Ofta se och hör man hur de som varit utsatta för misshandel får veta att de ska vara storsinta, inte fokusera på det som varit, förlåta, ge en ny chans... Vet de som säger så här hur det är att leva i en misshandelsrelation? Nej, troligen inte. Det är ett krig som utkämpas, samma känsla av maktlöshet, rädsla, oförutsägbarhet, dödsskräck, att alltid behöva vara på sin vakt, att aldrig kunna vila sina sinnen helt, att inte kunna skydda sina barn. Säger man någonsin till dem som flytt kriget att de ska vara storsinat och förlåta, att ta nya tag, att inte vara rädd? NEJ! och ändå har de flytt kriget till en trygg plats. Jag blir helt galen av dessa kommentarer. Läste om en mamma som nära på hade blivit dödad av sin man, hon fick hjälp att flytta med barnen och fick skyddad identitet. Pappan fick umgås med barnen under tillsyn men de hade gemensam vårdnad. Mamman ansökte om enskild vårdnad men dommaren tyckte att hon som ovan inte skulle leva kvar i det som varit och de skulle fortsätta med delad vårdnad och inte nog med det, barnen skulle bo hos honom minst var annan helg. Mamman kände sig inte trygg i detta och var rädd att deras skyddade identitet inte skulle hålla i längden. JAG BLIR FRUSTRERAD!
Jag har en dröm att skriva en bok, att få hjälpa alla dessa kvinnor som lever i destruktiva relationer, det är en ojämn kamp man uträttar, förövaren har ett ständigt övertag! Så återigen ber jag er sprida min blogg, någonstans kanske någon från skola, socialtjänsten eller rättsväsendet läser, kanske kan någon förstå, OM MAN VILL FÖRSTÅ! Vi måste hjälpas åt att hjälpa alla dessa kvinnor och män som lever fastlåsta i destruktiva relationer, vi måste hjälpa barnen, de är ofta osynliga brickor i en Ryskrollet! I varje klass (i Sverige) räknar man med att minst 5 barn har föräldrar med missbruksproblem eller psykisk sjukdom! Hur mår dessa barn, vad ger man dem för stöd.
Hur påverkas barn av att ofta bli sviken av en förälder som lovar, bryter ett löfte osv? Misstro, ängslan, oro är säkert känslor som kommer att prägla deras uppväxt och hela liv. För om man inte kan lite på en förälder, vem ska man då kunna lita på och läreren i skolan kanske inte ser eller tror på en när man berättar, så är skaran av vuxna som sviker ännu större... För vem kan tro att den trevliga mamman eller pappan, som pratar så gott och för sig så väl på föräldra mötena kan slå sitt barn, eller kränka det (vilket för mig är samma sak som psyksik misshandel). Det är lätt att tro att det är ett barn med livlig fantasi, men det är mycket ovanligt att barn hittar på våldshandlingar, alla våldshandlingar mot barn borde polisanmälas/anmälas till socialtjänsten oavsett om det är föräldrar, andra barn eller pedagoger som misstänks!
Om man misstänker att en förälder inte tar sitt föräldraansvar kan man anmäla till socialtjänsten, en sk. orosanmälan. Men när skolan brister i sin omsorg av eleverna är det betydligt svårare, man kan anmäla till skolinspektionen eller BEO man kan polisanmäla enskilda elever som utfört våldshandlingar men detta borde skolan göra, eftersom det är där våldet utspelats. Är barnen under 15 år så läggs utredningen ner och socialtjänsten kontaktas och beslutar om de ska kalla eleven och föräldrar till ett möte. Sen händer oftast ingenting...
Hade man tagit tag i dessa små misshandlare så hade man kunnat förhindra att de fortsätter sina gärningar i ökad omfattning i takt med att de blir äldre. De tonåringar som varit inblandade i allvarligare incidenter har ofta varit föremål för sociala insattser eller anmälningar som yngre. Varför leker man med barnens liv, både de utsatta och de barn som utför våldshandlingar? Varför kallar man det mobbing när det faktisk är våld, misshandel? Att reta en klasskamrat är psykisk misshandel, att slå någon är fyskisk misshandel! Så är det bara, våga använde de riktiga orden, men det vågar man inte MOBBING är lättare att prata om, faktum är att många "kränkningar och mobbingfall" är så allvarliga att de hade kunnat polisanmälas och leda till straff OM personen är över 15 år (i Sverige). Nu räknar jag inte in små"gnabb" och att ett barn vräker ur sig något i vredesmod, utan ommer systematiskt beteende, ett beteende som från förövarens sida inte behöver vara riktat mot en speciell individ utan kan riktas mot än den ene än den andra, därför missar man också det allvarliga i det hela!
Fick ett härlig meddelande från en av mina vänner. Hon har haft cancer och nu fanns vissa misstankar om att det spridit sig till skelettet, falska misstankar och jag blev så lycklig att jag grät!
Man säger att gammal kärlek inte rostar, undrar om det är lika dant med vänskap? Träffade en gammal vän som jag inte sett på 10 år, vi pratade som förr. Märkte att jag förändrats och blivit djupare, vi pratade om allt som hänt, vilket är en hel del på 10 år! Men inte ett ord om hur vi upplevt saker eller hur vi mådde... tänkte tillbaka, så var det förr med, vi pratade om allt utom hur vi mådde och kanske är det väl det som är det viktigaste i våra liv? Hur vi mår, inte vad vi varit med om?
Sommaren lider mot sitt slut och nästa vecka börar de flesta i skolan och jag ska återvända till arbetet med blandade känslor. Alltid vemodigt så här mot slutet men vi har i stort haft en bra sommar, fint väder, trevliga små resor och nu ska vi boka in nästa miniresa så vi har något att se fram emot, tror att vi alla behöver det!