...när det någon gång ska bli lugnt och få komma in lite ljus ni mitt liv.
Sorgen efter mamma är fortfarande tung men det har bara gått någon månad, det som är lite otäckt är att jag inte riktigt kan ta in att hon är borta, saknar henne men kan inte helt förstå¨. Både barnen och jag är TRÖTTA, slitna och till råga på allt visar flera av barnen utmattningstendenser och oro. Har kontaktat skolan och faktiskt fått lite gehör så de ska titta över läxor och uppgifter och se vad barnen kan slippa, för rektorn höll med om att man "ibland" gav läxor på slentrian. Känns bra och lite hoppfullt.
Att leva med barn som har en stark oro/ångest är JOBBIGT och tar massor av krafter och ställer höga krav, jag kan aldrig lasta över på någon annan och att svara 100 gånger på samma sak, ja det är minst sagt jobbigt. Att barnet förstår att det är orealistiska tankar men ändå inte kan få bort dem är jobbigt att se, att se sina barn lida är en pina och det kan "smitta" mellan syskonen hade jag adrig tänkt mig. Vi har fått samtalshjälp som är si sådär.
Barnens pappa faller allt djupare i sitt missbruk, nu har barnen börjat berätta och han har visat sig på skolan och de har gjort en orosanmälan, för hur barnen har det hos honom, till socialtjänsten. Vi är båda kallade till ett möte för att se om de ska starta en utredning. Barnen får inte vara hos honom tills vidare och jag kan säga att han blev minst sagt tokarg när han fick veta detta. Barnen och jag hoppas att detta kan leda till att han inser sitt problem och att han får hjälp, för han lever inte länge till om han fortsätter så här. Jag känner en viss oro för att han på något vis ska skada oss, vilket socialtjänsten ställde sig frågande till, det gav mig åtminstone möjlighet att fundera på taktik, eftersom jag vet att han brukar dupera/manipulera folk, med eller omedvetet. Barnen har sagt att de gärna vill gå dit och berätta från deras synvinkel. Ska bli intressant att se om socialtjänsten är intresserade av att höra hur det är från dem det berör! Tveksam om de vill, tror de går på X´s charm, så kan jag fortsätta att vara orolig varje gång barnen är där, undrar ibland på vems sida de står och hur kunskapen ser ut!
En positiv sak har hänt och det är att jag kommer att få prata med en psykolog och även få hjälp med kraniosakralterapi, hoppas att det ska hjälpa tll att putta mig till ett bättre mående. Vet också att det efter detta finns kvalificerad hjälpa att få mot PTSD. Jag skrev massor av brev till ansvarig i Landstinget och tydligen har det hjälpt till! Känns lite hoppfullt åtminstone.
