Då är skolan igång och med det mitt arbete, samtidigt som jag ska få ihop den hjälp som mina föräldrar behöver och viljan att vara med min mamma så mycket det går. Vet inte hur jag ska få ihop det.
För några veckor sedan var mamma väldigt sjuk och jag trodde inte det skulle bli bättre men efter många samtal med läkaren så ändrade man hennes medicinering och nu är hon ganska pigg, ja allt är ju relativt men hon tycker han går bättre, rör sig lättare, balansen är bättre och hon kan äta lite och tycka det är gott och hon är lite gladare och positivare. Började tom att prata om att hon skulle försöka träna lite så hon blev mer självständig... JA! det är det som är min mamma det. Även om jag vet att det är tillfälligt och vår tid tillsammans är begränsad så njuter jag löjligt mycket av varje minut, bara det att hon ibland svarar i telefon när jag ringer, att få höra hennes röst... sådant man inte tänker på i vanliga fall.
Jag är trött och sliten och känner att jag är väldigt snurrig, svårt att få koll på saker. Att ha en utmattning och tvingas leva som jag gör är inte bra, det kan bara gå på ett håll. X faller allt djupare i sitt missbruk och olämpliga beteende, känns det som. Det är inget jag kan göra något åt men vill att barnen ska slippa hans fyllesamtal till dem. Han hade behövt hjälpa till lite mer med barnen men om jag tar upp det så är jag gnällig! Jag som har ca 325 dagar/år, som fixar läxor, träningar, alla lov, tro inte att han har dem lite mer då han är ledig, nej då åker han iväg för han behöver vila, tro inte heller att han betalar lite mer för dem under loven, när de är hemma hela dagarna. Han som lämnar återbud de få gånger han tar på sig att köra någon av killarna till träning... och han kallar mig gnällig!!!
Det känns bra att barnen och jag öppet och odramatiskt kan tala om deras pappas missbruk, nu är det flera helger sedan de var där ordentligt, några timmar fungerar bra men sen är det oftaolämpligt för dem att vara kvar, då är det nödlögnen som ska fram. Vill att barnen ska vara så trygga som möjligt i detta, jag har blivit ganska krass gentemot X. Någon gång har jag någon kompis som ser honom och samtliga har svårt att titta på honom, en kompis sa härförleden att " jag kan inte titta på X, eftersom jag vet att han gjort dig och dina barn illa!"
Försöker ta tillvara allt det som är positivt i livet, låta det ge mig styrka, att släpa allt för en liten stund, har haft otroligt mycket nytta av mindfulness, ibland fungerar det inte, då testar jag igen och sen plötsligt fungerar det. Jag tycker det är konstigt att jag kan känna lycka och glädje mitt i sorgen, hur alla de vanliga känslorna finns kvar men även de är förstärkta mitt i allt kaos. Vi människor är förunderliga! Det kallas normaliseringsprocessen och är till för vår överlevnad.