det känns som om tiden går extra fort på sommaren, jag som gärna hade stoppat tiden. Försöker njuta av alla fina stunder så intenssivt jag kan, ändå räcker det inte.
Jag mår helt ok, inte riktigt samma ork som jag hade sist, vissa dagar känns tyngre, andra lättare, precis som livet. Läste "Livet efter dig" som gav en hel del tankar om vad jag gör med mitt liv, lever jag det liv jag vill och kan och frustrationen av att inte kunna göra det jag vill, kan eller vågar, det är frågan.
Har funderat mycket på vad som är bäst för barnen, de är då och då hos sin pappa, för de stora är det ok även om de märker att pappa har blivit mer förvirrad sista tiden. De vet att de kan ringa men frågan är om det är rätt att utsätta dem för den oron? Frågan är om det är bättre att de inte alls träffar sin pappa? Barn har rätt till att umgås med båda sina föräldrar men är det alltid så att det är bäst för dem? Jag vet inte. Vi brukar göra något ihop med barnen och deras pappa under sommaren. Då kan de umgås men jag finns med och kan förklara beteenden, reaktioner mm som de inte förstår. Vi kan prata om att när pappa blir så här, då har han druckit för mycket, blir han sådan hemma så måste ni ringa...Men är det rätt? Är alternativet att inte alls träffa sin pappa bättre?
Jag försöker göra det som jag tror är rätt för barnen, att finnas där för dem är en självklarhet och även om dagarna med deras pappa tar på mina krafter så känns det ändå värdefullt att kunna ge det till barnen, jag tror de har nytta av det och att det hjälper dem att sätta gränser, att vara observant på beteenden och veta vad de ska göra i olika situationer. Man kan lösa sina problem (även om det som i vårt fall egentligen är x ets problem) på många olika vis. Det finns säkert många sätt som är rätt. Hur har ni löst era problem? Ibland blir jag arg för att x ets problem fortfarande styr våra liv!
Barnens pappa har sagt att han kanske skulle flytta hem igen och jag hade svårt att bemöta det, efter det började han helt klart att dricka mer. Då kan han ringa och vara sentimental, be att få prata med barnen, något som han aldrig skulle göra i nyktert tillstånd. Han har helt klart gjort den stora förlusten, vi har åtminstone ett hopp om en bättre framtid.
Om jag blickar bakåt så har vi ett betydligt lugnare och mer harmonsikt liv idag, vi skrattar mer, bråkar mindre. Barnen tar SAKTA mer och mer ansvar och blir lättare att ha att göra med. Jag tror på oss!