Skola och arbete har kommit igång och det har gått ganska bra. Visst är vi alla trötta så här i början, det är svårt att ställa om sig efter en lång härlig ledighet. Min ork är inte stor då jag kommer hem och det är en kamp och god planering som gör att barnen får mat de dagar då jag varit på arbetet. Jag vill inte vara så här trött!
Har analyserat lite på mitt arbete, det är en ganska hård stämning, långt ifrån den jag är. Mycket av de kommentarer som fälls om andra ( de som inte är närvarande) är starkt nervärderande, sen kramas man och är bästa vänner en stuind senare. Jag har svårt får sådat falskt spel. Känner att jag är tystare än vad jag borde vara men jag ger mig bara inte in i sådant prat. Det suckas och pratas mycket om hur dum den och den är. Mycket påminner om destruktiva relationer och jag känner att jag även här är på vakt hela tiden, bevakande, analyserande, för att kunna vika undan om det kommer något. Det tar på krafterna. Ännu en chef har blivit sjukskriven pga. av stress. Det säger nog endel om företagets klimat och personalpolitik.
Det är en svår balansgång om jag ska stanna ett tag till eller aktivt försöka leta efter något annat. Det som talar för att stanna är att jag vet vad jag har, jag kan göra vissa uppgifter på mer eller mindre rutin, jag älskar vissa av mina arbetsuppgifter, jag är lovad att inom snar framtid få gå en dyr utbildning som jag kan ha nytta av om jag startar eget så småning om, jag tjänar mer än vad många andra likvärdiga arbetsplatser erbjuder, jag orkar helt enkelt inte leta nya arbeten och bara tanken att börja om med nya kolleger, nya arbetsuppgifter mm skrämmer, jag har bra arbetstider och kan göra en del arbete hemifrån. Det som talar emot är att jag kanske aldrig blir frisk om jag stannar, jag kan kanske utvecklas mer, kan kanske hitta ännu bättre arbetsuppgifter, tider, kolleger mm.
Tiden går fort, min store son har börjat gymnasiet och stormtrivs med allt. Han är glad och pigg och berättar mer om skolan än vad han gjort sammanlagt under de 10 åren i grundskolan. Han tycker han lärt sig mer på denna vecka än vad han gjort under hela högstadiet. Han är glad och positiv, studiemotiverad och har fått nya kompisar. Är så lycklig över detta! Min "lille" son, det var inte länge sedan jag körde honom i vagnen och nu ska han börja övningsköra! Önskar att man kunde, bara för en liten stund, få spola tillbaka livet till barnensn småbarnstid och bara få njuta av att sitta med dem i knäet, leka med dem och höra deras glada barnskratt. Men jag blir varm i hjärtat när min son kommer och kramar om mig, just nu händer det dagligen, min fine fine kille, undrar just hur många 16 åringar som frivilligt kramar sin mamma. Tycker att det visar på att vi har en nära och fin kontakt trotts allt.
Om man tror att man kan bespara sina barn lidande i livet så tror man fel, däremot kan man finnas där för dem, förklara, trösta och göra skadan så liten som möjligt. Jag tror att jag lyckats med detta när det gäller deras pappa, de verkar ganska trygga i detta, åtminstone som det ser ut just nu. Det smärtar mig när ett av barnen kom med tidiningen och visade AA och sa att "dit borde vi kanske skicka pappa". Förklarar då att det går inte eftersom pappa inte tycker han har några problem men att om de tycker det är jobbigt att träffa pappa så kan man ställa det som ett krav men att man då ska veta att det inte alls är säkert att pappa gör något åt sitt missbruk ändå. Han väljer kanske att inte träffa barnen. " Älskar han oss inte då?" Jo det gör han, men han klarar sig (tror han) inte utan alkoholen så den blir liksom livsviktig för honom.... och så fortsatta förklaringarna och en acceptans.
Jag känner hur mitt mående varierar kraftigt, ibland känner jag mig riktigt nedstämd/deprimerad och ibland känns det ganska ok men det är kanske så livet på väg mot det friska ska kännas?