälle att han knappt sett vpår äldste alls under hösten och får då bara till svar att " ja, så kan det bli!" Han har tre fantastiska barn som han struntar i, hur fungerar man då? Märks mest att mellankillen behöver honom, de andra struntar i honom nu men det skär i mitt hjärta att de bara har en förälder som bryr sig om dem. Berättade även för X et att mamma blivit sjuk, helt tomt var han svar " jaså...", hade så väl behövt en klapp på axeln och få höra att han också var ledsen, att han beklagade och lovade ställa upp vad han kunde, men ack nej, varför vänjer jag mig inte, varför sårar det fortfarande??? Måste hitta ny strategi, funderar på att han får "böta" varje gång han sviker det han lovat, inte för att det hjälper mig men det ger en inkomst som gör att vi kan hämta mat och jag slippa en del arbete, någon gång när jag är extra trött. Nu sviker han och jag står med extra kostander, underhållet är baserat på att barnen ska vara hos honom var annan helg och två veckor under sommarlovet och en vecka under jullovet, nu har de inte varit hos honom ordentligt sedan i juni! Fast det är tryggast då de är hemma!

Känner mig liten och skulle vilja ha en axel att luta mig mot, ett knä att lägga mig i, någon som stryker mig över håret, någon som tar över då jag inte orkar, att få bara vara en liten liten stund.

Barnen har jullov och jag vet att det blir ett intenssivt lov, mamma opereras, ingen egentid, tre barn hemma innebär en mängd möjliga konfliker. Julhelgen med släkten då mamma är sjuk, pappa tagen av det, syskon, syskonbarn, fruar, män och jag och barnen... det gäller att svälja en hel massa gånger, att tänka efter före och att försöka njuta...

Jag har lagt till min mejladress om någon vill mejla mig! alicealice@live.se

Vad är oro, sorg, mm. och vad är utmattning, har svårt att skilja allt som händer inom mig men försöker särskilja de olika känslorna som kommer.

Har varit hos Naprapaten idag, hoppas det hjälper men sorg finns det väl inget som tar bart, bara jag kan må ok. Kämpar på.

I morgon ska mamma på CT, är så rädd att de ska hitta något mer, vet att hon också är rädd och det är så svårt att peppa när man är lika pessimistisk själv. Jag som försökt tänka positivt, inte oroa mig i onödan, men det är lättare sagt än gjort ibland...

Kämpar på, det blir ju en bra julklapp om de inte hittar något mer men desto värre om de hittar mer... vill inte tänkar tanken, orkar inte. Vill bara leva i lycka och harmoni, känslan av att vilja stänga in sig, låsa och aldrig gå ut igen känns lockande, eller att ta barnen och åka till en öde ö där inget onta kan hända, varför ska det göra så ont att leva.

Har en tuff vecka framför mig på jobbet, innan julledighet, vet inte hur jag ska klara av det!

Jag kämpar verkligen med att försöka tänka positivt, tycker att det går ganska ok faktiskt, det är inte lätt att tänka i nya banor, hjärnan är inställd och tänker lätt i gamla banor, en ny tanka ska tänkas många tusen gånger innan den sätter spår i hjärnan som kanske kan sudda ut de gamla invanda.

Sitter och väntar på besked från mina föräldrar, de är just nu hos läkaren som ska komma med domen. Jag är orolig, tårarna spränger innanför ögonen och jag kan inte komcentrera mig. Store killen är hemma, har sovmorgon och jag vill inte att han ska se min reaktion, de ska ju inget få veta innan jul. Jag hatar hemlighetsmakeri.

Trotts min sorg så har ångesten lyckats hålla sig ganska borta, oro men inte den förlamande ångesten som sliter och drar, Jag tror det är den kraniosakrala behandlingen som hjälpt för ångesten och oron minskade i samband med att jag började på behandlingen.

Min nygamla kompis hörde av sig härom dagen och undrade varför jag inte hört av mig på länge, det värmde, någon bryr sig och jag lastade över lite på henne, inte för det hjälper direkt men det känns lite lättare när någon annan vet hur man har det.

