Känner mig just tillfreds med det mesta i livet.
Barnen och jag har varit iväg på några dagars mina semester, det var härligt, vi hade kul, skrattade mycket, bara lite småbråk mellan killarna. Det var trevliga dagar som gav mersmak, synd bara att allt ska vara så dyrt! Vi var nästan en helt vanlig familj, jag såg inte en enda ensamstående föräldrer till där, det gjorde att jag kände mig lite ensam. Känner mig sällan ensam då jag är med barnen, det kommer när de inte är med mig. Känner att min identitet nog är "MAMMA", får börja fundera på vem jag är utan barnen, de kommer ju så småningom att flytta ut och även om det dröjer minst 10 år innan alla lämnat boet så kanske jag ska börja se om mitt hus. Tidigare har jag varken orkat eller brytt mig.
X;et har vi inte haft så mycket kontakt med, han sa att han skulle lämna förslag på helger då barnen skulle vara hos honom...väntar fortfarande. Ett av barnen hade haft vägarna förbi honom och ringt på, de blev insläppta. Kompisen hade undrat varför det luktade sprit hos pappan och svaret blev " han dricker", så enkelt. Pratade med sonen om hur det kändes när kompisen frågade, "inget speciellt, det är ju inte mitt problem att pappa dricker, det är hans val..." ja, visst är det så men visst är det lätt att bli påverkad ändå, allra längst in i hjärteroten...
Jag kom med i en ny sattsning på smärta hos psykologen. I dag har jag träffat Naprapaten som ska "balansera" mitt nervsystem. Mycket sympatisk man som tyckte jag hade gjort ett fantastiskt jobb, ja det har jag nog, även om jag själv har svårt att se det men barnen är skötsamma och uppvisar inga större trauman, det är väl jag som fått ta hela smällen. Mycket av behandlingen gick ut på att göra små korrigeringa i huvudet, vissa punkter masserades och lite lätt drag och tryck i nacken. Inte visste jag att det fanns så många ömma punkter i huvudet! Det var mestadels behagligt, det vara bara behandlingen av min spända käke som gjorde lite ont men på ett skönt sätt och när ländryggen skulle korrigeras och låsningen släppte så knakade det till, lite ont men på ett psoitivt sätt, samma känsla som när Kiropraktikern "knäcker". Det är tänkt att behandlingen ska stärka mig för att orka mer, bli mindre stimulikänslig, mindre yr, få lite bättre koncentrationsförmåga och minne.
När jag gick därifrån kändes allt lätt, det var lätt att röra sig, en lätt känsla av att vara "hög", musklerna känns lätta och sinnet känns lätt. Ser mycket fram emot nästa behandling om en vecka...
Det har varit onödigt jobbigt på mitt arbete, arbetar fortfarande "bara" 10 timmar/ vecka, det känns som 30, och ofta blir det mer än de 10 timmarna... nu har jag blivit påhoppad, utan anledning, känns som ett personangrepp, kanske pga. att jag varit sjuk, endel tycker jag brustit i vissa uppgifter. Jag kan inte se det, jag som brukar vara snabb till att ta åt mig av kritik, jag kan faktiskt inte se det, det finns som tur var de som håller med mig. Det tråkiga är att jag känner att jag dras neråt av detta, inte lika mycket som tidigare kanske men helt klart är jag påverkad, ledsen, orolig, sover sämre, ältar mer, lite ont i magen...har fått ta till Neurokanen igen, jag som just slutat med dem, kände av en konstant oro, visserligen på låg nivå men den fanns där och störde mig. Tänkte att jag kanske ändå kunde må ännu bättre med dem och de har redan haft effekt, den där gnagande oron är borta, den man inte kan göra något åt.