Vardagen närmar sig...

Skolan närmar sig, hösten lika så, sommaren närmar sig sitt slut och med den lugnet och kravlösheten jag så väl behöver men jag anpassar mig säkert. Tycker alltid att det är värst innan och precis i övergången, när hösten väl är ett faktum så är det ok. Att känna den svalare, lite fuktiga luften gör mig stressad, så har det alltid varit. Det är lika hämskt när jag ska plocka undan julsakerna, men när det väl är gjort så känns det bra, då hänger jag upp vårgardiner och köper mig ett stort fång tulpaner och njuter av att våren är i antågande.

Känner hur stressen anländer till min kropp, en klump i magen, känslan av att vara jagad, av alla måsten, en ledsamhet och orolig sömn. Hoppas det bara är den normala årstidsvariationen.

I går var jag och de två yngsta på ett lekland med en kompis till lilltjejen, kompisens mamma, min vän, var också med. Varmt, stökigt, lite syre, jag kände det som om allt föll över mig, yrsel!!! Barnen hade trevligt och lekte i fem timmar, vi hann prata och fika, det blev lunch ute för ovanlighetens skull. När jag kom hem var jag fullständigt slut, var tvungen att lägga mig och sova en stund innan jag kunde sätta igång med maten, det blev sen mat igår!

Barnens pappa har börjat vilja byta helger och han måste arbeta... jag måste säga nej till saker om jag har barnen, han säger ja till allt och flyttar runt på barnen. Jag anser att detta skapar en otrygghet för barnen och vi har nu kommit fram till att om han inte kan ha dem den helgen det är bestämt, så blir det inget, vill han träffa dem en kväll i veckan i stället är det ok om det passar barnen, det är träning för någon nästan alla kvällar i veckan. Vi har också dragit ner vistelse tiden hos honom, nu blir det fredag efter skolan- lördag kväll, hoppas att det ska göra barnen mindre stressade, honom mer motiverad att vara närvarande och sköta sig.

Om barnen är hos honom fredag-lördag och det fungerar vet jag åtminstone att jag har den tiden att vila och göra saker för mig själv, som det är nu kan jag inte planera i något. Kanske är alla barnen mer eller mindre stressade hos honom, men att de inte kan sätta fingret på det. Känns bra att vi åtminstone är överens om denna tillfälliga lösning.

Läser en bok om lycka, en del är födda med ett större lyckocentra och tar allt lättare, jag är inte en av dem. Tydligen ska man kunna träna upp det med mindfulness och meditation, 45 minuter om dagen, måste försöka. Tydligen var inte alls yttre omständigheter någon lyckokälla, stora förändringar på gott och ont stannade bara i ett år ca. En förälskelse, lottovinst... lyckan var kortvarig, en stor sorg, efter ett år hade man anpassat sig till de nya förhållandena och kunde känna lycka igen. Låter så enkelt, vill tro det men har svårt, ska försöka. Laddar min MP3 så jag kan börja i kväll, när barnen lagt sig är min enda stund av ostördhet...i bästa fall.

Mellankillen som fick en ny telefon i veckan har sovit i egen säng, en del av natten, sedan dess. Det är befriande att sova själv, då laddar jag, eftersom jag är nära barnen så mycket på dagen behöver jag utrymme på natten. Det är också härligt att inte behöva kliva i madrasser varje gång jag ska in i ett rum, min rygg och nacke är betydligt bättre. En svajig, balansgång på madrasser har kanske gjort ryggen sämre. Hoppas så att allt vänt och att vi går mot ljusare tider i sinnet, även om det blir mörkare ute.