Var med dpottern hos tandläkaren i går, några tänder som kommer tätt och det är risk för att rötterna blir skadade och kanske får man dra ut de andra paret tänder och trycka fram, ihop och slipa till så det blir snyggt, det är ju så viktigt med fina tänder och hennes tänder är fina i färg och form så det blir säkert bra till slut. Hon ser fram emot att få tandställning och det är tur att man bor i Sverige så man kan få det bekostat och slippa betala själv, alla allvarliga fel korrigeras gratis. Jag hade fula tänder som liten och hade tandställning under några år men sen blev tänderna fina, men bara något år efter att jag sluppit tandställningen så trillade jag på en isgata och slog i framtänderna så en tand blev lite lös, den växte dock, som tur var, fast och de sitter där fina än idag!

När man har något man är öledsen och orolig för är det svårt att särskilja vad som är det och en normal reaktion på något jobbigt och vad som hör till utmattningen, jag är ändå ganska övertygad om att utmattningen håller på att ge med sig, oändligt sakta och jag vet att med allt jag har omkring mig så måste jag vara försiktig med att ta på mig mer, som arbete. Funderar en del på när och hur och om jag ska gå upp i tid, tror dock att jag bör vara stabil lite längre innan jag börjar öka arbetstiden, är ju sjukskriven på 75% till den sista januari.

Nu har jag väntat några timmar och mamma har ringt, det var som vi alla befarade cancer igen, det positiva, om man nu kan säga så, var att tumörerna var små och man misstänkte ingen spridning men CT ska göras. Beroende på vilken slags tumör det är så kommer hon kanske att få cytostatika också, operation blir i mellandagarna, snabbt. Ledsen, orolig och känner mig bedrövligt ensam, hon vill leva och vara med oss och vi behöver henne här hos oss. Jag fick inte berätta för barnen fören efter jul, ja, då får det väl bli så. Hoppas att jag slipper gå igenom allt detta själv och att barnen ska lida som jag gjort med all oro. Tårarna trillar konstant men jag måste vara stark, om det nu är starkt att hålla fasaden uppe men om en timme ska jag vara i skolan och se när ett av barnen är med i luciatåget.

Jag vill att det ska hända roliga saker i vårt liv, tycker mest det är tråkigheter som händer, å andra sidan brukar det lösa sig, men allt lidande på vägen. Eller är det jag som inte ser positiva saker och liksom suger åt mig det negativa.

Tråkigheter i höst; jag utmattad, ett barn som inte trivs i skolan, allvarligt krångel med elen x2, en stulen cykel, en vandaliserad cykel, ett barn misshandlad och där förövarna tog stryptag, bilen gått sönder, mamma sjuk, ekonomin dålig, ensamhet, ingen avlastning med barnen...

Bra saker under hösten; jag blir sakta bättre, barnet som blev misshandlat klarade sig utan men, fick ut på försäkringen för stöld, vandalisering och misshandel, jag har arbete, barnen klarar sig bra i skolan, ett barn vet vad han ska välja till gymnasiet (val i januari) och har betyg för att komma in, ny bil som vi trivs med, huset står kvar efter stormarna, kraniosakral behandling med god effekt, har en psykolog som stöttar, får mer och mer distans till Xet.

Nu måste jag på med masken och snart iväg, hoppas det känns lite bättre när barnen väl är hemma! Jag vet att jag klarar detta! Konstigt men jag har kämpat för att bli stark nog att klara av nästa svårighet, typ denna, jag kommer att klara det men jag riskerar att det tar av krafter som jag inte har och att jag därmed på sikt blir sämre i min utmattning.

Jag skulle bli jätte glad om ni skriver något i gästboken, jag behöver all pepp jag kan få! Vilket språk du skriver på spelar ingen roll!

