Det har varit en vecka av mycket arbete, arbetade 50% förra veckan och känner att det är på tok för mycket. Var gråtfärdig varje dag då jag gick från jobbet, orkade inte mycket hemma. Det blev prioritet på läxläsning, städning och matlagning fick ge vika, tack och lov för färdigmat och frysen!!! Flera kvällar var jag så trött att jag mådde illa och att äta var inte att tänka på. Det värsta var nog att irritabiliteten blossade upp, kände av att jag var lite tvär gentemot barnen men även på mitt arbete. Alla drar och sliter i mig, jag är inte delbar! Även känslan av att vara jagad, bröstsmärtor mm. kom tillbaka och huvudet känns som mos, "hjärnmos" kan knappast vara en måltid på en finare krog. Det positiva är att efter en vilsam helg så känns det ganska ok igen och jag ser fram emot en lugnare vecka! Ska arbeta en del hemifrån också.
För en tid sedan anmälde jag mig till en studie, kriterierna var att man hade en depression, fyllde i ett testformulär, slussades vidare till fler och det följdes sedan av en intervju. Känner mig inte deprimerad men är det enligt testerna. Jag kom med i studien lottades till gruppen som skulle utöka sin fysiska aktivitet, fick en stegräknare. Kom igång bra, 9000 steg, kollade upp vad man borde gå och 10 000 steg/dag eller mer är det optimala för hälsan. 9000 steg var utan min motionsrunda. Fyllde i formulär och fick då veta att jag rörde mig för mycket och det hade blivit fel, jag skulle aldrig ingått i studien, de hade gjort fel för jag har hela tiden berättat att jag är rörlig och rör mig mycket men att jag inte motionerar, tyvärr. Tråkigt för jag var motiverad.
Har gjort en ny MADRS test, fick 18 poäng denna gången 22 sist, så det går på rätt håll. Känns stor skillnad sedan i våras men jag är fortfarande väldigt skör. Vi får hålla tummarna att det inte inträffar fler negativa saker men många positiva energigivande saker och framför allt att vi inte drabbas av någon allvarlig sjukdom eller olycka, mina stora fasor! Har dragit ner mina Neurokan (Johannesört) till halva dosen, tar bara till natten nu och det känns ganska ok. Tror jag ska köpa mig en dos Magnesium och D vitamin också. D- vitamin bör man numera ta under den mörka halvan av året.
Funderat mycket på detta med depression, är det så att utmattningen gjort mig deprimerad eller är det så att jag haft en depression så länge att den gjort mig utmattad? Å andra sidan är kanske inte någon av reaktionerna så konstiga efter det jag varit med om. Funderar på om jag kanske inte alls mår dåligt, det är kanske så här andra mår, jag jämför mig med deras fasad, liksom att andra ser min starka fasad. En fasad med både styrka och resurser! Varför kan jag inte få in det i min hjärna, det som andra ser, det är den jag vill vara, en stark glad person. Är jag inte det alls? Vem är jag? Vem har omgivningen format mig till? Vem är jag egentligen? Är jag alla dessa personer, eller ingen alls?
Andra bakslag i veckan har varit att jag och min fd psykolog har mejlat de styrande i Landstinget för att höra vart jag skulle kunna tänkas få hjälp. Svaret blev ett ickesvar. Psykiatrin är inget alternativ enligt psykologen men det är en möjlighet enligt dem men utdömt av psykologen... Jag skulle också kunna få hjälp av psykoterapeuter men det avtalet upphör i årsskiftet, så det är inget alternativ, dessutom har vi skickat remiss dit och de ville inte ha mig där. Det tredje alternativet var via vårdcentralernas terapeuter, dessa vill/kan enbart syssla med KBT och min problematik lämpar sig inte enbart för KBT. Förra omgången (för ett år sedan) fick jag hitta på små faktorer som stressade mig för att terapeuten skulle kunna använda sig av KBT, för mina verkliga stressorer som ekonomi, hur barnen har det hos sin pappa, hans missbruk, tidigare misshandel mm. går inte att eleminera med KBT. Kändes helt meningslöst!
Så både psykologen och jag känner att vi står på ruta ett. Vi har bokat in en ny omgång med 10-15 besök, för det sa de höga herrarna att det var ok, så får vi se om vi tillsammans kan komma på något klokt. Vilken klippa hon är!!! Funderar också starkt på att anmäla hela förfarandet med början för drygt 10 år sedan, då mina rop på hjälp bagatelliserades och jag fick i stället höra att min man faktiskt behövde dricka, eftersom jag var så gnällig! Att få höra detta då man under ett drygt halvår inte sovit mer än max 2 timmar/ natt och då ofta uppdelt i 15-20 minuters pass. Xet reste ellr skulle sova för att orka arbeta så jag fick själv ta hand om sjuka barn på nätter och dagar. Minns speciellt en natt, killarna kan ha varit ca 6 månader och 3,5 år, då den ene kräkte ner hela sängen (minstingen) och den andre vaknade och hade svårt att andas. Jag försökte väcka deras pappa som bara tittar på mig, vänder sig om i sängen och säger, "jag ska upp och jobba, du går ju bara hemma", så vände han på sig och somnade om medan jag stod där med två skrikande små barn. Med en som kräkte på axeln fick jag hjälpa den andre med inhalationer, försöka lugna dem båda, samtidigt som jag skulle försöka bädda rent i den nerkräkta sängen... I denna perioden var jag så trött att jag allvarligt funderade på att hoppa framför tåget, skrev avskedsbrev till killarna. När man är så slut i huvudet att man inte kan räkna till 10, ja då är det verklgen dax att sätta stopp men fick jag någon hjälp? NEJ! MISSHANDEL KAN TE SIG PÅ MÅNGA OLIKA SÄTT!
Man säger ofta att de som har ett medberoende är starka, allt för starka för deras eget bästa, ja det stämmer nog. Jag är nog en överlevare trotts allt!
Mitt barn med dyslexi klarade alla rätt på ett prov, det var muntligt efter eget beslut, bra beslut!!! KLOKT BARN! Då blir man en allt bra stolt mamma!
Xet har hållt sig lugn, han har bara ringt en gång efter förra helgen han skulle haft dem, nu undrar jag när han ska ha dem nästa gång. Bra sätt (tror han) att låsa in mig på, men vi planerar för att han inte ska ha dem alls så får vi se när/om det blir, jag tänker inte ta initiativ till någon kontakt! Det fungerar bra när barnen är här, det jobbigt blir när jag räknar med att de ska vara hos honom men att det sedan inte blir så. Längtar efter att ta en fika med min kära kompis, vi kan sitta på vårt favoritfik en hel kväll med en latte och en god kaka... mmm. Det är läkande för mig, väldigt läkande att inte ha någon kontakt alls med xet. Jag har nog fortfarnde svårt att både inse och förstå hur negativt han påverkat mig.