Vänskap

Vad är en vän?

Under resans gång har jag fått omvärdera vänskapen, värdesatt nya saker, försökt att inte bli ledsen för att någon inte vill vara vän längre.

Jag har fått nya vänner också, att få vänner som vuxen, nära vänner dessutom, är inte alltid så lätt.

Vänner är som tågvagnar, endel kopplas av under resans gång, andra kopplas på. Kanske är det så att vissa vänner finns under en viss tid i livet då vi behöver deras personlighet, kunskap, eller vad det nu kan vara. Kanske passar de inte ens in i ett annat livs skede. Kanske kommer en del tillbaka...

Det kan gör väldigt ont när en vänskap rinner ut i sanden eller hastigt tar slut, eller så kan man uppleva lättnad. Jag hade en vän som jag känt sedan vi började skolan, vår vänskap tog ett hastigt slut för nästan två år sedan. Hon valde att ta min fd mans parti och var inte det stöd jag behövde efter skilsmässan, hon kom med en mängd "kloka" råd om hur mycket barnen behövde sin pappa osv. För hon visste minsann hur det var att vara skilsmässobarn, det gjorde inte jag. Vid den tiden ville X inte träffa barnen, han var väldigt osynlig, jag försökte och försökte men till slut gav jag upp och lade ansvaret på honom. Det var helt fel enligt min fd vän. Jag ringde henne inte efter det och hon har inte heller ringt. Jag har funderat mycket och kanske kan det vara så att hon också har missbruksproblem och därför inte kunde/ville stötta mig därför. Det var lättare att lägga fokus på barnen! Jag vet inte och lär inte heller få några svar.

I min ungdom hade jag en fantastsk vän, vi hängde ihop i vått och torrt. Pratade ofta, skrattade mycket, ja hon gjorde livet lätt och positivt för mig, jag hade en lite dämpande effekt på hennes "yrväderstendens", jag älskade henne så mycket som man bara kan med en vän utan att man för den skull har en kärleksrelation. Hon räddade i princip livet på mig när en mycket älskad pojkvän gjorde slut, utan henne hade jag nog inte orkat resa mig upp. Vänskapen tog slut när hon blev tillsammans med en fd pojkvän. Så tragiskt, det var inte ens en seriös relation mellan honom och mig och jag vet hur jag frågade henne om det var ok, för jag tyckte mig ana ett intresser hos henne för honom. Hon förnekade och jobbade på att sammanföra oss.

Under 20 år hade vi ingen kontakt, men så en dag plingade det till i telefonen, ett sms från henne. Hon undrade hur jag hade det, berättade att hon separerat. Vi har träffats några gånger, fortfarande mycket skratt men också allvar. Kanske har man för stora pretantioner på att vänskapen ska vara som förr, men då hade vi ju bara varandra, nu har vi barn, ensamstående och vars en fulltecknad almanacka. Det är inte lätt att inleda en nygammal vänskapsrelation när man är utmattad. Vi får se vart vänskapen tar vägen...

Då för 20 år sedan så sa vi att vi skulle på samma "hem" när vi blev gamla och vi skulla jaga gubbar med rullatorer, kanske blir det så men än går vi fint utan käpp och några män drömmer vi inte om just nu.

När jag för tre år sedan mådde dåligt och var på väg tillbaka i jobbet så arbetade jag en tid på annan ort och då satt jag i samma rum som min kollega, vi började prata lite mer förtroligt med varandra, allt eftersom tiden gick och vi började förstå att vi hade e ganska snarlik upplevelse av äktenskapet, våra män hade varit ganska lika i många avseenden. Dessa samtal blev mer och mer förtroliga och idag har vi en fin vänskap, barn som är i samma ålder och trivs bra ihop. Vi är inte längre kolleger men då vi var det kunde vi sitta mitt emot varandra och skriva mejl till varandra, ingen på vår arbetsplats visste att vi umgicks privat, nästan som att ha en hemlig kärleksrelation, vi har ofta skrattat åt det!

Så har vi barnens vänskap, känns som om killarna i familjen har rakare vänskap, ok de är inte vänner hela tiden, det kan gå upp och ner men de går inte och är småsura och det är inte ofta de är direkt taskiga mot varandra. Annorlunda för tjejer kanske. Lillan har haft en bästis men så kom en ny klasskamrat som splittrade vänskapen och nästlade sig in, intrigerade, fick tjejerna att prata fult om varandra, tvingade min tjej till att göra saker som hon inte ville och vågade. Vi har haft långa och många samtal om detta och storebröderna ahr varit ett stort stöd här. Nu har hon brutit med den intrigerande tjejen och det måste ha varit ett kraftprov! Min tjej har fått utstå glåpord, tjat, utfrysning mm. Men hon är i botten stark och nu är hon bästis med sin gamla kompis igen. Bra så långt MEN, bästisen får inte vara bästis med min flicka, för då leker bara de och det gillar inte hennes föräldrar... När ska man sluta att förundras. Min tjej sa att då får vi vara bästisar i hemlighet! Kanske är det riktat mot mig, för min dotter och bästisen hade bestämt sig för att börja på en aktivitet tillsammans vi anmälde dem ihop. När så startdagen för aktiviteten kom och vi ringde för att höra om "bästisen" ville åka med oss dit så får vi svaret att hon inte skulle gå. Ok, deras val kan vi inte påverka men de kunde väl meddelat det tidigare, min dotter bytte till en ny grupp för att de skulle kunna gå tillsammans. " det är väl inte vårt problem" var det agressiva svar jag då fick. Just då umgicks inte tjejerna så mycket men lite vanligt hyfs kunde föräldrarna väl ha, eller begär jag för mycket av människor?  Har min lyckliga stjärnma att tacka för just då var jag så utmattad att jag inte reagerade på något, i annat fall hade jag nog kunnat bli lite "bitsk", nu var jag helt lygn i rösten, sa inget dumt, däremot brusade den andra mamman upp ordentligt.

Vänskap är ett svårt arbete...