Våren är här!

Äntligen, som jag längtat, efter alla bakslag... Våren är här och jag njuter, det känns som om livsandarna håller på att återvända!

Länge sedan jag skrev och mycket har hänt. Även om jag är långtifrån stabil så mår jag bättre, åt Voxra, ett antidepressivt läkemedel som skulle minska tröttheten ett tag, men mådde bättre när jag slutade med det, läkaren skrattade och sa att det kanske var så man skulle göra. :)

Fortfarande trött men inte SÅ trött, vissa dagar tycker jag att jag känner mig ganska frisk (åtminstone i förhållande till hur jag mått), gör för mycket och faller, jag tror aldrig jag lär mig den balansen. Så fort jag mått lite bättre några dagar så känns det som om jag mått så i en evighet, konstigt!

Har fått nog av mitt arbete med ständiga chefsbyten och mycket osäkehet, aldrig ngn tacksamhet och det känns som om jag är helt osynlig. har fått nytt arbete som jag börjar på i höst. Nu arbetar jag en månad till sen ska jag ta ut kompledigt och semester under sommaren. Nytt jobb känns spännande men otäckt, jag måste arbeta mycket mer och kommer inte att ha möjlighet att arbeta vissa dagar hemifrån och det kommer jag att sakna. Mindre flexibilitet, nya arbetsuppgifter, nya kolleger men mer i lön. Nu kan vi kanske få det drägligt, något lyxliv kan man väl inte förvänta sig som ensamstående med tre tonåringar men att kunna handla det mest nödvändiga utan att behöva spara till en mascara, ett par strumpor eller vad det nu kan vara jag behöver. Ska bli spännande med något nytt men allra mest så skönt det ska bli att lämna en destruktiv arbetsplats.

Med tiden har jag förstått att min arbetsplats är ganska lik det liv jag levde med x, osäkert, otacksamt och man kan när som få en "kniv" i ryggen. Idag undrar jag hur stor del min arbetsplats haft i min utmattning... vi får väl se! har sedan i augusti försökt förhandla lön och arbeta ngn timme mer/vecka men jag får aldrig några besked, allt skjuts på framtiden och sen byter man chef och allt börjar om. Jag har tex. inte fått löneförhandla på två år.

X bor på sitt härbärge och charmerar nog alla där för nu har han fått uppgradera till bättre boende. Vi har sporadisk kontakt, ngn gång vi bestämt att han skulle komma och träffa barnen så har ahn lämnat återbud samma dag och jag funderar genast om det är återfall men bryr mig inte och tänker inte låta det ta min kraft och energi.

Barnen har det ganska bra och det känns som om vi är på väg att hitta oss själva och ett nytt liv. Mitt barn m ångest kämpar på men jag hoppas att det ska ge men sig, nu är det dags för gymnasiet till hösten och jag hoppas att det gör ngt positivt. Tycker nog ändå att ångesten ändrat skepnad lite, vi fortsätter hos psykologen.

Tror att jag bearbetat mammas död väldigt mycket sista tiden, haft konstiga drömmar och allt mynnar ut i min omänskliga trötthet och den press jag kännt. Saknar henne varje dag!!!

Jag har en kompis som tll helgen ska dra ut mig på en utekväll, vet inte hur många år sedan det hände, jag som aldrig varit utetypen, sitter hellre i soffan och pratar m någon som står mig nära, men det ska bli kul att titta på folk!