...blixtrade till i natten, en smäll hördes, jag var så trött och tänkte, det åskar... somnade om... på morgonen var elen kortsluten, snön yrde och huset började bli kallt... När elektrikerna var här så började jag förstå att det inte var åskan som blixtrat och dundrat utan kortslutning i elen utanför mitt fönster (utebelysningen som lyser så vackert i vintermörkret) Snö, storm och regn under några dagar hade gjort att vatten trängt in och en liten explossion skett. Otur men tur att det var så blött ute att det inte började brinna. Så vilket är det, otur att det hände eller tur att det inte blev värre.

Fest i helgen på ett av barnens aktiviteter, brukar vara trevligt, barnens pappa skulle med men ringde och sa han var sjuk, tio minuter innan festen började, barnen blev naturligvis ledsna även om de inte ville tillstå det och är vana. De skulle varit hos sin pappa i helgen, ett av barnen sov över en natt, de andra ville hem. Tre timmars "ledigt" fick jag varav en tillbringades i bilkö, efter det att jag kört barnen till deras pappa. Egentligen skulle han hämtat dem men han ringde strax innan och undrade om jag kunde köra dem för han hade SÅ MYCKET att göra att han inte hann... Han har sig själv, sitt arbete och en lägenhet, jag har mitt arbete, tre barn, deras läxor, tvätt, mat mm varje dag, ett hus och trädgård (förvisso frivilligt), undrar vem som har mest??? Orkade inte kommentera det, inte hans "sjukdom" heller, jag var också sjuk men jag får gå iväg ändå, jag måste laga mat, städa, tvätta, läsa läxor,mm. även om jag är sjuk och inte orkar. GRRR

Känner att min utmattning sakta, sakta är på väg att gå åt rätt håll, det går sakta men när jag märker att det går på rätt håll blir jag ändå glad. Idag kan jag göra saker utan att det känns som jag måste ta mig över ett berg av motstånd, nu är det mer som en kulle och en hel del vardags saker går ganska bra. Däremot måste jag ofta tänka till flera gånger när det gäller jobbet. Jag läker och det får faktiskt ta den tid det tar, jag kan inte påskynda och jag måste hålla igen. Ett brutet ben läker inte fortare eller bättre för att man stressar och rusar iväg...så är det med en stukad hjärna också, tid, vila och omsorg behöver den och kanske att jag rusat vär snabbt ändå. Tror att min stora vändning har varit naprapat/osteopat behandlingarna med kraniosakral behandling, är så glad för den, vill hålla kvar det så länge som möjligt!!!

Känner mig en i själen ensam, orkar inte höra av mig till vännerna och då hör de heller inte av sig, ett långsamt sätt att bli ensam på. Smärtan med mammas sjukdom tär och att höra hur uppgiven hon låter emellanåt stressar och gör mig nedslagen, samtidigt som hon stressar på med julbak och fixande som om inget hänt. Hon vill ha det så och tycker det är bättre att ha något att göra, då får jag acceptera det och också köra på och försöka hålla distans. Samtidigt så känner jag att jag inte alls vill lasta mina problem och vardags bekymmer på henne nu och sådant som vi vanligtvis bruklar avhandla håller jag nu för mig själv och det gör väl att ensamheten känns svårare.

Önskar att jag hade haft en riktigt nära vän som kunde stötta mig då jag inte orkar, som kunde torka mina tårar då jag gråter. Jag har en sådan vän, eller hon var en sådan vän förr men nu vet jag inte längre. När man är ensamstående och det händer svåra saker så blir man VÄLDIGT ensam, åtminstone känner jag det så, alla har sitt och alla ska vara starka. Ändå vet jag att det finns vänner som finns där men jag måste också klara av att sträcka ut en hand för att få hjälp, det har jag svårt för.

Ofta känns det som ingen bryr sig om mer än att se till sitt egna, sådan är inte jag och jag hoppas det finns fler. Jag kan ibland hoppas på kärleken, även om den inte skulle lösa några problem och det just nu varken finns tid eller rum till den så har jag börjat längta, det är kanske ett gott friskhetstecken?

