Trotts att jag mår mycket bättre än på många år så har jag stora begränsningar. Orken är dålig och efter att jag gjort något tröttande så är jag heöt slut dagen efter, dag två kan det kännas aningen bättre osv. Var och tittade på när ett av barnen tävlade, en heldag med resa och att sitta på hårda bänkar i en träningshall, mycket höga ljud, mycket människor två barn att hålla reda på och sysselsatta och glada... efter dagens slut så var jag så trött att jag knappt orkade ta mig hem. Men det blev ett brons och ett guld att glädjas åt.
Efter detta så är jag som sagt tröttare, kroppen värker likt influensa, känner mig ändå ganska mentalt stabil men märker att tålamodet är sämre, blev tydligt på jobbet i går, då all teknik satta käppar i hjulet för mig, dator, skrivare, kopiator, uppkopplingar, nya människor där jag kände att mitt förstaintryck kanske inte blev som jag önskat, mycket frågor och jag brukar inte tappa tålamodet i sådana situationer men kände att jag svarade aningen snävt men fattade mig och kunde vända det. Det är jobbigt att gå iväg till arbetet, det är en dålig, negativ stämning som smittar mig, jag skulle så gärna vilja arbeta med något annat, där jag känner att jag kan ha nytta av mina kunskaper min förmåga att stötta och hjälpa andra i deras process.
Blir ledsen när jag känner att jag har intelektuella brister som jag inte haft tidigare, det är inte kul att känna sig begränsad i tanke och handling, ska det någonsin gå över, jag som haft en utpräglad förmåga till planering och logistik har nu svårt för att få med alla moment. Vill så gärna och jag vill mer än jag kan!
I går kväll och i natt har det stormat rejält över oss, det har blivit stora skador runt omkring, ska ut och kolla huset och bilen nu, hoppas att taket sitter kvar!
Av praktiska anledningar har jag haft en del kontakt med X et, han har varit väldigt pratglad och trevlig, i de situationer förstår jag precis varför jag föll för honom, en gång i tiden. Han har så mycket resurser och många positiva egenskaper men också allt för mycket som är precis tvärt emot, nästan som en personlighetsklyvning och jag vet inte vem han egentligen är och det är lite otäckt. Är han så här trevlig? eller är det en fasad? ett sätt att manipulera mig? eller är det faktiskt jag som gjort honom elak och till en misshandlare? Jag blev primitiv i mitt agerande då vi levde ihop och det är inget jag är stolt över, långtifrån, kanske gjorde jag honom lika primitiv??? Kommer jag någonsin att få en normal relation med en man? Egentligen vet jag att det inte är jag som gjort honom sådan men kanske att han gjort mig primitiv och att det sedan smittat ytterliggare. Får trösta mig med att det är en normal psykologisk försvarsmekanism som man tar till när hotet och kaoset omkring en är övermäktigt, en överlevnadsstrategi helt enkelt, det är mycket jag skulle vilja ha ogjort men det går inte, få ta nya tag från och göra allt gott jag kan framöver. Det ständiga dåliga samvetet gentemot barnen.
Nu ska vi snart i väg på vår lilla helgtripp, hoppas vi får det så bra och vilsamt som jag hoppas!!!