Tacksamhet
Idag har jag så mycket att vara lycklig och tacksam för. Barnen och jag har börjat gå kvällspromenader, tittar på grodor/grodyngel, plockar blommor. I går cyklade de i förväg och jag fick en liten stund för mig själv. Dessa underbara ungar, ibland lverraskar de en, när jag kom hem så hade de duschat och satt på sig pyamas, sedan spelade vi krocket en stund innan vi mös in i soffan och kom i säng alldeles för sent.
Lill tjejen och jag låg och pratade, hon tyckte att jag ofta blev arg för småsaker och så är det, har inte orkat, men känner att jag har mer tålamod nu. Det smärtar att höra att kompisarna är rädd för mig, jag hör ju att andra mammor på gatan också tappar tålamodet. Det är en jätte skilnad på mitt tålamod nu, jag orkar till och med vara trevlig mot X de få korta stunder vi ses. Säkert ser han det som om han är på väg att få mig tillbaka men jag är så trött på att vara sur och trött och arg jämt, det tar så på krafterna. Men när det inte finns nog med krafter blir det ändå lätt så, jobbet har nog tagit den lilla portion vänlighet jag haft i mig, då jag mådde som sämst.
Nu känner jag lycka, kan glädjas, stressar inte upp mig LIKA mycket som för några veckor sedan, tar var dag och var sak, en åt gången. Det finns ork att göra lite saker, vågar inte mig på några stora utflykter men bara att kunna gå och handla utan att man känner panik och undrar hur det ska går, det är ljuvligt.
En god natts sömn hjälper också till, sovit RIKTIGT gott i natt. Solen skiner och jag hoppas på en ljuvlig dag!
Min dotter har skrivit; " du är det finaste jag vet...Du kan vara dum ibland men alltid min mamma...jag är ibland dum men jag är ändå din flicka... mamma du kan ibland vara sträng mot oss men jag älskar dig...Du hjälper mig och då känner jag mig säker...jag och killarna kan vara dumma men jag tror att du älskar oss då också...du är snäll och jag fattar att du älskar mig jätte mycket och jag älskar dig..."
Jag kan få tårar för mindre... Känslan av att älska sina underbara barn har varit dämpad, men nu blommar den ut i sin fulla rätt. Otäckt att de starkaste känslor kan dämpas av utmattning och depression, jag vill göra allt för mina älskade barn, det är de som ger mig livsglädje, de ger mig mod att kämpa, orka att fortsätta, lycka, kärlek, styrka, för dem kan jag göra vad som helst. Tillsammans är vi det viktigaste i livet och kittet som håller oss samman är starkt och jag ska göra allt för att försöka kompensera för det jag missat och det jag ställt till med när jag levt på mörka sidan, skuggsidan. Vi anhöriga, misshandlade, utmattade och deprimerade lever verkligen på skuggsidan men nu ska jag ut i solen, det sägs att man ska lyfta ut trollen i solen så spricker de, ut med alla troll och låt solen lysa!!!
Nu ska jag gå ut och njuta av dagen, av barnen av solen, ledigheten. Varje dag vi inte njuter är en bortkastad dag! Varje dag vi inte älskar är en glömd dag!