Trotts sorg och oro så har vi fixat till julbak. Lussekatter och pepparkakor blev det. Det är inte klokt vad det är gott med hemmalagade pepparkakor, har stoppat undan burken för att inte äta upp alla innan jul. Provade att baka bullar av lussedeg och med en fyllning av smör, mandelmassa och kardemumma, de var så goda att de gick åt redan under bakdagen, ska försöka göra en omgång till i dag.

Vinterns första snö virvlar i en yster dans utanför fönstret, det har varit storm i natt och riktigt ruskigt. Dricker morgon teet, har ätit en smörgås och njuter nu av en lussebulle och en pepparkaka, det är lugnt och tyst eftersom barnen är i skolan. I kväll kanske barnen ska träffa sin pappa, jag fick föreslå det, han tar inga initiativ, de tappar allt mer kontakten, kanske ska de ut och äta, men han har inte hört av sig om tider, hämtningar/lämningar osv. så jag lever som vanligt i ovisshet, undrar om han njuter av det eller om det är ren lathet från hans sida, allt i sista minuten. Att jag gång efter annan förklarat att både barnen och jag behöver veta i god tid har inte hjälpt, antingen fattar han inte eller så bryr han sig inte. Jag bryr mig inte om vilket. Vet att jag behöver lugn och ro för att läka men kvällarna då barnen är borta, ja även dagarna då de sovit hos sin pappa är väldigt tysta och jag saknar dem enormt då de inte är här, tänk snart är de stora och utflugna... Hur ska jag klara det?

Jag längtar efter ett nytt arbete men orkar inte just nu, har det helt ok där jag är idag och jag behöver bli betydligt bättre för att kunna fixa ett nytt arbete.

Var hos naprapaten nu i veckan, kändes bra, upplever ett större lugn efter behandlingen och tydligen finns inte de inituiala sidoskillnaderna i skallbenet kvar, positivt! Kanske kan jag trotts allt bli frisk. Kände mig helt frisk efter förra behandlingen, det höll en vecka så jag måste ju ha det friska inom mig. Denna gången var effekten inte lika stor men dels är jag ju ledsen och orolig över mamma, dels är jag orolig att jag själv ska ha något och jag har dessutom blivit förkyld, men det ökade lugnet finns igen och min ene son sa efter behandlingen "mamma du verkar så glad idag" Det är härligt att höra, jag vill ge dem allt och mer därtill och det är väl just detta som delvis bränner ut mig.

Pratade med Försäkringskassan i går om vårdbidrag för det barn som har dyslexi, vi har haft 1/4 vårdbidrag i nästan två år och nu var det tid att förnya, inget har förändrats merän att skolan ställer högre krav ju äldre barnen blir. Det är inte mycket pengar varje månad men det kan göra att vi kan göra något litet kul ibland, ett biobesök, hämta hem mat osv. Vi lägger många timmar i veckan på läxläsning och stöd så jag hoppas att det blir en fortsättning. Försökte söka även för dottern som har extra behov men eftyersom det inte går att sätta en diagnos så kan vi heller inte få ett vårdbidrag. När han fick diagnosen fick man ingen ersättning från försäkringsbolaget men nu har de ändrat sina regler men det gäller inte för dem som redan fått en diagnos, trotts att vi varit kunder hos dem i över 15 år! Funderar på att byta.

Ska försöka ge mig iväg och handla lite mat och passa på att ta några julklapp på vägen. Sist jag julhandlade lyckades jag fynda ett par nya, välbehövliga stövlar till mig själv för bara 250:-! De dyra jag köpte förra året håller på att gå sönder så dyra märkesskor lönar sig inte alltid!

...trillar nerför min kind!

Pratade med mamma idag och hon berättade att hon har en knuta i bröstet som man nu stuckit i. Hon hade tänkt vänta med att berätta det till efter jul. Hon bad mig att inte berätta för barnen... än... Hon har haft bröstcancer två gånger, och andra saker i brösten två andra gånger, kunde det inte räcka??? Nu får vi bara hålla tummarna för att det inte är så illa som det låter, det kan ju vara godartat och jag hoppas att alla läsare hjälper mig att hålla tummarna, be till högre makter eller vad än som kan hjälpa.

