En intenssiv längtan efter våren, har köpt de första vårblommorna som ska planteras i helgen för att få lite mer vårkänslor. Det börjar synas lite vårblommor i rabatten, det ger hopp om att det snart ska bli vår på riktigt!
Det har varit en tuff vinter, mest med tanke på alla infektioner, det gör att jag fått sämre vila och återhämtning men det ledrer också till oro för barnen när de har något som man inte känner igen. Ett av barnen har varit riktigt dålig och det har varit in och ut på sjukhus, nu är det bra men en envis trötthet dröjer sig kvar. En otrolig lättnad när alla prover till slut var normala. Då släpper spänningen för mig och jag trillar, det är otäckt hur snabbt jag anpassar mig till en krävande och oroande situation, det var ju så jag hade det under allt för många år när barnen var små och X et missbrukade. Det tar mig fem sekunder så är jag inne i hela det tänket och agerandet igen och många gamla minnen och känslan av att vara helt ensam och utelämnad infinner sig, men så tar jag mig ur en svår situation och på 10 minuter "glömmer" jag det, tar tag i något nytt och fortsätter. Detta beteende blev väldigt klart för mig ganska nyligen och kanske är det så att jag varit med om allt för mycket så jag bearbetar inte tillräckligt för det händer hela tiden något nytt som måste tas hand om. Känns trotts allt som en styrka att ha sett mönstret. Tänk om man fått möjlighet att bearbeta barnens svåra sjukdommar redan när de var små och alla som hållt på att förlora ett barn borde få samtalsstöd, men det inser jag först nu.
Jag är trött, ibland mer, ibland mindre och jag ransonerar krafterna efter bästa förmåga och allt för ofta känns det som om jag inte lever på riktigt, det är jobb, hem, vila, barnen, läxor, mat, tvätt, städning, barnens aktiviteter, läggdax och ibland försöker vi hitta på något kul men även det som är kul blir en belastning för mig och det är inte kul. Bäst för mig är om vi kan åka bort några dagar, då kan jag må riktigt bra, tyvärr har våra små resor inte blivit så bra sista tiden, sjukdom och andra tråkigheter som förstört för oss, känner att jag hade behövt en bra miniresa nu men ekonomin tilllåter inte det.
Neurokan som jag tagit för att hålla mig uppe ska inte säljas i Sverige mer, jag fick reda på detta i ganska god tid så jag håller på att trappa ner, från att ha tagit 2 tabletter/dag till nu 3 tabletter/vecka, går ganska ok, kanske var jag lite gladare och mindre irriterad med dem men nu finns ju inget val. Hyperamin finns som alternativ men de är så svaga att det blir allt för dyrt och egentligen vill jag klara mig utan läkemedel. Gjorde en MADRS test häromdagen och den var bara på 14, det lägsta jag fått sedan jag blev sjuk. Ofta har jag legat på 20-22, det känns väldigt positiv att mina depressiva symtom klingar av, även om jag aldrig har kännt mig direkt deprimerad. Min läkare är borta och när det nu är dax att förlänga sjukskrivningen måste jag gå till en ny läkare, klart oroad för detta, men hoppas att han bara förlänger utan diskussion. Arbetar fortfarande 50% med två dagar hemarbete och det fungerar ok. Känns som arbetet fungerar bättre än privatlivet, lite en fristad.
X et fortsätter att dricka, ser inte riktigt pigg ut och när alkoholen spelar spratt så fortsätter han att bortförklara, ljuga och han tror nog att jag går på det, men det är helt meningslöst att ta upp en diskussion med honom. En sak till som händer så måste jag ta upp det med honom men vet inte hur, när och var, man vill ju inte riskera livet eller att han låter det gå ut över barnen. Ja, ja, det ligger i framtiden och jag kommer säkert på något, annars fungerar "samarbetet" ganska bra just nu. Samarbetet går ut på att jag tar 100% ansvar för barnen och han träffar dem var annan helg eller mer sällan, jag informerar om det som är av vikt.