Trötthet
Tänk att trötthet kan vara så olika. Den trötthet man känner som utmattad liknar inget annat och det finns sällan positiva minnen förknippade med den. För visst kan man vara trött efter en fest men förhoppningsvis har man haft det trevligt. Man är trött innan semestern och det känns som om man inte skulle orka arbeta en dag till..., man är trött på fredagen och man är trött på måndagen, men det är olika tröttheter. Ofta kan man vila sig pigg från tröttheten, åtminstone från den normala tröttheten.
Den trötthet man känner som utmattad är säkert också den olika från person till person och olika beroende på vad man gjort. Tröttheten är lättare att stå ut med om jag presterat något som varit bra och som sen kan ge mig vila. Jag skulle vilja likna den vid om du är uppe i tre dygn, du får inte göra något roligt utan bara vanliga hushållssysslor, du får inte dricka något uppiggande.Efter tre dygn, hur känns hjärnan, hur lätt är det att ta sig för saker, hur är motivationen om en vän ringer och vill att ni ska hitta på något, hur fungerar enkla vardagliga sysslor, hur glad är du? Efter en god natts sömn mår du ofta bra igen, den förmånen har man inte som utmattad men en god natts sömn hjälper till att stabilisera och skapar goda förutsättning för läkning.
Något liknande detta upplever utmattade personer varje dag, att "ta sig i kragen", "ryck upp dig", "skärp dig", "gör något åt ditt liv" osv. kan vara välmenande men det är lika omöjligt som att be en förlamad att resa sig, en blind att se. Lika lite som den förlamade och blinde kan "skärpa sig", lika lite kan en utmattad eller deprimerad göra det.
Jag försöker hela tiden hitta nya vägar, jag försöker njuta av livet, för även om min hjärna är tröttare än kroppen så finns mycket bra och fint omkring mig. Jag försöker ha en positiv inställning till att detta ska lösa sig. Har man levt i kaos i över 15 år så vänder det inte på en vecka, eller två, inte ens en månad eller två. Det sägs att det kan ta lika lång tid att komma tillbaka som det tog att hamna i det! Så länge vill jag inte vänta, jag vill framåt, NU.
Sömn, bra mat, vila, lite stimuli, mindfulness fungerar läkande på min hjärna på samma sätt som gips skapar en god förutsäätning för att läka ett benbrott. MEN det är accepterat att man inte kan springa med ett brutet ben, men det är inte accepterat att man behöver "hjärngips" = vila när man är utmattad. När jag skriver utmattad så menar jag ett utmattningstillstånd som kommer efter långvarig stress, jag menar inte det utmattad man använder i dagligt tal efter en dags hårt arbete.
Jag har en vän som förstår mig, hon har själv levt i en destruktiv relation, brutit upp och hamnade så småningom i ett utmattningstillstånd, en kombination av arbetets krav och personlig skörhet, för skör blir man, även den starkaste, av att leva i en destruktiv relation. Vi kan prata om detta, inte för att vi brukar vältra oss i det, det finns faktiskt fortfarande roligare saker att prata om, men det är en befriande känsla!
Andra förstår nog inte, inte riktigt. Jag har en nära vän som haft cancer och hon beskriver en liknande trötthet som jag har, men det är accepterat och man forskar på vad man kan göra för att den ska bli bättre. Hon har naturligtvis haft maximal stress och det är väl egentligen inte konstigt att man blir totalt utmattad efter en sådan resa. MEN det är inte heller konstigt att man blir utmattad om man levt i en destruktiv relation, blivit hjärntvättad, inte fått uppleva vila på flera år, eller... Ingen av oss är "urtyperna" för att bli missahndlade mm. vi är båda starka, självständiga, högutbildade... men misshandel och destruktivitet slår över alla, tänk om man kunde förstå det!
Kan man vara trött och ha en utmattning även man ser pigg ut? Jag har ett utseende där folk ofta tycker att jag ser pigg ut, just nu dessutom solbränd, håret har fått lite solblekta slingor, jag ler ofta, skrattar lite lätt men detta är enbart en fasad. En fasad för att ingen ska komma in i mitt innersta, för att folk inte ska förstå hur jag mår innerst inne. Men det är också en skalfasad som får mig att stå upp, jag försöker få insidan att bli som utsidan och jag skulle vilja skratta riktigt hjärtligt och innerligt. Detta har många svårt att förstå.
Barnen kan jag inte berätta för, mina föräldrar tillhör generationen där man inte kunade "bränna ut sig", att det bara är på hitt. Jag har bara berättat för ett fåtal att jag är sjukskriven, mitt X får ju inte veta det, mamma och pappa skulle bara bli oroliga. Det är jobbigt att inte kunna berätta men det är nog bäst så här.
Jag undrar ofta vad andra döljer och det är lätt att jämföra sitt eget inre med andras yttre och tänk så fel det kan bli!
Var på ett av barnens klassfest häromdagen, orkade inte mingla, har nog aldrig varit "mingeltypen", pratar gärna med dem som är trevliga men att prata väder och vind med människor jag inget har gemensamt med, det orkar jag inte. Eller så har jag insett att det inte ger mig något. Min fd. psykolog sa något klokt när jag tog upp detta, att jag skulle vilka kunna mingla, lätt och oberört, att alltid ha ett bra svar och att kunna konversera i timmar utan att veta vad som är sagt, utan innehåll men att det verkar som om det har ett innehåll... JA, psykologen sa att till vilken nytta skulle jag kunna detta, gav de mig något så ok men inte annars. Jag har gärna djupa samtal med intressanta människor, ett ömsesidigt givande och tagande, där båda tillför något i samtalet. Känner mig inte längre så pressad till att bli en duktig "minglerska", jag är social och trevlig på arbetet och när det behövs men det behövs faktiskt inte alltid!
Ett leende är det vackraste du kan bära men det säger inget om hur du mår!