Det är inte lätt att hålla fasaden för barnen, jag orkar/kan inte äta. Kunde livet inte bara få vara enkelt, positivt och trevligt någon gång och gärna i längre perioder. Vet inte hur jag ska kunna/orka tillfriskna mitt i allt detta. Jag har vid de tidigare tillfällena varit den starka, som fixat, haft kontakt med sjukvården, pratat med pappa och mina syskon, stöttat och hjälpa mamma både praktiskt och mentalt, sen har det inte funnits någon där för mig, som kunnat trösta, hjälpa osv. Mamma har tidigare sagt att jag inte fått berätta det för någon, men denna gången kommer jag nog att berätta för dem som står mig närmast, för att orka själv. Det finns ju ingen här hemma som kan stötta upp mig.

Tänk om det är sista julen vi firar ihop, så har jag tänkt i många år och jag kämpar verkligen för att jularna ska bli så bra som möjligt, vi lever ganska inpå varandra under några dagar och det är många, små och stora, konflikter som kan hämta näring i det. I måndags hade vi en konflikt, eftersom det inte fungerade så bra då de skulle vara barnvakt, nu förstår jag att en stor del av mammas frustration berodde på detta, men det visste jag ju inte då.

I går var jag på julfest i båda de minstas klasser, fick springa kors och tvärs, tur det är samma skola. Missade dotterns uppträde och hon berättade att hon höll på att börja gråta när de skulle börja sjunga och hon såg att jag inte var där. När läraren visste hur jag hade det så kunde hon kanske väntat in mig, det hade jag gjort om jag var lärare!

Vi har fått till lite juligt, det är första advent på söndag, tar lite plock efter hand, barnens kalendrar har alla paket, ska bara knyta i de sista nu. I morgon har vi det årliga julbaket mig mina syskon och familjer hemma hos mamma och pappa. Lussekatter och pepparkakor brukar vi hinna med. Mamma vill att vi ska fira julen som vanligt, fattar inte att hon orkar, jag har inga krafter att sätta emot längre och naturligtvis respekterar jag hennes vilja. Ska se om vi kan julhandla en dag och gå och fika, det gjorde vi alltid förr. De sista åren har min ork inte räckt till men nu kanske det är sista året... Vill inte tänka så, vad gör man för att tänka mer positivt???

Jag älskar min mamma! Vi behöver varandra!

...blev Charlotte Perelli för att hon kan förena mammalivet med en framgångsrik karriär! Inget ont om Charlotte, känner henne inte. Men är det en merit som mamma att som nyförlöst resa runt med ett spädbarn och ge konserter? Är det en merit som mamma att lämna bort barnen som små, ibland i långa perioder? Vem är det bra för, knappast för barnet, vem knyter barnet då an till? Kanske att man som karriärsugen mamma tycker att det fungerar bra och vad har barnen att jämföra med?

Hur svårt kan det vara att förena karriär med ett vara mamma om man har pengar, barnflickor, städhjälp, kanske hjälp med matlagning, trädgård, tvätt, läxläsning, nattning... vad är det kvar som gör en till mamma?

Jag tycker att alla de mammor som kämpar på i det tysta, ensamstående, med barn som har speciella behov, män som missbrukar och som ständigt pysslar för att få ihop livspusslet att gå ihop, som handlar, lagar mat, läser läxor, kör barnen till träningar, pratar,  lyssnar, nattar, leker, skrattar och gråter med sina barn, som arbetar både hemma och borta som kämpar för att hitta guldkornen i vardagen, som måste prioritera för att få ekonomin att gå ihop, som inte kan unna sig lyxen av egentid eller upplevelser för eget välbefinnande, de som gråter sig till sömns av ensamhet och uppgivenhet, det är de som är årets mamma!

I dag har jag packat inca 40 små paket som ska fästas i barnens presentkalendrar, jag är inte klar på långa vägar men alla de paket som är lika till alla barnen är klara, godis, lotter, suddigummi, pennor, klämmor till lilltjejen, strumpor mm blir det, inte lätt att hitta på till killarna längre, förra året kom jag på lotterna och de har varit en rädare i nöden, lite rökelse och någon asiatisk sak har jag hittat till den store, han älskar sådant. En liten sak ibland, något större en annan dag. Det är åtminstone lätt att få upp barnen i december, först presentkalendern sedan julkalendern på TV, alla ljus i fönstren gör att det känns lite ljusare, just nu är det mörkt. Det är bara en dryg vecka till 1;a advent, känns inte länge sedan det var sommar.

I går fixade jag saker till barnen, oj vad jag fick stressa, måste lära mig att säga nej till dem då jag vet att det kan bli stressigt! Ska nu försöka gå ut och gå en stund innan barnen ska hämtas!

Jag kan längta efter att få sätta mig ner vid datorn och skriva av mig här. Tiden räcker sällan till det jag vill och vissa krav på avskildhet och lugn har jag när jag ska skriva.

Har varit enormt trött, en liten svacka, efter allt för mycket jobb men jag märker att jag reser mig ganska fort. Visst känns det botten när man knappt orkar få mat på bordet till barnen, när man själv är för trött för att orka äta på kvällen man längtar bara till sängen och huvudet känns som mos.

Efter veckans Naprapatbesök och kraniosakral terapi känns det betydligt bättre. Vet inte vad som skedde men när han behandlade punkter i huvudet så stack det i kroppen, nästan som när en fot har somnat men tvärtom, en pigg känsla, som om kroppen håller på att vakna. Det var tydligt att om jag fick behandlingen på vänster sida av huvudet så kändes det mest i höger kroppshalva och tvärt om, var tvungen att fråga. Inuti hjärnan är det ju så att höger halva av hjärnan styr vänster sida av kroppen, hos de allra flesta. Det var lika dant här. Han tyckte att jag svarat bra på förra behandlingen och hittade nu lite blockeringar/spänningar mellan sköldkörtel och hjärta, när han löste detta så kom den gamla bröstsmärtan upp igen men det la sig snabbt. Känner mig mycket lugnare, tryggare och mindre stressad, helt enkelt normaliserad.

Har de sista två dagarna orkat göra lite efter det att jag jobbat, putsade tre fönster en dag, och städade lite extra i går. Känner mig nästan manisk då jag orkar detta, vet att jag försöker att inte ta ut mig helt, utan spara på krafter. Har man gått på reservkrafter i så många år så är det inte konstigt, jag vet inte vad som är normalt, har tappat det, någonstans på vägen.

Idag har jag lovat mig själv att bara kolla jobbmejlen men inte mer, ska samla lite krafter och försöka hinna ut och gå en runda.

Läste en artickel om sömnbrist hur en natts sömnlöshet ger liknande skador i hjärnan som vid en härnskakning, efter 15 år med bristande sömn så undrar jag vilka skador min hjärna har fått. Har också funderat på hur länge jag gått i en depression, utan att ha vetat om det, säkert i 8-10 år. Det är hisnande men det förklarar ju mycket och det visar på hur otroligt påverkad man blir av att leva i en destruktiv relation och att man inte tar sitt egna mående på allvar. Jag är otroligt tacksam att jag tagit mig ur relationen och har ett nytt liv på gång, känns spännande och kraftgivande. Jag är värd att ha det bra.

Ställer inga krav alls på X vilket medför att barnen mycket sällan får träffa honom och de frågar sällan numera. Vi var ute och åt med honom en kväll, för att barnen skulle få träffa honom lite, mitt förslag. Han kommer dit berusad, inte så att andra märkte det men tillräckligt tydligt för att jag skulle märka det omgående, lite yvig, lite pratigare, lite tyngre haltande gång. Även om jag vet att hans bästa vän är flaskan så är det svårt att förstå och acceptera de val han gör, att komma till ett första måte på lång tid och då vara berusad. Eftersom de inte har rättigheter på det stället vi var på så fkunde han inte spä på under kvällen, men jag trodde han skulle storkna när han hörde att han bara kunde få en mellanöl, hans reaktion var inte nådig! Kvällen förflöt bra, barnen hade trevligt och vi åt gott, X erbjöd sig att betala notan och det fick han naturligtvis, även om det inte var det som var avsikten.

Tänk vad sprit, droger och andra missbruk kan förstöra mycket för många.

Min lilla dotter har fått sin första pojkvän och tro hon var snabbt på det till skolan idag. Ett bra val, en snäll kille som verkar väldigt mjuk och gullig. De träffades av en slump då vi var iväg på vår lilla helgtripp, går i samma klass och de hade väldigt kul. Så söt och oskyldig kärleken kan vara när man är 9 år! Undrar om och när jag får bli kär?

Känner mig just tillfreds med det mesta i livet.

Barnen och jag har varit iväg på några dagars mina semester, det var härligt, vi hade kul, skrattade mycket, bara lite småbråk mellan killarna. Det var trevliga dagar som gav mersmak, synd bara att allt ska vara så dyrt! Vi var nästan en helt vanlig familj, jag såg inte en enda ensamstående föräldrer till där, det gjorde att jag kände mig lite ensam. Känner mig sällan ensam då jag är med barnen, det kommer när de inte är med mig. Känner att min identitet nog är "MAMMA", får börja fundera på vem jag är utan barnen, de kommer ju så småningom att flytta ut och även om det dröjer minst 10 år innan alla lämnat boet så kanske jag ska börja se om mitt hus. Tidigare har jag varken orkat eller brytt mig.

X;et har vi inte haft så mycket kontakt med, han sa att han skulle lämna förslag på helger då barnen skulle vara hos honom...väntar fortfarande. Ett av barnen hade haft vägarna förbi honom och ringt på, de blev insläppta. Kompisen hade undrat varför det luktade sprit hos pappan och svaret blev " han dricker", så enkelt. Pratade med sonen om hur det kändes när kompisen frågade, "inget speciellt, det är ju inte mitt problem att pappa dricker, det är hans val..." ja, visst är det så men visst är det lätt att bli påverkad ändå, allra längst in i hjärteroten...

Jag kom med i en ny sattsning på smärta hos psykologen. I dag har jag träffat Naprapaten som ska "balansera" mitt nervsystem. Mycket sympatisk man som tyckte jag hade gjort ett fantastiskt jobb, ja det har jag nog, även om jag själv har svårt att se det men barnen är skötsamma och uppvisar inga större trauman, det är väl jag som fått ta hela smällen. Mycket av behandlingen gick ut på att göra små korrigeringa i huvudet, vissa punkter masserades och lite lätt drag och tryck i nacken. Inte visste jag att det fanns så många ömma punkter i huvudet! Det var mestadels behagligt, det vara bara behandlingen av min spända käke som gjorde lite ont men på ett skönt sätt och när ländryggen skulle korrigeras och låsningen släppte så knakade det till, lite ont men på ett psoitivt sätt, samma känsla som när Kiropraktikern "knäcker". Det är tänkt att behandlingen ska stärka mig för att orka mer, bli mindre stimulikänslig, mindre yr, få lite bättre koncentrationsförmåga och minne.

När jag gick därifrån kändes allt lätt, det var lätt att röra sig, en lätt känsla av att vara "hög", musklerna känns lätta och sinnet känns lätt. Ser mycket fram emot nästa behandling om en vecka...

Det har varit onödigt jobbigt på mitt arbete, arbetar fortfarande "bara" 10 timmar/ vecka, det känns som 30, och ofta blir det mer än de 10 timmarna... nu har jag blivit påhoppad, utan anledning, känns som ett personangrepp, kanske pga. att jag varit sjuk, endel tycker jag brustit i vissa uppgifter. Jag kan inte se det, jag som brukar vara snabb till att ta åt mig av kritik, jag kan faktiskt inte se det, det finns som tur var de som håller med mig. Det tråkiga är att jag känner att jag dras neråt av detta, inte lika mycket som tidigare kanske men helt klart är jag påverkad, ledsen, orolig, sover sämre, ältar mer, lite ont i magen...har fått ta till Neurokanen igen, jag som just slutat med dem, kände av en konstant oro, visserligen på låg nivå men den fanns där och störde mig. Tänkte att jag kanske ändå kunde må ännu bättre med dem och de har redan haft effekt, den där gnagande oron är borta, den man inte kan göra något åt.

Trotts att jag mår mycket bättre än på många år så har jag stora begränsningar. Orken är dålig och efter att jag gjort något tröttande så är jag heöt slut dagen efter, dag två kan det kännas aningen bättre osv. Var och tittade på när ett av barnen tävlade, en heldag med resa och att sitta på hårda bänkar i en träningshall, mycket höga ljud, mycket människor två barn att hålla reda på och sysselsatta och glada... efter dagens slut så var jag så trött att jag knappt orkade ta mig hem. Men det blev ett brons och ett guld att glädjas åt.

Efter detta så är jag som sagt tröttare, kroppen värker likt influensa, känner mig ändå ganska mentalt stabil men märker att tålamodet är sämre, blev tydligt på jobbet i går, då all teknik satta käppar i hjulet för mig, dator, skrivare, kopiator, uppkopplingar, nya människor där jag kände att mitt förstaintryck kanske inte blev som jag önskat, mycket frågor och jag brukar inte tappa tålamodet i sådana situationer men kände att jag svarade aningen snävt men fattade mig och kunde vända det. Det är jobbigt att gå iväg till arbetet, det är en dålig, negativ stämning som smittar mig, jag skulle så gärna vilja arbeta med något annat, där jag känner att jag kan ha nytta av mina kunskaper min förmåga att stötta och hjälpa andra i deras process.

Blir ledsen när jag känner att jag har intelektuella brister som jag inte haft tidigare, det är inte kul att känna sig begränsad i tanke och handling, ska det någonsin gå över, jag som haft en utpräglad förmåga till planering och logistik har nu svårt för att få med alla moment. Vill så gärna och jag vill mer än jag kan!

I går kväll och i natt har det stormat rejält över oss, det har blivit stora skador runt omkring, ska ut och kolla huset och bilen nu, hoppas att taket sitter kvar!

Av praktiska anledningar har jag haft en del kontakt med X et, han har varit väldigt pratglad och trevlig, i de situationer förstår jag precis varför jag föll för honom, en gång i tiden. Han har så mycket resurser och många positiva egenskaper men också allt för mycket som är precis tvärt emot, nästan som en personlighetsklyvning och jag vet inte vem han egentligen är och det är lite otäckt. Är han så här trevlig? eller är det en fasad? ett sätt att manipulera mig? eller är det faktiskt jag som gjort honom elak och till en misshandlare? Jag blev primitiv i mitt agerande då vi levde ihop och det är inget jag är stolt över, långtifrån, kanske gjorde jag honom lika primitiv??? Kommer jag någonsin att få en normal relation med en man? Egentligen vet jag att det inte är jag som gjort honom sådan men kanske att han gjort mig primitiv och att det sedan smittat ytterliggare. Får trösta mig med att det är en normal psykologisk försvarsmekanism som man tar till när hotet och kaoset omkring en är övermäktigt, en överlevnadsstrategi helt enkelt, det är mycket jag skulle vilja ha ogjort men det går inte, få ta nya tag från och göra allt gott jag kan framöver. Det ständiga dåliga samvetet gentemot barnen.

Nu ska vi snart i väg på vår lilla helgtripp, hoppas vi får det så bra och vilsamt som jag hoppas!!!